united future organization

united future

Text: Tobias Brandt Foto: Michael Lokner

Lydmar Hotel, Stockholm. Längst inne i restaurangen sitter tre män och diskuterar livligt. På matsalens runda bord står espressokoppar, mineralvatten, ölglas och överfyllda askkoppar. Den ene har en liten bandspelare med sig. Den andre sitter mest och skriver i en liten anteckningsbok med en cigarett i munnen, bara för att då och då titta upp och säga någonting, målmedvetet framåtlutad mot mikrofonen. Det märks att han lyssnar intensivt. Den tredje är sällskapets glödande mittpunkt – han pratar snabbt och mycket, på stark fransk brytning, gestikulerar, slösar med sin utstrålning, kedjeröker, dricker dubbel espresso. Dessutom har han likadana glasögon som saxofonisten Charles Lloyd på plattan Of Course, Of Course (Columbia 1965).

Han heter Raphael Sebbag, född i Marocko, uppväxt i Paris, före detta fotomodell och tv-reporter, numera bostatt i Tokyo, expert på brasiliansk och latinamerikansk musik och en av medlemmarna i japanska djkollektivet och jazzprojektet United Future Organization – en enormt betydelsefull konstellation i klubbvärlden, sedan drygt tio år tillbaka pionjärer och ärkekreatörer på dagens internationella klubbjazzscen. Mannen med anteckningsboken heter Tadashi Yabe, jazzälskare av ofattbara mått, konnässör av beatpoesi, tystlåten, en knivskarp iakttagare, estetisk ut i fingertopparna och andra halvan av U.F.O. Okej, jag vet att jag tangerar vissa klichéer när jag beskriver mina bordskamrater. Sebbag som den världsvane europén, full av kontinental charm och utlevelse. Yabe som den ödmjuke japanen, försynt och snillrik. Kanske bättre att sätta fingret på vad

organization

de har gemensamt: en oöverträffad förmåga att hitta guldkorn bland all världens musik och sedan skapa något helt nytt utifrån dem – ett stycke kalejdoskopisk, internationell beatjazz av högsta klass. De är vansinnigt stilsäkra. På alla plan. – Var och en av oss har alltid haft sina olika kreativa sidor, vilket skapar en spännande blandning – ”a crazy spice” – som färgar allt vi gör, berättar Raphael Sebbag. Ofta har vår musik kallats för ”Acid Jazz”, vilket känns sådär. Vi älskade den scenen så mycket, hela den rörelsen, men vi hatade alltid själva ordet. Vi har också kallats för ”Lounge Music” eller ”New Lounge”, men jag brukar i stället kalla vår musik för ”New Fusion”, i den meningen att den inte har några gränser. Och ju mer vi utvecklas, ju mer var och en av oss utvidgar vår nyfikenhet på olika typer av musik, desto fler idéer får vi. Vissa år kretsar våra idéer kring en viss musikstil, vi upptäcker något som vi ännu inte har kastat oss över, och så blandar vi ihop allting i den musik vi gör. Det finns inga barriärer. – I fortsättningen blir det kanske lite enklare, nu när vi bara är två. Att vara en trio var fantastiskt, men det kunde vara svårt när det fanns tre viljor att ta hänsyn till. Jag tror vi kan nå ännu längre nu, det blir enklare att dela allting, men det blir också mer intensivt.

Runt bordet saknas nämligen Toshio Matsuura, fram till för ett år sedan United Future Organizations tredje medlem. Efter tolv år och sju plattor tillsammans med Sebbag och Yabe bestämde han sig för att gå vidare och göra musik på egen hand. Det sista de gjorde ihop blev plattan V som släpptes i Japan för ett år sedan och nu har släppts i resten av världen, vilket

