ben harper

Han har Kobe Bryant som guru, hör röster från sitt instrument och är polare med Beck. – Ju mer jag omger mig med talangfulla individer desto mindre framstår jag själv som en idiot. Ronny Mattsson träffade softa och coola Ben Harper.

Foto: Michael Lokner

Vi sitter i en svit på Hotell Sheraton. De något trötta ögonen skiner upp och med snabba rörelser rotar han fram en intervjubandspelare, identisk med min, ur sin väska. Han säger att det är den bästa man kan ha. Det är på den som nästan alla hans låtidéer föds.

Spontaniteten och energin är något som också märks i Bens musik och beryktade liveframträdanden. Han har till exempel varit förband till Marilyn Manson, vars musik förmodligen är så långt bort från hans egen som det går att komma.

– Otroligt nog så förstod publiken mitt budskap.

Om Ben fick välja att leva i vilken tidpunkt i musikhistorien som helst så skulle han utan tvivel välja den vi är i nu. Det händer så mycket nu, menar han.

Multiartisten Beck är en vän till honom och Ben har stor respekt för hans egensinniga och lekfulla förmåga att hantera olika musikstilar. – Den killen är helt enkelt ett jävla geni! Och jag är helt förstummad av Flaming Lips spontanitet och improvisationsförmåga. De liksom bara skojar fram helt otroliga skapelser.

Bens musik har släktdrag med bland annat just Beck och Flaming Lips. Det är i det kompromisslösa förhållningssättet att spela på kontraster, och att sällan välja det mest uppenbara, som den gemensamma nämnaren finns.

När man lyssnar på Bens texter slås man av avsaknaden av metaforer och den relativa enkelheten i lyriken. Man blir stundtals även varse om att man har att göra med en artist med stort socialt patos och hjärta. – Om jag bara ville så skulle jag lätt kunna göra kommersiell popmusik men det är inte min grej.

Musikpressen har länge febrilt och konstant sökt efter ”nästa stora band och företeelse”. Med hjälp av mediahype görs försök att piska upp betydelsen av skivor och artister. I många fall ligger ett kommersiellt intresse bakom och i flertalet fall blir artisterna kvickt slit- och slängprodukter vars livslängd sällan blir längre än Milli Vanillis.

Ben tycker att media borde lugna ner sig och ge artister tid att utvecklas i en lugn och kreativ miljö istället för att urvattna potentialen. – Det går alldeles för fort för många band. De tappar inspiration, får hybris och mister glöden när hypen är över, säger han och fortsätter: – Själv hade jag knappast varit där jag är idag rent musikaliskt, personligt och kreativt sett om jag haft mer hype över mig.

Vid det här laget har Bens ben somnat, han byter ställning till en nästintill onaturlig. Genom fönstret bakom honom skymtar en gråmulen och blåsig vinterdag utan snö. Han ser ut som en Bob Marley med feta tatueringar där han sitter i soffan. Och hans positiva energi blir en självklar kontrast till den färglösa vinterdagen.

Den ständige kompanjonen, en Weissenborngitarr (urtypen för lap-slidegitarren), avslöjade redan i tonåren för Ben att han hade en egen röst och ett eget uttryck. – Det var som om den talade till mig och sa: Det är nu resan börjar, grabben! Håll i dig! Gitarren finns numera alltid med på ett eller annat sätt i hans låtar.

En av Bens viktigaste musikaliska principer är att hålla sig till rötterna, till den råa och kraftfulla essensen i uttrycket.

Musiken härstammar från blues, folkrock, rock, soul och ibland reagge. Ryggraden i västerländsk musik. Artister som Woody Guthrie, Bob Dylan, Jimi Hendrix och Bob Marley står honom sedan lång tid tillbaka nära hjärtat.

I tioårsåldern följde han med sin pappa på en Bob Marley-konsert. – Plötsligt kom självaste Peter Tosh upp på scenen och sjöng Get Up, Stand Up. Ingen i publiken, inte ens Bob Marley, visste om det. Det var en mycket stor musikupplevelse som format mig senare, det säger jag bara, man.

Uppväxtmiljön var en klar inspiration och grogrund. Flera i släkten spelade olika instrument. Det var musik som gällde. Familjen ägde även en musikaffär och i bland när de fick nya varor till butiken så rymdes inte allt. En del fick förvaras i hemmet. – Jag testade, satt och dunkade på bongotrummor och klinkade på gitarrer och grejer när jag var två. Det började som en lek och den leken håller fortfarande på. Jag hoppas den aldrig tar slut.

Två Free Tibet-konserter har Ben uppträtt på. Ett tydligt politiskt ställningstagande. Men han vill inte framstå som en politisk artist. – Det är inte det att jag inte vill prata om politik, men man måste passa sig när man är i min situation för vad man säger och till vem.

Han säger att det är lätt att bli misstolkad. Och att det kan vara förödande för en artist att bli en politisk galjonsfigur om man står för så mycket mer än bara samhällskritik. Men samtidigt belyser han vikten av att våga bidra till en förändring i det sociala medvetandet hos många människor idag. – Man anses som radikal om man förespråkar total nedrustning och fred, åtminstone i USA. De som vill ha krig anses inte som radikala utan accepteras på ett annat sätt, säger han upprört. – Alltså, vilka är det egentligen som är radikala?

Blicken blir svart och jag tänker att nu smäller det, men han fortsätter: – FN borde kontrollera hela jäkla världen och se till att plutonium och skit inte finns någonstans, man!

Ben anser att vi mer än någonsin behöver styra upp och återvända till den kollektiva rätta riktningen för människan. Som det ser ut nu har vi har missbrukat våra egna själar, säger han. Och lägger till att varje kyrka, religion, människa över hela världen borde ha budskapet att stoppa vapenmakt, övergrepp och våld och lära barnen att det vi gör idag är så fel. – Tyvärr verkar det som att ju svagare en ledare är desto fler anhängare får han, suckar han uppgivet.

I sin musik tar Ben upp alla aspekter av livet eftersom han anser att musik har olika typer av funktioner i ens liv beroende på humör, olika situationer och känslor. – Musik gör livet till mer än vad det är i sig självt. Den skapar fler dimensioner och gör allt spännande på ett sätt som jag själv aldrig upplevt med någon annan konstform.

Han frågar vad livet skulle vara utan exempelvis Beatles, Bob Marley, The Strokes och The Verve. Och svarar själv att det helt enkelt skulle vara mycket mer livlöst för ett stort antal människor. – Någon skapar ur sitt inre och överför detta till det innersta hos nån annan. Det är så coolt!