tom mcrae

Tom McRaes debut från 2000 var en av de mest omskrivna skivorna i England. Han vann året därpå diverse prestigefyllda priser, inklusive Mercury Prize och albumet sålde mycket bra i England. I synnerhet med tanke på att den innehöll ett antal pessimistiska, melankoliska eller ilskna - kort sagt, långtifrån insmickrande - sånger. En journalist utnämnde McRae till en ny Nick Drake, och även om de inte låter lika hade han onekligen en poäng. Jag träffar Tom en mulen söndagseftermiddag i den rätt nedslitna och sjabbiga Londonförorten Hackney, där han bor. Han berättar att det kring jul huserade en galen krypskytt precis vid huset där han bor och att han och hans flickvän hade utegångsförbud av polisen tills de slutligen tvingades evakuera stället helt och fick bo hos vänner. – Visst valde jag att bo i en ruffigare förort för att det är mer spännande, men det var kanske att ta i, ler han sardoniskt, medan vi promenerar omkring i jakten på en pub med intervjuvänlig miljö.

Tom flyttade till Hackney från en liten by i Suffolk för sex år sedan. Idén var att göra det han gör nu. Men innan han kunde försörja sig på musiken hade han olika ströjobb. Inga varaktiga jobb som kunde snärja honom i något som påminde om en karriär, utan mest tillfälliga kontorsjobb och påhugg där han kunde hoppa in allt från några dagar till ett par månader. – Jag jobbade också i den jättelika bokhandeln Foyles på Charing Cross Road och en annan stor bokhandel. Lite olika grejor som gjorde det möjligt för mig att tjäna tillräckligt för att finansiera musicerandet ett tag till, berättar han.

Om du skulle ha pluggat vidare, vad skulle det ha blivit för ämne?

– Jag har studerat politik och är allmänt intresserad av ekonomi och samhälle, men om jag skulle läsa nu så skulle det bli engelska. Jag skulle vilja gå tillbaka och spendera tid på att analysera och läsa poesi.

Svaret är inte förvånande. Det känns verkligen på hans texter att han har en stor förtjusning för formuleringar och ord - deras innebörd, men lika ofta deras smak och de associationsbanor de sätter igång. – Jag älskar hur vissa ord låter, jag älskar dubbla betydelser. Ibland hittar du som låtskrivare något som passar till hundra procent i låten, rent emotionellt, trots att du inte förstår den exakta betydelsen. Den kan till och med vara felaktig. För mig handlar det inte om att sätta musik till poesi. Det här är sånger och går inte att dela upp. Det fantastiska med språk, och kanske i ännu högre grad ord genom musik, är att det kan nå och beröra dig trots att det är så abstrakt. Jag gillar att leka med de möjligheterna. Ofta är det inte de smartaste, mest precisa texterna som gör

Tom McRaes andra album Just Like Blood är en mer experimentell platta än den ganska traditionellt arrangerade debuten. Men lika stark och egensinnig. Anders Lundquist åkte till Londonförorten Hackney och träffade McRae på dennes hemmaplan.

de bästa sångerna. Det är ett av skälen till att jag aldrig var ett stort fan av The Smiths, Morrissey försökte lite för mycket. Själv kan jag ibland nästan ”dölja” texterna, få lyssnaren att jobba lite hårdare för att höra dem, för jag tycker inte om när sången är mycket högre än kompet. Jag vill ha en känsla av att allt sitter ihop.

På första plattan stack din sång ut mer, på den nya är den lägre, mer integrerad i mixen.

– Skivbolaget vill alltid ha sången högt, men jag tycker att den bara är en del av sången. Man gör vad som passar låten. Jag vet fortfarande inte vad Thom Yorke sjunger i vissa av Radioheads låtar. Men jag förstår känslan.

Tom reser aldrig utan gitarr, även om det handlar om en pr-resa. – Jag försöker skriva någorlunda konstant. Ibland är det mitt enda sätt att behålla förståndet. Bara att få sitta en halvtimme och hålla i en gitarr tar ner mig på jorden igen.