”Vi bryr oss inte alls om att vara musiker. Vi tillhör ju ”The Beat Generation” (skratt). Vi har så stor respekt för hiphopen som förde in samplingen i dagens musik, all modern teknologi har betytt så mycket för oss

skickat ut resterande medlemmar på kombinerad dj- och marknadsföringsturné. Det roliga är att V är en fantastisk skiva, faktiskt riktigt imponerande eftersom U.F.O. inte visar några som helst tecken på idétorka. Den känns också lite mer innerlig än de tidigare plattorna, ”lite mer subtil”, enligt Raphael Sebbag. Han har helt rätt. Andra spåret Esperanza är till exempel en uppvisning i återhållen intensitet, marken skakar när Naohiko Higuchis inledande akustiska gitarr sveps med av en porlande slagverksflod. Samma kraft finns i tolkningen av Duke Jordans No Problem med U.F.O.s favoritsångare Mark Murphy och den djupaste kontrabas jag någonsin hört. Raphael Sebbag berättar vidare: – Allteftersom vi har utvecklats musikaliskt har vi börjat göra mer och mer arrangemang live. Men det börjar egentligen alltid på samma sätt: med en rytm, en melodi eller en sampling som öppnar dörren för hela låten. Det är som att öppna fönstren hemma, det kommer in alla möjliga saker. En massa idéer föds. Fast det räcker inte alltid med fler samplingar för att realisera dem. Hittar man inte den rätta samplingen, då får man i stället spela en melodi eller en rytm. Och även om vi har den rätta samplingen så kan vi ägna lång tid åt att få den att låta live. Allt för att få exakt det sound vi vill ha. – Varje låt kräver ju sin egen behandling. No Problem är till exempel helt liveinspelad. Vi bestämde oss för att göra den enkel och ren, men vi diskuterade och prövade saker hit och dit innan det blev som det blev. Vi försökte ta reda på om det fanns någon originaltext, men vi hittade ingen version med sång. Så Mark Murphy fick skriva texten. Han är en av få jazzsångare som verkligen skriver bra texter och vi fick så mycket mer än vi hade väntat oss – det är en fantastisk text! Det var tänkt att han skulle komma och spela in i Tokyo, men han kunde inte så vi skickade låten till honom i New York och han satte sången där. Han fick i princip fria händer, och det är faktiskt få av våra låtar som präglas av ett så naturligt samarbete. Det blev magiskt, No Problem kommer att kunna låta lika bra om 20 år. ”Hur kunde de komma på det där?!”, suckar man gång på gång, med ett lyckligt leende på läpparna. United Future Organization är som ni märker rasslande idésprutor, men det är den unika behandlingen som har betydelse - den där groteskt sofistikerade känslan för hur saker ska låta. Från den första tolvan I Love My Baby (my baby loves jazz) som kom 1991 fram till senaste skivan V har det mesta som U.F.O. släppt ifrån sig varit av ytterst hög kvalitet, fyllt av smarta samplingar, exakta arrangemang, nyskapande kombinationer, förlösande detaljer, respektlösa stilblandningar och kärleksfulla återanvändningar av allt från Blue Note- och MPS-jazz till brasiliansk MPB och fet hiphop. I deras studiorum diskrimineras minsann inte, där har kubanskt handklapp och arabisk chant fått umgås med spanska gitarrer och amerikanska västkustvibrafoner – sammanförda av den senaste teknikens möjligheter att klippa och klistra. United Future Organizations musik är sinnebilden av kreativ eklekticism. – Ofta bygger vi ihop våra låtar bit för bit, för det finns så många kombinationsmöjligheter på vägen, säger Raphael Sebbag. Var och en av oss kommer med ett antal idéer, sen så bestämmer vi oss vilka vi ska ta vidare och sätta samman. Ibland vet vi med en gång hur en låt ska vara, i annat fall tar vid med oss olika låtidéer och möts inne i själva processen, och ibland kanske någon ”smugglar” in en idé.

