De sista tjugo åren

Efter Ingrids död tycks Ludvig ha dragit in på sina framträdanden som sångarevangelist. Men under åren 1946‒1951 förekommer hans namn i Evangelii Härold igen. Det hade inte hänt sedan år 1935. I detta kapitel redovisas vilka platser det gällde. Jag nämner också de uppgifter om besök han själv har lämnat i sin almanacka för år 1946. Här tas också upp Ludvigs boende.

1946 års almanacka

År 1946 fyllde Ludvig 71 år. Större delen av första halvåret tillbringade han i Ukna församling i Kalmar län, och där på gården Snötomta som jag återkommer till. Fram till den 1 juli gjorde han endast åtta besök på sammanlagt omkring 40 dagar på olika platser där han medverkade i möten. De flesta av dessa hade anknytning till Helgelseförbundet. Två var baptistförsamlingar som samarbetade med Örebro Missionsförening. Han deltog inte i Torpkonferensen detta år, han var »hemma« på Snötomta. Möjligen hade han drabbats av något som gjorde att han tvingades begränsa sitt resande. Under andra halvåret medverkade han i möten på ett tjugotal platser. Några av dessa besökte han mer än en gång. Han var med (och annonserad) både på Hönökonferensen och på Malmköpingskonferensen. Den 9‒14 oktober höll pingstförsamlingen Östermalms fria församling, Stockholm, sin årliga höstkonferens i Fenixpalatset. Ludvig hade kallats som sångare. Ett av söndagens möten hölls i Konserthuset. Ludvig torde ha fått tillfälle att sjunga där. I ett längre referat från konferensen kan man läsa att »ett uppskattat inslag i konferensen var broder Ludvig Gustafsons originella och rättframma sång. Han sjöng gamla härliga läsarsånger till concertina«.46 Ludvig fick så mycket som 200 kronor för sin medverkan. Lördagen och söndagen den 26‒27 oktober höll baptisterna och pingstvännerna i Nynäshamn en »döparkonferens«. Dit var Ludvig kallad ‒ någon därifrån kan ha varit med på konferensen på Östermalm och ville se och höra honom på döparkonferensen. Efter denna deltog han under den vecka som följde i pingstförsamlingens möten. Han fick 70 kronor för tiden i Nynäshamn. Mellan dessa båda konferenser hade han varit i Norsholm, Älvan och Snötomta (de sammanlagda reskostnaderna var omkring 50 kronor). Redan i slutet av november var han tillbaka i Nynäshamn för att medverka i baptistförsamlingens möten under en veckas tid. De flesta av de övriga

församlingar han besökte under andra halvåret hade en koppling till Helgelseförbundet. Endast vid två tillfällen under år 1946 besökte han Älvestad. Det var den 25‒30 april och den 18‒20 oktober. Julen tillbringade han på en gård utanför Norrköping, Kättsäter, hos två bröder och deras familjer. Bröderna arrenderade gården. De var helgelseförbundare.

Sammanlagt fick Ludvig cirka 1 350 kronor som ersättning för sina besök, det vill säga i snitt omkring 35 kronor per besök mot 20 kronor år 1935. Prisnivån hade ökat med 50 % sedan år 1935 ‒ beloppen i detta avsnitt ska således multipliceras med 30 vid en jämförelse med dagens prisnivå. Han fick 125 kronor på Hönökonferensen och 50 kronor på Malmköpingskonferensen. Ludvigs resekostnader under år 1946 uppgick till cirka 245 kronor.

Några uppgifter om möten åren 1944‒1950

Den första uppgiften i Trons Segrar om Ludvig efter Ingrids begravning är från ett möte i Boden den 24‒25 februari 1944 då ungdomsförbundet Klippan höll årsmöte. Vid detta tillfälle var missionsföreståndare Classon med. Han kan ha föreslagit ungdomsförbundet att även kalla Ludvig.

