20 minute read

delbert mcclinton

Next Article
recensioner

recensioner

Text: Lennart Persson

När jag första gången träffade Delbert McClinton var han knappt femtio, men gav intryck av att vara en man som hade tröskats igenom showbizapparaten en gång för mycket. Uppgiven, utsliten.

Han berättade om droger och annan skit. Om personliga tragedier och om de besvikelser och motgångar en hänsynslös och okänslig musikbransch utsatt honom för. Hans utstrålning antydde att han nått det stadium i livet då man inser att många av de mest smärtsamma tillstånden inte kommer att förändras till det bättre. Jag kunde förstå rädslan i hans ögon. Men det var en rätt sorglig syn.

Speciellt som han bara tio år tidigare hade sagt om sin då nyinspelade platta att ”den är gjord med livet som insats; att spela in den var som att mörda, eller som att knulla”.

Men mannen som satt framför mig var trött och desillusionerad, spelningen senare på kvällen en oinspirerad affär. Det var sönderspelade standardlåtar, klipp-och-klistra-blues; en spelning för brödfödan, inget annat.

Och han hade inget val. På flera sätt, inte bara för att han hade en hyra och några underhållsbidrag att betala.

– Jag har egentligen aldrig gjort något annat än att spela i hela mitt liv. En gång för länge sedan pressade min familj och min första fru mig till att lägga av med spelandet. Då höll jag upp i två månader, sedan gick det inte längre. Jag har aldrig kunnat behålla ett vanligt jobb, jag har antingen slutat eller fått sparken. Musiken är det enda som betytt något.

Oavsett vad som händer på vägen. Jag kommer fortfarande ihåg vad han berättade om ett av de tillfällena då han och hans band The Straitjackets kompade den då hårt nersupne blueslegenden Jimmy Reed, den som en gång fick McClinton att själv gå och köpa ett munspel. – Han spydde rakt över en alldeles nyinköpt sångmikrofon. Jag skrubbade den med en gammal tandborste, men det gick aldrig att använda den igen… McClinton är urtypen för den där sortens barmusiker från Texas som gör minst trehundra spelningar om året. Han gör det enda han kan. Han gör det han måste. Ibland för att han står mitt i inspirationen, ibland av andra anledningar.

Men oavsett helheten, de stora sammanhangen, så har han i de små detaljerna alltid levererat ögonblick av stor och stolt vit soulmusik, amerikansk in till benet. Det är få av hans mer lättglömda skivor som inte också innehåller ögonöppnande ögonblick av total, osviklig inspiration. Leta fram reabacksskivan I’m With You och spela låten I Want To Love You för ett ovanligt direkt bevis för det påståendet.

Och precis som man ibland kan få för sig, vara helt övertygad om, att livet är fastlåst i hjulspår man aldrig kan ta sig upp ur, lika snabbt brukar det hända saker som vänder upp och ner på den föreställningen.

Tider, stämningar, känslor och förutsättningar förändras, till och med för en sketen barmusiker från Texas. När jag i vintras samtalade med McClinton via en transatlantisk telefonlinje sjuder han av glädje och ny tro på sig själv. Han utstrålar nu en känsla av balans, och av att ha kontroll. Som han tagit sig själv.

MCCLINTON MÅ VARA EN SÅNGLEGEND i Texas sedan sextiotalet, han må ha gjort sin första skiva innan dess, men hans position har aldrig varit särskilt stabil. Och han var i slutet av nittiotalet tämligen uträknad. Just därför var det så härligt att han för drygt ett år sedan gjorde en så storartad ”comeback”. Efter många år med aningen slätstrukna, pliktskyldigt tillrättalagda storstadsproduktioner tog han musiken tillbaka till Texas och rötterna; hittade tillbaka till inspirationen, började skiva bärande låtar och började sjunga som en gud. Igen. Han visade att han är och förblir en storartad vit soulsångare med saker att berätta om sakernas tillstånd, med förmågan att röra vid våra innersta känslor. Utan att bli för allvarlig eller att göra sig till. Samtidigt som han blöder över sångmicken så gasar bandet i väg med ett hest gapskratt och ett löfte om tequiladränkt hanky panky i omklädningsrummet efteråt.