Tadashi Yabe kvicknar till och fyller i:

– Vi var i Paris förra veckan och gjorde musik till designern Yohji Yamamotos höstshow. Enligt Yohji tar idéerna form först när han börjat arbeta med varje enskilt plagg, när han drar upp linjerna. Vi gör musik på samma sätt, vi skapar inte heller på skrivbordet. – Just precis, fortsätter Sebbag. Vi sitter inte och lyssnar på musik och så får vi helt plötsligt den bärande idén, utan vi prövar oss fram, leker med olika samplingar, korsar flera idéer. Sen så hittar vi en väg framåt, och hittar rätt beats och rätt bas. Det är som att sy en kostym – man börjar med armarna, går till halsen, sätter kragen och slagen, fortsätter nedåt, skär byxbenen och slutar med knapparna.

NÄR DET INTE HANDLAR OM skrädderi eller om att dyrka upp dörrar i ett stort hus, då är det som att laga en aptitretande måltid där det gäller att hitta den exakt rätta kryddan som håller samman alla ingredienser. Ja, Raphael Sebbag använder den ena eleganta metaforen efter den andra för att beskriva skapandet. En massa idéer, infall och uppslag invaderar vårt samtal. Att intervjua Sebbag och Yabe är nästan som att prata med Piff och Puff, ett verbalt äventyr där en snabb fråga om albumtitlar tas emot med stort intresse och snart hamnar någon annanstans. – Den senaste skivan, ja den kan betyda både ”fem” och V, säger Sebbag. Vi ville ha någonting enkelt. Det var mitt under inspelningen: det var ta-tata-ta-ta-ta, idé, idé, idé och plötsligt bestämde vi oss för att den skulle heta V. Bon Voyage var också en titel som vi satte väldigt snabbt. ”3rd Perspective” kommer jag ihåg, det var när hela skivan var klar och vi gjorde slutmixen, det var sent på morgonen och vi höll på med sista låten, då bestämde vi oss för den titeln. Yabe, hur var det med No Sound is Too Taboo egentligen?

Tadashi Yabe tittar upp igen: – Jo, den japanska jazzsångerskan Monday Michiru som vi har jobbat med, hon höll på med ett specialnummer om jazz till en stor japansk tidning. Hon intervjuade en massa jazzmänniskor, från Gilles Peterson till Ron Carter och Bob Dorough, och hon ställde alltid en och samma fråga: Vad är jazz? Hon fick förstås helt olika svar, och någon sa just No Sound is Too Taboo. Det är därifrån titeln kommer.

Så man skulle kunna säga att No Sound is Too Taboo är jazzens andemening?

– Nja, kanske mer vårt förhållningssätt till vad jazz är, fortsätter Yabe. Varje enskild artist arbetar ju med att helt och hållet skapa sitt speciella sound till en skiva. Men eftersom vi har varit tre stycken, med tre olika personligheter, så har vi alltid tvingats acceptera alla möjliga idéer från varandra. No taboo har fungerat som vårt motto.

Skivan No Sound is Too Taboo släpptes 1994 och fortsatte den banbrytande mission som hade inletts med debutplattan Jazzin´ två år tidigare och ”United Future Organization” året innan. Det sägs att den sistnämnda sålde i 100 000 exemplar, vilket måste ha varit mumma för Gilles Peterson som snabbt hade kopplat de japanska jazzarna och deras egen etikett Brownswood till sitt skivbolag Talkin’ Loud. Vid den här tiden såg det också ganska mörkt ut på klubbscenen. Det sena 80-talets fertila acid jazz hade mest gått över i sömnig powerfunk, och den jazziga housen hade ersatts av dov techno på de flesta klubbar.

