placebo

När Placebo dök upp i popvärlden 1995 var det givetvis Brian Molkos androgyna, för att inte säga fl ickaktiga, image som stal mycket av uppmärksamheten. Genombrottssingeln hette dessutom Nancy Boy. Sedan dess har bandet släppt tre album som befäst dem som ett av Europas större band. Anders Lundquist träffade dem i London inför utgivningen av nya albumet Sleeping With Ghosts.

Placebo har turnerat flitigt över hela Europa. Varje album har sålt ungefär en miljon exemplar och gruppen har numera en stor publik i både Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Trion är baserad i London men är en i sanning internationellt sammansatt kombo: Brian Molko (sång, gitarr) är uppvuxen i USA. Stefan Olsdal (bas) är så svensk som namnet antyder. Brian och Stefan gick på samma privatskola i Luxenburg i tonåren, men de kände inte varandra då. Endast trumslagaren Steve Hewitt är engelsman. Sleeping With Ghosts (Hut/ Virgin) är alltså bandets fjärde album. Producent var denna gång oväntat nog Jim Abbiss, som sedan tidigare mest är känd för sitt arbete med UNKLE och DJ Shadow. Resultatet är dock inte så påverkat av electronica som man skulle kunnat tro. Vissa element går att spåra, och musiken är något mer rytmisk i sin karaktär, men i stort sett är det samma gitarrdrivna mix av punk, glampop, indie och depprock som tidigare. Här finns föga som bandet inte kommer att kunna återskapa live utan att använda lika mycket förinspelat eller programmerat som exempelvis Kent.

Jag träffar Placebo kring lunchtid på Virgins kontor i London och de är på ett lysande humör. Brian ser i dag ut som vilken popsångare som helst. Av hans tidigare ökända lynnighet finns inte ett spår. Jag inleder med att fråga vad de tycker har varit de största vändpunkterna i Placebos karriär sedan de startade. Steve visslar tyst. Stefan ser trött ut. Men Brian ler ”oj, det var en stor fråga så här tidigt på morgonen” innan han börjar rabbla: – Ett irländskt band som heter Ash tog med oss på vår första turné, när vi var blåögda barn i musikbranschen. Det var definitivt någon som gav oss en rivstart. Vi fick åka med på några fantastiska turnéer med David Bowie och U2, vilket både gav oss uppmärk-samhet och lärde oss en hel del om hur man når ut till en jättelik publik. Att ha en etta på albumlistan i Frankrike var häftigt. En tidig vändpunkt var att göra oss av med vår första trummis och ta in Steve som faktiskt hade spelat på demotejperna inför det första albumet. Med honom blev vi en stark familj där alla tar hand om varandra.

Här bryter Stefan Olsdal in. – Att Pure Morning skulle bli en stor singel tyckte jag var märkligt. Den var inte ens tänkt som singel, bara som B-sida. Men den slog och videon fick många att försöka gå nerför byggnader. – När vi hörde talas om reggaeversinen visste vi att vi nått ut, ler Brian, men tillägger att han innerst inne är medveten om att det på Jamaica görs reggaeversioner av det mesta.

Vilken var då den mest deprimerande perioden för Placebo som band?

– När Black Market Music kom ut i Storbritannien gjorde vi en katastrofal intervju med New Musical Express. Det rivstartade en rejäl medial ”backlash” mot oss. Men man vet ju aldrig vad en intervjuare har för dold agenda. Men det blev uppenbarligen väldigt inne att hata och driva med oss, säger Brian, som fortfarande verkar lite chockad över den grymhet engelsk musikpress kan frammana.

Det tycks vara det sätt som engelska musiktidningar jobbar på. Att höja något till skyarna för att sedan smula sönder det. Stämmer det?

