KAPITEL 1 11
Kapitel 1 Stugan var liten och trång men rymde mycket värme och kärlek. Platsen kallades Standarn, i Hofors bruk, Gästrikland. Där växte han upp, Joel Eriksson, tillsammans med sina sex syskon, en bror och fem systrar. Mor och far, Margareta och Lars (mina farföräldrar), var varmt troende och tillhörde Baptistförsamlingen på platsen. Joels barndoms- och ungdomsår präglades av varm kristen miljö. Hela syskonskaran var i början av 1900-talet mycket aktiva, särskilt i musiklivet, i den då livaktiga Baptistförsamlingen. I den stora familjen, som inte hade något överflöd av jordisk rikedom, fick alla hjälpa till från tidiga år. Föräldrarna arrenderade jordbruket av Hofors bruk. De brukade några små åkerplättar, hagar och skog. Hästen Svarten, hade långa och dryga arbetsdagar. På våren, att plöja åkrar. Sommar och höst att skära hö och säd med slåttermaskin. På vintern, att dra timmer i skogen. Från mina tidiga år minns jag Svarten, det var en mycket snäll och folkvänlig häst. Vi barn brukade få sitta upp och rida den ibland. En stor ladugårdsbyggnad hörde till. Den var byggd i vinkel och inrymde, förutom ladugården, stall för hästen, en jättestor lada. Som mest fanns det fyra kor och ibland en kalv. Byggnaden föreföll mig enormt stor och i anslutning till den fanns ett vagnslider. Där var plats för slädar och vagnar av olika slag, redskap och verktyg. På planen där framför var gårdsbrunnen. Där brukade Svarten, efter arbetsdagens slut, läppja i sig ett par hinkar friskt källvatten som farfar vevat upp. Mellan stugan och uthusbyggnaden gick den allmänna vägen, mer liknande en kärrväg, som förband samhället med egnahemsområdet Lillån. Den var inte så hårt trafikerad och var inte störande på något sätt, tvärtom, det var enbart positivt. Det sociala kontaktnätet utökades därigenom. Alla i Hofors kände till Standarn och vilka personer platsen förknippades med. Den lilla stugan hade en veranda, eller rättare, en förstukvist. Minnena framträder så tydligt och klart. På högra sidan av verandan spände min faster Anna varje vår upp snören från ”golv till tak” s.a.s. för den snabbväxande slingerväxten. Den prydde södra sidan med sina ljusrosa spröda klockor. Under salsfönstret, (rummet kallades sal, även om det inte var stort) var en rabatt med en nästan meterhög växt, liknande lövkoja, även den med ljusrosa blommor. På gräsplanen framför stugan var rundeln med den ståtliga rosa pionen. Lite enahanda kan man tycka vad gällde växtval och färg. Jag kan se en symbolik i detta, om än oavsiktlig. Det återspeglade den fina andan och den ljusa atmosfären i Joels hem och min farmor och farfars Standarn.
