the cardigans

the cardigans The Cardigans har precis avslutat arbetet med det kommande albumet Long Gone Before Daylight. Johan Olsén fi ck äran att göra första intervjun med bandet inför skivsläppet som den här gången inkluderar Howlin’ Pelle Almqvist från The Hives, Ebbot från The Soundtrack of Our Lives och Nicke Andersson från The Hellacopters. Dessutom fi nns bröderna Lindgård (The Mopeds) med på blås och en stråkkvartett har lånats in på ett par av låtarna. Per Sunding (Eggstone, The Tremolo Beer Gut) står som producent. Inspelningarna tog en krokig väg, både fysiskt och mentalt. Via Stockholm, Spanien, England, Gotland och Malmö förverkligade The Cardigans sitt femte album.

Det återstår alltså nu drygt tre månader (i skrivandets stund) till skivsläppet, och skivbolaget är oerhört restriktiva med att folk, särskilt halvpålitliga journalister som undertecknad, kan få lyssna på albumet. En genomlyssning under kontrollerade former får jag till mitt förfogande.

Vi träffas i Vinylbaren på KB i Malmö en smällkall decemberafton. Under fotosessionen med vår fotograf får jag låna Magnus Svenningssons hörlurar och med ett rykande färskt exemplar av skivan intar jag DJ-båset på KB. Mitt omdöme grumlas säkert rätt duktigt av det faktum att hela gänget fotograferas ett par meter bort, men musiken som strömmar in i öronen är fantastiskt bra. Det låter inte särskilt likt det jag hört från bandet innan, även om det självklart vilar ett Cardigansskimmer över samtliga låtar.

Long Gone Before Daylight är som sagt, trots omdömesproblematiken, slående bra. När jag i skrivande stund kollar anteckningarna från genomlyssningen hittar jag citat som ”Tom Petty på anabola”, ”Rock n’roll”, ”Ekar Dylan”, ”Bredbent Americana”. Allt kryddat med det unika Cardiganssoundet som ibland kan vara svårt att sätta fingret på. Detta som gör att det trots Pettyvibbarna känns 2003, med råge.

Efter fotografering och genomlyssning fortsätter vi hem till Nina, för intervjun. Det bjuds på vin, och mitt omdöme blir bara sämre och sämre. Eller kanske bättre och bättre, vad vet jag? Jag vill tro det senare. Intervjun blev hur som haver betydligt roligare ju längre kvällen led. För er läsare som enbart vill läsa om seriöst musikskapande och bandrelationer, rekommenderar jag att sluta efter halva artikeln… och ni som vill läsa om tajta trummisar, universums och människokroppens konstitution, och armbrytning, att börja efter första halvan...

Mitt första intryck, och det som slår mig hårdast efter en kort genomlyssning, är att det känns som att ni för första gången på länge har skapat något ihop, tillsammans, som ett band?

Nina: Ja, det är första gången alla kan spela alla låtarna innan vi spelat in dem. Vi repade oss fram till hur det skulle låta.

Mangan: Alla har fått hitta på sina räkor själva. Basräkor och keyboardmackor…

Man hör mer av alla er på den här. På så vis påminner skivan en del om er absolut första, Emmerdale?

Peter: Jag håller med. I det avseendet. Låtmässigt och textmässigt är det kanske mer ett avstamp från den förra skivan.

Mangan: Vi gjorde 30-40 tagningar på varenda låt, och gjorde småändringar hela tiden. Jag har lärt mig lyssna mer och mer på Lasse och Bengt, och se till att mina basgrejer inte krockar med några av deras. Sånt lär man sig bara genom att lyssna mycket, och först skala ned sitt eget spel, för att sedan lägga till.

Nina: det är belönande nu, eftersom vi kan låtarna. Nu kan vi skörda frukterna av detta.

Peter: Det handlar också om att lära sig ta sig över små hinder när man spelar. Tidigare var vi nöjda bara vi lyckades ta oss igenom låtarna utan att någon spelade fel eller kom av sig.

Ni har blivit mer som ”The Band”, för att nämna ett exempel på ett band där alla hade en lika viktig roll att spela.

Peter: Ja, när vi började prata om att göra en skiva till, så var det viktigt att vi skulle försöka förmedla oss själva mer, någon slags närhet och att man skulle kunna spåra att det var människor bakom det hela. Mycket av det man hör i etern i dag lämnar inte ut den mänskliga faktorn. Det enda sättet att göra det på är att spela mycket.

Vi har ju tidigare snackat om att det inte går att säga vem som är världens tajtaste trummis. Det fixar man ju till i mixningen…

Mangan: Fast vi använde ProTool till vår hjälp för att fixa till kanterna. Alla sessions vi gjorde lät bra, men det var lite väl mycket unplugged över det.

Peter: Det handlar ju om vad man har en dator till. Man tror att det ska vara för att editera bort misstag, men går man för långt så har man helt plötsligt tagit bort allt som är mänskligt. För vår del handlade det ibland tvärtom till och med om att understryka vissa grejer, vissa mänskliga grejer.

Nina: Och mellan tagningarna kollade vi på instruktionsvideor av Steve Gadd som är en snortajt, riktigt galen trummis som byter takt hur ofta som helst…och tänkte…”äsch”.

Mangan: Och som komplement till det kollade vi på Jackass.

Det är där ni har hamnat. Mellan Steve Gadd och Jackass. Det blir succé. Fast seriöst: Det är mer bredbent denna gång?

Mangan: Ja, det stämmer. På Live and Learn, är det bredbenta blåjeans på Highway 66. Ackompanjerat av en fin liten körinsats av Ebbot. För den som vill, kan man hitta en hel del kul på skivan. Som till exempel tramporgeln vi snackade om tidigare. Peter och jag åkte till Christoffer Lundqvists studio och spelade in det. Knarret kommer i takt.

Peter skrattar: Ingen nämnd nu, men det var en på skivbolaget som efter mixarna sa, ”ni vet att det är någon fläkt eller nåt som går på inledningen av Please Sister.

Apropå extramusiker; vi ville inte bygga upp någonting baserat på en massa extramusiker. Låtarna ska gå att framföra i princip här och nu. Förr kunde vi känna ”det skulle vara kul att göra en låt baserat på bara stråkar”, och så gjorde vi det. Denna gången började vi i en annan ände.

Jag blev bubblande glad av hur bra skivan var! Sen hinner man inte ta till sig allt på en kort genomlyssning.

Peter: Bland annat alla gitarrsolon, då. Och här har man lagt ned så mycket tid…

Mangan: Det är ju de snabba låtarna man tar till sig först, medan jag tycker de lugna är de bästa.

Nina: För första gången tycker jag nog de snabba är bäst.

Peter: Jag tycker att alla är bra.

Lugna eller ej. Vad har ni influerats av inför den här skivan?

Mangan: Jag tror att vi alla har influerats av varandra i det att vi påverkat varandra i vad vi lyssnar på. Lasse har fått mig att digga Van Morrison, något jag aldrig skulle kunna tänka mig tidigare. Likaså The Band och mycket annat. Det är ju väldigt trevligt att vi alla kan gilla de grejerna.

Nina: Lundell.

”...så är ljudet oftast perfekt och det fi nns ingen mänsklig faktor kvar. Med vår idé om att man ska höra människan bakom det hela, så var det en svår balansgång som krävdes.

DET HAR GÅTT ÖVER FYRA år sedan den senaste skivan, Gran Turismo, men det har inte inneburit någon direkt vila för de flesta av medlemmarna i bandet. Peter Svensson har skrivit och producerat Titiyos senaste succéalbum, Magnus Svenningsson har förverkligat det intima soloprojektet Righteous Boy och Nina Persson har med hjälp av Niclas Frisk och Mark Linkous (Sparklehorse) figurerat under namnet A Camp, om någon nu missat det.

Emmerdale, LIFE, First Band On The Moon och Gran Turismo. Den perfektionism och det artificiella, producerade sound som till viss del kännetecknar, eller i alla fall varit en del av utvecklingen, av de tidigare albumen finns inte kvar, utan har ersatts av en mer jordnära produktion, där det verkligen slår en att det är ett band som kommit ikapp med sig själva och som trivs med att spela och skapa tillsammans. Pretentionerna finns helt enkelt på andra plan än tidigare. Cardiganerna upprepar också att de tycker skivan faktiskt är det bästa de gjort, och att den rymmer de tre, fyra bästa låtarna de någonsin skapat, bland annat oerhört vackra Communication (som luktar Mangan lång väg) och skönt countrypoppiga For What It’s Worth, som ni inte kan ha missat vid det här laget, gissar jag. Någon prestations- eller förväntansångest går inte att skymta, även om det visade sig svårare än väntat att uppnå det organiska soundet, och samtidigt få till något som funkar bra, ljudmässigt sätt, i princip oavsett media.

Mangan: Denna gången satte vi upp en dogmasättning, utan loopar och trummaskiner.

Peter: I studion på Gotland [Sandkvie Studio, reds. anm.] lät det rätt skönt. Det är inte helt korrekt akustiskt, som till exempel golvet och taket. När Bengt spelade trummor så hände det alltid något med ljudet. Han kunde ha golvet som bastrumma, och då var det inte tal om att skärma av basen från detta. Det var kul, och något som vi aldrig gjort tidigare.

Mangan: Sedan är ju Micke Lyander så skön. Med äkta klubbor på kinderna – en riktig rocker.

Vad var egentligen anledningen till att ni åkte runt som ni gjorde?

Mangan: Vis av erfarenheten att folk tröttnar, får hemlängtan, så körde vi på detta sätt. Målet var att vi skulle vi vara klara i mars-april, men det blev lite för mycket MTV-unplugged över det hela, inte tillräckligt maffigt. Vi är inte som de där gamla rävarna på 70-talet som klarade av att låta på det viset, inte utan viss produktion.

Peter: Det spelar ingen roll vilken sorts musik det är, om det är Britney Spels…

Nina: Britney Spelman.

Peter: Men oavsett om det är ”henne jag inte kan uttala namnet på”, eller akustiska gitarrer, så är ljudet oftast perfekt och det finns ingen mänsklig faktor kvar. Med vår idé om att man ska höra människan bakom det hela, så var det en svår balansgång som krävdes. Det är ju inte svårt att micka upp en gitarr och spela, men det ska låta bra också. Jag tror också att vi gjorde fel när vi gjorde alla låtar på ett och samma tillvägagångssätt. Det passade de inte som.

Mangan: Det känns verkligen som att vi lyckats göra en Paul Simonplatta fast på 2000-talet. Det känns att det är fem personer som sitter och

spelar. Fast det krävdes en hel del datorjobb att få det att låta så. Jag vet hur länge Peter och Per satt och filade.

Peter: Det som tog lång tid var det faktum att man inte fick något gratis när man skulle lägga till lite kvalitet och stadga.

Nina: Kommer ni ihåg när ljudfilen till Communication försvann? Då får man ju också för sig att det var den bästa tagningen någonsin.

Mangan: April och maj var ganska traumatiska månader.

Peter: Med allt som stod i pressen, såsom ”The Cardigans har kastat alla låtar”.

Mangan: Håkan Engström från Sydsvenskan ringde mig, mitt i brinnande fotbolls-VM, och jag hade bara en massa goa fotbollsklyschor att komma med. ”Vi jobbar som ett lag”, ”Det är bra stämning i truppen”. Sanningen låg väl någonstans mitt emellan vad som stod på löpsedlarna, och det jag sa till Håkan.

Nina, skrattandes: Och en känd kvällstidningsreporter ringde till skivbolaget, och frågade på sin breda västgötska ”är det kört nu, eller?”. [följt av allmänt skratt, och lite västgötska utrop].

Peter: Under hela denna resan kändes det som att vi kunde göra en skiva som var direkt influerade av olika grejer, mest tack vare att vi stod varandra nära i musiktycke. Ibland blir det solförmörkelse, om du förstår vad jag menar? Med alla de brokiga influenser vi har. Det är ju inte så att Bengt och Lasse bara lyssnar på Bob Dylan. Ibland kan man få för sig att själv lyssna på Dylan, men just då har Bengt värsta Monster Magnetperioden, som jag hade för ett år sedan. Denna gången kändes det som att solen och månen stod i….ja, du förstår vad jag menar…zenit.

Peter fortsätter: Det som Magnus, Nina och jag har gjort själva, har i viss mån haft mer gemensamt med denna skivan än det vi gjort som band tidigare. Det handlar om att vara i fas, och att vi tidigare haft större vilja att skapa något som ingen någonsin hört tidigare. Denna gången kändes det inte intressant att tänka och göra så. Man kan aldrig komma nära sanningen om man ska försöka anstränga sig så.

Mangan: Det är ju till och med så att alla börjat lyssna på svart musik också.

Nina: Nähä. Så långt ska vi inte gå.

