Text: Anders Enquist Bild: Michael Lokner
Det är alltid svårt att etablera någonting nytt och tvätta bort massa fördomar
therese
M
artin Lundin på Tretiak, som idag jobbar med Therese i arbetet kring henne, sa det ganska bra: Jag tror inte folk än har fattat att det är Therese som har gjort Monkey. Det ligger en hel del i den kommentaren. Therese Granqvist har ju Drömhus i bagaget. Och en halvtaskig våldsfilm. För även om Drömhus var ett framgångsrikt koncept och en väg in i det Therese ville hålla på med, musik, så är den ryggsäcken kanske inte helt lätt att bära. Fördomar lever kvar länge i folks minne och det tar tid att tvätta bort dessa. – Vad de flesta vet om mig är att det var hon som gjorde Drömhus och var med i Slitz. Jo, jag har nog en liten våpstämpel som jag måste försöka få bort, säger hon lite resignerat när vi pratar om det här en dag i slutet av januari på Tretiaks kontor i Gamla Stan i Stockholm. Att Therese har en stämpel på sig efter tiden med Drömhus är alltså något hon är medveten om och hon säger att hennes första soloalbum Acapulco som släpptes i januari är ett sätt att försöka få bort den en gång för alltid, den här Drömhus stämpeln. Hur mycket bryr hon sig då, egentligen? – Både och. Jag känner inte att det är jobbigt och att jag måste överbevisa människor. Jag har aldrig varit sån. Jag har gjort saker som fallit mig in. Så har det varit med allting. De valen jag gjorde tidigare i mitt liv, gjorde jag för jag kände att det var kul - då. När jag frågar henne om hon tror att många människor inte ger henne och Acapulco chansen på grund av hennes förflutna, tittar hon på mig och funderar länge. – Kanske. Men jag har inte upplevt det så, jag har inte stött på eller märkt att det är någon som har dissat Acapulco på grund av det. – Det är alltid svårt att etablera någonting nytt och tvätta bort massa fördomar. Att börja på någon ny grej från något gammalt. Ungefär som att Robyn skulle börja göra rock. Hon blir tyst ett tag. Funderar lite till.
100 | la musik
– Jag har aldrig brytt mig om eller blivit påverkad av vad folk tycker och tänker om det jag gör. Jag har vikt ut mig för att jag kände för det. Ja, jag gjorde det. Jag spelade in den där filmen som var värsta våldsfilmen. Ja, jag gjorde det för att jag tyckte det var kul. Och det är samma sak med min musik, jag bli inte påverkade av vad folk förväntar sig att jag ska göra. Det här är bara från mitt hjärta, min själ. Therese har kanske haft tur som hittat till skivbolaget Tretiak och killarna bakom, Martin Lundin och Niklas Rune. Av dom får hon allt stöd hon behöver och Therese talar sig varm för killarna, som jobbar intimt och fokuserat enbart med henne och det lovande och hyllade bandet Moses. Vilket borgar för att hon inte blir övergiven och dumpad om det känns tungt eller inte går som på räls. Och kanske var det också tur att Therese Granqvist hade föräldrar som gillade att campa. För det var på en campingplats i Danmark hon blev till, om man nu kan uttrycka det så. Föddes gjorde hon dock i Barkeryd i Småland. – Vi bodde på landet. Det var småländsk grönska överallt, små röda hus och kor som betade på ängarna. Men jag minns inte så mycket från den tiden, berättar Therese. Den första låt Therese Granqvist lärde sig att sjunga minns hon dock. Det var Köppebevisan. Tre år gammal var hon och på Kanalgatan i Nässjö var det inte alla som uppskattade den lärdomen, att dagarna i ända få höra en treåring tjuta ”Fönt ja en körv så höppa jag i älva”. – Jag var världens gapigaste unge då och det var den första låt jag lärde mig. Jag kan väl säga att det var både en och annan granne på Kanalgatan i Nässjö som var ganska trötta på den sången.