Jo, precis så är det. Och vi hade haft media på vår sida ganska länge. Det var oundvikligt. Vårt namn stod väl i kalendern, nickar Steve. – Men jag trodde personligen inte att det skulle bli så elakt och fyllt av personangrepp, klagar Brian. – Men pendeln har svängt tillbaka lite, nu lämnas vi ifred. Det enda man kan göra är ju att resa sig, borsta av sig och fortsätta framåt. Skita i alla och dra till Frankrike! skrattar Steve. Frankrike är ett favoritland för bandet. Kontinentala Europa påverkades överhuvudtaget inte av den här antitrenden, som var väldigt engelsk, både geografiskt och till sin karaktär. “Nasty” är ordet som Brian flera gånger återkommer till för att beskriva engelsk journalistik. – I många europeiska länder är faktiskt musik- och konstintresset på ett djupare plan, hävdar Steve, som också hamnat i ett slags försvarsställning. De känner något och tar inte hänsyn till huruvida det är hippt och inne.

Fansen visar mer respekt och lojalitet mot musikerna än mot media och bransch. – Jag tror också att ”jantelagen” är stor i England, påpekar Stefan. Ingen får lyckas. Inte mer än någon annan i alla fall.

Finns det någon röd tråd genom alla era album?

– Förmodligen en känsla av alienation och ensamhet kontra ett sökande efter gemenskap, säger Brian. Förhoppningsvis har vi ställt några viktiga frågor vid sidan av den berg-och-dalbana som det kan vara att ha ett rockband. Vi har alltid försökt göra känslomässigt ärlig, ickeironisk musik. En stor del av våra texter är förvridna kärlekssånger och syrade vaggvisor. På den nya skivan har vi tittat tillbaka på vad vi gjort bäst genom åren och försökt utveckla det vidare. Därför är det än en gång en ganska sentimental skiva. Mycket mer så än Black Market Music, som var mer arg, våldsam och politisk. För mig lät den som en samling dyra demoinspelningar. Nu ville vi göra en platta som hade bra ljud och lät mer självsäker.

Hur vet du vad en låt ska handla om?

– Vi börjar alltid med musiken och dess stämningar framkallar texterna. Så det är musiken som styr. Men vi skulle någon gång under vår existens vilja skriva en låt som framkallar samma känsla som Barry White: “I wanna get sexy with you baby”.

Steve frammanar vad som förmodligen ska föreställa en förförisk blick och mumlar med sin allra djupaste röst “you´re gonna get luuuuv”. Alla skrattar. – Men allvarligt talat, tillägger Brian, allt beror på vad man har i huvudet för stunden. Under den här plattans framväxt har det varit kärlek, överlevnad och sökande efter ett slags “connection”. Det finns ingen glädje utan sorg eller tragedi och vice versa.

Placebo berättar att det var nära att den nya plattan blev för seg. – När vi nästan var klara med plattan tyckte vi att den var för lugn, säger Stefan. Det saknades rockiga låtar. För oss verkar det vara den stora utmaningen, att komma ifrån ballader och medeltempo och få lite fart på låtarna. Men då skrev vi The Bitter End, som gav plattan balans och gjorde att den kändes mer som en helhet.

Ni har turnerat med David Bowie och han har sjungit duett på en av era låtar. Finns det någon annan gammal hjälte ni skulle vilja jobba med?

– Jag skulle älska att få sjunga en duett med P J Harvey, säger Brian. Captain Beefheart eller Chuck D. skulle också vara fantastiskt. Marianne Faithfull kanske. Listan kan göras betydligt längre.

Har ni kvar kontakten med Bowie?

– Vi fick julkort! säger Brian glatt. Ja, vi försöker träffas när han är här eller när vi åker till New York. Vi kommer eventuellt att göra en del festivaler med honom framöver.

Hur upptäckte han er? När ni turnerade ihop eller via media?