Som den store filosofen Nick Tosches en gång sagt: Delbert McClinton är ”en trubadur för det goda och det onda, det mörka och det upplysta, för hjärtats innersta skrymslen och den neonförgiftade lusten”.

Comebackalbumet heter Nothing Personal. Den nästan lika starka uppföljaren, som kom sent förra året, heter Room To Breathe. Vill ni gräva er under dessa små mästerverk är det bara att läsa vidare. McClinton tar oss här med på en vandring genom sitt liv, som det speglar sig i de bästa av hans många album.

Subject To Change (Clean, 1973) Albumet gjordes tillsammans med dåvarande partnern Glen Clark, under namnet Delbert & Glen. En konstellation McClinton själv kallar ”två Texasbor, strandade i Los Angeles”. Subject To Change är ett lysande album, fyllt med starka låtar. McClintons sju spår ger oss en självrannsakande, näst intill bitter bild av livet i Kalifornien. Till och med den på ytan liderliga R&B-stomparen Let Me Be Your Lover andas sorg och hemlängtan. I ett av spåren säger han rakt ut att ”this Californian living is killing me” och i ett annat ögonblick av nästan smärtsam uppriktighet presenterar han sig själv som ”cold November…that’s me”. – Jag kommer ihåg varje sekund av de där inspelningarna. Vi gjorde två album; det första i Kalifornien, detta i Alabama. Jag kan inte säga vilket av dem jag gillar bäst, det vore som att tvingas välja ut sitt favoritbarn, och det går ju inte. Jag minns mest att det var en tid då jag var väldigt splittrad. Det var en överväldigande, jublande tid och det var en jobbig, förvirrande tid. För att jag fortfarande inte visste vem jag var, varken personligen eller musikaliskt. Det tror jag ger musiken en särskild intensitet, som kanske inte alltid hamnade på rätt plats. Eller, för att vara ännu tydligare, det är en intensitet som ofta är mer okontrollerad än kontrollerad.

Albumen ni gjorde var väldigt tidiga i att föra samman country, rock och rhythm’n’blues. Var ni medvetna om det?

– Ja, det var nog rätt radikalt på den tiden, i dag är det något helt naturligt. Och det var det för oss då också; vi hade inte ansträngt oss för att komma på något som skulle vara så jäkla originellt, vi bara gjorde det vi ville göra. Vi lyssnade ju på alla de där sorternas musik.

Några speciella favoriter?

– Cold November var väldigt speciell att spela in, den sortens naken ballad hade jag aldrig tidigare gett mig på. Men det kändes som om det var rätt väg att gå. Jag kan fortfarande se framför mig hur Geoffrey Haslam, producenten, dansar omkring i studion, lyckligt ledande orkestern med en dirigentpinne i handen. – Cold November är förresten en av de gamla låtar jag just nu håller på att spela in i nya versioner; det är ju så många i min nuvarande publik som aldrig hört de där gamla låtarna. Jag har också spelat in Givin’ It Up For Your Love, i sin absolut bästa version någonsin, Two More Bottles Of Wine, Victim Of Life’s Circumstances och några till. Och naturligtvis ska jag spela in Special Love Song, med den nya vers jag skrev för femton år sedan. Som börjar ”I still believe in long slow kisses”…

Victim Of Life’s Circumstances (ABC, 1975) McClinton lämnade Kalifornien, skivbolaget och ett sprucket kärleksförhållande bakom sig. Han återvände till Texas, började skriva låtar och hade nästan bestämt sig för att flytta till Nashville när han fick erbjudande om ett nytt skivkontrakt. En räcka enkla demoinspelningar, inspelade i en 4-kanalsstudio i Patego, lade grunden för ett album som

”Jag skulle till exempel inte ha använt en vit damkör för att sjunga ”backup” på en version av James Browns Please, Please, Please. Jag vill inte nödvändigtvis säga att jag skulle ha gjort ”svartare” plattor, men jag skulle ha gjort dem mer själfulla.

fortfarande framstår som ett av hans allra bästa. – Enda problemet med det albumet var att i samma stund som det var färdigt för utgivning så fick alla jag hade haft kontakt med på bolaget sparken! Min vanliga otur. Så den skivan, och de två andra jag gjorde med producenten Chip Young, gjordes utan att någon brydde sig, utan att veta vem jag var.

