ed harcourt

Jag drabbas av julstämning när jag hör In The Neighbourhood med

Tom Waits. Men jag föreställer mig inte en vanlig svensk jul hemma med familjen. Istället får jag upp en svartvit bild av ett kallt, vintrigt New York där en hemlös trashank gör åkerbrasor när han hankar sig fram. I handen har han en flaska inslagen i en brun papperspåse. Han vaggar förbi upplysta fönster, där familjer samlas kring granen medan han själv tar små, små klunkar för att spara på lyckan. Vid ett gathörn står en orkester från frälsningsarmén och delegerar julens vackra budskap med några psalmer. En melankolisk trombon ackompanjeras av små virvlar på trumman som sitter i maghöjd. Orkestern kanske framför Little Drummer Boy.

Om jag lyssnar på texten till Waits låt, så har den ingenting med julen att göra. Det handlar om vilken dag som helst. Hundarna har vält omkull soptunnorna, lastbilarna för ett jäkla oväsen medan äggen jagar efter baconskivorna i stekpannan. Från In the Neighbourhood är steget inte stort till Ed Harcourts Whistle From A Distant Train. Samma magi finns där. I mitt fall är det inte Tom Waits som fått mig att lyssna på Ed Harcourt, snarare tvärtom.

Genom att lyssna på Harcourts debut-ep Maplewood förstår man hur mycket han beundrar Tom Waits. I’ve Become Misguided och Attaboy Go Spin A Yarn bär tydliga Waits-influenser. På fullängdaren Here Be Monsters från 2001 tog Ed Harcourt dock ett steg i sin egen riktning och gjorde ett av det årets bästa album. Uppföljaren From Every Sphere säger han själv är en mycket positivare platta. Jag vet inte om jag håller med. Visst, det finns solskenslåtar som Watching The Sun Come Up, putslustiga historier som Jetsetter och Undertaker Strut och Beach Boys-sköna The Birds Will Sing For Us eller Bittersweetheart där han sjunger: ”Well I’ve travelled around

”Du vet, det vanliga. Död, massaker, tortyr, blodsutgjutelse, dödandet av små lurviga djur, offerritualer... Den här gången tänkte jag på något som var mer realistiskt och visuellt. Komma till kritan med en gång istället för att dyka för långt ner i livets skönlitterära aspekter

the earth/Still I wonder if I’m the first human being who questions his worth”. Att dessa skulle vara sånger från ett lyckligt hjärta, det tänker inte jag lägga någon hand på bibeln och svära på.

Det var tänkt att From Every Sphere skulle bli ett dubbelalbum, men vi får nöja oss med bara tolv låtar. Den här gången valde Ed Harcourt att samarbeta med Tchad Blake, som tidigare jobbat med Tom Waits, Ron Sexsmith och Dandy Warhols för att nämna ett fåtal. Bandmedlemmarna är dock samma som förut. Nick Yeatman, trummor, Arnulf Lindner, bas, Leo Abrahams, gitarr, Hadrian Garrard, trumpet. Inspelningen och mixningen tog bara åtta veckor. Den här gången var han mer fokuserad. – Jag kan aldrig lyssna på det jag har gjort i efterhand och plattan var klar redan i maj, säger han angående det nya albumet.

Ed är förkyld. Det är i slutet av januari och London är täckt av snö. Ed Harcourt som redan efter första plattan hade trehundra låtar i bagaget låter sig inte skrämmas av det klassiska begreppet ”det svåra i att göra den andra plattan”. Han skrattar. – Jag fortsätter bara göra plattor, jag lider inte av något syndrom.

Klichéerna klär honom inte. Han struntar i vad kritikerna kommer att tycka. Det är ju trots allt bara frågan om några enskilda individers åsikter. När han skriver gör han det för sin egen skull. Lyckas han beröra andra människor, vare sig de blir glada, ledsna eller arga, är det en bonus. Han säger att han inte skriver sin musik med siktet inställt på att den ska ges ut. Hans förhållande till journalister, främst till de engelska, är inte det bästa. Å andra sidan har Ed Harcourt oftast fått mycket bra kritik. Vilket han inte kan sticka under stol med att han gillar. Men han tycker inte om att läsa recensionerna, han vill inte veta om de är till hans för- eller nackdel. – Det sätter bara griller i mitt huvud.

