KAPITEL 10 41
Kapitel 10 Tiden gick väldigt fort, som den alltid gör när man trivs och har full sysselsättning. Den hade varit rik på både andliga och timliga upplevelser. Berta hade ytterligare några punkter kvar på checklistan. Det behövdes minst två veckor till. I Västergötland, Joels arbetsfält, började man undra: ”Kommer han ej snart”. Breven kom allt oftare: ”Kom snart, vi väntar, vi behöver dig”. Joel kände sig nödd och tvungen att återvända med det snaraste. Tanken på att de skulle göra återresan tillsammans fick han överge. Berta var en stark kvinna, så han tvivlade inte på att hon skulle klara den på egen hand. Så tog de smärtsamma avskeden vid. Det var oerhört känsligt för Joel. Ingen visste när de skulle ses härnäst, Joel var i alla fall nöjd och glad för tiden han fått vara tillsammans med de kära anhöriga. Studierna hade gått bra och framåt, för både honom och Berta. En hel del praktiska åtgärder återstod på utrustningen till missionslandet. Berta organiserade och delegerade, insåg att arbetstempot måste öka en aning. Villigheten bland svägerskor och andra vänner att hjälpa till hade inte avtagit. Om två veckor var det Bertas tur att gå igenom avskedsproceduren. Usch, hon ville inte tänka på det. Om packningen var stor när Joel och hon kom till Hofors, så var den om möjligt ännu större nu vid avfärden. Mors givmildhet visste inga gränser. Joel och Berta skulle ha det mesta och det bästa. Bertas ”Tack för senast- brev” är intressant läsning, med både humor och allvar. Svanvik 22 sept. 1919 Kära mor, far och syskon i Standarn Frid från Gud och rika välsignelser! För det första, tack för allt jag fick med mig hem. Mor ber mig särskilt att jag skall göra det. Också för min del, för all kärlek och alla besvär ni haft med mig. Gud skall löna Er för allt. När jag satt på tåget satt jag och räknade ut hur ni hade det och hur det förhöll sig den tiden och undrade vad ni gjorde vid olika tider. Jag tyckte det skulle varit skönt att legat i sängen och sovit, för jag var trött när jag satt på tåget på natten, men allt gick bra hela vägen. Det var härligt att samtala med Oscar Andersson. Han bjöd på kaffe i Storvik och hjälpte mig att bära och i Krylbo hjälpte han mig på tåget. I Hallsberg hjälpte jag mig själv, och Jesus förstås. Där låg jag i en nattväntsal och sov ett par timmar. En järnvägare öppnade 20 min. inn-