– Vi hade tur, säger Brian. Han upptäckte oss redan på demostadiet. Han hörde vår demo och bjöd med oss på sin turné innan vi ens hade varit i en riktig studio och spelat in vårt första album. Ett fantastiskt sätt för oss att på nära håll få se vad verkligt showmanship är. Och att spela för mycket folk, förstås. Vi kunde följa varandras framsteg, för även hans band blev mer och mer samspelt under sina turnéer. – Vi är definitivt mer redo för stora konserter nu, säger Stefan med en lätt rysning.

Och när kommer ni att göra era motsvarigheter till Bowies mest horribla album? När kommer er Tonight och Never Let Me Down?

– Förmodligen om tio år, ungefär, ler Brian. Nej, jag tror uppriktigt sagt inte att det kommer att hända. Om 80-talet kommit tillbaka är det lyckligtvis inte den delen, utan electro-scenen. Och den är oerhört vital. Punk- och syntscenen här är fantastisk.

Följer ni de svenska banden som är hippa för stunden?

– Om man bor här kan man inte undgå The Hives. De är hyllade i varenda tidning, säger Stefan.

Finns det några band därute som ni känner er besläktade med?

– Vi har aldrig känt att vi påmint om några andra. Vilket ju bara är sunt, fastslår Steve. – Man vill gärna tro att vi är ett band som skapat sitt eget sammanhang, oavsett trender och rörelser, säger Brian. Ett band som har sina egna regler och lever på sin egen planet. Jag tror att vi är ett band som gör det vi gör, nästan som i ett vakuum. Så uppfattar jag Radiohead också. Men vi låter ju inte alls som de gör. Men man måste skapa en grogrund för att folk ska tillåta utveckling. Blur kändes länge som ett band som desperat försökte bryta sig ur något, vilket de ju också gjort. Mer eller mindre framgångsrikt. PÅ GRUND AV koppling till Bowie och Brian image har Placebo setts som en modern variant av det engelska 70-talets glamrock, vilket irriterar Brian. – Visst, Bowie uppfann glamrocken men han gick ganska snart vidare. Bowie står inte för en stil. Han gjorde saker innan Ziggy Stardust och han har gjort oerhört mycket annat efter sin glamperiod: soul, instrumentalmusik, Let´s Dance och så vidare. Våra musikaliska förebilder är snarare Sonic Youth, Pixies, Jane´s Addiction och The Cure. Alla de banden var oerhört viktiga för oss. – Vi är fortfarande ett punkband i själ och hjärta, och har behållit den energin även om vi blandar in andra stilar som electronica och grooves, säger Steve. – Ja, du ville blanda in funk i punk när du kom med! säger Brian. Och det har vi inget emot. Vi gillar hiphop också.

Var står Placebo i dag?

– Vi har nått den punkt då vi är skyldiga både oss själva och vår publik att ta ett stort kliv framåt, säger Brian lite högtravande. Vi vill höja insatsen i fråga om både låtskrivande och framförande. Vi vill visa att vi är värda att finnas kvar fortfarande. Jag vet själv hur det är som lyssnare, man vill följa ett bands utveckling, och vill inte att de ska stanna upp och se sig själva i spegeln och tänka ”nu har vi anlänt, vad bra vi är”. Om du ser dig omkring så är det få av brittiska band som startade samtidigt som vi som både finns kvar och är relevanta. Samtidigt vore vi inte Placebo om vi ändrade oss totalt. Det är en balansgång men jag tror att vi klarar den på ren instinkt. Varje låt på den nya skivan skulle kännas naturlig, som om den var gjord utan ansträngning. – Inte ens en annorlunda låt som Something Rotten känns forcerad. Vi håller varandra i schack också, säger Steve. Soloalbum från folk som varit med i band stinker ofta, för den medlemmen är bara en beståndsdel i vad som gjorde bandet bra. Vi har en socialistisk inställning till vår musik. Vi följer inte upp en idé om någon i bandet verkligen har något emot den. Det händer ganska sällan, men då lägger vi den åt sidan ett tag och återkommer till den.

Vem vet, annars kan den kanske hamna på ett framtida soloalbum...