the knife
Text: Johanna Paulsson Foto: Michael Lokner
S
trax efter fem släntrar syskonparet Karin och Olof Dreijer in på Café Moonoo i Stockholm. Det är en ruggigt kall dag i början av januari och Olof är förkyld. Innan jag ens hunnit få ordning på bandspelaren börjar Karin prata om första recensionen av nya plattan Deep Cuts. Recensenten har kallat musiken ”billig eurotechno” och det omdömet är kanske inte helt överraskande med tanke på de E-Typeska technofillsen på spåret Listen Now. Samtidigt missar man nog en hel del om man bara betraktar Deep Cuts som ytlig. – Ofta när man har fått en dålig recension har skribenten inte riktigt förstått vad det är man vill med sin musik och då blir man inte så djupt sårad, säger Karin. Duon nämner så vitt skilda namn som Le Tigre, Kate Bush, Aphex Twin, Blümchen och Scooter bland influenserna och förklarar att de medvetet lekt med musikaliska delar ur just eurotechno. Många betraktar det som skräpmusik men själva tycker de att eurotechno är spännande eftersom musiken innehåller så direkta känslor. – Den är så tydligt och klatschigt paketerad, tillägger Olof. Tydligheten går igen på Deep Cuts, inte bara
88 | la musik
musikaliskt och produktionsmässigt sett utan också i färgerna som dyker upp på flera håll: ”We raise our heads for the colour red”, sjunger Karin och gästande Jenny Wilson från First Floor Power på spåret You Take My Breath Away. I Heartbeats är det både blått och rött som gäller och på omslaget syns räta linjer i klara färger. – Det är den tydligheten vi vill komma åt i musiken och i hela vårt uttryck. Att försöka träffa rätt i känslor och de är väl ganska lika grundfärgerna, förklarar Olof. FÖR TVÅ ÅR sen släpptes The Knifes självbetitlade debutplatta. Texterna var mestadels vardagsfilosofiska och musiken spretigt blippande och bloppande. Singeln Bird blev en radiofavorit, men trots det hamnade förmodligen albumet främst i indiepoparnas skivhyllor. Men Deep Cuts är på många sätt annorlunda än sin föregångare. Här samsas närmast jazziga Rock Classics, med The Cops hip-hopbeats och de TVspelsaktiga melodierna på Is It Medicine. – Jag tror att den kommer att tilltala flera olika typer av människor för den är mer ”modernmusikpaketerad”, säger Olof. Musiken har blivit hårdare men samtidigt mer lättillgänglig och texterna argare. Knivarna är
med andra ord vassare än tidigare och de går till angrepp mot alltifrån snoppstyrda mulliga mansgrisar till polisvåld. Och mot ”välgörenhetshotet” som You Make Me Like Charity handlar om: – Idag tror folk att det är bättre med välgörenhetsgalor än att betala skatt och det är ett hot, förtydligar Karin. Det är uppenbart att The Knife verkligen försöker säga något genom sin musik även om duon inte på långa vägar är lika agitatorisk som exempelvis ultrafeministerna Le Tigre. Det finns också en del humor bakom en låt som Hangin’ Out med raderna I keep my dick hangin’ out of my pants so I can point out what I want
Karins röst är pitchad så att hon låter som en man. Den effekten utnyttjas också på flera av de andra låtarna. – Det är roligt att göra det i ett feministiskt perspektiv. Man har hört en kvinna säga sådana saker många gånger, men när en man gör det sker det någonting extra eftersom det är så ovanligt, konstaterar Karin. Tanken låter förnuftig men samtidigt kan man
