therese

Text: Anders Enquist Bild: Michael Lokner

Det är alltid svårt att etablera någonting nytt och tvätta bort massa fördomar therese

Martin Lundin på Tretiak, som idag jobbar med Therese i arbetet kring henne, sa det ganska bra: Jag tror inte folk än har fattat att det är Therese som har gjort Monkey.

Det ligger en hel del i den kommentaren. Therese Granqvist har ju Drömhus i bagaget. Och en halvtaskig våldsfilm. För även om Drömhus var ett framgångsrikt koncept och en väg in i det Therese ville hålla på med, musik, så är den ryggsäcken kanske inte helt lätt att bära. Fördomar lever kvar länge i folks minne och det tar tid att tvätta bort dessa. – Vad de flesta vet om mig är att det var hon som gjorde Drömhus och var med i Slitz. Jo, jag har nog en liten våpstämpel som jag måste försöka få bort, säger hon lite resignerat när vi pratar om det här en dag i slutet av januari på Tretiaks kontor i Gamla Stan i Stockholm.

Att Therese har en stämpel på sig efter tiden med Drömhus är alltså något hon är medveten om och hon säger att hennes första soloalbum Acapulco som släpptes i januari är ett sätt att försöka få bort den en gång för alltid, den här Drömhus stämpeln. Hur mycket bryr hon sig då, egentligen? – Både och. Jag känner inte att det är jobbigt och att jag måste överbevisa människor. Jag har aldrig varit sån. Jag har gjort saker som fallit mig in. Så har det varit med allting. De valen jag gjorde tidigare i mitt liv, gjorde jag för jag kände att det var kul - då.

När jag frågar henne om hon tror att många människor inte ger henne och Acapulco chansen på grund av hennes förflutna, tittar hon på mig och funderar länge. – Kanske. Men jag har inte upplevt det så, jag har inte stött på eller märkt att det är någon som har dissat Acapulco på grund av det. – Det är alltid svårt att etablera någonting nytt och tvätta bort massa fördomar. Att börja på någon ny grej från något gammalt. Ungefär som att Robyn skulle börja göra rock.

Hon blir tyst ett tag. Funderar lite till.

– Jag har aldrig brytt mig om eller blivit påverkad av vad folk tycker och tänker om det jag gör. Jag har vikt ut mig för att jag kände för det. Ja, jag gjorde det. Jag spelade in den där filmen som var värsta våldsfilmen. Ja, jag gjorde det för att jag tyckte det var kul. Och det är samma sak med min musik, jag bli inte påverkade av vad folk förväntar sig att jag ska göra. Det här är bara från mitt hjärta, min själ.

Therese har kanske haft tur som hittat till skivbolaget Tretiak och killarna bakom, Martin Lundin och Niklas Rune. Av dom får hon allt stöd hon behöver och Therese talar sig varm för killarna, som jobbar intimt och fokuserat enbart med henne och det lovande och hyllade bandet Moses. Vilket borgar för att hon inte blir övergiven och dumpad om det känns tungt eller inte går som på räls.

Och kanske var det också tur att Therese Granqvist hade föräldrar som gillade att campa. För det var på en campingplats i Danmark hon blev till, om man nu kan uttrycka det så. Föddes gjorde hon dock i Barkeryd i Småland. – Vi bodde på landet. Det var småländsk grönska överallt, små röda hus och kor som betade på ängarna. Men jag minns inte så mycket från den tiden, berättar Therese.

Den första låt Therese Granqvist lärde sig att sjunga minns hon dock. Det var Köppebevisan. Tre år gammal var hon och på Kanalgatan i Nässjö var det inte alla som uppskattade den lärdomen, att dagarna i ända få höra en treåring tjuta ”Fönt ja en körv så höppa jag i älva”. – Jag var världens gapigaste unge då och det var den första låt jag lärde mig. Jag kan väl säga att det var både en och annan granne på Kanalgatan i Nässjö som var ganska trötta på den sången.

