the kills

Text: Annica Henriksson Foto: Michael Lokner

Hon kallas VV. När hon sjunger låter hon som den coolaste bruden i hela världen. Lagom raspig, tillbakalutad röst, fett med attityd. Hon är bara 24 år, men på skiva låter hon som en tjej som varit med ett tag. Det svarta håret är mjukt och ostyrigt, hennes mörka ögon lyser i det bleka osminkade ansiktet. Bredvid henne sitter Jaime Hince, eller Hotel som han nuförtiden kallas. Han är omöjlig att missa. Det skriker snygg rockstjärna om honom i det rödbruna, perfekt rufsiga håret och de svarta kläderna. I kragen hänger ett par grymma solglajjer. Vem som helst skulle kunna se ut som en rockstjärna i dem. Hon är amerikanska, han engelsman. På sätt och vis förväntar jag mig att VV, eller Alison Mosshart, ska ta över hela konversationen. Vara så där amerikansk. Synas och höras mest. Men jag misstar mig. VV kurar ihop sig i skinnsoffan och behåller duffeln på fast det är hemskt varmt i det lilla rummet. Båda två tar fram anteckningsblock och pennor. VV förvarar sina i ett orangegult pennskrin i tyg. Ett ögonblick känns det som om det är jag som ska bli grillad. De förklarar att de brukar sitta och kladda lite när det gör intervjuer, för att slappna av antar jag. De är lite trötta och beroende av koffein. Hotel förklarar att de har tackat nej till massor av intervjuer tidigare. Enda sättet för NME att få med The Kills i tidningen var om de lovade att publicera The Kills egen artikel, oredigerad, och använda de bilder duon valde. Förvånansvärt gick de med på det. Hotel ser det som en seger: – Vi har ingen manager, vi är signade till ett litet bolag. Så det kändes som en riktig triumf. Det kändes som om vi verkligen var på väg någonstans.

JAIME OCH ALISON TRÄFFADES I en pub på samma gata de nu bor på i sydöstra London. De stirrade på varandra, men sa ingenting, förrän de sågs nästa gång. Hotel berättar att hans hus alltid har fungerat som ett slags hotell för förbiresande små band. VV bodde i lägenheten nedanför med sitt band Discount, men det hade de ingen aning om då. När de väl träffades igen fann de varandra ganska snabbt. Båda var missnöjda med den musik de gjorde för tillfället och upptäckte att de hade samma önskan om att

starta om helt. Plocka isär musiken och strippa ned den till grunden. VV hade sjungit i Discount från att hon var 14 år till att hon var 21. Nu var det dags att börja om. Göra något som kändes meningsfullt och äkta. Nytt band, nya namn, allt skulle renoveras. Inspirerade av Velvet Underground och Make Up, band som verkligen betyder något för dem, döpte de om sig. Jaime fick heta Hotel för att Alison älskar hotell. När Hotel i sin tur skulle ge Alison ett namn kom han bara fram med ett ljud. ”Vvv”. Hon undrade hur tusan hon skulle stava det. Till slut blev det VV. – De band som vi gillar, de har en hel historia bakom sig, en mystik. Legenden är oftast större än själva banden. När vi döpte om varandra satt vi i mitt sovrum och tog bara det första ord vi kom att tänka på, det var regeln, menar Hotel. Jag läste en gång om Paul America, en kille som hängde med Andy Warhol-gänget. De andra döpte honom till Paul America och han drabbades av en psykos eftersom han såg sitt namn överallt, för det här var ju i Amerika. Och jag kan ibland känna samma sak när jag promenerar ned för en gata som är kantad av hotell. – Vad roligt, för jag brukar också tänka på dig när jag ser hotellskyltar, erkänner VV och hennes ansikte lyser upp. När hon skrattar liknar hon Neve Campbell.

När The Kills började spela ihop stängde de in sig i en källare och plockade upp instrument som de aldrig spelat på förut. Just därför kunde de koncentrera sig på idéerna istället för på färdighet och teknik. De började skriva riktigt enkla låtar med hjälp av en tramporgel, där sången påminde mer om barnramsor. Att bara ha med det som är nödvändigt är The Kills i ett nötskal.

Genom att vara en kille-och-tjej-duo blir The Kills genast jämförda med The White Stripes. Hotel säger att han inte ens visste att det fanns ett band som The White Stripes när han började göra musik med VV. Nyligen i media har det även handlat om just duons suveränitet som band och Hotel tycker att det är löjligt att antalet medlemmar i ett band kan bli en modepryl. Själv ville han sätta ihop ett helt band. Hitta en trumslagare, en keyboardist, men VV verkade nöjd med att bara vara de två, instängda i källaren. För övrigt hittade de inga som ville spela med dem förrän de gjorde sitt första gig i maj förra året. Men då var det för sent att utöka duon till ett band. The Kills hade redan hittat hem. VV menar att de förmodligen hade varit taskiga mot eventuella nykomlingar.