Young hade sammanförts med McClinton av skivbolaget, men musiken de gjorde tillsammans låter som en den vore gjord av två gamla, väl sammansvetsade kompisar. I Youngs studiogäng – med bland andra gitarristen Reggie Young, pianisten Bobby Wood, organisten Bobby Emmons, basisten Mike Leach, gitarristen John Christopher och trummisarna Kenny Buttrey och Jerry Carrigan – ingick stora delar av det fantastiska studiogäng som Chips Moman byggt upp i Memphis i slutet av sextiotalet.

Genuine Cowhide (ABC, 1976) Om Genuine Cowhide skrev Nick Tosches en gång, med sedvanlig klarsyn, att ”det här är mer än en partyskiva, det är en inbjudan till en massaker”.

McClinton sätter eld i baken på studiobandet med en särdeles sexig racertripp genom alla sina egna favoritlåtar – Johnny Ace, Big Joe Turner, Bo Diddley, James Brown, The Coasters, Shirley & Lee, Louis Brooks & His Hi-Toppers. Allt blir en enda lång hyllning till konsten att förvandla en skivstudio till en hedonistisk orgie. Eller som han säger i den egna rocklåten, I’m Dyin’, Fast As I Can, han så omärkligt smyger in bland alla klassikerna: ”I don’t mind the pain, but I can’t stand the misery!”. – Det var något av en drömskiva för mig. Mina versioner av de låtar som en gång gjort att jag förälskade mig i rock- och soulmusiken; låtar som inspirerat mig, som jag hade sjungit genom åren. Och hade inte skivbolaget varit så ointresserat av vad jag gjorde så hade jag nog aldrig fått chansen att göra en sådan platta. Jag bara gjorde den, utan att fråga. Och ingen stoppade mig.

Med en perfektionists ständiga missnöje för ögonen är han i dag ändå lite kritisk till sina ABC-inspelningar. – Jag skulle till exempel inte ha använt en vit damkör för att sjunga ”backup” på en version av James Browns Please, Please, Please. Jag vill inte nödvändigtvis säga att jag skulle ha gjort ”svartare” plattor, men jag skulle ha gjort dem mer själfulla. Ännu mer själfulla, ska jag kanske säga, för de är ju trots allt rätt intensiva som de är.

Nästan mot slutet av albumet har han smugit in ytterligare en egen låt, den nästan sönderfallande långsamma balladen Special Love Song; en av de mest sinnliga kärlekslåtar jag hört. Så vacker, så förtvivlat romantisk. ”Here it is, baby/your own special love song/all about what it’s like/just being with you/like touching your lips/with the tips of my fingers”. – Den skrev jag direkt om och till min dåvarande fru, Donna. Numera min exfru…

Hela albumen Victim Of Life’s Circumstances och Genuine Cowhide, kompletterat med fyra av de bästa spåren från hans tredje ABC-album Love Rustler, finns på en cd utgiven av australiska bolaget Raven.

Second Wind (Capricorn, 1978) Efter tredje albumet kollapsade relationen med ABC och McClinton hamnade rätt logiskt på ett av Söderns, åtminstone tidigare, ledande skivbolag, Capricorn Records. Tidigare hem för bland andra The Allman Brothers. Och för McClinton betydde skivbolagsbytet att han än en gång tände på alla cylindrar; Second Wind tillhör topparna i hans produktion. Johnny Sandlin, tidigare trummis i bröderna Allmans lilla boogieband, tog honom tillbaka till rötterna igen. – I ärlighetens namn kan jag inte säga så mycket om vad som ledde mig dit, eller varför skivan lät som den lät. Bara att jag hade så fruktansvärt mycket musik i mig, så många låtar som skulle ut, att jag alltid såg till att det blev skivor. Förmodligen skulle jag varit mycket noggrannare i vad jag gjorde, men jag hade inte då den förmåga att ta kontroll över min musik som jag har i dag. – Men inspelningarna berättar naturligtvis en massa om var jag befann mig på den tiden, vilken sorts människa jag var.

