blur

De har slutat dricka, allas bäste Graham är utkastad och Damon har blivit politisk. Vad hände egentligen med Blur? Fyra år efter senaste albumet släpps Think Tank. Du kommer inte att känna igen dem. La Musik fi ck som enda tidning träffa Damon Albarn i London.

Text & Foto: Annika Norlin

När regissören John Dower började med dokumentärfilmen Live Forever, om britpop-eran, hade han bestämt sig: det skulle inte bli någon film om inte De Fyra skulle ställa upp. Jarvis Cocker från Pulp, bröderna Gallagher från Oasis och så Damon Albarn i Blur.

Det var inte så lätt som Dower trott. Efter flera veckors tjatande gav Gallaghers med sig - “Den enda anledningen att jag pratar med er är att ni har en Oscarsstatyett. I’m that fucking shallow”, sa Noel - och det tog ytterligare ett par månader att få med Cocker. Svårast var det att övertala Damon Albarn. I filmen ser man en skitsur, bakfull Albarn som helst vill att frågorna ska ta slut när som helst. Inte för att Albarn är otrevlig eller oresonabel. Det är för att de där åren - åren efter Parklife, Oasis versus Blur-åren - var de värsta i hans liv.

Vad hände egentligen? För den forna britpopälskaren var ju nittiotalet en lycklig tid, tiden då alla hade en kompis som hade hånglat med en Blur på festival (Damon eller Graham eller Alex, om någon hånglat med Dave var det ingen som erkände det), alla hade en kompis som påstått sig se Graham spy över ett stängsel och allas brorsa hade sett på TV hur Damon drog ned byxorna på Brixton Academy. Det var tjejer och luggar och baksmällor och svettringar och träpärlor och fester där Spice Girls hängde med Pavement, och mitt i alltihop satt Alex och åt fransk ost och drack champagne medan Damon hade exotiska gräl med Elastica-Justine. Sol och bad och Parklife.

Det var mitten av nittiotalet. Entre: Oasis. De kallade Blur för ”medelklasspojkar som tror att de är arbetarklass” och Liam Gallagher tog nytt världsrekord i finstilthet när han önskade att hela Blur skulle insjukna i AIDS sa fort som möjligt. När Blur försökte håna tillbaka i pressen lät det bara trött och oengagerat, som att de var lessa på britpop-kriget redan innan det startat.

Oasis fick inte bara med sig recensenterna (minns hur hyllade deras första två album var). De fick också med sig större delen av det engelska folket, i alla fall männen, öldrickarna, fotbollstittarna, de som skrek svärord på puben. Pressen haussade upp Det Stora Slaget: Oasis släppte Roll With It och Blur släppte Country House samma vecka, och frågan var vem som skulle hamna etta på topplistan.

Det var Blur som vann.

De hade ett segerkalas som slutade med att Graham försökte hoppa ut genom fönstret och ta livet av sig själv eftersom han var så miserabel. Folk på puben skrek åt honom, kallade honom bög och sa att de höll på Oasis.

Damon drog in Graham genom fönstret igen.

FÖR EN SVENSK ÄR DET svårt att förstå hur stor Damon Albarn är i England idag. Han är ett förnamn i pressen, en av få som inte benämns med efternamn eller band eller ens prefix av typen ”Robinson-Pelle”. Han är bara Damon. För brittisk skvallerpress – och den är tiotusentals gånger värre än Se & Hör – är han en ägodel som går att använda eller missbruka hur man vill, i rakt nedstigande led från kommatecknet.

Därför är det inte en picknick att intervjua Damon Albarn. Han märker ord, gäspar och demonstrerar med djupa suckar precis hur ointresserad han är av att svara på frågor, och man misstänker att det kommer från en längtan att behandla journalister som de behandlat honom. Men efter några minuter ler han till och med, motvilligt men ända, och hans svar blir trevligare. Han ber till och med om ursäkt, ”det har varit en lång vecka”, säger han.