Men det är inte bara på grund av antalet medlemmar som The Kills blir jämförda med The White Stripes. Båda banden låter sig inspireras av blues och amerikansk folkmusik. – Det fanns en fantastisk banjospelare på 1920-talet som hette Dock Boggs, berättar Hotel. Hans röst lät som den kom från andra sidan graven och en konstig banjo spelar medan en fot håller takten. Det låter riktigt kusligt. Och på inspelningarna dyker det upp skrapande ljud. Mycket sådant lyssnar vi på. Velvet Underground hade även de inslag av blues. Vi är inget bluesband, jag tycker vi har mer likheter med dronemusik, men man inte riktigt undgå the bluuues…

Vilken var första plattan ni köpte som verkligen betydde något?

– Red Medicine med Fugazi, tror VV. – Det fanns ett litet band i England som hette The Mob, berättar Hotel. Det är det första som verkligen tog tag i mig. Jag var kanske 15 år, men de hade splittrats flera år innan. Jag köpte en 7”-singel för att jag gillade omslaget. Och när jag satte på den hemma var det bästa jag någonsin hört. Sedan gick jag ut och hittade deras platta någonstans och mitt hjärta bultade. Där jag växte upp, i Newbury, jag vet inte om det var drogkulturen, men alla lyssnade på Velvet Underground och det fanns massor av hemska band som försökte låta som dem. Men just The Mob och Velvet Underground förändrade mitt liv. Och just den där Fugazi-plattan VV pratade om, är en av våra gemensamma nämnare. – När jag var mellan 8 och 11 år umgicks jag med grannarna som var lite äldre, kanske 16-17 år. De brukade spela in band till mig hela tiden, men de skrev aldrig upp låtarna eller vem som gjorde dem. Men där upptäckte jag massor av bra musik, Fugazi var tydligen ett av banden. Men det förstod jag först flera år senare när en kompis satte på en platta med dem och jag kände igen det. – Vilken platta var den första som förändrade ditt liv? Hotel vänder sig till mig.

Förmodligen Suedes debutplatta.

Hotel försöker minnas vad den heter, men han har snöat in sig på Dog Man Star. Han undrar vad jag tycker om Suede idag och jag får besviket medge att Suede blivit ett ganska mediokert band.

– Jag har hört lite från deras senaste platta, berättar Hotel. Jag var aldrig riktig inne på Suede. Du vet när man älskar ett band vill man veta allt och ha allt som de har gjort, jag vet inte alls mycket om Suede. Men jag gillade verkligen Animal Nitrate. Men nu är deras musik glad och trevlig. De har blivit så…sjunger om träd och blommor. Vad heter den där låten, något riktigt optimistiskt? Som Everything’s Great eller något. – I Love Everyone? VV försöker hjälpa till.

Du menar Positivity. Men det är ju samma sak med Pulp, deras senaste platta handlade ju om träd och prylar. – Ja, de har ju lagt av nu. Vi spelade på deras sista gig. Det var i Sheffield, massor av band spelade. På sätt och vis är det lite tråkigt, de har ju varit med så länge. Men alla måste gå skilda vägar någon gång.

Musiken och texterna skriver de tillsammans. Ibland kan de sitta ned ihop och försöka få fram något, men oftast så arbetar de för sig själva. De skriver en vers, en strof, en slinga på eget håll och lyckas sedan pussla ihop dem till en låt.

– Alla låtar är gjorda på olika vis, menar VV. Hotel kan sitta och sjunga några ord som jag aldrig hört förut och inte vet vad de betyder och så kan jag komma på några andra ord. Det fantastiska är att oftast handlar de om ungefär samma sak i slutet. – Jag läste i en Led Zeppelin-box där de sa att de redan på första repet kände att det inte fanns någon annan i hela världen som skulle kunna vara med i bandet. Att det var en chans på miljonen att just de fyra hade hittat varandra. Jag kan inte relatera till Led Zeppelin, men jag känner också att jag har hittat någon som är perfekt för mig att jobba med.

VV tittar på Hotel med spanielögon och gnyr åt komplimangen.

Fullängdaren Keep On Your Mean Side tog bara två veckar att spela in. De ville att den skulle låta som en enda session istället för att tynga ned musiken med överdubbningar och få den tekniskt perfekt. Istället var det en känsla de ville fånga. – Det bästa som hände var när vi satt hemma hos mig när vi hade ett par dagar ledigt och jag bara spelade något på gitarren och vi började sjunga

”några ord. Sedan skrev vi låten Hitched, som är min favorit på plattan. Jag har alltid drömt om att göra så, skriva en låt och sedan gå och spela in den redan nästa dag.

Plattan, menar Hotel, är en hyllning till vår elaka sida, alla dessa ”vackra” saker man gör när man är elak. Den handlar även om ångest, rädsla och besatthet. På sätt och vis är plattan ett vykort av The Kills från mars till november 2002. Givetvis är Keep On Your Mean Side Hotels favoritplatta, men som han säger, han är ju partisk.