Texterna talar med rätt tydligt språk, och en blandning av lågmält livsfilosoferande och kaxig självhävdelse, om att McClinton just då befann sig mitt på kärlekens slagfält: ”I’m gonna take you up so high it’s gonna make you wonder/just how you ever let yourself get so far down under” (Lovinest Man). ”Women say funny things sometimes/especially when they’re just about to lose their mind” (Maybe Someday Baby). ”Those in a hurry to unpack their bag full of dreams/are quick to be victims of the lies and the lust and the schemes/take it easy lovin’ me/don’t start thinking I’m something that I’ll never be” (Take It Easy).

Musikerna hämtades från Muscle Shoals-studion, arren var avskalade och hungrigt bitande, repertoaren en inspirerad blandning av gammalt och nytt. Versionen av den tidiga Johnny Cash-klassikern Big River är en snilleblixt som än en gång bekräftar att i Södern är gränsen mellan vitt och svart i musiken lika utsuddad som den är markerad på de politiska och sociala planen. Alltså är det fullständigt logiskt och naturligt att McClinton förvandlar Cash:s passionerade countrylåt till en ännu mer passionerad rhythm’n’blues-låt. Eller att han sjunger den som Otis Redding skulle ha sjungit den.

Jag har alltid älskat skivans omslag. Berätta.

– Bilden togs på ett litet hamburgerställe i Burbank, Kalifornien, ett typiskt familjeställe. Det är ägaren, hans son och en kvinna som jobbade där du ser på omslaget. Man kan tro att jag var stammis, men jag hade aldrig tidigare satt min fot där. Och ostburgarna var suveräna. Ser du plåstren på min hand? Det har alltid retat mig att jag inte tänkte på att ta bort dem. De satt där för att jag hade slagit upp fingret på en Lone Star-skylt som hängde ovanför scenen på Soap Creek Saloon i Austin. Så nu vet du det också.

Keeper Of The Flame (Capricorn,1979) Uppföljaren gjordes på västkusten, med ett lite mer anonymt musikergäng. Fast här finns bra coverversioner av bland annat Elvis A Mess Of Blues, Don Covays Have Mercy och bluesklassikern Spoonful. Och de tre låtar McClinton plockar upp från sin egen produktion – bland dem två från den första Delbert & Glen-plattan – får här sina definitiva tolkningar. I Received A Letter ingår för övrigt i McClintons pågående projekt med att spela in sina gamla låtar på nytt. – Jag har till och med skrivit en ny vers till den!

Vilken han direkt sjunger upp i telefonen:

Checking in and out of cheap hotels and playing these old songs I know too well The glamour of this life has long been gone and all that’s on my mind is goin’ home

– Klart jag måste spela in den igen. Det är en låt nästan ingen hört, knappast på Delbert & Glenn-plattan och kanske heller inte på den här. Skivbolaget gick i konkurs och plattan försvann lika fort som en blinkning från marknaden. Samma vecka som singeln från plattan gick in på Hot 100 så stängdes skivbolagets telefoner av…

Både Second Wind och Keeper Of The Flame har, från och till, funnits tillgängliga på cd. Snoka på skivbörsarna.

The Jealous Kind (Capitol, 1980) McClinton hittade snabbt ett nytt hem hos Muscle Shoals Sounds Records (via Capitol) och inspelningarna för det här albumet födde McClintons största hit någonsin, Givin’ It Up For Your Love, skriven av låtskrivaren Jerry Williams. Men för mig är The Jealous Kind långt ifrån McClintons bästa album. Det är habilt, välspelat och…lite livlöst. Inte minst därför att det inte innehåller en enda av sångarens egna låtar. – För mig var det ett speciellt album, i det att det var första gången jag i slutändan hade förflyttat mig några steg längre upp på karriärstegen än där jag befann mig innan jag spelade in det.

Och skivbolaget gick inte i konkurs omedelbart efter utgivningen.

– Nä, det gick i konkurs efter nästa skiva…

Han minns speciellt en natt från inspelningsperioden. – Det var den kvällen som Bonnie Bramlett kom till studion och sjöng in Givin’ It Up For Your Love med mig. Det var fantastiskt. Hon hade precis gjort en skiva i Muscle Shoals-studion och hade inget emot att komma tillbaka. Och jag kände i hela min kropp att det var en hit vi spelade in. Det hade jag i och för sig förstått redan när jag hörde Jerrys demo på låten.