Han brukar för att fördriva tiden och förnya sitt låtskrivande experimentera en del med olika sätt att stämma gitarren. Inte på första plattan, men på den nya finns det några exempel. Det är ett bra sätt att få ut något nytt och annorlunda ur konventionellt spel. Tom tror på att undvika formler, därför är det också bra att försöka skriva på andra instrument. – Man kan börja med piano,en basgång eller en sampling. Det enda instrument jag egentligen behärskar är gitarr, annat kan jag bara spela tillräckligt för att kanske få en sång ur dem. Dessutom är jag skeptisk till virtuoser överhuvudtaget. Ett passionerat gitarrsolo av Neil Young ger mig betydligt mer än ett med Steve Vai.

Finns det några sångare därute som Tom McRae känner sig besläktad med? Han är tveksam och vill som de flesta artister ogärna jämföra sig med någon. – Men visst finns det folk vars sång berör mig. Sångare som får mig att känna så som jag hoppas att jag kan få andra att känna: Neil Finn, Peter Gabriel: Folk som kan sjunga svagt också. När Bruce Springsteen inte gastar ut sina klassiker utan tar ner det ett par snäpp har hans röst en enorm känslighet. Jag gillar när folk gör saker som inte verkar lätta, så när Gabriel går upp högt och du hör honom kämpa för att hålla tonen, då är det som bäst. Av samma anledning försöker jag sjunga lågt, för det är svårt för mig! Jag gillar att inte känna mig alltför bekväm och säker hela tiden.

Jag påpekar att Toms lågmält intensiva sångstil ibland påminner mig om Bono i dennes mer återhållsamma stunder, där han inte hojtar utan vågar låta rösten vara bräcklig, exempelvis i Running To Stand Still. Här blir Tom alldeles till sig. – Just den var en av de viktigaste låtarna för mig när jag växte upp! En av de första låtar jag lärde mig att spela och sjunga. Jag har aldrig varit ett enormt fan av U2 som helhet. Jag tycker visserligen att Achtung Baby var ett genialiskt album. Men det var alltid i balladerna, där Bono slutade vara rockstjärnan som slog sig för bröstet och viftade med flaggor och blev mer personlig, som han berörde mig. Det hände i just den låt du nämner och några till, bland annat One. Jag älskar den intimiteten.

Jag berättar för Tom att jag det finns ett par artister vars uttryck hans musik påminner mig om. Inte för att han skulle låta som de gör, utan för att det finns en känsla i sättet att skriva eller sjunga som väcker en association. Ibland utan att jag kan sätta fingret på det. Han blir nyfiken och ber mig säga vilka det är. Här är hans kommentarer:

Randy Newman:

– (Skratt) Jag ÄLSKAR Randy Newman. Speciellt albumet Sail Away. Jag älskar många saker med honom, inte minst vet jag att det är oerhört svårt att skriva sånger som rymmer någon form av humor utan att vara ironisk. Hans låtar träffar ofta hårt, samtidigt som de är vackra och känsliga. Det är den amerikansk-judiska blandningen av passion och humor som Woody Allen också kan vara bra på. Newman har också en briljant attityd till sin musik. Han gör en platta, säljer kanske 50 000, vilket är lite i USA. Han tänker ”so what, jag gör en till”. Säljer 50 000 till och fortsätter skriva och spela in. Han ger sig inte. Han vågar också ta rollen som låtens ”asshole”, vilket är modigt. Ett klassiskt misstag många lyssnare gör är att utgå ifrån att sångens ”jag” är densamme som artisten. Randy Newman kan vara smart och fyndig men han är aldrig överintellektuell. Han håller alltid balansen. Känslan går först.

Leonard Cohen:

– Absolut. Han har mer humor än han får credit för och det finns alltid ett hjärta i det han gör. Även i de till synes eländiga låtarna finns det en glädje, passion och humor. Jag tycker mig höra en klar glimt i ögat och ett smil i mungipan. Jag tror faktiskt inte han skulle kunna göra den sorts musik han gör om han inte hade en fantastisk humor. Det är svårt, för folk tenderar att separera hans texter från musiken och säga ”han är en poet”. Det är väl lätt hänt eftersom han var publicerad i bokform innan han gjorde sin första skivor. Men det finns många element av hans musik och skrivande som jag gärna skulle absorbera inte minst den djupa rösten. Jag skulle älska om jag hade en sådan röst om 20-30 år! Man vill alltid ha det man inte kan få.

