KAPITEL 22 97
Kapitel 22 Platsen Uvira övergavs och skulle ej befolkas av svenska missionärer ännu på många år framåt. Familjen Aspenlind hade sökt tillstånd att få ”gå” till Nia Magira uppe bland bergen. Den skriftliga bekräftelsen förhalades och dröjde ända till hösten. Tiden på statsposten var jobbig och påfrestande. Tjänstemännen var otrevliga och sökte efter anledningar att anklaga de vita. Det var en stor lättnad för familjen Aspenlind när de fick dra iväg mot det nya ”fältet” med flyttningskaravanen. Ankomsten till Nia Magira skedde på julaftonen 1924 under stor undran vad framtiden skulle bära i sitt sköte. De upplevde ändå vila i att vara på den nya platsen. Lite olust skulle de ändå få känna på. Hövdingen som först hade inbjudit dem att komma och bygga och bo ibland dem, hade ändrat sig och väntades nu bli deras motståndare. Statsmannen hade beordrat en del av byfolket närmast intill att flytta från platsen. De samlade krafter till att, trots allt, försöka installera sig, jaga bort dystra tankar, längtan efter gemenskap med nära och kära som de visste voro samlade i hemlandet denna kväll. Det smög sig ändå fram en och annan tår utför kinderna på Ruth när hon höll på att grädda ett julbröd över tre stenar på jordgolvet i den primitiva hyddan, som nu var deras bostad. Fast hårt motstånd från hövdingens sida kände de sig ändå lugna. Med tiden kom det också fler nya missionärer dem till hjälp. Drygt tretton år efter den fruktansvärda katastrofen står Julius Aspenlind och hustrun Ruth med barnen Astrid och Åke, i förberedelserna till deras tredje hemresa. De hade fullbordat sin tredje period i Kongo, som omfattat fem och ett halvt år. I sin bok ”Hem från Kongo” berättar Julius Aspenlind om hemresan. Efter att med bärare och i karavan vandrat i fyra timmar ner till bilvägen var det fortfarande inte utan problem och mindre angenäma överraskningar de nådde statsposten. Den förväntade lastbilen fanns inte där och olustiga tankar smög sig på, kanske hade den redan varit där och till och med bara fortsatt sin väg söderut när missionärerna inte varit på plats. Lastbilschaufförerna är hårda typer, de krusar ingen. När missförstånden, svarta och vita emellan, så småningom hade rett ut sig kunde familjen Aspenlind ta plats på lastbilsflaket och resans första etapp kunde börja, mot hemlandet Sverige. Behagligt och stilla kom tröttheten, befriande och skön, alla spända muskler slappnade av. Kroppen följde med i krängningar, i stora och små gropar. Den uttröttade fader Aspenlind var djupt inne i drömmarnas värld. Plötsligt gjorde bilen en tvärgir och en häftig inbromsning, för att undvika en krock med apfamiljen som var på väg att korsa vägen. Julius Aspenlind blev klarvaken. Tankar och minnen från förr började tränga sig på. De passerade platser förknippade med särskilda händelser då han första gången tog sig fram på cykel 1922. Då fanns ingen väg, bara stigar.