Efter några år på landet hade alltså familjen flyttat in till stan, i det här fallet då Nässjö. De första stora idolerna i Therese liv var annars… Smurfarna. – De var mina rockstjärnor när jag var 3-4 år sådär. Då var det bara smurfarna för hela slanten.

Efter Smurfarna kom Carola och Anna Book. Vidare var det Lilli och Sussie, Samantha Fox och Sabrina. Sen var det naturligtvis Madonna och Michael Jackson som gällde.

Hemma spelade pappa mycket Beatles. Och det var mycket klassiskt hos mormor och morfar. Morfar spelade piano och Therese sjöng. – Så det spelades piano där dagarna i ända och jag sjöng till Cats och jag vet inte allt.

I storasyrrans rum ljöd andra tongångar. Där var det Judas Priest, Scorpions, AC/DC och Kiss som gällde.

Efter några år i Nässjö var en skilsmässa ett faktum i familjen och medan pappa bodde kvar i Nässjö flyttade mamma till Stockholm. Therese bodde dock kvar hos pappa.

När hon var tretton år bestämde hon sig för att flytta till mamma och hennes nya man Göran. Vid det här laget hade musikintresset blivit så pass stort att mamma tyckte Therese skulle få de bästa möjligheterna och chanserna att utveckla sitt musikaliska intresse. Så Therese flyttade upp till Stockholm och började på musikskola. – Jag var en liten smålandstjej som kom upp till stora staden och skulle börja i en ny skola, ny stad och nya föräldrar kändes det också som eftersom mamma och jag inte haft riktig kontakt under en tid.

En stor omställning för en trettonåring. – Det var spännande såklart men det funkade bra och jag fick kompisar ganska snabbt. Och det var fantastiskt kul att få sjunga varje dag och träffa människor som var likasinnade.

I Stockholm blev det mycket klassisk musik igen i och med skolan där Therese fick lära sig mycket om Mozart och Beethoven. – Vi hade olika teman i skolan, vi hade Mozart konsert och Beatles konsert om vartannat, mycket sådant. Det var skitkul.

Efter musikskolan var Therese skoltrött och beslöt sig för att ta ett sabbatsår. Hon flyttade också hemifrån. – Då var jag en pubertal tonåring som bråkade med mamma hela tiden. Jag gick henne på nerverna.

Therese flyttade till pojkvännen Timo som bodde i Orminge strax utanför Stockholm. Där blev hon lite av en låtsasmamma och fick känna sig vuxen eftersom pojkvännen hade en son. Förutom detta koreograferade Therese under den här tiden flera modevisningar och odlade det kreativa intresset som alltid fanns där någonstans.

– Men först och främst ville jag bli vuxen och det tyckte jag att jag var när jag inte bodde hemma längre.

Men samtidigt var hon inte riktigt lycklig. – Jag var trots allt bara sexton år och jag saknade mamma ganska mycket trots allt.

Tiden hemma hos Timo förde dock med sig att en ny musikvärld öppnade sig. Hemma hos Timo introducerades Therese för första gången för band som Pink Floyd, David Bowie, Jimi Hendrix m fl som nästan var det enda han lyssnade på. – Jag är tacksam idag över att jag lärde mig tycka om det. För jag lyssnade inte på sådan musik själv innan, det var inte mitt naturliga val och jag visste ingenting om den. Jag var ju skeptisk i början men efter ett tag tyckte jag att det var fantastiskt bra.

Men Therese funderade allt mer på det här med gymnasiet och utbildning och flyttade så småningom hem igen. Därmed tog också förhållandet slut. Men att börja på musikgymnasium lockade inte så hon bestämde sig för att söka in på Globen Hotell & Restaurang skola. Musik och sångintresset fanns kvar men det var annat som lockade mer. Under den här tiden upptäckte Therese housemusik på allvar eftersom hon börjat springa på Miller och Gilda´s, två klubbar i Stockolm. På Miller spelade två DJ´s, Chippe och Nicke. De producerade även egen musik. – Den var skitbra. Och de körde Daft Punk och massa annan bra house och dansmusik så det vara bara det som gällde då.

