the knife

the knife Text: Johanna Paulsson Foto: Michael Lokner

Strax efter fem släntrar syskonparet Karin och Olof Dreijer in på Café Moonoo i Stockholm. Det är en ruggigt kall dag i början av januari och Olof är förkyld. Innan jag ens hunnit få ordning på bandspelaren börjar Karin prata om första recensionen av nya plattan Deep Cuts. Recensenten har kallat musiken ”billig eurotechno” och det omdömet är kanske inte helt överraskande med tanke på de E-Typeska technofillsen på spåret Listen Now. Samtidigt missar man nog en hel del om man bara betraktar Deep Cuts som ytlig. – Ofta när man har fått en dålig recension har skribenten inte riktigt förstått vad det är man vill med sin musik och då blir man inte så djupt sårad, säger Karin.

Duon nämner så vitt skilda namn som Le Tigre, Kate Bush, Aphex Twin, Blümchen och Scooter bland influenserna och förklarar att de medvetet lekt med musikaliska delar ur just eurotechno. Många betraktar det som skräpmusik men själva tycker de att eurotechno är spännande eftersom musiken innehåller så direkta känslor. – Den är så tydligt och klatschigt paketerad, tillägger Olof.

Tydligheten går igen på Deep Cuts, inte bara musikaliskt och produktionsmässigt sett utan också i färgerna som dyker upp på flera håll: ”We raise our heads for the colour red”, sjunger Karin och gästande Jenny Wilson från First Floor Power på spåret You Take My Breath Away. I Heartbeats är det både blått och rött som gäller och på omslaget syns räta linjer i klara färger. – Det är den tydligheten vi vill komma åt i musiken och i hela vårt uttryck. Att försöka träffa rätt i känslor och de är väl ganska lika grundfärgerna, förklarar Olof.

FÖR TVÅ ÅR sen släpptes The Knifes självbetitlade debutplatta. Texterna var mestadels vardagsfilosofiska och musiken spretigt blippande och bloppande. Singeln Bird blev en radiofavorit, men trots det hamnade förmodligen albumet främst i indiepoparnas skivhyllor. Men Deep Cuts är på många sätt annorlunda än sin föregångare. Här samsas närmast jazziga Rock Classics, med The Cops hip-hopbeats och de TVspelsaktiga melodierna på Is It Medicine. – Jag tror att den kommer att tilltala flera olika typer av människor för den är mer ”modernmusikpaketerad”, säger Olof.

Musiken har blivit hårdare men samtidigt mer lättillgänglig och texterna argare. Knivarna är med andra ord vassare än tidigare och de går till angrepp mot alltifrån snoppstyrda mulliga mansgrisar till polisvåld. Och mot ”välgörenhetshotet” som You Make Me Like Charity handlar om: – Idag tror folk att det är bättre med välgörenhetsgalor än att betala skatt och det är ett hot, förtydligar Karin.

Det är uppenbart att The Knife verkligen försöker säga något genom sin musik även om duon inte på långa vägar är lika agitatorisk som exempelvis ultrafeministerna Le Tigre. Det finns också en del humor bakom en låt som Hangin’ Out med raderna

I keep my dick hangin’ out of my pants so I can point out what I want

Karins röst är pitchad så att hon låter som en man. Den effekten utnyttjas också på flera av de andra låtarna. – Det är roligt att göra det i ett feministiskt perspektiv. Man har hört en kvinna säga sådana saker många gånger, men när en man gör det sker det någonting extra eftersom det är så ovanligt, konstaterar Karin.

Tanken låter förnuftig men samtidigt kan man

”Vi vill försöka nå ut till folk och göra musik där man kan istället för att göra något smalt och introvert

ha en dialog med alla typer av människor,

ju i så fall undra varför Olof bara är med och sjunger på en av låtarna, Is It Medicine. – Olof är så dålig på att sjunga, säger Karin skämtsamt.

Själv säger Olof att han tycker att det är spännande att gå in och experimentera med rösten eftersom sången kanske är det första man tänker på när man hör en låt. – Den pitchade rösten låter oftast androgyn och man vet inte om det är en kvinna eller en man, som på Got 2 Let U. Det är samtidigt både läskigt och spännande med den pitchade rösten, säger han. – Alla vet ju hur en röst ska låta och går man in och grejar i den så händer det ganska mycket. Många kan bli irriterade över det också, tillägger Karin.