Av de trehundra låtarna i skafferiet har han på From Every Sphere använt kanske fem. Sister Reneé och Fireflies Take Flight, som han tidigare framfört live, är ett par. Han säger dock att han nu har cirka femhundra låtar klara som ligger och väntar. Men troligtvis är en femtedel av dem ganska usla.

Så du har 400 fantastiska låtar?

– Jepp! Eller, kanske. Vi får se. En del folk kommer förmodligen tycka annorlunda.

Vad inspirerade dig den här gången?

– Du vet, det vanliga. Död, massaker, tortyr, blodsutgjutelse, dödandet av små lurviga djur, offerritualer... Den här gången tänkte jag på något som var mer realistiskt och visuellt. Komma till kritan med en gång istället för att dyka för långt ner i livets skönlitterära aspekter.

Ed är alltid svår att intervjua, det går inte att ha en seriös konversation med honom. Men det är kanske just därför jag gillar honom så mycket. Må han sjunga om död, depression och hjärtan krossade till bortom igenkännlighet. Men killen bakom namnet, några meter bort från pianot, har humor.

På förra plattan Here Be Monsters fanns vackra, lyckliga kärleksförklaringar till flickvännen. Men det långa förhållandet gick till slut i kras. Idag är de inte ens vänner, men det är upp till henne tydligen. Jag undrar om det är jobbigt att behöva sjunga dessa låtar idag. Han svarar att de faktiskt bara är låtar som han skrev vid den tidpunkten och att man som artist måste kunna framföra dem ändå för att de är just bra låtar. Det finns hur många låtar som helst i världen som handlar om en gång så lycklig kärlek, men skulle de sluta framföras när kärleken dör, skulle det inte finnas så många låtar kvar. Han jämför det med att tatuera in namnet på sin käresta och menar att den tatueringen kommer sitta där hela livet. Det verkar som om Harcourt inte skulle använda laserbehandling om så nu var fallet. Han säger att tatueringen eller låtarna i hans fall istället påminner honom om en tid när han var lycklig. Man måste kunna förlåta och gå vidare.

Ed Harcourt blir 26 år i augusti. Han ser fram emot att bli äldre. Han tror inte att han mentalt sett kommer att bli äldre, förmodligen kommer han bli än barnsligare. Han hoppas att hans musik kommer att bli sämre med åren. Nu skrattar han igen.

Gör du fortfarande musik hemma hos farmor i Sussex?

– Nej, hon dog faktiskt i juli. Mina föräldrar har flyttat in i huset nu. Ibland händer det att jag åker dit, men mestadels håller jag till i min lägenhet i Ladbroke Grove där jag har ett Wurlitzerpiano. Senaste tiden har jag turnerat så mycket och nu ska jag göra reklam för nya plattan, så det finns inte riktigt tid. Men jag skrev sex låtar häromdagen som jag är rätt nöjd med.

Att kunna återskapa det som spökar i huvudet är Harcourts främsta mål som artist. Och när han har gjort något och tittar på det efteråt undrar han oftast var fan det kom ifrån. Som om en främmande kraft utifrån styrde över hans fingrar och hans ord. Han blir väldigt stolt när han har lyckats göra ett stycke konst, vare sig det gäller en målning eller en sång. Han säger att han besatt av att göra musik.

Hur ofta skriver du låtar?

– Så ofta jag kan, det funkar ungefär som en dagbok. Jag skriver ned berättelser, tankar och annat som bara dyker upp.

Skriver du dagbok också?

– Ja, jag rafsar ned något då och då. Oftast i negativ form, bara för att få ut det.