”...jag har varit permanent arg och har nu lyckats skaffa ett jobb där jag har nytta av att ha saker att vara upprörd över så jag får ett kreativt utlopp. För om man bara är arg utan att kanalisera det tror jag att man till slut dör av något mycket smärtsamt

Jag ber Tom berätta om idén bakom den nya skivan. – Den handlar mycket om att man aldrig blir nöjd. Att man på något sätt alltid vill vidare även när man har kommit dit man strävat. Det är konstigt, men oerhört vanligt. Jag ser det hos mina vänner också. Man vill fly men man är inte riktigt säker på vad man flyr ifrån eller vart. För mig handlar mitt skrivande mycket om att förlora eller bli kvitt mig själv på något vis, om än bara för en stund.

Tom menar att han ser på världen genom musik och att hans respons på den oftast också sker via musik. Skulle den försvinna så skulle något annat behöva ersätta den. Något lika starkt. – Men det finns genier som du aldrig får höra om, säger han. De får inte skivkontrakt, de spelas inte på radion du hör aldrig talas om dem. Men de är fortfarande fantastiska. Det finns massor av artister som gör fantastisk musik ute i periferin av den musik som allmänt konsumeras. Som Will Oldham. Bara ett fåtal har hört hans musik. Men han är driven att göra det, han har inget val.

Men varifrån kom din drivkraft, ilska och energi ursprungligen? Fanns den där redan i barndomen?

– Om jag ska vara ärlig: ja. Det var alltid något, jag har alltid varit frustrerad och jag har alltid letat efter folk att anklaga, skrattar Tom. ”OK, vem ska jag skylla det här på?”. Jag vet inte om jag hade en speciellt olycklig barndom. Jag gjorde mitt. Men jag har varit permanent arg och har nu lyckats skaffa ett jobb där jag har nytta av att ha saker att vara upprörd över så jag får ett kreativt utlopp. För om man bara är arg utan att kanalisera det tror jag att man till slut dör av något mycket smärtsamt! ler han.

Men många av de argaste artisterna är på något sätt de fyndigaste och roligaste, påpekar jag. Newman, Costello, Dylan. Framför allt Costello var oerhört arg under en lång tid. – Jag tror inte att någon av dem ”fejkar” det heller. Jag vet att min konstant halvilskna infallsvinkel skrämmer bort vissa, men man måste kunna se det absurda i saker också. Det är kanske så ilskan tranformeras till humor.

Jag ber Tom fundera över vilka styrkor respektive svagheter han har som artist och låtskrivare. – Jag är ingen talangfull musiker utan är en dålig gitarrist och en usel pianist. Jag har inget unikt öra för melodier. Men jag sätter ihop ord och musik på ett sätt som jag själv finner intressant och som kanske skiljer mig från mängden. Jag har egentligen bara en riktig styrka som låtskrivare och det är envetenhet. Även om ingen annan gillar en låt som jag jobbar på så fortsätter jag tills jag själv gillar den. Jag ger inte upp.

Du litar på din egen smak, helt enkelt?

– Ja. Oscar Wildes definition på talang var faktiskt ”god smak”. Han hävdade att det mesta sitter i valen. Och det är väldigt sant för mig.

Håller du med om att de bästa sångerna nästan tycks skriva sig själva?

– Irriterande nog så stämmer det. Till stort förtret för alla som vill hävda att de är stora skapare. För en bra låt får man nästan kastad på sig, man fattar inte riktigt vad som hände. Jag tror att många artister själva kan bli besatta av en låt som de jobbat jättemycket med. Det är klart de sedan blir irriterade när alla andra säger ”de är väl OK, men den HÄR gillar jag verkligen”. Och så är det något de skrivit på en kvart. Folk tycker ofta om saker som känns som om de gjorts utan ansträngning. Jag också.

Är det svårare att skriva bra och lyckliga låtar än arga eller dystra?

Ja. Jag tror inte jag skrivit en helt igenom lycklig låt ännu, ler Tom. Jag har skrivit låtar som haft lite glädje eller hopp därinne någonstans. Men glädje är en underlig känsla, man kan nästan inte fatta den förrän efteråt. Jag tror att om man skriver en låt om glädje så handlar det om en nostalgisk känsla, ett minne. Jag tror inte det handlar om var man befinner sig just då. Jag har mina ups and downs som alla andra, men jag föredrar kraften av att vara upprörd eller arg när jag skriver.

