ernst

Snön faller. Det är kallt. Vi har lång väg att vandra till sommarens klorofyllkalas. Man får trösta sig bäst man kan. Men med vad? Sprit såklart: svenskens antibiotika mot i princip allt. Kärlek: gammal beprövad metod som fortfarande fungerar, ungefär som homeopati eller akupunktur. Och så musik: livselixir numero

uno. Men det är svårt i vintermörkret. Det låter

inte lika bra. Vet inte varför. Men det vill inte riktigt sätta sig. Skär sig nästan. Sommaren kallar. På människor och musik. Hiphopen längtar lika mycket som hiphoparen. Till festen, värmen, dryckerna, inspirationen, ljuset.

f

Ont om bra plattor är det. Ja, ont om plattor överhuvudtaget, om man ska vara ärlig. Det går ju såklart utmärkt att fortsätta spela förra årets bästa hiphopalbum (Scarfaces The Fix, om någon undrar) men till sist vill man ha nytt; vill man ha fräscht. Och så går man där i sina baggy byxor och väntar på Gang Starrs nya, Mountain Brothers uppföljare och vad som helst från någon i Outkast-klanen. Jag lärde mig som liten att det ska vara skönt att längta. Ska vara jobbigt också, förstås. Men skönt. Det hör livet till. Det är en viktig del av livsprocessen. Och så blir njutningen så mycket större när längtan väl är klar. Men januari, februari och mars är fortfarande jobbigt onödiga månader: pissväder och helt dött i skivbranschen.

w

Tänker på det ibland när jag lämnar och hämtar mina barn på dagis: att man är ensam hiphoppappa i branschen. Blir lite trött på det också. Tycker att det ger onödig förstärkning åt den redan manschauvinistiska slagsidan som rappen badar i. Ärligt: barn är mjuka, hiphop är hårt. Men förena de bägge och se saker hända. I USA är det inget problem; där har alla stjärnorna barn. Som dom dessutom visar upp på bild i parti och minut. Powerpappan nummer ett är förstås Master P som numera gör mer för sin sons karriär än sin egen. Den ende på hemmaplan som håller familjefortet är Ayo. Han har två barn; bägge finns med i bookleten till Föder nåt nytt. Ja, han har ju till och med gjort en låt om dom: ”Mina barn”. Respekt! Men så läser jag i tidningen att Petter ska ha barn. Och bara dagen efter är jag uppe i Stockholm och ser DJ Salla med barnvagn i city. Kanske finns det ändå hopp för den här (och den nästkommande) svenska hiphopgenerationen?

g

Fast en del kul saker dyker det upp i vintermörkret här och där. Oftast där. Little Brother till exempel. Som precis släppt sitt debutalbum, The Listening, på ABB Records. Låter som The Roots minus musikskoletendenserna. Starka låtar, själfulla produktioner och tillräckligt intressanta rim för att man ska höja rejält på ögonbrynen. Var kom de här snubbarna ifrån, typ? Mycket bra. Här finns en attityd som jag diggar skarpt: en analog inställning till musiken, ifall ni förstår vad jag menar. Sak samma för Donnies The Colored Section. Och Cody ChesnuTTs The Headphone Masterpiece. Sen så fortsätter Sage Francis att leverera: nya EP:n The Makeshift Patriot EP, som egentligen är inspelad direkt efter 11-9, är oavlåtligt intressant. För att inte snacka om Sole, hans Selling Live Water gör riktigt ont.

Tony Ernst är La Musiks okrönte hiphop-kung och driver Sveriges tyngsta hiphoptidning Gidappa. I varje nummer delar han med sig av sina tips och funderingar.

mitt vinter(hiphop)land

50 Cent! u

c

På den svenska hiphopscenen är det full fart framåt som gäller. Timbuktu släpper nytt album i slutet av april, med det smakfulla namnet The bottom is nådd. Don Diego levererar i slutet av februari. Advance Patrol i slutet av mars. Och så filar Organism 12 och PST/Q på en gemensam EP. Mer: Remedeeh är tillbaka. Alla ryggsäcksrappares favorithatobjekt släpper nytt album inom kort. Jag har lyssnat: som vanligt låter det bättre än vad independentpuristerna gör gällande. Kaah åker funkflygplan mellan Norrköping och Minneapolis; tur och retur. Loose Cannons gör också USA-resan, fast till New Yorks mest spöklika förorter istället. Och uppe i Umeå sitter det en butter norrlänning som kallar sig Phonetik och gör musik som det går att bygga katedraler av. Ännu mer: Seron är tillbaka! Jo, han har lämnat Gud, kyrkan och hela härligheten och håller på att spela in nytt material i DJ Embees studio. Är det sant? Nej, det är det inte. Jag ljög. Eller, rättare sagt: jag önskedrömde. Och det har man väl rätt att göra. Speciellt när det är sånt här väder.

h

Ute på klubb så har det de senaste månaderna mest handlat om så lite bpm som bara är fysiskt möjligt. Kanske har det med det allmänna lågtrycket att göra. Ingen vill dansa; ingen orkar skaka hårt. Alla står stilla, sippar kulörta drinkar och skakar huvudet sådär lagom lugnt. Kanske hånglar man och då vill man inte bli störd av crazy party shit. Kanske längtar man efter sommaren och då vill man ha just så saktfärdig hiphop att inte visionerna går upp i rök. Långsam musik, alltså. L å n g s a m. Neptunesfebern, då? Rasar den ännu? Yep! Toni Braxtons Hit The Freeway, Snoop Doggs Beautiful, Clipses Gangsta Lean, NORE:s Nuthin’, Commons I Got A Right Ta.

q

Slutligen: finns det någon i klassen som förstått sig på Commons Electric Circus ännu? [Tystnad]. Tänkte väl det.