Gillian Macdonald

Gillian Macdonald Gör: Master Blender & Head of Whisky Creation, Glenmorangie och Ardbeg. Född: 1980. Bor: Utanför Edinburgh. Familj: Make och två barn.

Gillian Macdonald En kreativ whiskyskapare

Glenmorangie och Ardbeg – två whiskyvarumärken som vi svenskar lärt oss att älska. Whisky & Bourbon tog ett snack med skaparen av flera av de limiterade godsakerna från destillerierna, Gillian Macdonald.

AV ANDERS MELLDÉN

A tt skapa nyheter är ett ständigt pågående jobb på ett whiskydestilleri. Konsumenterna vill ha det nya, det limiterade och det speciella och ibland kan det verka som att destillatörer och master blenders nästan slår knut på sig själva i ivern om att kunna presentera något nytt på nästa mässa, nästa whiskyfestival eller under nästa lanseringsår. Man kan få intrycket av att det handlar om att kasta fram något nytt på kort tid, men skapandeprocessen visar sig vara minst lika lång och långsam som skapandet av vilken whisky som helst. Chef över detta strategiska arbete på Ardbeg och Glenmorangie är Gillian Macdonald som har den tjusiga titeln Master Blender & Head of Whisky Creation. –Ibland kan vi ha uppåt 50–60 projekt igång samtidigt, och många av dem blir inte verklighet i flaska förrän efter 10 år, berättar hon från sitt kontor.

Kontor och kontor förresten,Gillian sitter faktiskt hemma i huset söder om Edinburgh men i samband med pandemin inredde hon ett rum till ett riktigt whiskylaboratorium, med massor av små provflaskor uppställda på hyllor runt sig. –Vi har ju vårt huvudkontor i Edinburgh dit jag åker också, men vi arbetar fortfarande en del hemifrån.

FRÅN BÖRJAN KOMMER HON LÄNGRE SÖDER ifrån, från västra Wales där hennes efternamn var Howell. Hon pluggade kemi på universitetet och var sedan, som så många andra tjugoplus-åringar, ute och reste med ryggsäck Jorden runt. När hon kom hem var det dags att söka jobb och Gillian hittade en annons för en trainee-tjänst på Wales då enda destilleri, Penderyn. –Jag läste beskrivningen och tyckte det verkade perfekt. Hade hunnit bli 23 år, men hade egentligen ingen koll på whisky. Mina föräldrar drack oerhört sällan något starkare, även om pappa hade någon flaska whisky hemma. För mig var det kemidelen i arbetet som lockade i första hand.

Men helt plötsligt fick hon börja resa, presentera destilleriets whisky på olika mässor och prova andras destillat från hela världen. –Jag provade förstås–som alla andra–det mesta i dryckesväg under universitetstiden, men whisky var aldrig min ”go to-drink”. När jag sedan kom till intervju på Penderyn bad de mig dofta på ett gäng olika whiskies och beskriva vad jag kände. Jag hade inte det korrekta ordförrådet som en van whiskyprovare har men lyckades ändå. Mitt arbete skulle ju främst komma att handla om att känna igen och hitta karaktärer som passar ihop. Så den första whisky jag drack och på allvar uppskattade var faktiskt på jobbet.

PENDERYN VAR ETT LITET DESTILLERI DÄR GILLIAN snart kom att vara delaktig i det mesta. Hon arbetade bland annat under den dåvarande chefsdestillatören och var brand ambassador. Men hon blev också en ambassadör för att stärka kvinnors position i branschen, något som i början av 2000-talet var relativt ovanligt. –Det fanns en hel del kvinnor som arbetade på olika destillerier men de syntes aldrig på samma sätt som männen. Det fanns kanske en eller två kvinnliga master blenders i hela Skottland. När jag sedan blev master distiller var jag enda kvinnan på den positionen. Så när folk kom på besök blev de osäkra på vem de presenterades för–kunde den där unga tjejen verkligen inneha en sådan tjänst?

Hon tror att Penderyns storlek var en viktig anledning till att hon kom fram så fort. –Ja, dels det och att Wales var så isolerat då, med ett enda destilleri. På så sätt blev det enklare att sticka ut och synas än om jag hade börjat på något större företag i Skottland.

I åtta år var hon kvar på Penderyn, fram till 2012. När hon gifte sig till det skotskklingande efternamnet Macdonald var det lite känsligt för det walesiska destilleriet. Med glimten i ögat förstås, men kanske var ändå

Vad som helst kan inspirera oss. Det kan handla om ett ord, ett tema, ett koncept, en det mesta.”

Gillian Macdonald har arbetat med whisky i 20 år. Numera är hon bland annat ansvarig för alla speciallanseringar från Ardbeg och Glenmorangie.

Tale of the Forest är senaste whiskyn från Glenmorangie. I vinter släpps den på Systembolaget.

det nya efternamnet ett tecken på det som komma skulle. – Under åren mötte jag många människor i branschen, på mässor och destilleribesök. Jag började känna att jag behövde komma ut till något större för att få mer erfarenhet.

JIM SWAN, SOM VARIT MED OCH GRUNDAT Penderyn och lärt upp Gillian, förstod henne och började kolla runt med sina kontakter. – Jim hörde att det fanns en ledig position på Glenmorangie och jag fick möjligheten att söka. Jag hade mött Bill Lumsden tidigare och tyckte väl att den logiska fortsättningen skulle vara att arbeta i Skottland. Ardbeg och Glenmorangie är ju två fantastiska varumärken. Det är inte ett massivt företag även om det var större än Penderyn. Med 220 anställda finns det de som är mycket större. Tack vare det fick jag fortfarande möjligheten att göra olika saker – fick använda både mina kemikunskaper och min erfarenhet av marknad och ekonomi.

Du är nu Master Blender & Head of Whisky Creation, vad innebär det i ditt dagliga arbete? – Vår grupp är delad i två – ena halvan har ansvar för vår ”core range”, de whiskysorter som alltid tillverkas. Där är jag med i provningsgruppen. Den andra halvan jobbar med utveckling och skapandet av nya produkter och där är jag högst ansvarig även om jag och Bill arbetar mycket tillsammans. Det handlar mycket om att spå in i framtiden, vad som är på gång. Vilka ingredienser är intressanta? Vilka processer? Vilka fat? Där är de två varumärkena lite olika med Ardbeg som kanske har en lite ”nördigare” kundkrets med stort intresse för kemi. För Ardbeg har jag bland annat varit med och skapat Wee Beasty, olika single casks, committee-lanseringar …

Det verkar vara ganska högt i tak? – Ja, det är en tillåtande miljö, vad som helst kan inspirera oss. Det kan handla om ett ord, ett tema, ett koncept, en arom – vi testar det mesta. Vi börjar i liten skala och ibland funkar det direkt medan det andra gånger inte gör det, så projektet kan bli liggande. Sedan kan något nytt dyka upp som gör att vi testar igen, och då funkar det plötsligt. SENASTE LANSERINGEN FÖR GLENMORANGIE, Tale of the Forest, är Gillians idé, skapad ihop med Bill Lumsden. Här är det en fortsättning på de olika berättelseinspirerade whiskysorterna som tidigare lanserats, som Tale of Winter och Tale of Cake, som nu tar sitt avstamp i den skotska skogen. Eneträ, björknäver och ljung har fått ge karaktär till malten genom att användas som bränsle vid torkningen. Det ger en, för destilleriet, lite ovanlig, rökig karaktär som minner om skog och lägereld. Flaskans etikett och kartong har dessutom designats med lummig grönska av thailändska konstnären Pomme Chan.

Många limited edition-whiskies har tunga glasflaskor och obskyra förpackningar. Jag slogs av att denna är ganska måttlig. – Ja, vi har ett hållbarhetstänk som ska märkas även här. Det jobbar vi hårt för, både som företag och som industri i allmänhet. Det inkluderar att vi tar bort vissa onödiga förpackningar, som tunga lådor till whiskyflaskor, och använder lättare glas i flaskorna. Glenmorangie har funnits i snart 200 år, det känns viktigt att vi kan fortsätta finnas även de kommande 200 åren.

GILLIAN BERÄTTAR ATT DET HELA TIDEN FINNS ett stort intresse för nya produkter från hennes destillerier. – De senaste åren har det varit oerhört viktigt. Det finns en hunger efter nyheter, vad som kommer sedan. Som med Glenmorangie Signet där vi ändrat ingredienser, jobbar med olika jästsorter. En del blir till små ändringar som kanske inte ser så revolutionerande ut på marknaden, annat blir till större. Vi gör vårt bästa. Vår fördel är att vi samtidigt får en allt större exportmarknad vilket gör att vår core range också hittar en ny publik.

Ni har skickat sprit upp i rymden – hur galen kan en limited edition bli? – Vi försöker alltid hålla vår stil i förhållande till vår core range – folk ska känna att de vet lite grann vad de ska förvänta sig, även i en limited release. Men visst, en del grejer går bara att göra i små begränsade upplagor. Och med Ardbeg kan vi vara lite galnare, det är ett varumärke med mycket humor.

Hyr dyr kan en whisky bli? – Oj, jag är inte särskilt involverad i prissättning och lanseringsplaner, men görs en whisky i väldigt liten skala så blir priset ofta högt. Ålder har däremot inte alltid så stor påverkan på priset som det en gång haft.

Men tror du den allt svårare ekonomiska situationen många människor hamnar i nu kommer att påverka er? – Nja, kanske kommer människor tänka en extra gång innan de gör ett inköp – vissa sorter kommer säkert sälja lite långsammare än tidigare. Men whisky tar väldigt lång tid att få fram och många människor är involverade. Samtidigt blir ingredienser, teknik och förpackningar allt dyrare. Sådant påverkar slutpriset, även för producenterna.

Hur är det att arbeta med Bill Lumsden? Har ni olika smak eller kommer ni alltid överens? – Vår smak är faktiskt ganska lika, det märks även när vi provar var för sig. Däremot är vi lite olika känsliga för vissa karaktärer och defekter, så på så sätt kompletterar vi varandra. Han må vara en ikon för många men för mig är han bara Bill och vi jobbar mot samma mål. Men det är klart, ett par gånger har vi tyckt olika och då är han ju chefen, haha.

Vad är det som är så speciellt med Ardbeg och Glenmorangie jämfört med annan whisky? Varför ska man välja just era flaskor? – Glenmorangie är skönheten – elegant, mjuk och fruktig. Det har bland annat med destillationspannorna att göra. Den ovanliga höjden på dem ger elegans, mer finfördelade aromer, ett inte så tungt destillat. Och den amerikanska viteken kompletterar med fruktighet, liten krydda, vanilj och kokos. Det är basen i allt vi gör – sedan lägger vi till olika variationer med slutlagring i exempelvis portvins- eller sauternesfat. – Ardbeg är odjuret. Som jag nämnde tidigare finns det humor men även kraft. Malten ska vara rökt till minst 55 ppm men till skillnad från andra destillerier lägger vi till en ”purifier” efter den vanliga dubbeldestilleringen. Det ger en lite mer fruktig, örtig stil som komplement till det rökiga. Sedan är det även här bourbonfat som gäller för huvudlagringen.

Du har varit 10 år på Glenmorangie och Ardbeg. Vilka avtryck har din närvaro satt? – Rent produktmässigt är Tale of the Forest det senaste avtrycket. Innan dess har jag bland annat skapat Ardbeg Ardcore Black Malt och Glenmorangie Allta nummer 10 där vi odlade upp egen jäst sprungen från kornet på åkern och sedan tillsatte vid jäsningen. Det är såklart ett kollektivt arbete med alla dessa produkter men att de blev verklighet var väldigt mycket min grej.

Är det något du är extra stolt över? – Att se produkterna gå från idé till lansering är något jag är jättestolt över – att se dem säljas över hela världen är fantastiskt. På ett lite vidare plan är jag också stolt över att jag varit del i att whiskyindustrin numera låter kvinnorna komma fram i ljuset, i positioner som syns.

GILLIAN BERÄTTAR OCKSÅ OM DET NYA experimentdestilleriet The Lighthouse som likt ett 20 meter högt fyrtorn i glas står intill de traditionella byggnaderna på Glenmorangie. Här finns bland annat två specialtillverkade pannor som kan ge lite olika resultat beroende på inställning. – Det är en utmaning att hela tiden komma med något nytt. På The Lighthouse ges vi möjligheten att experimentera ännu mer och ännu friare. Kanske kan vi framöver göra något som inte är helskotskt?

Menar du att vi kan förvänta oss en cognac från Glenmorangie i framtiden? – Haha, kanske. I alla fall skapa destillat med andra ingredienser än de klassiska. Men det kommer att ta tid.

Jag läste någonstans att din favoritplats att dricka whisky är på en bergstopp. Är du en friluftsmänniska? – Ja, jag bor i en lantlig del av Skottland och är ute och vandrar mycket, cyklar, simmar i floder och sjöar. Whiskyn kan följa med överallt och det är något speciellt med att dricka whisky utomhus, vid lägerelden.

Hänger familjen med? – Ja, jag har en son som är åtta och en dotter som är fem. De följer gärna med även om de inte dricker whisky. Min make gillar det däremot.

Vad gör du mer på fritiden? – Jag sjunger i kör. Alt-stämman. Trots att jag kan vara hur trött som helst går jag dit varje måndagskväll, det har helt klart en uppiggande effekt.

4snabba med

Gillian Macdonald

Hur dricker du din whisky?

– Oftast med några droppar vatten, jag är ju van vid det från våra sensoriska provningar. Men allt beror på situationen.

Vem tar du dig helst en whisky med?

– Sedan lockdown har det blivit mer och mer att vi bjuder hem folk och gör olika cocktails. Det är ett bra sätt att introducera folk till whisky, och visar på den stora användbarheten.

Bästa whiskydrinken?

– Olika drinkar tar fram olika karaktärer – Old Fashioned är perfekt när du verkligen vill känna smaken på whiskyn, i en longdrink kanske man bara anar den samtidigt som den gör drinken väldigt god. Särskilt spännande är det att blanda drinkar med Ardbeg.

Kombinera whisky med musik!

– Ah, med Glenmorangie blir det något klassiskt. Med Ardbeg något mer rockigt, Guns N’Roses kanske, eller Bon Jovis Livin’ on a prayer.