4
MED MELLANSKOG NR 1 2021
SKOGSÄGARBESÖK
Jag tar ansvar för skogen jag ärvt Skidåkare, distriktssköterska och skogsägare, många titlar passar för Anna-Lena Fritzson från Dalarna. Dagen då denna intervju skedde var en grå dag, vinter utan snö utanför fönstret och en pandemi som förhindrade att vi kunde mötas, men att tala med Anna-Lena ger solsken inombords och hennes värme smittar av sig trots att vi sitter på många mils avstånd. TEXT JENNY PARNESTEN FOTO ERIK WESTBERG
STARTEN PÅ ANNA-LENAS skogsägarkarriär började på gården mellan Malung och Hagfors, alldeles nära Värmlandsgränsen. Hon berättar om sin far, Folke Fritzson, som manade på och fick henne att vara med i skogen som barn och tonåring. – Jag fick hjälpa till med lite allt möjligt; plantering, dra fram virke, barka med spade och kvista någon gran. Lite glimtar av skogsägarlivet blev det, trots att man då inte var så munter och motståndare till att hänga med på det pappa ville förmedla, börjar Anna-Lena berätta. Ointresset för skog i tidiga år berodde kanske mest på ett mer brinnande intresse för något annat, skidåkning. Med två väldigt skidintresserade föräldrar tog skidåkning en stor del av Anna-Lenas tid och under en period åkte hon på professionell nivå, som del av det svenska skidlandslaget. Två olympiska spel och två världsmästerskap har det blivit. Det som verkligen gjorde henne till ett skidåkarnamn, var när hon som första svenska dam vann en guldmedalj i juniorvärldsmästerskapen 1985. Mål för skogen – När jag var liten var pappa i skogen och självverksam, men jag var som sagt inte intresserad på den tiden och förstod inte så mycket. Pappa ville förmedla hur han såg på skogen, hur plantorna skulle bli stora och att jag senare skulle ta över. Men det var svårt att konkurrera med skidorna. Nu när man är äldre har man börjat förstå vilken guldgruva det är att ha skogen och det jag gillar mest är att få bestämma själv över min egen skog, med mina egna mål, säger Anna-Lena.
– Men, fortsätter hon, jag måste vara engagerad själv även om jag har experter att luta mig tillbaka på. Jag tar ansvar för den här skogen som jag har ärvt. Gör en del själv och tar hjälp med resten – Jag är försiktig av mig och avverkar inte gärna om beståndet inte är för gammalt eller skadat på något vis. Jag har haft ganska mycket röjning, på grund av ojämn åldersfördelning på skiftet. Ungefär hälften av marken är under 40 år. Efter att pappa dog var det en tioårsperiod när det inte hände mycket i skogen, så det har blivit mycket sena röjningar. Det har gjort att jag själv fått känna av hur tungt det kan vara när man har eftersatta röjningar och jag har därför tagit hjälp med att utföra dem. Fastigheten som omfattar ca 450 hektar, har Anna-Lena ägt själv sen 1997. Eftersom hon och hennes make sedan tidigare valt att bosätta sig i Falun äger hon nu fastigheten på distans. Hon har som mål att vara på plats ungefär en vecka själv varje år. – Min snart 90-åriga mamma bor numera i Äppelbo så jag brukar förena nytta med nöje och åka upp och hälsa på henne, samtidigt som jag besöker fastigheten. Att få några dagar när man kan utföra skogsarbete är en energigivande kontrast till mitt jobb som distriktssjuksköterska med mycket telefonrådgivning och möten med folk, fortsätter hon. – När jag är på plats, berättar Anna-Lena vidare, har jag som mål att gå i skogen för att hålla koll på rågångar och det allmänna tillståndet, här använder jag Mellanskogs medlemsapp
”Jag fick hjälpa till med lite allt möjligt; plantering, dra fram virke, barka med spade och kvista någon gran. Lite glimtar av skogsägarlivet blev det, trots att man då inte var så munter och motståndare till att hänga med på det pappa ville förmedla.”