Så Therese och kompisarna blev ”klubbtjejer som var ute minst två gånger i veckan”. Med skolan gick det sådär. Det var hela tiden andra intressen som var så mycket starkare än skolan. Therese säger att hon och skolan aldrig varit en särskilt bra kombination. Men hon fullföljde gymnasieutbildningen. – Jag hängde kvar och jag klarade godkänt men jag var ingen pärla.

Hur Therese till slut kom in på artisteriet och sången på allvar har sin egentliga början på en karaokekväll på en Finlandskryssning som hon gjorde i slutet av gymnasietiden. Efter ett par öl bestämde hon sig för att ”nu ska jag sjunga”. Så hon gick upp och sjöng Cyndi Lauper´s True Colors. Kompisarna blev alla väldigt förvånade efter detta framträdande och undrade varför hon inte sagt att hon kunde sjunga. – Och på något sätt så växte jag väl lite efter det här. Det var kul att alla kompisar berömde mig så mycket och jag fick tillbaka självförtroendet att sjunga igen.

Kompisarna var också de som pushade Therese mycket när de var ute någonstans. ”Min polare kan sjunga” se de så fort de träffade någon som sysslade med musik. Det ena ledde till det andra och så småningom hamnade Therese som bakgrundssångerska i bandet Soil. Det i sin tur resulterade i egna demoexperiment tillsammans med Jörgen Elofsson i dennes studio. – Vi skrev också låtar ihop som vi spelade in, som vi skulle gå upp till skivbolagen med, för Jörgen ville fixa ett skivbolagskontrakt till mig. Och jag sjöng på Jörgens låtar som han skrev på då. Men samtidigt kastade jag ut lite trådar här och var vilket ledde till att jag kom i kontakt med Dr Alban som ville att jag skulle köra på hans skiva.

R Kay som var distributionsbolag för Dr Records fick därigenom nys på Therese och föreslog att hon skulle göra Drömhus, ett projekt de hade på gång. Men Jörgen tyckte Therese skulle vänta lite. – När jag höll på med Jörgens saker sa han ”vänta lite Tessan, ha lite tålamod nu för det är på gång”.

Therese bestämde sig dock för att köra Drömhus-grejen. För nu hade hon bestämt sig, nu skulle hon bli sångerska på allvar. Nu hade hon inte tid att vänta på någonting. – Jag visste inte om Jörgen verkligen skulle få klart med ett skivkontrakt och Drömhus var liksom ”nu får du skivkontrakt och det ena med det andra, bla, bla, bla”. Men jag kände väl kanske någonstans att jag hade velat vara kvar hos Jörgen.

Hon ångrar dock ingenting av det som sedan hände och att det blev

”...jag tror att man aldrig får glömma bort var man kommer ifrån. Den ärligheten mot sig själv måste man alltid ha med sig. Det är otroligt viktigt att inte försöka vara någonting annat än det man är, eller vara mer än vad man är

Drömhus var ju inte fy skam. Debutalbumet Drömmar sålde dubbel platina i Norden och hade en hit i singeln Du och Jag. När nya albumet Längtan släpptes i augusti hade Therese dessutom hunnit med att få en andra placering i Melodifestivalen med Stjärna på himmelen. Singeln sålde guld och fick en andra placering på Tracks.

Men Therese säger att det hon saknade var att få göra någonting som kändes mer meningsfullt för henne, att få vara med själv på ett annat sätt. – I Drömhus var det mer att bara tugga i sig allt. Allting gick också väldigt snabbt.

Som att debutalbumet gjordes klart på två månader och att nästan allt material var levererat och klart. Det var bara att gå in i studion och lägga på sången. Sen kom melodifestivalen och därefter kom nästa platta. Samtidigt säger Therese att det naturligtvis var kul att få stå på scen, att få dansa, köpa kläder, tjäna pengar och vara på turné. Men det räckte inte. Therese bestämde sig för att hon skulle spela på film också. – Det var en våldsfilm. Bara våld helt enkelt, men det var kul att pröva på, skrattar hon och säger att det inte låg någon större tankeverksamhet i filminhoppet från hennes sida. – Allting flöt på väldigt snabbt i mitt liv plus att jag var så otroligt ung. Jag stannade inte upp och kände efter, jag körde bara på.