SÅ DÖK DESSA MÄRKLIGA JAPANER upp, och med kärlek och nyfikenhet som alibi skred dom över alla gränser. Snyggare och smartare än alla andra. De gjorde dansjazz av Oliver Nelsons klassiker Stolen Moments, de skapade erotisk beatbossa av Van Morrisons Moondance, de lät Monday Michiru sjunga estradvals tillsammans med ackordion i My Foolish Dream, de samplade Jack Kerouac, läsande sin egen poesi, och la honom på en bädd av vibrafonlatinjazz i Poetry And All That Jazz och de lät Cleveland Watkiss göra Make it Better, en engelsk soulvariant av Gilberto Gils MPBklassiker Eu so quero um xodó. Men framför allt gjorde de en svårslagen remake av Les McCanns I’ll Bet You Thought I’d Never Find You, insjungen av Jon Hendricks 1975, nu med djupt jazziga beats och legenden själv på sång. – ”We used to play that track to death”, utbrister Raphael Sebbag. Vi älskar den! Vi hade lyssnat så mycket på den, och då passade det plötsligt väldigt bra att göra en ny, egen version av den låten. Vi spelade in den i London. Jon Hendricks kom dit, 72 år gammal, tillsammans med sin fru. – Det var också den första låt som vi gjorde med en stor jazzmusiker. Och att jobba med Jon Hendricks öppnade så många dörrar. Det kände som att vi kunde göra vad som helst efter det. Vår nyfikenhet exploderade. Samtidigt blev kraven på oss själva högre när vi började jobba med sångare i den klassen. Men vi tycker inte att vi gör covers, snarare omtolkningar. Vi använder kärnan fast med nya arrangemang. Det är så vi vill se det.

De storartade samarbetena har fortsatt. På No Sound is Too Taboo fanns Future Light, trions första samarbete med den store Mark Murphy. På 3rd Perspective från 1996 gästade Arthur H., Frankrikes Tom Waits, och en viss Chezere sjöng ”Friends - We’ll Be” som blev en omedelbar klassiker. På den magnifika plattan Bon Voyage som kom 1999 lyckades de sedan få den stora jazzsångerskan Dee Dee Bridgewater till studion för att göra en uppskruvad nytolkning av James Moodys Flying Saucer. Bridgewater excellerade genom att gå från att ryta som ett uppsvullet lejon till att kvittra i falsett i en scatsång som redan gått till historien.

– Dee Dee kom till Japan för att nyinviga jazzklubben The Blue Note, berättar Sebbag. Vi visste att hon skulle komma så vi frågade om hon kunde spela in den låten med oss. När hon sedan spelade på The Blue Note - det var med vibrafonisten Milt Jackson, just innan han dog - var första låten de körde Flying Saucer. Vilket sammanträffande! Milt Jackson hade nämligen spelat in den med James Moody, som skrev den, i början av 60-talet. – Dee Dee visste ingenting alls. Hon hade bara nämnt för Milt Jackson att hon skulle göra en låt som hette så med oss, och han sa: ”Flying Saucer? Jag har ju gjort en låt med den titeln. Det är ju min låt!”, ler Tadashi Yabe.

NU ÄR DET SNART TIO år sedan, jag satt i en taxi uppe i Skellefteå och hörde U.F.O.s klassiska Loud Minority på radion. Mats Nileskär (vem annars?) spelade den på radion. Och efter det förändrades allt. Det var som att en helt ny värld öppnade sig. Den lät så organisk och dramatisk, men ändå så strukturellt renodlad att man förstod att den inte var spelad. Loud Minority är på något vis jazz i kvadrat. En kvintessentiell jazzdanslåt. Efter det kunde min relation till jazzmusik bara bli starkare, större och djupare. När jag hör den i dag ryser jag över hur smart U.F.O. har lånat basgång och groove-congas från Mark Murphys Dingwalls, bara en av alla låtar man har upptäckt genom att spåra deras samplingar. – Du vet om det!?!, skrattar Sebbag. När vi gjorde den låten fanns det jazzdansare överallt på klubbarna, men vi tänkte att den kanske skulle vara för snabb för att dansas till. Vi visste inte. Men alla började dansa som galningar till Loud Minority! Och gör det fortfarande. Många kallar oss faktiskt Loud Minority-killarna än i dag, och det hade vi aldrig väntat oss. Det var en märklig inspelning, vi satt i en liten trång studio, men allt föll på plats. Till och med mixningen är perfekt. Helt rätt krydda.

Var hittade ni trumpeten?