Live From Austin (Alligator, 1989) Under tiden på Muscle Shoals/Capitol hade McClintons kokainmissbruk eskalerat å det grövsta, inte minst på grund av att han då var gift med vad han själv kallar en ”rich bitch”. Hans åttiotal är rätt dimmigt.

Han kom så sakteliga tillbaka via ett lyckat inhopp som sångare på gitarristen Roy Buchanans album Dancing On The Edge, som också satte honom i kontakt med entusiasten Bruce Iglauer på Alligator Records. Vilket så småningom resulterade i det här suveräna livealbumet, ursprungligen inspelat för tv-programmet Austin City Limits. Med en stormande version av Jimmie Davis uråldriga countrystandard You Are My Sunshine och en hårresande magnifik tolkning av I’ve Got Dreams To Remember, tidigare en av Otis Reddings mest sublimt själfulla stunder. – Alligator Records hade gett ut en samling med låtar från mina två första ABC-album och ville göra ett nytt album med mig. Jag var inte så pigg på att gå från multinationella Capitol till ett pyttelitet bluesbolag från Chicago, så jag gav dem den här liveinspelningen istället. Och det var en inspelning av en osedvanligt bra kväll, vi var verkligen på hugget. Efter de där spelningarna på Austin City Limits fick man alltid höra kvällens inspelning och jag tänkte redan då att ”det här skulle kunna bli ett fantastiskt livealbum”. Och det blev det ju.

Never Been Rocked Enough (Curb, 1992) En påkostad Don Was-produktion; med Tom Petty, Bonnie Raitt, Melissa Etheridge och tusen andra celebra gäster. – Jag har alltid gillat Don som producent; han tycks alltid veta precis vad det är som ska läggas till eller plockas bort i en produktion. Han påbörjade albumet, jag avslutade det själv i New York med musikerna från Saturday Night Live. – Och Don har ett gott rykte bland andra artister, det var han som såg till att vi fick så många gästsångare på plattan. ”Säg vad du vill ha, så fixar jag det”, var hans inställning. Speciellt kul var det att sjunga med Melissa Etheridge, och det var helt och hållet Dons förslag. Hon sjöng så bra att jag själv tvingades sjunga bättre än jag någonsin gjort.

One Of The Fortunate Few (Rising Tide,1997) En senkommen uppföljare, på samma kändistema, men bättre. Förmodligen för att McClinton trots allt har mer gemensamma musikaliska rötter med BB King och Lee Roy Parnell än med Tom Petty. Det känns åtminstone så när man lyssnar på plattan.

Andra gäster är Lyle Lovett, John Prine, countrystjärnorna Patty Loveless och Pam Tillis, Vince Gill och den alltid gudomliga Mavis Staples, som lyser och gnistrar igenom varje medveten eller omedveten lucka i arrangemanget på Somebody To Love You.

”Jag har en jävla massa skit och nästan lika många glädjeämnen bakom mig i livet. Allt det där måste ju komma ut i musiken. Bluesen gräver långt ner i själen, men det gör countrymusiken också. Det handlar ju om samma sak – att ta sig genom dagen och att lyckas somna på natten. Även om det känns som att man aldrig skulle klara det…

– Du har nog rätt, det här ligger närmare mina Texas-rötter. Men det är också en speciell platta på det viset att det var den första jag gjorde med flera av mina egna musiker; de jag faktiskt repade med, turnerade med och levde med. Och så ska det förbli. Jag har nu, äntligen, uppnått den säkerhet som gör att jag faktiskt kan förmedla till ett gäng musiker precis hur jag vill ha det. Och dessutom se till att det blir så.

Nothing Personal (New West, 2001)

Oj, så bra. Om han när jag träffade honom första gången för tio år sedan var en gammal och trött man så rör han sig här plötsligt i musiken som en ung proffsboxare. Hungrig och attackerande. Lyssna bara på honom i Livin’ It Down: ”My ship came in/and she sunk it/I was the toast of the town/and she drunk it”. Stingslig och sårad, ”pissed off”. Revanschlysten.

