T
om McRaes debut från 2000 var en av de mest omskrivna skivorna i England. Han vann året därpå diverse prestigefyllda priser, inklusive Mercury Prize och albumet sålde mycket bra i England. I synnerhet med tanke på att den innehöll ett antal pessimistiska, melankoliska eller ilskna - kort sagt, långtifrån insmickrande - sånger. En journalist utnämnde McRae till en ny Nick Drake, och även om de inte låter lika hade han onekligen en poäng. Jag träffar Tom en mulen söndagseftermiddag i den rätt nedslitna och sjabbiga Londonförorten Hackney, där han bor. Han berättar att det kring jul huserade en galen krypskytt precis vid huset där han bor och att han och hans flickvän hade utegångsförbud av polisen tills de slutligen tvingades evakuera stället helt och fick bo hos vänner. – Visst valde jag att bo i en ruffigare förort för att det är mer spännande, men det var kanske att ta i, ler han sardoniskt, medan vi promenerar omkring i jakten på en pub med intervjuvänlig miljö. Tom flyttade till Hackney från en liten by i Suffolk för sex år sedan. Idén var att göra det han gör nu. Men innan han kunde försörja sig på musiken hade han olika ströjobb. Inga varaktiga jobb som kunde snärja honom i något som påminde om en karriär, utan mest tillfälliga kontorsjobb och påhugg där han kunde hoppa in allt från några dagar till ett par månader. – Jag jobbade också i den jättelika bokhandeln Foyles på Charing Cross Road och en annan stor bokhandel. Lite olika grejor som gjorde det möjligt för mig att tjäna tillräckligt för att finansiera musicerandet ett tag till, berättar han.
82 | la musik
Om du skulle ha pluggat vidare, vad skulle det ha blivit för ämne? – Jag har studerat politik och är allmänt intresserad av ekonomi och samhälle, men om jag skulle läsa nu så skulle det bli engelska. Jag skulle vilja gå tillbaka och spendera tid på att analysera och läsa poesi. Svaret är inte förvånande. Det känns verkligen på hans texter att han har en stor förtjusning för formuleringar och ord - deras innebörd, men lika ofta deras smak och de associationsbanor de sätter igång. – Jag älskar hur vissa ord låter, jag älskar dubbla betydelser. Ibland hittar du som låtskrivare något som passar till hundra procent i låten, rent emotionellt, trots att du inte förstår den exakta betydelsen. Den kan till och med vara felaktig. För mig handlar det inte om att sätta musik till poesi. Det här är sånger och går inte att dela upp. Det fantastiska med språk, och kanske i ännu högre grad ord genom musik, är att det kan nå och beröra dig trots att det är så abstrakt. Jag gillar att leka med de möjligheterna. Ofta är det inte de smartaste, mest precisa texterna som gör
