112
KAPITEL 25
Kapitel 25 Många kärleksfulla händer tog hand om den en månad gamla lilla Aina. Missionärerna såg med sorg efter den bedrövade fadern, David Flood med sin treårige son vid handen. En mycket beklämmande syn när han gav sig iväg och lämnade alla missionärskamraterna tillika med sitt nyfödda barn. Det värsta var att han uttryckt en sådan bitterhet mot Gud. Hans situation var mänskligt sett outhärdlig. Man lider med honom. Prövningen var alltför svår. Men att lämna Gud? Alternativet var definitivt inte bättre. Hans vänner som, så länge de kunde, följde honom med blicken, väntade förgäves att David Flood skulle ändra sig och vända tillbaka. Lilla David vände sig om ibland, han saknade sin lillasyster men kunde inte riktigt hänga med i händelsernas gång. Det skulle dröja drygt 40 år innan syskonen träffades igen. Aina fortsätter att berätta om sitt liv i boken ”Aggie”. (”Jag är lämnad kvar i Africa medan min far och bror återvänder till Sverige--- och mot stora svårigheter”), så börjar Kapitel 2 i hennes bok. Uvira var vid den tiden en livlig plats, alla arbetade på att färdigställa sina små enkla bostäder som var tänkt att utgöra basen för Uvira Missionsstation. Platsen var utsökt vackert belägen, på en höjd med utsikt utöver Tanganyikasjön. Sedan Aina kom förhöjdes stämningen ytterligare i den lilla kolonin. Hon var till stor glädje för både svarta och vita med ett undantag, byhövdingen, han var fortfarande hatiskt sinnad. Aina växte och syntes bli ett friskt, starkt och lyckligt barn. Hon var 9 månader när katastrofen och illgärningarna bröt den vackra idyllen. Efter jordfästningen av Joels stoft och med obesvarade frågor och grubbel över denna tragedi lämnade de, Anna och Arthur Berg med den dyrbara gåvan Aina, skyndsamt Uvira och återvände till Masissi som var deras hemstation. Allt som hänt de sista dagarna var oerhört omtumlande för familjen Berg. Det första hon gjorde, svenskamerikanska Anna Berg var att byta ut barnets namn. Hon tyckte Aina var ett underligt namn så Aina skulle i fortsättningen heta Aggie, en förkortning av Agnes. Det blev stor uppståndelse när de anlänt till Masissi. Ryktet spred sig snabbt om den lilla vita babyn. Afrikaner kom från flera kilometers avstånd för att beskåda det lilla ljushåriga och blåögda flickebarnet. Det dröjde inte länge förrän Aggies joller övergick i att forma ord. Det blev ett nytt problem för föräldrarna. Deras modersmål var ju engelska. Aggies biologiska föräldrar var svenskar. De bestämde sig för att prata swahili så det fick bli Aggies första språk. Vid 17 månader talade hon tre dialekter.