Bandet är kanon; en handfull krut och två snabba klunkar Chivas. Fyrafem män som vet vad de gör. Alla spelar mindre än mer och alla lägger ändå till det där extra engagemanget, den där extra knuffen bakom tonerna. Det här rockar utan att be om ursäkt. Själv sjunger han som en gud, igen. Lite raspigare, men så jävla stenhårt ”på” i varje stavelse, i varje känsla. Inte minst i de smeksamma, utstuderat övertalande låt-mig-hålla-dig-hårt-ifamnen-balladerna. Eller i den bittra vad-fan-hände-här-uppgörelsen When Rita Leaves: ”Took all her clothes/but one red dress/the one she knows I like the best/all I could do was clean up the mess/and wonder where she’d gone”. Älsklingen tog hans himmelsblå Mustang och försvann i natten. Han vet inte vart. Sånt brukar det bli bra plattor av. – För mig är det den första av mina plattor som verkligen låter, som verkligen blev, precis som jag ville att den skulle bli. Den är nästan inspelad live, i stunden, mitt i känslan. Det är förmodligen det som gör att plattan blivit så levande.

Han poängterar också, än en gång, betydelsen av att han numera jobbar med musiker, låtskrivare och producenter som är hans vänner, som han trivs med och som han kan kommunicera med. Han berättar med nästintill känslodarr på rösten hur mycket det betyder att han nu jobbar så intimt med någon som in i minsta detalj delar hans eget musikaliska rotsystem, producenten/musikern/låtskrivaren Gary Nicholson.

Han berättar också hur det kommer sig att en av låtarna skrevs ihop med den legendariske Nashville-kompositören ”Doodle” Owens, som nu är död. – ”Doodle” har skrivit fler countryhits än jag kan komma ihåg. Jag hörde en av hans sista, Doug Stones Her Memory Is Only 15 Seconds Old, med lysande textrader som ”there’s still coffee in her cup and it’s not even cold”, och kände att jag var tvungen att söka upp honom.

Låten heter Fourteen Minutes Old, men jag förstår vad du menar.

– OK. Resultatet blev i varje fall Birmingham Tonight, en låt jag är väldigt stolt över.

Room To Breathe (New West, 2002) – Min egen absoluta favorit. Inspelad på fyra dagar, i en rusch av glädje och kamratskap. Nästan allt är live, sången också.

En av topparna på plattan är Jungle Room, en både nostalgisk och humoristiskt detaljrik beskrivning av ett av de många förfärliga och oemotståndliga skitställen McClinton spelat på genom sin nu snart fyrtiofemåriga karriär. Han kommenterar den hembrända spriten med textraden ”pace yourself so you don’t go blind” och han avslutar med ett gott råd:

Get there early, don’t leave too soon it gets good late at the Jungle Room

– Har man spelat så länge som jag, kors och tvärs genom Södern, så har man spelat på hundratals ställen som heter The Jungle Room. Fula, smaklösa ställen med månskäror i neon, plastpalmer och bambu på väggarna, en parkeringsplats täckt med krossad ostronskal. Svettiga, berusade människor som har jävligt kul. Funky places, you know. Det som mest fastnat i mitt minne är ett som ligger i södra Louisiana, i trakterna av Baton Rogue. Det är nog minst tjugofem år sedan jag spelade där, men det finns säkert kvar fortfarande. – Det är på sådana ställen jag lärt mig allt om bluesen.

Vilket omedelbart får mig att tänka på något han sa när vi talades vid förra gången. – Jag har en jävla massa skit och nästan lika många glädjeämnen bakom mig i livet. Allt det där måste ju komma ut i musiken. Bluesen gräver långt ner i själen, men det gör countrymusiken också. Det handlar ju om samma sak – att ta sig genom dagen och att lyckas somna på natten. Även om det känns som att man aldrig skulle klara det…

Men Delbert McClinton har, än en gång, visat oss att han, som få andra, kan locka fram både våra elakaste och våra mest kärleksfulla leenden. Han kan fortfarande, när han vill, vara vår bäste bardiskspoet och vår mest påstridige partypiskare. Han är fortfarande en stolthet för staten Texas.

This article is from: