102
KAPITEL 23
Kapitel 23 I slutet av 1981 blev min man, Eric Björklund, antagen av SIDA som biståndsarbetare, lärare på yrkesskola i Moshi, Tanzania. Det hade gått 13 år sedan förra utlandsuppdraget. Vi var båda friska, men fyllda 60 år. Som hustru var jag självskriven ”medföljare”, som det hette. I fantasin såg jag framför mig möjligheten att få se den plats, Uvira, Kongo, där de fruktansvärda giftmorden förövades på de första pingstmissionärerna, då min pappas bror, Joel och hans hustru Berta var två av offren. Ruth Jonasson var den första av de tre som mötte döden på detta hemska och mystiska sätt. Genom de efterlämnade breven har jag följt dem och levt mig in i deras liv, förberedelser och väg ut till Belgiska Kongo, där deras liv så grymt klipptes av. Vårt kontrakt omfattade 2 år, från hösten 1982 till hösten 1984. Vi var inne i september månad 84 och hade börjat nedräkningen med grovsortering, vad vi skulle ge bort, eventuellt sälja. Rykten om att européer var på väg att lämna, spred sig snabbt och indiska affärsmän var mycket påpassliga att höra av sig. Tvättmaskin, hushålls d:o, symaskin etc. var begärligt gods. Alla missionärer hade inbördes radiokontakt. Den fick vi använda vid planering av vår hemresa som, enligt våra egna planer skulle gå via Kigali- Bujumbura- Uvira, Kongo-Sverige. Vi anropade Eva Nordin, Kibondu i norra Tanzania; hon i sin tur anropade Bujumbura, o.s.v. Det verkade fungera och vi kände oss lugna vid att vår tilltänkta ankomst var känd och bekräftad. Glada och förhoppningsfulla tog vi nästa steg. Boka flygbiljetter. På Hotel Moshi gick det mesta att ordna. Där fanns även Kilimanjaro Airlines kontor. Tjänstemannen kollade resvägar och tider, allt skulle ju stämma med flera byten. Efter två år i Afrika hade vi efter hand lärt oss, här gäller att ha tålamod i alla lägen. Som svensk har man mycket att lära. Stress förekommer inte i afrikanens vokabulär. Med biljetterna i hand kände jag mig överlycklig och nästan som att redan vara på väg. Ännu några veckor återstod. Uppbrottsstämning och vemod brukar höra ihop men med tanke på den förestående hemresan via Uvira, var det för mig tvärtom. En längtan som jag burit på allt sedan min tidiga ungdom. Det var mycket speciellt. Det gick lätt att arbeta. Vi hade haft en fin tid i Tanzania, gemenskapen med församlingen, de infödda och missionärerna och alla utposter med de kärleksfulla människorna som bjöd och delade sin mat i sina enkla hyddor, är värdefulla och outplånliga minnen. Afrika är de oförutsedda händelsernas och överraskningarnas land. Allt är inte positivt men kanske lärorikt. Det som hände mig en av de sista dagarna var inte alls ovanligt i ett land som Tanzania. Flera av mina svenska vänner hade varit med om liknande. Under våra två år i Tanzania hade det aldrig hänt mig förut.