Var det mycket att du sa ja till saker och ting som du sen efteråt kanske tänkte att ”det här skulle jag nog kanske inte ha gjort”?

– Ja, sen hade jag ju inte så många människor runtomkring mig som såg till mitt bästa. Jag blev ganska utlämnad där ett tag. Jag blev trött. Jag behövde en paus.

Så efter två album med Drömhus och en film sa Therese en dag att ”det blir inget mer Drömhus”. Hon tog en lång paus ifrån allt. – Då började jag att rå om mig själv, se om mig själv och försöka bli en hel människa igen.

Tanken på en soloplatta hade också börjat gro. Men det var inte förrän Therese pusslades ihop med Klas Baggström som arbetet med Acapulco på allvar tog fart.

Martin och Niklas säger att det slog gnistor mellan dig och Klas när ni träffade varandra första gången.

– Ja, verkligen. Det känns som han är min tvillingsjäl. Jag har aldrig träffat en tvillingsjäl på det sättet förut. Jättekonstigt. Vi är jättelika i tankesättet. Vi förstår varandra på ett sätt som är helt exceptionellt. Jag har aldrig upplevt ett sådant samförstånd med någon.

Tillsammans lät de albumet växa fram i studion. Och det är ett album långt borta från Drömhouse-soundet. Acapulco bjuder på ett ganska brett musikaliskt omfång där man kan spåra influenser från namn som maskinmodern Madonna, Morcheeba, Fat Boy Slim, Moloko, Neptunes och Timbaland. Dansinfluenserna är påtagliga. Som den skönt housesvängande och omedelbara Monkey och den discofierade och 80-tals luftiga I Need Somebody som Therese har skrivit tillsammans med de amerikanska låtskrivarna Sabelle Breer & Curt Frasca (Avril Lavigne bland andra).

Du har jobbat med en del intressanta klubbkillar som Stonebridge och Håkan Lidbo på albumet.

– Det var kul. Klas introducerade mig för hela det där gänget. De lyssnade på materialet och tyckte det var jättebra. Håkan och Stonebridge gjorde remixar på Monkey som vi snabbt släppte på tolvor. Vi tryckte upp 250 stycken tolvor och skickade ut på ”white label” bara för att kolla och känna lite vibbar.

De var positiva, Monkey hamnade bl a högt upp på klubbspellistor i USA. Men även om Monkey och I Need Somebody är två omedelbara danslåtar så är Acapulco ett album som förmodligen kräver en del inkörningstid av lyssnaren. För Acapulco är ingen renodlad dans eller hitplatta. Här finns även en del ganska lågmälda stycken med ambienta elektroniska inslag och ballader i nutida Madonna-land. Liksom att det i några fall eldas på mer med gitarrer till att likna klubbifierad rock. Å andra sidan kan det också betyda att det är en platta med ”långt liv”. Speciellt lätt har Therese inte gjort för sig kan det tyckas. – Det var väl lite otippat slutresultatet och sett på så vis gör jag väl det lite svårt för mig. Men det gör jag medvetet just för att jag vill göra exakt det jag vill. Jag ville inte bara ha med danslåtar på min platta. Jag ville att det skulle komma någonting mer nertempo.

Något annat som också kan förvåna en del är Therese´s sång som på vissa låtar ger plats för lite mer känslosamma uttryck och som får denna artikels textförfattare att fundera på om det här med underskattad röst. Låtar som t ex Without Pleasure framkallar känslan av att det skulle vara intressant att höra henne i ett mer avskalat komp. Therese unplugged? – Det skulle jag absolut vilja göra, sånt tycker jag är otroligt kul, och just live. Rösten kommer ju mer till sin rätt med den musiken än vad den annars gör.