Ludvig är annonserad i Evangelii Härold som sångare vid en bibelstudievecka i pingstförsamlingen i Strömsund, nio mil nordost om Östersund, 25‒29 juni 1947, samt i Jämtlandskonferensen 1‒6 juli som anordnades av pingstförsamlingen i Östersund. Den kände sångaren Einar Wærmö deltog de tre första dagarna. De övriga tillfällen i Evangelii Härold då hans namn nämns gäller annonser om Malmköpingskonferensen. Han deltog i Malmköpingskonferensen år 1947. Den ende av de tidigare pingstbetonade pastorer som annonserades som talare var Paul Edman. Ludvig var även med i konferensen året därpå liksom år 1949 då Frank Mangs var en av talarna. Sista Malmköpingsköpingskonferensen tycks ha hållits år 1951. Det var den tjugotredje i ordningen. Ludvig var med. Ingen av talarna hade tillhört de pingstbetonade.

I Björkfors i södra Östergötland ordnade missionsförsamlingen på platsen stora möten vid pingsthelgen under flera år på 1950-talet. Tre år i rad (1950‒1952) var Ludvig där. Han annonserades tillsammans med två eller tre andra predikanter. Dessa var i allmänhet från Östergötlands Ansgariiförening (Svenska Missionsförbundet). En av ungdomarna i pingstförsamlingen i Björkfors var med på dessa möten. Hon har berättat att hon inte minns att Ludvig predikade, men kommer ihåg att han varje år sjöng sången »Varför bygger du Noa en båt …«.

Hösten 1953 ‒ han var då 78 år gammal ‒ medverkade Ludvig med sång i en av Helgelseförbundet anordnad ungdomssamling i Vaggeryd med flera hundra deltagare. Abrahamsson skriver att hans sång bidrog till att »samlingen blev en av de andligt sett starkaste och mäktigaste vi varit med om«.

Boendet

Från hösten 1944 och fram till sommaren 1954 bodde Ludvig under längre eller kortare tid av året hos tre familjer på landsbygden. Vi ska nu se närmare på detta. Ett problem är att flera uppgifter om tidpunkter om när han var hos dessa familjer är motstridiga ‒ inklusive de ovan nämnda årtalen 1944 och 1954.

Som framgår av Ludvigs almanacka från år 1946 tillbringade han i stort sett hela första halvåret på Snötomta gård. Gården hade ägts av Albin Ferdinand Karlsson (1874‒1944), som var född i Ukna ‒ en socken som ligger 25 kilometer sydost om Åtvidaberg.

Albin hade utvandrat till USA våren 1893. Året innan hade han låtit döpa sig och blivit medlem i Ukna baptistförsamling. I USA gifte han sig, men förlorade sin hustru i barnsäng, och några dagar senare även det tvillingpar som hon hade fött. Han återvände till Sverige, men reste tillbaka till Amerika efter ett år och bosatte sig i Decorah i Iowa (omkring 30 mil väster om Milwaukee). Tiden som följde blev lyckosam. Han lärde känna Hilma Gerdin (1879‒1962) som han gifte sig med år 1902. Hennes familj hade hösten 1882 emigrerat till USA. Albin startade en cementvarufabrik, ett företag som blev framgångsrikt.

När Albin och Hilma med tre barn återvände till Sverige hösten 1907 kunde Albin förvärva den stora gården Snötomta i Ukna ‒ arealen var 791 hektar. Han kom att betyda mycket för baptismen i bygderna kring Ukna. På en tomt cirka ett tunnland stor i närheten av mangårdsbyggnaden låg en skolbyggnad och en slöjdstuga. Albin lät bygga om skolhuset till ett kapell (»bönehus«) med ett bostadsrum. I ett testamente som makarna upprättade år 1928 skulle tomten och de två byggnaderna och uthus tillfalla Ukna Baptistförsamling efter deras död.

På gården höll Albin söndagsskola och möten, först troligen i mangårdsbyggnaden och när ombyggnaden var klar, i bönehuset. I parken hölls också missionsmöten varje midsommar. Predikanter och missionärer som behövde vila och avkoppling kunde få bo en tid på Snötomta. Everence Jakobsson, dotterdotter till Hilma och Albin, har berättat att hennes mamma tyckte att gästerna hade det alltför bra.

Hilma födde sju barn varav sex överlevde födseln: Carl Artur Gordon (1902‒2003), Florence Kristina (1904‒2000)47 och Earl Staddort Agrim (1906‒2000) ‒ alla födda i USA ‒ samt Karl Alvin Paul (1909‒2000), Vega Linnea (1912‒1972) och Mildred Albina (1914‒2002) ‒ alla födda i Ukna.