Just nu är tidningarnas favorit-hån av Albarn att han ”gjort en Bono”, ”tror att han är Bob Geldof”. Han har gått och blivit politisk, alltså. Albarn syns överallt som reklampelare mot kriget i Irak. Han går i demonstrationer, uttalar sig, bär tröjor med budskap. Men när man frågar om hans engagemang ser han inte helt lycklig ut. – Usch, för det första vill jag inte på något sätt påsta att jag spelar i samma division som Bono eller Geldof. Och jag forsöker inte på något sätt utnyttja faktumet att jag har något slags (han spottar ut ordet) kändisskap för att få ut mitt budskap. Jag gör bara vad vem som helst borde göra när de tycker att något är tillräckligt fel. Utnyttjar min röst. Går i demonstrationer.

Men pressen har ju direkt hånat dina försök att göra det du känner är rätt. Blir du inte förbannad?

– Pressen har alltid varit efter mig av någon anledning, och de är alltid intresserade när jag ändrar mig på något sätt. Och engelsmän tycker inte om när folk är för politiska. Dessutom har det flera orsaker, Gallaghers gick ju ut i tidningarna och uttryckte sina…eh, åsikter om vad vi gör. (Undertryckt leende.) Och då försöker väl media blåsa liv i den där konflikten igen. Det är så här. Det är priset man får betala för att vara brittisk.

Naturligtvis var det Noel och Liam igen. Några dagar efter att Damon, tillsammans med 3-D från Massive Attack, synts i tidningarna iklädda ”Wrong War”-tröjor samt uppmuntrade det brittiska folket att ifrågasätta huruvida de skulle tolerera att regeringen stöttar USA i kriget, sa Noel i NME: – Jag förstår inte alla popstjärnor som säger ”Vi borde ha en demokratisk debatt om kriget”. Min åsikt betyder ingenting. De i Vita Huset är de enda som kan ändra på det, jag spelar gitarr i ett band och vi är skitbra. Jag bryr mig inte om något annat.

Liam la till: – Ingen kommer att lyssna på en puckelskalle från Blur.

MEN DET ÄR INTE BARA massmedia och Bröderna Ögonbryn som ställde till det. Nu i vintras skrev Alex i brittiska tidningen The Observer om alkoholismen som kom krypande under de där åren. Det är ingen vanlig slarvskrift - hans dagbok på Blurs hemsida är något av den bästa läsning som finns på nätet just nu - och man undrar hur många år det tar innan han lägger av med musiken och skriver en ny Räddaren i nöden, bara så där. “Hela världen ville bjuda på en drink. Jag spenderade en miljon pund på champagne på tre år. Drack två flaskor varje dag förutom onsdag och gav bort ett par. Det är ungefär 0,1 procent av hela landets champagnekonsumtion på ett år. Ger dig dålig andedräkt. Du måste äta två morötter per flaska”, skriver han i Observer.

James skriver vidare att det var filmregissören Storm Thorgerson som räddade Blur från total undergång. “’Se till att ni har en vit dag i veckan, killar’, är vad han sa, och om jag drack sex dagar i rad slutade jag på den sjunde. Det är en genialisk mekanism, fungerar som en ABS-broms. Den betyder att jag lärde mig klara av saker nykter, den betyder att jag lärde mig säga nej, den betyder att jag ringde min mormor.”

James slutade plötsligt att dricka nästan helt och började springa i stället, lärde sig flyga flygplan och började med yoga. Albarn blev pappa och dricker nu bara någon gång i veckan. Dave var aldrig särskilt illa ute. Kvar fanns Graham som, spekulerar tidningarna, inte alls delade Blurs nya inställning utan till slut lades in på sjukhus för alkoholavvänjning. Dessutom var den musikaliska visionen långt från gemensam.

Damon är lika sugen på att prata om hur Graham lämnade bandet som att sticka en spik genom sin vänstra fot.

Var det musikaliska olikheter?

– Musikaliska likheter snarare, surar han vilket antagligen är ett subtilt sätt att säga att Coxon gärna fortsatte gå i samma fotspår som han redan gått.

Sedan, lite allvarligare: – Musikalisk likhet, man kan faktiskt beskriva det så för att beskriva hur det var i slutet. Och jag fick nog. Men du vet, jag tror att han är mycket lyckligare idag, när han gör det han gör nu, är soloartist, och det är bra för honom – och definitivt bra för mig. Det är skönt att se honom stå på egna ben och ha ett eget liv i stället för att bara spendera tid med att tycka illa om mitt. Jag är glad för hans del och jag hoppas att…jag hoppas att vi en dag kommer att vara så pass mogna att vi kan umgås igen.