Hon berättar att låtskapandet oftast sett ut på det viset att Klas spelat upp en grund, ett groove eller beat. Sedan har Therese jobbat vidare med att bygga melodi och text. Ibland ensam, ibland tillsammans med Klas. Och i några fall med andra låtskrivare som bl a då redan nämnda Breer & Frasca och Thomas Tjärnkvist, George Nakas och Magnus Johansson.

När jag frågar Therese i vilken eller vilka av låtarna på Acapulco hon mest känner att ”det här är jag, här har ni mig” svarar hon utan att tveka Domino. En dansant skön låt med two-step känsla. Nästa singel från albumet är Me And My Cowboy (som ni när ni läser det här redan släppts). Också det en dansant akt om något mer käckt formad. – Vi känner att det kanske det blir för knäppt, att folk hajar ännu mindre om jag kommer med en lugn låt nu. Nu kör vi dansgrejen vidare på singel och jag har inget emot det, säger hon bestämt och självklart.

Lika bestämt och självklart har dock inte allting varit på resan med att färdigställa Acapulco. Therese berättar att det fanns stunder under arbetet med Acapulco där hon tvivlade på sig själv och kände att ”fan, jag kan ju ingenting, jag kan inte sjunga, jag sjunger falskt”. Tvivel på låtmaterialet infann sig också under mindre självklara stunder. – Ja fan, usch. Ibland sa både jag och Klas ”nu slänger vi den här skiten åt helvete, fan vad det här är dåligt, vad håller vi på med”. Ibland ville man bara kräkas, både på sig själv och låtarna. Det finns en hel del fasansfulla överblivna grejer som bara ligger.

Det tolv låtarna som finns på Acapulco valdes ut av totalt tjugofem stycken och som albumet lät från början hann vända både fyra och fem gånger innan allt var klart. Slutresultatet blev en helt annan skiva än vad som det i början verkade bli, säger Therese. – Det blev ”aha, är det så här det kommer att låta” flera gånger, det var lustigt. Men det är en del av arbetet, det blir ju så speciellt när man håller på länge med en grej.

NAMN: THERESE GRANKVIST FÖDD: 2 MAJ, 1977 BOR: LÄGENHET PÅ SÖDERMALM. FAMILJ: MOR, FAR, STYVFAR, STYVMOR, 2 BRÖDER OCH 2 SYSTRAR. SKIVA THERESE GÄRNA ÅTERKOMMER TILL: PINK FLOYD - Dark side of the moon

Att arbeta i studion är dock något hon älskar och efter arbetet med Acapulco fick Therese en sådan stark depressionsångest att folk omkring rådde henne att bilda ett förlag så hon kunde börja skriva låtar åt andra. – Det är så kul där i studion, alla håller på med sin grej där, det är nån som håller på med jazzgrejer här och nån som håller på med housedängan där. Och så hjälper man varandra lite här och var.

Vi pratade om tvivel. Hur pass trendkänslig är man som artist?

– Jag är medveten om att musik är en färskvara i många fall men samtidigt är jag inte sådär att ”jag vill att min skiva ska vara trendig”. Jag vill att musiken ska kännas fräsch men den behöver inte vara trendig eller rätt i tiden. Hellre tidlös då.

Har du lyssnat på någon annan musik för att inspireras under arbetet med albumet?

– Jag lyssnade rätt mycket på Lil’Kim och mycket annan hiphop, konstigt nog. Sedan var det mycket Zero 7 och Playgroup. Morcheeba hade jag här inne någonstans men Morcheeba och Moloko lyssnar jag ju alltid på.

Annars tycker hon att hon har sitt eget sound på Acapulco. Att allt varit så nytt för henne och därför har det varit lätt att hålla sinnet fritt och inte snegla för mycket på annat.

Känner du nu med Acapulco att du bemöts med mer respekt?

– Jag tror att jag blir mer musikaliskt respekterad med Acapulco än med Drömhus. Men jag har nog aldrig känt mig orespekterad på det sättet. Jag har fått den respekten jag har gjort mig förtjänt av och ibland har jag inte gjort mig förtjänt av någon respekt alls. Det handlar ju om hur man är som person, hur man är som människa, mycket i möten med andra människor. Sen kan jag ju aldrig veta vad folk säger här och där när inte jag hör. Det är när man möter en människa man känner om den människan respekterar en eller inte.

