united future Text: Tobias Brandt Foto: Michael Lokner
L
ydmar Hotel, Stockholm. LĂ€ngst inne i restaurangen sitter tre mĂ€n och diskuterar livligt. PĂ„ matsalens runda bord stĂ„r espressokoppar, mineralvatten, ölglas och överfyllda askkoppar. Den ene har en liten bandspelare med sig. Den andre sitter mest och skriver i en liten anteckningsbok med en cigarett i munnen, bara för att dĂ„ och dĂ„ titta upp och sĂ€ga nĂ„gonting, mĂ„lmedvetet framĂ„tlutad mot mikrofonen. Det mĂ€rks att han lyssnar intensivt. Den tredje Ă€r sĂ€llskapets glödande mittpunkt â han pratar snabbt och mycket, pĂ„ stark fransk brytning, gestikulerar, slösar med sin utstrĂ„lning, kedjeröker, dricker dubbel espresso. Dessutom har han likadana glasögon som saxofonisten Charles Lloyd pĂ„ plattan Of Course, Of Course (Columbia 1965).
90 | la musik
Han heter Raphael Sebbag, född i Marocko, uppvĂ€xt i Paris, före detta fotomodell och tv-reporter, numera bostatt i Tokyo, expert pĂ„ brasiliansk och latinamerikansk musik och en av medlemmarna i japanska djkollektivet och jazzprojektet United Future Organization â en enormt betydelsefull konstellation i klubbvĂ€rlden, sedan drygt tio Ă„r tillbaka pionjĂ€rer och Ă€rkekreatörer pĂ„ dagens internationella klubbjazzscen. Mannen med anteckningsboken heter Tadashi Yabe, jazzĂ€lskare av ofattbara mĂ„tt, konnĂ€ssör av beatpoesi, tystlĂ„ten, en knivskarp iakttagare, estetisk ut i fingertopparna och andra halvan av U.F.O. Okej, jag vet att jag tangerar vissa klichĂ©er nĂ€r jag beskriver mina bordskamrater. Sebbag som den vĂ€rldsvane europĂ©n, full av kontinental charm och utlevelse. Yabe som den ödmjuke japanen, försynt och snillrik. Kanske bĂ€ttre att sĂ€tta fingret pĂ„ vad
