HISTORISK TILLBAKABLICK
Hammartåkirurgi för snart ett sekel sedan
Vid Nordisk Ortopedisk Förenings (NOF) möte i Köpenhamn 1930 hölls ett symposium om hammartåbehandling.
V
iktor Bulow-Hansen från Oslo inledde med att konstatera att rådande praxis i Norge var att antingen amputera eller exartikulera berörda tår. Han menade att resultaten av dessa ingrepp inte alltid var tillfyllest och presenterade sin mer radikala metod – resektion av metatarsalhuvudena. ”Jag har aldrig ångrat min övergång till denna metod!” Foten blir snyggare och fotvalvet bibehålles, patienterna blir smärtfria och kan börja arbeta igen. Han presenterade ett material på hela 8 patienter! Sven Johansson, Göteborg, mest känd för sin avgörande insats med spiknng av collumfrakturer 1932 och för att han alltid hade lackskor, gjorde samma ingrepp med strålande resultat. Man insåg uppenbarligen att hammartår hade samband med nedsjunka metatarsalhuvuden, men ansåg att detta var primärorsaken, vilket underströks av Fabian Langenskiöld i Helsingfors, som själv vid hammartår gjorde transposition av extensorsenorna till caput metatarsale med ”goda resultat”.
falangerna så att leden blev rak och stabil. Peder Egeberg Giertsen, Oslo, hade tidigare gjort extra-artikulära operationer, men efter att ha sett patienterna efter ett år slutade han med detta ingrepp. Han gjorde nu samma ingrepp som Bergman – förkortning och ankylos – men med lateral tillgång. Han meddelade också det sensationella att han gjorde operationen polikliniskt. Gipsplattor dorsalt och plantart och efter några veckor avgipsning och vid behov reponering till rak tå. Och allt detta utan en enda dag i sängläge!
Så gjorde man då Detta symposium är ett axplock från flera av den tidens storheter. Det mest iögonfallande är förstås att några redan för ett sekel sedan gjorde artrodeser. Man hade ingen intern fixation utan sydde mjukdelar och hud stramt så att man på det viset fick en ”splint” och anlade sedan gips.
Tån blev rak! Erik Jensen, som var ende ortopeden på Jylland, tyckte att den rådande praxis i Danmark gav dåliga resultat med en tå utan funktion. Man gjorde falangresektion med plantar tillgång och delade då flexorsenorna. Han pläderade för en extra-artikulär operation (Tierny 1926) , där man dorsalt ifrån resecerade distala epifysen på grundfalangen, skulpterade änden på diafysen till en kon och tryckte in den i caputfragmentet. Och se – tån blev rak! Suturtagning efter 1 vecka och patienten fick stiga upp efter 2 veckor (sic!). Han hade hela 4 fall och medgav att längre uppföljning än 3-5 månader kanske vore önskvärt. Kjell Bergman (chef för Sveriges första egentliga ortopedavdelning i Malmö 1914-1940) ansåg att ett sådant ingrepp inte kunde korrigera större felställningar och förstod inte varför man till varje pris måste bibehålla rörlighet i PIP-leden. Han hade sedan flera år resecerat broskytorna på både grund- och mellan28
REFERENS: Acta Orthop Scand 1930;1(1-4):263-270, dvs den första Acta-volumen
Anders Henricson Överläkare, Ortopediska kliniken Falu lasarett FOTKIRURGISK TIDSKRIFT 1/20