Coxon själv säger i tidningen Q att det var Blurs manager som ringde upp honom och bad honom sluta på grund av ”attitydsproblem”. ”De kanske blandade ihop ärlighet och attityd”, säger han, men tillägger: ”Jag förstår nu att jag betett mig som ett arsle under en väldigt lång tid. Jag var trevlig under möjligtvis en kvart om dagen, efter tre eller fyra drinkar.” Ett gräl om Fatboy Slim och dennes medverkan på skivan sägs ha varit den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Faktumet att Coxon inte heller direkt uttalat sig ömtåligt om Albarns succeprojekt Gorillaz hade nog också en del med saken att göra. Coxon låg inlagd på sjukhus för depression och alkoholmissbruk och säger sig idag må mycket bättre. Senaste soloalbumet, The Kiss Of Morning, fick bra kritik. Noel Gallagher gratulerade genast.

EFTER FYRA ÅR ÄR THINK TANK klar och Damon är stolt som en tupp i morgonsolen. Det låter inte som Blur, förutom möjligtvis Fatboy Slim-producerade Crazy Beat som är lite av en korsning mellan Blurs största singelhit Song 2 och Slims egna Right About Now. Battery påminner något om The Universal. Annars är Think Tank den saligaste blandning av allt du kan tänka dig: lättrallad pop, rockigaste rocken och beats. Det låter som allt och lite till. Nej, förresten – det enda det inte låter som är Parklife.

Konstigaste spåret-priset går lätt till Jets, en blip-bloppig sak, minuter längre än de andra låtarna på skivan. – Det är inte riktigt en låt, det är mer…en idé. Det här är från de tidigaste sessionerna, innan jag hade tagit över

gitarrerna, så det är bara bas, trummor och sång i grunden. Vi har gjort mycket mer av den här typen som vi inte la med på skivan, men vi ville i alla fall ta med en. En annan, Don’t Bomb The Bomb, gav vi ut på vit etikett.

Mycket riktigt blev Blurfansen galna när enbart ett mycket litet antal Don’t Bomb The Bomb släpptes i ett par

”jag tror att han är mycket lyckligare idag...

Det är skönt att se honom stå på egna ben och ha ett eget liv i stället för att bara spendera tid med att tycka illa om mitt. Jag är glad för hans del och jag hoppas att… jag hoppas att vi en dag kommer att vara så pass mogna att vi kan umgås igen.

”Det kommer defi nitivt en till Gorillaz-skiva någon gång. Om ett år, två år, fem år… det ska bli en så det är bara långfi lm, att börja arbeta Men han ler. Jag berättar inte att de flesta på festen tydligen varit utklädda till Graham. – Jag har en massa skandinaviska rötter. Danska, mer precis. Men mest skivaffärer, utan namn på. Blur ville testa hur låten älskar jag Island, jag tror det har att göra med att jag länge hade rätt skulle gå hem anonymt, en ide som naturligtvis skrämmande mardrömmar om svart sand, sedan jag såg ett program om sprack totalt när namnen på upphovsmannen kom Island på TV. Nu har jag ett hus där och många väldigt nära vänner. Jag ut och det skrevs spaltmetrar om ”den första älskar Island djupt. Jag tror att min själ är nordisk. singeln sedan Graham Coxons avhopp”. Man Damon chockerar genom att le lika stort som när han var med i Smash trodde förskräckt att det här var Blurs nya stil, Hits, Parklife-åren, när han nämner sin dotter, Missy (döpt efter Missy men den är alltså knappast representativ för Think Elliot). Lyssnar hon på Blur? undrar jag. Är hon alls intresserad av musik?

Tank. – Tja, hon är tre och ett halvt, men hon är verkligen nere med Do The – Jag är stolt över hela skivan, och jag kan säga det Bunny Hop (engelsk barnlåt som snarast kan jämföras med Mora Träsks ärligt, säger Damon. Vi spelade in över trettio låtar klassiker Fader Abraham, red anm.) Hon gillar Mupparna och Stevie innan vi valde ut vilka tretton som skulle vara med Wonder, och så gillar hon Snurre Sprätts senaste. Hon vet vad hiphop är på albumet. Det var en förjävlig process, att och vet vad reggae är, och jag tror att hon gillar det. Inte så att hon pratar eliminera bort sjutton låtar som man också gillade. lätt och ledigt om King Tubby och namndroppar olika rappare, men ändå.