Förra året kom ep:n Black Rooster som följdes av en improviserad USAturné. De beskriver den som en Bonnie & Clyde roadtrip där äventyren radade upp sig. – Mitt visum hade gått ut så jag var tvungen att åka tillbaka, men vi var mitt i inspelningen av Black Rooster och kände att vi ville fortsätta jobba, minns VV. Så vi bokade femtio gig i USA och satte oss på ett plan. Allt var lite oplanerat och vi tänkte att detta skulle lika gärna kunna bli ett stort nederlag. Vi köpte en bil, körde vilse hela tiden och fick massor av böteslappar. Men vi hade samtidigt så himla kul.

Alla borde se Gummo, i den är det – Vi hade inte ens ett namn för bandet, men folk bokade oss ändå efter att ha lyssnat på det vi en kille som säljer döda katter skickade dem, berättar Hotel vidare. Och vi har alltid tänkt att vore det inte coolt att ha ett band till en restaurang. Och El Topo, som vinner sin popularitet genom att folk sprider ordet vidare, istället för att behöva det är en surrealistisk västerfi lm råka ut för en jävla hype. Och det var precis vad som hände. När vi av en konstig mexikan som heter väl kom till Los Angeles var stället fullbokat och vi undrade varför? Vad händer? Men

Jodorowsky. Den är nästan fyra om folk gillar ett band så spelar det ingen roll hur mycket pengar som ligger bakom eller vilket bolag de timmar lång. Väldigt bisarr ligger på. Det bästa är väl om folk själva går ut och tar reda på vad det är för något. Köper en platta eller går på ett gig. Det är miljoner gånger bättre än att folk kollar upp en för att de gjort en google-sökning och ser att du är ett av de mest hypade banden eller att ens nuna är på varenda tidningsframsida. Det är av denna anledning The Kills har valt att tacka nej till så många intervjuer. De vill inte vara en del av den nya rockrevolutionen. De törstar inte efter att bli världens största band. Men de hoppas väl att de har hittat sitt kall. Eller som de säger, de kan inget annat än pyssla med musik. VV blev redan som 14-åring van vid livet på turné. Skolan hon missade fick hon plugga på vägen. Men hon fick se världen så hon klagar inte. Däremot vill hon inte prata om Discount. Hotel pluggade drama och ville bli manusförfattare eller skådespelare. Han skrev ett par monologpjäser, var med i två filmprojekt som totalt tråkade ut honom.

Har du någon favoritfilm?

– Alla borde se Gummo, i den är det en kille som säljer döda katter till en restaurang. Och El Topo, det är en surrealistisk västerfilm av en konstig mexikan som heter Jodorowsky. Den är nästan fyra timmar lång. Väldigt bisarr. – Jag gillade verkligen Smoke som Coen gjorde, säger VV. Och Chungking Express, jag vet inte vem som gjorde den, men den är kinesisk och utspelar sig i Hongkong. Det är faktiskt en av de få filmer jag har köpt fast jag varken har tv eller video. – Jag är usel på att gå på bio, avbryter Hotel. Egentligen gillar jag idén, men när jag väl ska dit känns det som om jag slösar bort två timmar av mitt liv. Jag skulle kunna skriva låtar istället. – En annan film jag har heter Bad, har du sett den? Andy Warhol-film i färg. Brigid Berlin är med i den. Hon väger tvåhundra kilo. Det är en riktigt bra film, men äcklig. De kastar ut ett barn genom fönstret. Oj, det låter som Michael Jackson. – YEAH, garvar Hotel.

Retar ni någonsin varandra för era nationaliteter?

– JA! Han gör sig lustig över mig hela tiden! VV höjer rösten. Men jag retar inte honom. Han brukar härma min röst. Han brukar reta mig för saker jag säger bara för att de låter amerikanska. Du tar varje tillfälle i akt! Men det gör inget. Det är det jag gillar hos dig, du är så snäll.

Bråkar ni mycket? Exempelvis när ni kör runt USA i en liten bil.

– Den turnén gick faktiskt ganska bra, säger Hotel. Ibland när vi är på ett ställe för länge börjar vi bråka. Det är konstigt. När vi hela tiden reste, gick det jättebra. Men om vi stannade på ett ställe i mer än tre dagar blev vi galna. Men det betyder ingenting. Vi kan ha hemska gräl, men det är vårat sätt, vi är ombytliga personer. Vi har höga toppar och djupa dalar. Vi är svåra, osociala. Vi bråkar mest när vi är riktigt fulla eller höga och något har hänt. – Turnerande hänger ihop med lite oro och stress och ibland finns det saker som vi är alldeles för trötta för att orka lösa, så då dricker vi för mycket. Eller snarare jag, jag kan inte hantera det. Om jag är på dåligt humör och dricker kan jag inte kontrollera vad jag säger. – Vad är du så förbannad över, VV? Hotels röst är retsam. – You fuck off! Ska vi börja bråka nu? VV vänder sig sedan till mig och ber om ursäkt för att de svamlar. Det har varit en lång dag. När jag stänger av bandspelaren verkar VV pusta ut. Hon kränger av sig jackan, hasar sig djupt ned i soffan och slänger sedan upp fötterna på skinnpallen framför sig.