– Du får lyssna vidare, du får lyssna på många skivor för att hitta den. Nej, skämt åsido. Den är från Blue Note, från en Art Blakey-inspelning av

A Night In Tunisia, det är Lee Morgan som spelar. Det är en väldigt olaglig sampling så det får du hålla tyst om (skratt). Fast vi är ju såpass underground så det är nog ingen fara, men vissa artister har till exempel fått problem när de har slagit på den amerikanska marknaden.

United Future Organizations musik är alltså frukten av brett anlagda skivsamlingar och vidöppna, nyfikna öron. ”Vi köper så mycket skivor”, fnissar Tadashi Yabe. Men ingen av dem spelar några instrument över huvud taget, inte heller programmerar de eller sköter annan teknik utan förlitar sig hela tiden på skickliga inspelningstekniker och jazzmusiker som de ger detaljerade instruktioner. U.F.O. är helt enkelt musikaliska regissörer, som iscensätter musikaliska geografier, som förverkligar alla möjliga scenarier, över alla kontinenter, från ett kvarter i Brooklyn, till ett café i Paris, vidare till en basar i Marrakesh. United Future Organization är och förblir världens ledande jazzstylister. – Ibland har vi vissa väldigt tydliga idéer när vi gör en skiva, säger Sebbag. Ibland konceptualiserar vi hela soundet, som vi gjorde med 3rd Perspective som var ett soundtrack till en fiktiv film. I det fallet tänkte vi mycket på att använda vissa instrument för att skapa en viss atmosfär så långt det bara gick. Ofta finns ju låten där i huvudet, men det krävs stor fantasi för att bygga ihop den. Men eftersom vi inte är musiker vet vi ibland inte exakt hur det kommer att låta i slutändan! – Fast vi är inte ensamma. Det finns ju så många över hela världen som gör musik precis som vi, som heller inte kan spela någonting. Såna som bara älskar musik och har en massa idéer. En kompis till mig, som hade spelat piano i 17 år, frågade mig: ”Hur klarar ni av att göra den här musiken?” Måste man fråga det? Vi bryr oss inte alls om att vara musiker. Vi tillhör ju ”The Beat Generation” (skratt). Vi har så stor respekt för hiphopen som förde in samplingen i dagens musik, all modern teknologi har betytt så mycket för oss.

SENARE PÅ KVÄLLEN SPELAR SEBBAG och Yabe i Lydmar Hotels lounge. Det är bara halvfullt. Förmodligen för att det är en tisdag. Att det skulle ha med musiken att göra är otänkbart. United Future Organization är ju levande legender, i alla fall för mig och tusentals andra jazzare över hela världen. Men smaken är som sagt olika. När de spelade i Köpenhamn några dagar innan kom det fram unga tjejer och önskade Britney Spears. Vilken felbokning. Vad märkligt för båda parter. Men Sebbag och Yabe är verkligen inga snobbar, de såg antagligen vänligt men beklagande på dessa flickor. Sedan fortsatte de nog att spela sin utsökta blandning av latin, jazz, hiphop, salsa, house och diverse beats, säkert också mixat i samma spänstiga, udda taktarter som fick de tappra jazzdansarna på Lydmars improviserade dansgolv att söka pulsen. Några timmar tidigare uttryckte Raphael Sebbag sin kärlek till 6/8-takten: – Jag gillar den taktarten så himla mycket, och kanske beror det på mina afrikanska rötter. Den rytmiken finns i så många olika mönster. Du hittar den överallt, i mycket modal jazz, i afrikansk musik, i latinamerikansk musik, spansk, brasiliansk och i musik från mellanöstern, indisk musik. Jag gillar inte alls vanlig 1-2-3-4 lika mycket.