Lasse: Som band är vi universum. Med alla egna planeter. Jag säger inte mer. Denna skivan är Vintergatan.

Nina: Vi är solen, och alla andra band cirklar runt oss.

Jag kommer inte skriva allt detta [jag ljuger visar det sig].

Peter: Vi får korrekturläsa. Men faktiskt, vi har ju ganska breda musiksmaker, och det gäller att man är på samma sida på hyllplanet. Nina [blickar upp mot Ninas imponerande skivsamling bakom oss] – har du dina i bokstavsordning, eller hur sorterar du dem?

Nina: Bokstavsordning, sedan i kategorier. Filmmusik, klassisk musik och musik jag ska slänga bort.

Är det viktigare ju längre man håller på som band, att ni är överens om hur det ska låta?

Nina: Jag tror man som artist alltid har olika perioder, när man t ex vill upp på listorna igen. Titta på sin egen navel igen. Mangan: Jag tror att alla ville att detta skulle vara ganska ”oproducerat”.

Peter: Ja, låtarna och texterna ska kunna stå för sig själva.

Det här med förväntningar; ni verkar ta ganska lugnt på det hela. Är det för att ni inte har något att bevisa?

Mangan: Nja, kanske, men samtidigt måste vi ju göra vår bästa skiva.

Bengt: Och det känner vi att vi gjort.

Peter: Därför spelar det inte så stor roll hur det går, tycker jag personligen. Vi är ju redan i mål på ett sätt. Jag tror att för våran del var vi tvungna att känna att det var riktigt roligt. Det fanns inte att vi skulle göra det bara för att vi hade möjligheten, som ett självändamål.

BANDET HAR PRECIS GÅTT IN på sitt elfte (!) år som band. Inte illa, med tanke på att de flesta lägger av inom en femårsperiod. Detta, tillsammans med de framgångar de haft, sätter sina spår. Det känns som att både bandet och individerna mognat, blivit vuxna på något sätt (fast mina refererensramar sträcker sig till en toapappersrökande Bengt på scoutläger i femman, så ta det jag skriver med en fet nypa salt). Det sätter också sina spår om man umgås så tätt som de gjort. När de flyttade till Malmö, så bodde de till och med tillsammans i en lägenhet på Södra Förstadsgatan. På så vis har de över åren blivit som en familj, på gott och ont, och det märks ganska tydligt. De är en sammansvetsad kvintett mycket nära vänner, där mycket sägs mellan raderna med humorn ständigt bubblarnde under ytan. De verkar trivas ihop, men det har inte alltid varit en dans på rosor. Innan de bestämde sig för att göra ett album till, stack de i väg till Los Angeles för att testa familjelyckan, so to speak. De bodde i ett hus vid havet, åt och drack gott och bara umgicks och byggde upp de gamla relationerna igen.

Nina: Vi har aldrig slagits eller bråkat. Vi är oerhört civiliserade och väluppfostrade. På så sätt blev tiden i LA väldigt intensiv, med känslor som kom upp till ytan. Vi sprang omkring på en strand och bölade.

Peter: Vårt problem har varit att alla gått omkring och haft egna uppfattningar om hur det faktiskt står till i bandet. Vi har inte kunnat ventilera saker och ting, och sedan när man väl kommer till en punkt då man, som vi, åkte till LA, märkte vi att problemen inte var så stora. Det stora problemet var just att vi inte kunde snacka ut om saker och ting, dela problemen med varandra.

Mangan: LA var som familjeterapi, fast utan terapeut.

Peter: Vi hade grillen och ölen.

Mangan: Vi har ju varit gifta i tio år nu, med en massa fåfänga och stolthet på alla håll och kanter, och med allt det inneburit.

Nina: Och så har vi i alla år jobbat non-stop och levt som en blopp. Vi bodde ju tillsammans! För första gången har vi nu alla känt ”jag kan själv”, och på så vis fått egna liv.

Ni har blivit vuxna. Samtidigt är det en väldigt utsatt position ni har. Det blir ju knappast enklare med tanke på era officiella personer.

Peter: Sedan kanske det har varit så att när någon har haft egna problem som inte har haft med de andra att göra, spiller det ändå över på bandet, i och med att vi står varandra så nära.