The Knifes arga manifest är inbäddat i musik som borde kunna tilltala alltifrån hip-hopare till eurodiscofans. Men samtidigt som Karin tycker att det skulle vara roligt om The Knife lyckades nå ut till de som lyssnar på musik som Blümchen, tror hon att duons ganska starka politiska åsikter kanske inte intresserar alla. – Men vi har ju ändå pratat mycket om det här med att vi vill försöka nå ut till folk och göra musik där man kan ha en dialog med alla typer av människor, istället för att göra något smalt och introvert, avbryter Olof och hugger in på den varma avokadomackan som just anlänt.

Ändå ser han ingen anledning till att hålla tillbaka starka åsikter. Han refererar till Lukas Moodyssons film Lilja 4-Ever som trots att den är hård har tilltalat många. – Det svåra är bara att försöka göra bra musik eller konst där man vill säga något, oavsett om det handlar om feminism, politik, djurrätt eller vad som helst. Det finns en massa saker man skulle vilja säga men det är svårt att veta hur, konstaterar han.

Men The Knife är kanske inte bandet man förknippar med en masspublik. Hittills har de varit rätt hemliga av sig. De har avstått från att spela live eftersom steget mellan att knåpa på musik i hemmets lugna vrå och att stå i strålkastarljuset, har känts långt. Men suget efter en spelning har länge funnits hos publiken och nu har The Knife tänkt om och börjat repa. – Det kan vara jättespännande att spela live och möta människor och se vad som händer, säger Karin som varit med förr.

Hon har ett förflutet som sångerska i Göteborgsbandet Honey Is Cool och det var också tillsammans med några av de andra bandmedlemmarna hon startade Rabid Records som idag ger ut The Knife. De andra tröttnade och Olof hoppade in istället. Förra året släppte de en hip-hopsingel med Calle P som Olof producerat. Men för att inte drunkna i allt administrativt arbete som en skivutgivning innebär, ligger de numera lågt med att ge ut andra artister. På hemsidan uppmanar de till och med andra musiker att starta egna bolag och ge ut sin musik själva.

DET VAR TAL om att Deep Cuts skulle ha släppts redan i höstas men på grund av sommarens olidliga hetta blev inspelningen framflyttad. Dessutom gjorde de musik till Peter Ecchers konstprojekt Nedsvärtning. Detta bestod av en kuslig liten textad bildserie ackompanjerad av ett tretton minuter långt och olycksbådande musikstycke. Hela paketet följde med ett nummer av litteraturtidskriften BLM. – Vi började med filmmusik också som vi håller på med nu, berättar Karin.

Filmen de skriver musik till heter Hannah med H och har premiär någon gång i höst. En praoelev gav regissören Christina Olofson ett exemplar av förra Knife-plattan. Hon gillade den och ringde upp dem.

Karin ser ingen större skillnad mellan att göra ett Knife-album och att göra filmmusik. Hon menar att det bara handlar om att skildra andras känslor istället för sina egna. Har man väl förstått vad personerna i filmen känner och vad som händer i filmen är det inte så svårt. – Då jobbar vi bara som vi brukar göra. Det är ju bara det att vi måste vara överens med regissören. Sen går det ändå ganska lätt förutom när det är glädje, då. Det har vi svårt för, men det är inte så mycket sånt i filmen, säger Karin och börjar skratta. – Nej det är en rätt läskig film så det är rätt bra för oss, inflikar Olof

Karin förklarar att de har jättesvårt för att göra ”hundra procent glad och lycklig musik”, som hon uttrycker det. Det underbart 80-talsdoftande spåret Heartbeats tycker hon är deras lyckligaste låt. – Den handlar ju ändå på något sätt om lyckan efter helvetet, säger hon kryptiskt och smuttar på sin hallonsmoothie. – Vi mår ju inte sådär asbra när vi jobbar liksom, inflikar Olof ursäktande och båda börjar skratta. – Nej men det är ju inget jammande och det är ju inte trevligt, fortsätter han. – Trevligt är det väl, inflikar i förbigående Karin och fortsätter: – Men det finns redan så mycket musik med hundra procent glädje och inga konflikter. Det är vi ju inte intresserade av. Men mitt all ilska finns också det sällsamma och lite sorgsna instrumentalspåret Behind The Bushes. Det låter lite lagom Fläskkvartettenklassiskt och en kompis till Olof spelar valthorn. – Man kan ju inte vara arg jämt. De dagar man inte är arg är man kanske lite ledsen, säger Karin lite svävande.