OFFERLAMMET PÅ BERGET
I
entrén i S:t Davidsgården finns en vac ker mosa i k av Greta Ehrnberg som heter Agnus Dei (Guds Lamm). Det är det lamm som blivit slaktat som ett offer för hela världens synd och som blivit upphöjt i himlen och som änglarna lovsjunger: Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång (Upp 5:12). När Sigmund Freud skriver Totem and Taboo 1913 menar han att kristendomen just genom detta sätt att uttrycka sig och genom Eukaristins delande av sonens kött och blod i sig själv absorberat ett sakrament betydligt äldre än kristendomen självt.
Man måste nog ge Freud rätt i att den kristna tron fångar in något av den offerdimension som verkar ha funnits i alla tidiga kulturer och religioner. Det finns i NT ett offerspråk som direkt knyter an till det gamla förbundets offrande av djur och annat men också till de provocerande människooffer som vi kan läsa om i GT. Det gäller Guds befallning till Abraham att offra Isak, men också andra berättelser om barnoffer och framför allt lagens ord: ”Du skall inte dröja att offra av din skörd av vin och olja. Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig.
På samma sätt skall du göra med dina kor och får: sju dagar skall de vara hos modern, och på åttonde dagen skall du ge dem åt mig.” (2 Mos 22:29-30).
Det fanns en progression i hur man såg på offret som värdefullt, värdefullare och värdefullast (jmf Mik 6:6-8). Det värdefullaste offret var offret av den förstfödde, det kunde aldrig mätas med att offra ett djur eller något från växtriket. Steg för steg försvinner denna praxis från alla kulturer men själva bakgrunden lever kvar. I NT så offras det allra värdefullaste, Guds enfödde Son, på korsets offeraltare och hans blod utgjuts. Detta är det allra mest värdefulla offret eftersom den heliga Treenigheten samverkar ”en gång för alla”, alltså ett offer som över- och inbegriper alla andra offer (Rom 6:10, Heb 7:27, 9:12, 26, 10:10, 1 Pet 3:18).
Maximos Bekännaren (580-662) ref lekterar i Exposito Orationis Dominicae om hur polyteism och monoteism försonades i evangeliet. Polyteismens otyglade mångfald och monoteismens enhet utan inre överf löd behövde försonas i en Treenig Gud. Det är något av denna försoning vi kan se när offertanken så tydligt fått prägla den kristna trons allra innersta trinitariska mysterium. Det ger kristendomen en dörr som kan öppnas från alla mänskliga kulturer.
Unum 3