De senaste två åren har Ed Harcourt spenderat mycket tid på vägarna. Han har bland annat delat arena med Beth Orton, Sparklehorse och Supergrass. Tre turnéer i USA hann han med förra året, bland annat med Nada Surf som förband. Han gillar dem. Jag minns bara Nada Surfs collegelåt Popular för några år sedan. I och för sig en skön ironisk låt, men så kvalade den in på alla topplistor och ironin gick om intet. Det har hänt saker med Nada Surf efter det och kanske har han inte så fel unge herr Harcourt när han ville ta dem med på turné. Jag har ändå svårt att tro att de har samma fans. Han frågar om jag sett honom live någon gång. Javisst, svarar jag, men ser ändå inte likheten med Nada Surf. Ed svarar att två band behöver inte göra exakt samma musik för att spela ihop på en scen. Känslan för melodier binder dem samman. Harcourt säger att han avskyr när folk tvingas in i fack. ”Never have I been part of any scene” sjunger han även i Jetsetter.

Han ger mig ett exempel: han skulle kunna gå på en spelning med Flaming Lips och Prince. Det är två olika musikgenrer men han gillar både och. Okej, jag måste medhålla. Men när Prince uppträder ger man blanka fan i vem som är förband. Råkar det vara något bra? Kul! Är det något dåligt? Vem bryr sig? – Jag kan ta med mig vem tusan jag vill på turné, säger han. Om jag vill ta med mig tre män från Tibet som spelar på instrument gjorda av vete, så skulle jag göra det.

I SLUTET AV mars kommer Ed Harcourt och kompani till Sverige, vilket han ser fram emot. När han var yngre bodde hans diplomatföräldrar i Stockholm för en tid och Ed brukade komma över på skollov. Svenskar är trevliga, gästvänliga, snygga, har bra engelska och så finns det massor med vodka i vårt land, menar han. Och så har svenskar uppenbarligen en förstklassig smak, eftersom hans musik går hem så bra här. Han

tycker även att det är roligt att det finns så många bra svenska band och nämner Soundtrack Of Our Lives och The Cardigans.

Jag läste att du upptäckte Randy Newman när du var tio år. Hur kom du in på honom?

– Jag gillar hans sätt att beskriva Amerika i texterna. Han är väldigt cyniskt. Jag gillar även hans melodier och faktumet att han inte kan sjunga, men ändå lyckas beröra lyssnaren så mycket.

Men du var tio år?!

– Nej, det tror jag inte. Jag var nog kring tjugo när jag började lyssna på Newman. Jag hörde Bob Dylan och Johnny Cash när jag var tio. Sedan Beatles, Beach Boys, Rolling Stones och… Queen. Åter igen garvar han och tillägger: Ingen rockar som Freddie.

Du har sagt att du skulle vilja jobba med hiphop-producenter. Lyssnar du mycket på hiphop?

– Nej, men jag gillar en del. Den nya Common-plattan är fantastisk. Och min sambo är väldigt inne på hiphop så han plockar med sig en hel del. Jag har alltid gillat Outkast och Pharcyde, men jag är ingen stor fan av gangstaprylen. Jag lyssnar hellre på saker jag kan identifiera mig med istället för grabbar som sjunger om hur coola bilar de har. Jag har inte ens körkort, så…

Vilka fem favoritplattor skulle du rekommendera?

– Surf’s Up med The Beach Boys, Blue Valentine med Tom Waits. Förmodligen Violent Femmes första platta. Sail Away med Randy Newman. Och jag måste nog säga Electro-Shock Blues med Eels, det är en jättebra platta.

Vad lyssnar du på när du är ensam och ledsen?

– Åh, du vet, Fisherspooner och sådant, garvar han. Nej, vad lyssnar jag på då? Förmodligen klassisk musik, Chopin. Något som inte har några ord.

Själv skulle jag nog lyssna på Ed Harcourt. Då får man en blandad dos av deppighet och upprymdhet. Ledsna ballader och sprudlande poplåtar. Av båda två blir man lika varm om hjärtat.