Nej, det är inte nördigt. Bara ytterst, ytterst passionerat. Rytmer kan faktiskt rädda liv. En taktart kan förändra världen. Men bara i rätt händer, i rätt ögonblick, i den unika, förlösande kombinationen. Det vet alla stora jazzmusiker. Och det vet United Future Organization. De är stilbildare. Utan dem skulle inte dagens klubbjazzscen se ut som den gör, med samma breda och kärleksfulla musikaliska spektrum. Endast Gilles Peterson, Paul Murphy och Patrick Forge har haft samma betydelse. United Future Organization är och förblir pionjärer. Tunga pionjärer. – Nej, nej, nej, det fanns så många innan oss, säger en smickrad Raphael Sebbag. Men det såg bara lite annorlunda ut på den tiden, informationsflödena var annorlunda. Men visst är det kul att du säger det. Man blir glad, även om det inte känns som att vi är pionjärer. Det vi gör, det är att älska den musik som de verkliga pionjärerna skapade!

united future organization i urval:

UNITED FUTURE ORGANIZATION Jazzin’ (Kind of Groove 1992)

8Debutskivan som samlade U.F.O.s första tolvor. Här finns den monumentala Loud Minority plus I Love My Baby (my baby loves jazz) och Moondance i olika sköna remixar. Dessutom Raphael Sebbags porriga, franska berättarröst i den klassiska Nemurenai. Alltihopa är ren jazzglädje och ett skolexempel på lysande samplingsarbete.

UNITED FUTURE ORGANIZATION United Future Organization (Brownswood/Talkin’ Loud 1993)

7Genombrottsplattan. Internationell klubbjazz av bästa snitt, lika skarp som det välansade jazzskäggets hakrand. Bland gästerna finns Galliano (som då fortfarande var stora), Monday Michiru och Jon Hendricks i I’ll Bet You Thought I’d Never Find You. Andra höjdpunkter är en tung version av Edu Lobos Upa neguinho och beatnikdrömmen Poetry and All That Jazz.

BROWNSWOOD WORKSHOP Multidirection (Brownswood 1994)

7En samlingsskiva som U.F.O. satte samman med alster från det tidiga 90-talets japanska klubbjazzscen. Hade mycket stor betydelse då den kom och riktade helt sonika allas blickar mot öst. ”Det var precis det som var syftet”, påpekar Raphael Sebbag. Innehåller klassiker som Kyoto Jazz Massives Rising Sun och Nobukazu Takemuras Elm.

UNITED FUTURE ORGANIZATION Noo Sound is Too Taboo (Brownswood Talkin’ Loud 1994)

9Ett litet mästerverk, fyllt av mättande inspiration. Scatkören på inledande United Future Airlines är numera odödlig, likaså tolkningen av Stolen Moments – också den med jazzkör. För att då inte nämna den sublima Tears of Gratitude. Tadashi Yabe minns: ”Vi använde en 40personerskör. Och trots att vi inte kan spela några instrument stod vi ändå och gav kören instruktioner. Det var en fantastisk upplevelse!”

BROWNSWOOD PRESENTS PHONOPHILE Zanzibar (Nippon Phonogram 1994)

9En helt oundgänglig samling med brasiliansk MPB från Philips stora arkiv. Sammansatt av Raphael Sebbag med 21 spår som avslöjar en hel drös U.F.O.-samplingar. Allt är mästerligt, lyssna bara på Elis Reginas Ih! Meu deus do céu, Wilson Simonals A Pesquisa och Octavio Bruniers Aproximacão.

BROWNSWOOD WORKSHOP Multidirection 2 (Brownswood/ Talkin’ Loud 1996)

5När det var dags för andra Multidirection-skivan hade U.F.O. vidgat sina vyer och satte ihop en samling med både japanska och internationella klubbjazzgrejer. Inte lika bra som första plattan, men med pärlor som Jazz Brothers Spontaneity och Kruder & Dorfmeisters A Tune For Us.