Samtidigt har vi ju trots allt blivit äldre. Hur gammal var jag när vi släppte första albumet? Jag brukar alltid säga 17, men så var man 23…

Tio år. Dra av dessa från din nuvarande ålder. Har ni firat tioårsjubileum?

Nina: Nej. Vi gör det nu. Skål!

Mangan: Det måste vi göra om. [allmänt jubel]

För många som är yngre än jag kan det ju verka som att ni funnits hur länge som helst. Som jag själv ser på Wilmer X och Docenterna. Var ser ni er om tio år?

Peter: Så länge det är kul och vi känner att vi gör något intressant, så håller vi nog på.

Bengt: Det känns overkligt att tro att vi ska hålla på till vi är 40.

Lasse: Men vi är ju inte 40 om tio år.

Nina: Jo.

Bengt: Men det finns ju ingen anledning att lägga av om det är kul, och det går bra.

Lasse: Det är ju lite som med droger; man blir lätt beroende av dem, och då blir det patetiskt. Men man är ju beroende av dem, så det finns ju inget att göra åt det. ”Vad gör dina föräldrar? – De spelar musik”. Pinsamt.

Nina: ”fan vad pinsamt, jag kom på mina föräldrar – de satt och jammade”…

Nina igen: Och så får man dedikera låtarna ”till min dotter” och sånt.

Peter: Kom ihåg att du sa det nu, ironiskt. Du kommer göra det, jag lovar. Men det är helt OK.

Peter: Men oavsett, det känns som att det helt beroende av att det funkar och att det är kul. Och inte minst, att det vi gör imponerar på oss själva. Det handlar inte om vilka försäljningsframgångar vi kan ha, för det var ju till exempel inte avgörande för denna skivan.

Era egna förväntningar, hur är de, på vilka plan rör de sig?

Nina: Jag tror vi haft tur, för Stockholm Records är oerhört bra. De respekterar det vi gör och har stort förtroende för oss. Vi har egentligen ingen A&R på pappret. Det är bara utan press som vi kan infria förväntningarna. För de finns ju alltid där, trots allt. En positiv förväntan.

Peter: Skivbolaget har aldrig haft något inflytande över hur vi jobbar i studion eller så. Det har mera varit ”här är skivan, varsågod”. På pappret är vi väldigt oberoende av dem, vad gäller inspelningar med mera. Det var vi kanske inte för fem-sex år sedan. Å andra sidan tar de säkert fram den stora Cardiganspärmen när det nu är dags igen, efter fyra år, och kollar antal sålda album, listettor etc. ”då ska man ha en sådan video, och en sådan promotion”. Det kanske man känner av, men det är så det är.

Nina: Fast vi ligger ju också under Universal.

Peter: Stockholm Records får å andra sidan ta skiten om något går snett, mot Universal.

Det känns som att ni har en stor skara hängivna fans, som köper era skivor.

Peter: Fast man vet ju inte om det är samma personer som köper alla skivor.

Mangan: Jag kom att tänka på The Cure, som svängt mycket med avseende på musikstilar. Likt förbannat hör man alltid att det är The Cure. Ta tredje låten på vårt album, A Good Horse – där försöker vi rocka som bara den, fast så…

Nina: ...så blir det mespop i alla fall, ha ha.

Mangan: ja, jag tror folk hör att det är vi i alla fall. Alla våra skivor har varit någon slags motreaktion mot den tidigare.

Jag letade efter singeln, och det tog ett tag innan jag hittade ”For What It’s Worth”. Jag vet inte, men tror det är den?

Peter: Vilken A&R! Jodå. Du har rätt.

Mangan: Jag har också tänkt på hur den kommer tas emot. Man kan aldrig kräva eller förvänta sig att låtar som Lovefool bara kommer till en.

Det sägs att…var det Sir Paul McCartney som faktiskt drömde fram Yesterday?

Nina: Är det sant? I så fall är jag imponerad att han kom ihåg låten när han vaknade. Jag kommer aldrig ihåg vad jag drömmer.

Peter: Man kan vakna upp och tänka ”var det i går jag skrev en jädrigt bra låt?”, för att sedan upptäcka att ”Ååååhh shit. Det var bara en dröm”

Peter fortsätter: Nej, det är mer hårt arbete för min del. Oavsett om man talar om att skriva eller producera en skiva, så handlar det mycket om att leta och traggla, och det händer inte ett skit. Sedan, helt plötsligt sitter man där med någonting riktigt bra.

