the knife
Text: Johanna Paulsson Foto: Michael Lokner
S
trax efter fem slĂ€ntrar syskonparet Karin och Olof Dreijer in pĂ„ CafĂ© Moonoo i Stockholm. Det Ă€r en ruggigt kall dag i början av januari och Olof Ă€r förkyld. Innan jag ens hunnit fĂ„ ordning pĂ„ bandspelaren börjar Karin prata om första recensionen av nya plattan Deep Cuts. Recensenten har kallat musiken âbillig eurotechnoâ och det omdömet Ă€r kanske inte helt överraskande med tanke pĂ„ de E-Typeska technofillsen pĂ„ spĂ„ret Listen Now. Samtidigt missar man nog en hel del om man bara betraktar Deep Cuts som ytlig. â Ofta nĂ€r man har fĂ„tt en dĂ„lig recension har skribenten inte riktigt förstĂ„tt vad det Ă€r man vill med sin musik och dĂ„ blir man inte sĂ„ djupt sĂ„rad, sĂ€ger Karin. Duon nĂ€mner sĂ„ vitt skilda namn som Le Tigre, Kate Bush, Aphex Twin, BlĂŒmchen och Scooter bland influenserna och förklarar att de medvetet lekt med musikaliska delar ur just eurotechno. MĂ„nga betraktar det som skrĂ€pmusik men sjĂ€lva tycker de att eurotechno Ă€r spĂ€nnande eftersom musiken innehĂ„ller sĂ„ direkta kĂ€nslor. â Den Ă€r sĂ„ tydligt och klatschigt paketerad, tillĂ€gger Olof. Tydligheten gĂ„r igen pĂ„ Deep Cuts, inte bara
88 | la musik
musikaliskt och produktionsmĂ€ssigt sett utan ocksĂ„ i fĂ€rgerna som dyker upp pĂ„ flera hĂ„ll: âWe raise our heads for the colour redâ, sjunger Karin och gĂ€stande Jenny Wilson frĂ„n First Floor Power pĂ„ spĂ„ret You Take My Breath Away. I Heartbeats Ă€r det bĂ„de blĂ„tt och rött som gĂ€ller och pĂ„ omslaget syns rĂ€ta linjer i klara fĂ€rger. â Det Ă€r den tydligheten vi vill komma Ă„t i musiken och i hela vĂ„rt uttryck. Att försöka trĂ€ffa rĂ€tt i kĂ€nslor och de Ă€r vĂ€l ganska lika grundfĂ€rgerna, förklarar Olof. FĂR TVĂ Ă R sen slĂ€pptes The Knifes sjĂ€lvbetitlade debutplatta. Texterna var mestadels vardagsfilosofiska och musiken spretigt blippande och bloppande. Singeln Bird blev en radiofavorit, men trots det hamnade förmodligen albumet frĂ€mst i indiepoparnas skivhyllor. Men Deep Cuts Ă€r pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt annorlunda Ă€n sin föregĂ„ngare. HĂ€r samsas nĂ€rmast jazziga Rock Classics, med The Cops hip-hopbeats och de TVspelsaktiga melodierna pĂ„ Is It Medicine. â Jag tror att den kommer att tilltala flera olika typer av mĂ€nniskor för den Ă€r mer âmodernmusikpaketeradâ, sĂ€ger Olof. Musiken har blivit hĂ„rdare men samtidigt mer lĂ€ttillgĂ€nglig och texterna argare. Knivarna Ă€r
med andra ord vassare Ă€n tidigare och de gĂ„r till angrepp mot alltifrĂ„n snoppstyrda mulliga mansgrisar till polisvĂ„ld. Och mot âvĂ€lgörenhetshotetâ som You Make Me Like Charity handlar om: â Idag tror folk att det Ă€r bĂ€ttre med vĂ€lgörenhetsgalor Ă€n att betala skatt och det Ă€r ett hot, förtydligar Karin. Det Ă€r uppenbart att The Knife verkligen försöker sĂ€ga nĂ„got genom sin musik Ă€ven om duon inte pĂ„ lĂ„nga vĂ€gar Ă€r lika agitatorisk som exempelvis ultrafeministerna Le Tigre. Det finns ocksĂ„ en del humor bakom en lĂ„t som Hanginâ Out med raderna I keep my dick hanginâ out of my pants so I can point out what I want
Karins röst Ă€r pitchad sĂ„ att hon lĂ„ter som en man. Den effekten utnyttjas ocksĂ„ pĂ„ flera av de andra lĂ„tarna. â Det Ă€r roligt att göra det i ett feministiskt perspektiv. Man har hört en kvinna sĂ€ga sĂ„dana saker mĂ„nga gĂ„nger, men nĂ€r en man gör det sker det nĂ„gonting extra eftersom det Ă€r sĂ„ ovanligt, konstaterar Karin. Tanken lĂ„ter förnuftig men samtidigt kan man