Vore det inte en utmaning att skriva en genomlycklig låt?

– Jo, verkligen. Jag sitter här och försöker tänka på låtar som är fulla av livsglädje och solsken som jag faktiskt gillar och kommer förstås att tänka på The Beach Boys. Brian Wilsons låtar hade mörka stråk också, men det finns låtar som är till synes bara livsglada och handlar om bilar, brudar och surfing. Och de är briljanta! Att lyssna på Good Vibrations är så nära man kan komma Gud, enligt min mening. Helt overkligt.

Jag frågar Tom om det helt enkelt kan vara så att man nästan inte kan uttrycka oförställd glädje i en text utan att låta fånig? Att det kanske var just denna brist på bra lyckoord som fick tidigare rock’n’rollartister att haspla ur sig ”be-bop-a-lula” när de var så glada att de höll på att spricka! – Den teorin skriver jag definitivt under på. Jag förstår inte ens hur folk klarar att skriva så mycket om kärlek längre. Bara ordet ”love” är så överanvänt efter alla dessa år. Men det handlar förstås om infallsvinkeln. Hur får man ordet att kännas fräscht igen? Hur vrider man till det. I första låten på min nya skiva sjunger jag ”if you let me I can love you to death”. Vilket förstås också kan ses som ett hot.

Producenten bakom Just Like Blood, Ben Hillier är briljant, inte minst den sömlösa mixningen. Jag ber Tom berätta lite om honom.

– Ben är fantastisk. Han är en duktig ljudtekniker och har gått den långa vägen. Han har arbetat ihop med producenter med bra smak och stor kunskap som exempelvis Flood, Steve Osborne och Gil Norton. Ben producerade Elbows platta och just nu producerar han senaste Blur, även om det kanske kommer att stå Norman Cook på omslaget. Många producenter har en stor succé som de lever på, men ingen frågar varför samma artist inte ville jobba med dem igen. Men alla som arbetat med Ben vill göra det igen. Han prackar inte på artisten skivbolagens önskemål eller pågående trender, utan känner in vad artisten har för vision och hjälper till med att plocka fram den. Han är rolig att jobba med och framför allt är han totalt orädd. Han kan lägga ner själv och hjärta på något i tre dagar, lyssna på det och erkänna att det är skräp.

Tom påpekar att artister som säger att de blev överkörda av skivbolag eller producenter när en skiva inte fungerar ofta får skylla sig själva. Han menar att de flesta tar åt sig äran när det går bra och skyller ifrån sig när det går dåligt, men att det i slutändan måste vara artisten som står bakom plattan. – Alla har tvivel. Men det är ditt namn på omslaget, du får stå till svars och det är du som ska åka runt och framföra materialet och ge intervjuer om det. Jag måste kunna står för varje ton och ord på plattan. Jag tror det är en mognadsfråga. Och när det väl är uttalat att jag har sista ordet kan jag vara mer öppen för experimenterande, något som Ben sällan är sen med att föreslå. Jag kan mig själv ganska bra och tycker därför om att bli tagen till ett annat område där jag kan överraska mig själv. – Det sköna med att vara en soloartist är att man kan klä musiken hur som helst, menar Tom. Jag kan spela allt, som jag gör på mina hemmainspelningar, jag kan ha ett ensamt instrument, jag kan ha ett helt rockband i ryggen men jag kan också ha en producent som föreslår det mest vansinniga, fåniga, absurda arrangemang du kan tänka dig. Det ger en frihet som grupper sällan har. Många artister har också en tendens att med facit i hand tycka om de skivor som sålde bra och ogilla de som inte sålde, vilket antyder ett instabilt förhållande till det egna materialet. Vi vet alla att kommersiell succé inte är någon kvalitetsgaranti. Det är därför jag har sådan respekt för Neil Young. Han är inte alls som de andra. Han försvarar fortfarande den där syntplattan Trans, som han gjorde i början av 80-talet och som alla tycker så illa om. Han vet att det var vad han ville göra då. Tillsammans med hans andra plattor målar den en mer komplett bild av

hans karriär. Varför klaga, han fortsatte ju att göra många fler skivor. Och många av dem visade sig för övrigt vara precis vad publiken ville ha.

