ed harcourt Text: Annica Henriksson 76 | la musik
J
ag drabbas av julstämning när jag hör In The Neighbourhood med Tom Waits. Men jag föreställer mig inte en vanlig svensk jul hemma med familjen. Istället får jag upp en svartvit bild av ett kallt, vintrigt New York där en hemlös trashank gör åkerbrasor när han hankar sig fram. I handen har han en flaska inslagen i en brun papperspåse. Han vaggar förbi upplysta fönster, där familjer samlas kring granen medan han själv tar små, små klunkar för att spara på lyckan. Vid ett gathörn står en orkester från frälsningsarmén och delegerar julens vackra budskap med några psalmer. En melankolisk trombon ackompanjeras av
små virvlar på trumman som sitter i maghöjd. Orkestern kanske framför Little Drummer Boy. Om jag lyssnar på texten till Waits låt, så har den ingenting med julen att göra. Det handlar om vilken dag som helst. Hundarna har vält omkull soptunnorna, lastbilarna för ett jäkla oväsen medan äggen jagar efter baconskivorna i stekpannan. Från In the Neighbourhood är steget inte stort till Ed Harcourts Whistle From A Distant Train. Samma magi finns där. I mitt fall är det inte Tom Waits som fått mig att lyssna på Ed Harcourt, snarare tvärtom. Genom att lyssna på Harcourts
debut-ep Maplewood förstår man hur mycket han beundrar Tom Waits. I’ve Become Misguided och Attaboy Go Spin A Yarn bär tydliga Waits-influenser. På fullängdaren Here Be Monsters från 2001 tog Ed Harcourt dock ett steg i sin egen riktning och gjorde ett av det årets bästa album. Uppföljaren From Every Sphere säger han själv är en mycket positivare platta. Jag vet inte om jag håller med. Visst, det finns solskenslåtar som Watching The Sun Come Up, putslustiga historier som Jetsetter och Undertaker Strut och Beach Boys-sköna The Birds Will Sing For Us eller Bittersweetheart där han sjunger: ”Well I’ve travelled around