Nina: Kristina Lugn har en gång sagt ”att skapa något är att till 99% vältra sig i sin egen uselhet”. Det är den enda procenten som gör det värt mödan.

Mangan: 70% vatten, 20% ost, 10% dåligt omdöme.

Nina: Det är vad människan består av. Fast jag har 25% ost.

Mangan: På bekostnad av vattnet, då. Det dåliga omdömet är konstant, alltid 10%. Nu har vi fått en fysiologisk och astrologisk förklaring till allt. Som vanligt har vi inte snackat så mycket om texterna. De kommer lätt i skymundan. Denna gången, som alltid, är det mycket ”lööv”?

Nina: Ja, fast denna gången finns det faktisk låtar som är ett uns mer positiva vad gäller ”lööv”.

Long Gone Before Daylight. Är det en flykt ifrån ljuset, dagen, uppmärksamheten?

Nina: Generellt är det någon slags nattema på skivan. Inte rakt av, men det går igen. Det är på nätterna jag får fram saker och ting. Jag har faktiskt aldrig tänkt att det är någon slags flykt, fast å andra sidan vet jag inte vad Freud skulle sagt, om vad mitt undermedvetna egentligen vill få fram.

Mangan: Kan någon ringa honom?

Peter: Han skulle nog lägga upp dig här på bordet.

Nina: Och sätta en post-it-lapp på mig. ”Nödslaktas”.

Peter: ”Åter avsändaren”.

Nina: Mamma får tillbaka en 28-åring. ”Ingen vass kniv i verktygslådan där inte”.

Mangan: Textgrejen kommer ofta i skymundan, och jag tror det beror mycket på att recensenterna ofta kommer i tidsnöd. I recensionerna av min Righteous Boyplatta var det ingen som tog upp texterna, vilket var lite synd.

Nu har vi sållat bort texterna och gitarrsolona.

Peter: Skit också. Så otacksamt. Men jag kan också tänka att det inte alltid man separerar till exempel ett gitarrsolo. Det är ju sällan ett solo eller en text kan stå för sig själv. Fattar ni vad jag menar?

Mangan: Fast jag har fått två bassolon denna gång. Det är en enorm frekvens på sådana, och faktiskt två fler än jag nånsin haft.

Det var ett par goda tryckare för avancerade gymnasieungdomar.

Nina: Avancerade gymnasieungdomar?

Vinet tilltar i glasen, eller snarare i våra knoppar. Vi lämnar kort musikens värld för sportens, och det självklara ämnet ”HV71 vs MiF”. Det är underligt hur allas känslor likriktats efter flytt från ”Jönne” till Malmö. Mangan konstaterar att han har två favoritlag; ”HV 71 och alla som möter MiF”. Det kunde låta så här: - Om HV71 är Neil Young, så är MiF…

Bengt, snabbt: Savage Garden. [Stort jubel. Applåder.]

Nina, på bred skånska: Köbelag.

Bengt: Johan, vill du inte lyssna lite till på skivan? Jag vill lyssna lite nu, kan vi inte göra det, vad säger ni?

Jag får välja ut tre låtar att lyssna på en gång till. Ett gott tecken på en bra skiva, är att artisten själv kan digga sin egen musik. Det har Cardigans inte något som helst problem med, minst sagt. Bengt och Lasse försvinner mer eller mindre in i musiken, Peter är på mig så fort vi närmar oss ett gitarrsolo, [lyssna nu, för…!] Nina sitter och nickar i takt mer eller mindre hela tiden, Mangan är likt Peter mer aktiv [hörde du bassolot?]. Vi kör igenom hela albumet en gång till, och efter otaliga basmackor, skön stämsång, goa riff och en hel del skumma klaviaturer, blir skivan, precis som vinet, bara bättre och bättre. Skön rock för vuxna själar, med någon ande från 70-talets glansdagar svävandes över oss, och Fleetwood Mac’s comeback med en Best Of-platta känns plötsligt överflödig. Det slår mig också att det här är albumet som kommer att göra Sheryl Crow grön av avund.

Hur kvällen sedan spårar ur så smått i Vinylbaren (ja, vi tar oss tillbaka till en för övrigt lysande Christian Kjellvanderkonsert på KB), och Olsén krigade till sig 1-1 i armbrytning mot bandet (trummisen och sångerskan – ni får räkna ut vem som vann vilken match). Det - är en helt annan historia.