UNITED FUTURE ORGANIZATION 3rd Perspective (Brownswood 1996)

6Skapades som ett fiktivt soundtrack och slutade som en barnsligt förtjust tribut till 60-talets agentfilmer. The Planet Plan blev U.F.O.s mest påkostade singel och bygger på grunden från deras refuserade version av Mission Impossible, tänkt till Brian De Palmas nyinspelning från samma år. Särskilt minnesvärd är en jazzdansversion av Horace Silvers Nica’s Dream - en hyllning till jazzmecenaten Pannonica de Koenigswarter. ”Vi tänkte att om Nica hade levt i dag och bott i Japan så hade hon kanske kunnat stödja oss”, fnissar Yabe.

UNITED FUTURE ORGANIZATION Spicy Remix (Brownswood 1997)

6En remixplatta där utvalda storheter som Dimitri from Paris och Carl Craig bjöds in för att tolka låtar från 3rd Perspective. Jazzanova (då ännu inte stora) gjorde rhodes-bossa av Friends – We’ll Be i en version som blev väldigt berömd.

UNITED FUTURE ORGANIZATION Now and Then – years of lightning, days of drums (Brownswood 1997) 10En dubbelskiva med några av U.F.O.s bästa låtar från 1991 fram till 1997, plus en hel drös remixar från dessa år. Det hela är fantastiskt bra, även om remixskivan känns mest angelägen. Bland de stora ögonblicken finns Kyoto Jazz Massives remix av Make It Better och King Britts deephouseversion av I’ll Bet You Thought I’d Never Find You.

PHONOPHILE 002 City Lights – sound and styling by Tadashi Yabe (Brownswood 1998)

6En helt okej mixskiva sammansatt av Tadashi Yabe. Följer en nedtonad, lite melankolisk linje genom meditativa spår av Talvin Singh och Kip Hanrahan, samt i Joe Hisashis ledmotiv till Takeshi Kitanos film Sonantine. Men här finns förstås också lite drum`n´bass och latinjazz. ”Det tog flera år att få loss licenserna”, enligt Yabe.

PHONOPHILE 004 Night Trip – compiled by Toshio Matsuura (Brownswood 1999)

8En högtidsstund för alla vinyl junkies. Toshio Matsuura mixar ihop ett pärlband av obskyra vinylspår. Tänk er Louis Armstrongs version av The Creator Has a Master Plan, Jackie and Roys Samba Triste, den katedraliska I Ain’t Necessarily So av Mary Lou Williams och Astrud Gilbertos japanska version av Mas Que Nada!

UNITED FUTURE ORGANIZATION Bon Voyage (Brownswood 1999)

9En strålande skiva. Fylld av stämningsladdade scenarier och geografisk dramatik. Framför allt märks fler arabiska och orientaliska influenser än tidigare. Suggestionen i Pilgrims är enorm, precis som den sprittande glädjen i Good Luck Shore. Här samsas också den ösiga Flying Saucer med den lidelsefulla Niji. ”Han som sjunger heter Masayuki Yui och är egentligen inte någon sångare, utan en skådespelare som brukade jobba med Kurosawa. Vi ville ha någon som inte lät som en typisk sångare”, berättar Yabe.

UNITED FUTURE ORGANIZATION Bon Voyage Les Remixes (Brownswood 2000)

8Ett remixalbum som verkligen matchar sin förlaga. Släpptes i början av 2000-talet och har bidrag av dåvarande fixstjärnor som Modaji och Restless Soul. Bland allt grooveglitter lyser Kings of Tomorrows houseremix av Flying Saucer allra starkast.

UNITED FUTURE ORGANIZATION V (Cutting Edge 2002)

8Senaste plattan. Efter första genomlyssningen kan det kännas lite snopet eftersom två spår är rena ambientskapelser. Men resultatet är att övriga spår får utrymme att gräva sig ännu djupare in i hjärtat. Bland dessa finns den mästerliga Esperanza och den vördnadsfulla versionen av Jon Luciens Listen Love med New York-sångaren Jeffrey Smith. Skivan avslutas sedan med lite drum`n´bass-mötersalsa i den glada Suite espagnole. Enda besvikelsen är den fåniga World Thing med Valerie Etienne på sång och Nathan Haines på sax.