Vilka mål har du?

– Ett mål är förstås att jag vill blir oerhört framgångsrik och ha en jättepublik utan att behöva anpassa min musik, ler han. Jag gör inte det här bara för min egen skull. Låtar är kommunikation och jag vill kommunicera med så många som möjligt. Jag vill inte vara underground eller en kultartist. Med bred framgång kommer oundvikligen de som bara köper en platta om året, och som är där för att du är årets grej. Men de försvinner efter ett tag och kvar är förhoppningsvis de som verkligen älskar det du gör, om de inte känner sig alienerade när du slår igenom. Fast jag tror egentligen bara man kan skrämma bort dem genom att göra dålig musik. Debuten rymmer 13 låtar och Just Like Blood bara 10. Det blir fem låtar på nästa album, skrattar Tom. – Nej, jag har inte medvetet hållit låtantalet nere för att det ska vara som en gammaldags LP. Hade jag skrivit 18 låtar som jag bara ville ha med hade jag sagt ”visst, det får blir ett gammaldags dubbelalbum på 75 minuter”. Men jag ville att det skulle vara en resa som behöll lyssnarens uppmärksamhet. Mina favoritplattor fängslar mig från början till slut. Innan jag vet ordet av har 40 eller 45 minuter förflutit. Och i många fall är man inte lika utmattad som efter en CD på 75 minuter, som känns som om den aldrig ska ta slut. Neil Youngs Harvest är mellan 36 och 37 minuter lång om jag inte minns fel. När den är slut vill du omedelbart höra om den från början igen. ”It doesn’t outstay its welcome”. Jag spelade själv in 18 låtar till min nya skiva och utelämnade medvetet flera som jag tyckte var väldigt bra, men som hade ändrats albumets natur.

INTERVJUN BÖRJAR LIDA MOT SITT slut. Som så många andra artister som är arga, intensiva och svårmodiga på skiva har Tom McRae visat sig vara en mycket trevlig och lättpratad person. Han till och med tackar mig för att jag ansökte om en intervju på en söndag eftersom han avskyr söndagar och jag hjälpt honom att fördriva en del av den! Jag avslutar med några raka frågor.

Gillar du popstjärnedelen av ditt jobb?

– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njuter av att bli igenkänd på gatan eller att ha folk som kommer fram till mig och säger att mina låtar hjälpte dem genom en svår period eller har berört dem. Jag älskar också att få ett bra bord på en restaurang eller att folk ger mig gratiskläder. Men jag känner mig ganska obekväm med att bli uttittad på en fest eller i andra sammanhang där jag inte står på scenen. Kändisskap som är skilt från det man gör, som det blivit med många celebriteter, tilltalar mig inte. Men de som är genuina söker sig i längden till ett jordnära sammanhang. David Bowie bor i New York, mitt i smeten på södra Manhattan. Där har folk attityden ”visst, han är en världsberömd artist men so what? Han ska inte behöva bli störd”. Madonna behöver 20 livvakter bara för att ta en joggingrunda. Jag tror att man kan välja.

Bowie är en av Toms hjältar. – Jag har träffat honom, i New York. Han gör sin grej, han är kreatör och ibland säljer hans grejor bättre, ibland sämre. Men han gör det han gör. Det är en målsättning för mig också. Att använda sin position till något konstruktivt, exempelvis att skapa konstnärlig frihet, både för sig själv och andra. Bowie stöttar målare, Peter Gabriel lyfter fram artister från andra länder. Tom har flera intressen utanför sitt stora intresse, musiken: – Jag läser mycket. Poesi, romaner, biografier och allt. Det är en passion. Jag gillar biofilm men inte att gå på bio. Jag gillar inte upplevelsen av att ha folk omkring mig som tuggar, prasslar och pratar medan man försöker se en film. Jag gillar konst, framför allt målningar. Allt som jag kan känna en passion för. Jag kan sitta och lyssna på folk som talar engagerat om de mest bisarra saker, men om de är tillräckligt passionerade så smittar det av sig på mig och en del av mig blir också det. Jag går loss på det, entusiasmen. Man måste nästan aktivt välja att vara en entusiastisk person. Hur eländiga mina sånger än kan låta så älskar jag livet och att vara vid liv.