Tycker du att du möter den respekt du förtjänar i recensionerna om dig, i det du läser som handlar om dig?

– Jag försöker nog läsa så lite som möjligt av det som skrivs om mig. Samtidigt är man ju nyfiken på vad som skrivs så klart. Men jag försöker hålla mig relativt fri i sinnet. Det är inte bra för sinnesfriden att läsa sådant som inte är så positivt om sig själv. Oavsett det är sant eller inte, oavsett man håller med eller ej. – Men jag tror att man aldrig får glömma bort var man kommer ifrån. Den ärligheten mot sig själv måste man alltid ha med sig. Det är otroligt viktigt att inte försöka vara någonting annat än det man är, eller vara mer än vad man är, det har jag lärt mig. Då sätter man sig själv i en dålig sits. Folk börjar ifrågasätta en på ett annat sätt då.

Vad tycker du är den största missuppfattningen som råder om dig själv?

– Ingen aning faktiskt. Jag vet inte ens vad folk har för uppfattning om mig idag. Jag har aldrig läst en intervju där det står ”Therese är si och så”. Jag tror folk har fått en ganska fair bild av mig. Känns det som i alla fall.

Hur viktigt är det då att dina nära och kära, de som betyder mest för dig, tar del av det du gör?

– Det är viktigt. För jag vet att de är ärliga och jag vet att jag verkligen får en ärlig bedömning därifrån. Det är likadant när jag uppträder. Då brukar jag be dom att sätta recensioner på mig.

Och det brukar alltid bli fyror eller femmor så klart, säger hon och skrattar.

Vilket är roligast - skriva och spela in låtar eller att turnera?

– Det går inte att välja, det är roligt på olika sätt. Det är kul att göra promotion, jag tycker det oftast är fantastiskt givande med intervjuer, vilket jag inte tyckte förut. Likaså turnerandet som jag tycker är fantastiskt kul men som jag inte heller tyckte var så kul till slut förut.

Therese säger att hon fått tillbaka arbetsglädjen som varit borta under lång tid och därför känns det mesta bra idag. Efter resan med Drömhus kände hon sig sargad känslomässigt och att hon stannade upp och tog en paus fick henne att se klart vad som inte fungerade i hennes liv. När arbetet med Acapulco sedan inleddes blev det inte bara det första

soloprojektet utan också en slags terapi. – Mitt liv vände från att ha varit stökigt, onyanserat, jobbigt, dåligt förhållande, dålig självinsikt, på något sätt dålig koll helt enkelt. När jag stannade upp upptäckte jag det här och därifrån jobbade jag. – Det var att smälta allting som hade skett under två års tid när allting var väldigt hektiskt. Så den här skivan betyder så enormt mycket på många sätt.

Hon säger att hon inte är rädd att det ska bli samma hektiska resa igen som det blev med Drömhus. Att hon faktiskt inte oroar sig alltför mycket över det här med krav från skivbolaget om storstilad skivförsäljning. – Nej fan, det här är ju bara början på massor. Alla inblandade ser det här som ett långsiktigt projekt, ett långsiktigt samarbete. Men man vet aldrig vad livet har att erbjuda. Som det känns nu vill jag göra musik och jag har idag väldigt svårt att se nåt annat. Det är en sån otroligt stor del av mitt liv. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Sen om jag kommer att stå på scen när jag är fyrtio år vet jag ju inte. – Men just nu jag är bara jätteglad och hedrad över att alla tror på mig, att de tror på mig som artist, låtskrivare, musikskapare och människa.

Discografi:

ALBUM Acapulco - 2003 Längtan (Drömhus) - 1999 Drömmar (Drömhus) - 1998 Singlar I Need Somebody - 2002 Monkey – 2002 Stjärna på himmelen (Drömhus) - 1999 I mina drömmar (Drömhus) - 1998 Vill ha dig (Drömhus) - 1999 Du och Jag (Drömhus) - 1997