När Ludvig bodde på Snötomta år 1946 levde inte Albin längre. Hilmas måg Gustav Sjöberg, gift med Mildred, hjälpte henne med allt vad det innebar att sköta gården som delvis var utarrenderad.

Snötomta var en av de tre gårdar som Ludvig gästade åren 1944‒1954. De andra två var Åkerstad gård (idag: Håckerstad) i Skeda söder om Linköping vilken ägdes av Albins son Carl Carlsson samt Stens gård i Loftahammar (vid Östersjön tre mil sydost om Ukna) som ägdes och brukades av den ovan nämnde Gustav Sjöberg från år 1950. Den mark som Carl Carlson ägde omfattade 300 hektar åker, ängsmark och skog.

Magnus Carlsson, son till Carl, har berättat om Ludvigs vistelser på Åkerstad. Första gången då denne vistades där under en längre tid var vinterhalvåret 1944/1945. Året därpå var han på Snötomta, men de fyra följande åren tillbringade han den mörka delen av året på Åkerstad.

Ludvig kom till Åkerstad när det blev dags att börja elda i kakelugnarna. Han tog självmant på sig uppgiften att bära in ved och hålla fyr. När eldningssäsongen var slut bröt han upp. Han åt tillsammans med familjen och vid slutet av frukosten citerade han en bibelvers och bad en bön. Carl ordnade gudstjänster på gården på söndagskvällarna under vinterhalvåret och då kunde det hända att Ludvig sjöng någon sång. Han predikade inte, men framförde gärna en liten berättelse eller avlade ett kortare vittnesbörd. När Carl år 1950 installerade centralvärme tyckte nog Ludvig att han inte hade någon uppgift längre.

Everence Jakobsson har berättat att den 21 december 1950 kom Carl tillsammans med Ludvig till Snötomta. Carl skulle dit för att jaga. Kanske var det för att Ludvig skulle »bosätta« sig en tid på Snötomta som han slog följe med Carl. Abrahamsson skriver våren 1954 att Ludvig hade »haft sitt stamlokus under senare år« på Snötomta. Från 1950 vistades Ludvig tidvis också på gården Sten.

Vi kan förutsätta att Ludvig åtminstone under flera år efter Ingrids död gjorde besök i församlingar och på konferenser under de perioder som han vistades på Snötomta, Åkerstad och Sten.

Vi förflyttar oss nu till Västkusten.

47 Everence Jacobsson är dotter till Florence. Av Everence har jag fått uppgifter om familjen samt om Snötomta och Sten. Hon berättar dessutom om sin morfar i sin makes, Per-Olof Jacobsson, bok från 2018: Mission för hela livet. Sverige, Kongo och

Rwanda s. 11‒12.

Bland medlemmarna i missionsförsamlingen på Hönö fanns det i början av 1940-talet »ett behov av det andliga livets fördjupande«. De hade en önskan att ordna en konferens i Öckerökonferensernas efterföljd ‒ som dessa hade varit under 1920-talet. Under en vecka i juli 1945 förverkligades denna önskan.

Tält förhyrdes, mat och logi ordnades. Tillslutningen var stor. Konferensens ledare var Pastor Paul Edman och tillsammans med honom förkunnarna Arvid Bergstam, Karl Sjöberg, Rudolf Pettersson, Frank Mangs m. fl.48

En som gladdes över detta initiativ var Ludvig. Hönökonferensen blev årligen återkommande och Ludvig var en trogen deltagare. Det kan ha varit vid denna första konferens som Ludvig träffade Olga och Leonard Westerberg från Mölndal för första gången. De blev nära vänner. Leonard var förman på ett pappersbruk. Han och Olga var medlemmar i missionsförsamlingen i Mölndal. Leonard avled 1951. När Ludvig träffade Olga under Hönökonferensen sommaren 1954 kan hon ha föreslagit Ludvig, som då var 79 år, att han skulle flytta till den villa hon ägde i Mölndal och där hon bodde tillsammans med två av sina döttrar, Karin (f. 1905) och Linnéa (f. 1918). Adressen var Forsåkersgatan 57. Det bestämdes så och före inflyttningen lät Olga installera en vattentoalett, en modernitet som huset inte hade haft tidigare. Detta har Anders Westerberg (f. 1946) berättat. Han är son till Olga och Leonards äldste son Gösta. Anders minns mycket väl Ludvig. När Theresa kom till Sverige för andra gången ‒ år 1962 ‒ var hon och Ludvig på besök hos Anders far och mor. Då fick Anders tillfälle att samtala med Theresa på engelska. Anders har bevarat ett fotografi från Forsåkersgatan 57. Det är med all sannolikhet från Ludvigs 80-årsdag ‒ blombuketterna är många. Anders har också en inspelning där Ludvig sjunger delar av »O store Gud« på ett band. Den är gjord i Olga Westerbergs hem.