Men nu är inget med som inte är riktigt, riktigt bra. Missy ringer också. Vi kan i alla fall anta att det är Missy, för Damons

Första singeln, Out Of Time, är en av skivans röst låter riktigt lycklig och han säger ”Hello luv” med världens mjukaste mest lättillgängliga – Beatles möter Portishead på stämma. fest med Gullan Bornemark – medan Crazy Beat Och, faktafans. Han dricker te. Inte öl, inte bakfullhetens inofficiella blir singel nummer två. Norman ”Fatboy Slim” nationaldryck mineralvatten. Te!

Cook och William Orbit har producerat någon låt Det finns en skröna som säger att man automatiskt blir politiskt var, och annars har Blur själva med Ben Hillier intresserad så fort man skaffar barn, för helt plötsligt har man gjort grovjobbet. Delar av inspelningen och intresse av att världen ska funka att leva i även i framtiden. mixningen gjordes i Marocko. Det framgår med – Ja, det kan nog stämma. Men jag vill verkligen understryka att jag på mycket önskvard tydlighet att Blur inte tänker vara inget sätt är en politiker… När jag var, säg, 13, brukade jag gå till skolan förutsägbara den här gången. och läsa Marx. Jag fattade inte så mycket, naturligtvis, för jag ville nog

En annan sak som framgår är att Damon är mest se tuff ut. Det var min politiska höjdpunkt fram till nu. Men nu, det lyckligare nu än på många år, resultatet av en till här kriget – det är en sådan dum idé att jag nästan kände mig tvingad att slut ganska odramatisk inspelning, hem, flickvän göra något åt det. Men jag är ju verkligen inte inlåst eller insatt i världspooch barn samt – antar man – rätt mycket pengar på litiken som sådan. Därför är det verkligen oroande att se hur tidningarna banken sedan succen med Gorillaz, projektet refererar till mig som ”en av ledarna inom anti-krigs-rörelsen”.

Albarn delade med Tank Girl-tecknaren och bästa Men lite stiligt låter det väl? kompisen Jamie Hewlett. – Nej, det låter bara hemskt. – Det kommer definitivt en till Gorillaz-skiva någon gång. Om ett år, två år, fem år… det ska bli John Dower visade till slut Live Forever för de medverkande i privata en långfilm, så det är bara att börja arbeta. visningar. I filmen tjatar Noel Gallagher än igen om Blurarnas

Alex skriver i dagboken på er hemsida att ni fisförnämhet och idioti, och Dower berättar i Evening Standard om hur har talat om en Blurfilm också. Noel under visningen, varje gång Damons ansikte visades i bild, skrek: – Va? Nej, nej… du vet, det där är Alexs dagbok. “Oi, you fucking twat!” högt så att rutorna skallrade.

Och Alex är… Alex. I början. Sedan kom delen av filmen då Albarn skakad berättade om hur

En tjej jag träffade berättade om en fest… britpopparen egentligen hade varit för honom. - …som hon hade hånglat med mig på? – Efter visningen var det första Noel sa: “Shit, man, vad hände egentligen

Nej, faktiskt inte. Men jag noterar att det var med Damon?” Han var genuint oroad, säger Dower i Evening Standard. det du tänkte först på. Hon berättade att hon Somliga har talat om en första fredsvimpel mellan de forna krigslägren. varit på en fest med Blur-tema. Alla var En annan fred kan skipas redan nu, snart. Damons röst är mjuk, nästan utklädda till någon Blur från någon av era lika mjuk som när Missy ringde, när han säger: videos, förutom en tjej som var mjölkpaketet – Alex ska gifta sig snart, och Graham är bjuden. Jag vet inte om han från Coffee And TV. Och så spelade de bara kommer att komma, men det vore roligt om han gör det. Vem vet? Det

Blurlåtar hela kvällen. Gör tanken på en sådan vore roligt. Vi kunde röka tillsammans.

fest dig stolt, eller skrämmer den dig mest?

– Tja, allt tvångsmässigt beteende är ju lite ohälsosamt…