Givetvis kan Ludvig även efter flyttningen till Mölndal besökt Snötomta, Åkerstad och Sten för en kortare eller en längre tid.

Ludvig omkring år 1960. Från Lars-Olof Johansson.

Naturvännen

Det betydde mycket för Ludvig att få vistas på landet, inte minst på grund av han var mycket intresserad av fåglar. Om detta berättade han för Stig Abrahamsson:

Hemma på Snötomta, där Gustafson haft sitt stamlokus under senare år, har han en hel del fågelholkar uppsatta i träd och på husväggar, och där följer han vår efter vår sina små vänners förehavanden med stort intresse. Han berättar nästan med ett barns förtjusning och inlevelse om både idyllen och tragiken, som han upplevt på nära håll i fågelvärlden. Ibland händer det, att han måste gripa in, då han tycker, att hans små skyddslingar behandlar varandra illa. Så hände det våren 1952, berättar han, att han en morgon satt i fönstret och såg, hur en göktyta höll på att plocka ut ur en fågelholk allt det, som en talgoxe förut hade fört dit för att bygga sitt bo. Nu tyckte Gustafson det gick för långt. Han hämtade sitt salongsgevär och befriade talgoxarna från inkräktaren. Talgoxarna flyttade emellertid till en björk i närheten, där de byggde sitt bo. Snart låg nio ägg i boet. Men så en dag kom den andra tragedien. Alla äggen var utrivna och boet förstört, då Gustafson skulle se till sina små vänner i björken. »Då kokte de’ i mej«, bekänner han. En andra göktyta, som sågs i närheten av björken fick sätta livet till på kuppen. Sedan blev det lugnt, och talgoxarna började lägga ägg i den första holken igen. (A:92f) Magnus Carlsson minns att Ludvig satte upp fågelholkar även i Åkerstad. Ludvig hade en kikare och ett mikroskop vilket han använde för att studera växter och insekter mer i detalj. Everence har ett fotografi där hon och Ludvig sitter i en backe på Snötomta. Ludvig har med sig sin kikare. Denna kikare finns bevarad och finns idag hemma hos Lars-Olof Johansson i Täby. Lars Olof är dotterson till Olga och Leonard Westerberg.

På den tomt som tillhörde fastigheten på Forsåkersgatan i Mölndal fanns ett hönshus. På detta satte Ludvig upp en fågelholk som han hade tillverkat själv. Holkens ena sida bestod av en glasruta så att man kunde se in. Han bad till Jesus att en rödstjärt skulle flytta in där. Så skedde och det berättade Ludvig om i Missionskyrkan. En kvinna tyckte att det kunde man väl inte be Jesus om, men Ludvig menade att det kunde man göra.

Lars-Olof Johansson bodde på fem minuters gångavstånd från det hus där Ludvig bodde. Han har bland annat berättat att Ludvig på den bergiga tomten hittade en död sparvhök i en skreva. Lars-Olofs moster Linnéa lät stoppa upp fågeln till Ludvigs glädje. Idag finns den hemma hos Lars-Olof.

Ludvig var noga med att sköta sin kropp. »Den kalla avrivningen och en stunds gymnastik på morgonen är obligatorisk.« En stärkande pro-

menad varje dag var viktigt. Enligt Magnus Carlsson lyfte han benen rakt ut och högt framför sig på dessa promenader, och kallades därför av arbetarna på gården ibland för Tuppen. Ludvig var också noga med sina »regelbundna vilostunder, då han lägger sig på rygg och somnar inom fem minuter, även om en evangelistkamrat sitter och knackar på skrivmaskin ett par meter från sängen. Men tidigt vill han i säng. Inga långa språkstunder efter mötena«.