Uppväxtåren i Regna socken

Barndomen

Karl Ludvig Gustafsson föddes den 28 april 1875 i Regna socken i norra Östergötland. Hans föräldrar var Carl Gustaf Andersson och Stina Lotta Gustafsdotter, båda födda år 1841 i Regna. Gustaf hade varit dräng hos sin far, men när han och Lotta gifte sig år 1868 hade han börjat arbeta hos sin svärfar som ägde en av gårdarna i Råå (idag Råd), som ligger fyra kilometer nordost om Regna kyrka. Gustafs och Lottas föräldrar var »kyrkligt religiösa« enligt Abrahamsson, men åtminstone Gustafs föräldrar tycks ha varit aktiva i den missionsförening som fanns i Regna.1 Både Gustaf och Lotta var medlemmar i denna förening när de trolovade sig, kanske något år innan de gifte sig.

Ett par kilometer västnordväst om Råå låg ett torp som kallades Kvarnängen. Boningshuset, som fortfarande finns kvar, hade ett rum och kök i bottenplanet samt två rum, eller möjligen ett rum och kök, på andra våningen. Marken är kuperad och huset ligger i en sluttning och omges av ett par hundra meter långt och lika brett område med åkrar och betesmark ‒ sedan tar skogen vid.2 År 1873 kom ägaren av torpet och Gustaf överens om att Gustaf skulle bruka torpet, varför han och Lotta och de två barn de då hade ‒ Hilda Charlotta (f. 1869) och Gustaf Leander (f. 1872) ‒ flyttade till Kvarnängen. Ägaren och hans hustru bodde emellertid kvar, men hur huset disponerades går inte att säga. Kvinnan avled 1870 och mannen 1879. Den som ärvde torpet lät Ludvigs far fortsätta som brukare men nu som förpantningsägare.3 Vid sidan om jordbruket arbetade fadern med finsnickeri. Hyvelbänken stod i köket.

Ludvig föddes alltså i Kvarnängen år 1875. Två år senare fick han en bror, Josef Albert, och den 1 augusti 1880 en syster, Hilma Aqvillina. Hon avled den 11 december 1882, det vill säga redan vid två års ålder. Dödsorsaken var rödsot (dysenteri).

1 Missionsföreningen anslöts till Svenska Missionsförbundet efter att detta hade bildats år 1878. 2 Kvarnängen (som stavades Qvarnängen vid den här tiden) ligger vid en skogsväg.

Till närmaste hus norrut var det vid slutet av 1800-talet ca 1,5 km. Till torpet hörde 7 tunnland åker, 2 tunnland betesmark och 13 tunnland skog. 3 Som förpantningsägare betalade man en större summa pengar till ägaren och fick i gengäld bruka gården under en längre tid, normalt 49 år. Efter denna tid skulle förpantningsägaren få tillbaka sina pengar, men oftast överlät ägaren torpet till förpantningsägaren.

Vid tiden för Hilmas födelse fick Ludvig, som då var fem år, flytta hemifrån. Han ska bara ha sett sin syster en gång innan hon dog och därefter när hon låg i sin lilla kista. Ludvig skulle bo hos sin faster, Johanna Sophia (f. 1847), och hennes man, Karl Johan Olofsson (f. 1832), som arrenderade hemmanet Holmsjöhult.4 Gården ligger två och en halv kilometer väster om brukssamhället Igelfors som i sin tur ligger fem kilometer söder om Regna kyrka.

Johanna Sophia och hennes man hade inga egna barn och de skulle ta hand om Ludvig som vore han deras egen son. Varför det blev så tycks ha berott på att fastern och hennes man var angelägna att få ett fosterbarn. Ludvigs kontakter med föräldrarna var inte många under ett år. Vägsträckan mellan hemmet och fosterhemmet var 15 kilometer lång.

Uppväxten hos fosterföräldrarna blev svår. Till att börja med hade han blivit bortskämd, men efter en tid ändrades förhållandet. Från sjuårsåldern fick han hjälpa till på gården så mycket han förmådde Han fick bland annat »gå den långa vägen till skogen med korna på morgonen och hämta hem dem om kvällen«. Han fick ta emot »hårda ord och nog så omild aga«.

Ludvig hade inga jämnåriga att vara tillsammans med. »Ibland grät han hejdlöst i ensamheten« och längtade efter sin mor. Abrahamsson skriver att hemmet hade »en viss kristen prägel, även om husfadern efter den tidens sed hade en brännvinsflaska i ett skåp vilken han då och då drack något ur«. Han skriver också att det var en plåga för Ludvig »att sitta på söndagsförmiddagarna i hemmet och tvingas att antingen själv läsa eller i varje fall lyssna till de långa utläggningarna i postillan« ‒ en predikosamling.

När Ludvig var i sjuårsåldern fick Regna besök av en predikant vid namn Nyberg från Dalarna. Denne predikade i missionshuset och det blev väckelse. Ludvig fick följa med sina fosterföräldrar dit. Missionshuset, eller bönhuset som det kallades, låg i Björke, omkring fem kilometers väg öster om Igelfors. Hans farfar bodde inte så långt därifrån och hos honom bodde Nyberg. En faster till Ludvig »fungerade som klockare. Hon kunde visserligen inte spela, men hon hade en klingande sångröst och tog upp de unisona sångerna.« Nyberg sjöng i mötena till eget gitarrackompanjemang, och det tycks ha väckt uppmärksamhet i socknen. »Folk kom i skaror. Inte bara till mötena, utan också till Kristus.« I dessa möten hörde Ludvig för första gången sångerna »Jag är barn till en kung« och »Glad som fågeln på sin gren i lunden«, som han själv

4 Till Holmsjöhult hörde 10 tunnland åker och 21 tunnland ängs- och betesmark. Den stora arealen ängs- och betesmark gjorde att Olofsson kunde ha fler kor, kvigor och kalvar än sin svåger i Kvarnängen.

skulle ha på sin repertoar som sångarevangelist. Ludvig var mycket intresserad av sång och musik under sin uppväxt. När det var gäster i fosterhemmet fick Ludvig sjunga. Vid tolv-trettonårsåldern fick han ett psalmodikon som hans far hade tillverkat.

Inte förrän i tioårsåldern fick Ludvig börja skolan,5 men han fick inte träffa sina klasskamrater utanför skolan. Hans umgänge med yngre personer begränsades därför till de två drängarna på gården.

Ungdomsåren

I maj 1890 konfirmerades Ludvig i Regna kyrka. Han beskriver konfirmationsprästen som »en ogudaktig suput som inte visade något som helst intresse« för någons själ. Inför konfirmationen hade Ludvig fått ett brev från sin mor. Abrahamsson skriver:

Hon kände nöd för sin son och ville framhålla allvaret i att mottaga de heliga gåvorna och uppmanade honom att taga emot frälsning. Ludvig ville inte gå till nattvarden i kyrkan. Han såg sig alltför ovärdig. Men hans farbror citerade Rosenius och framhöll, att »värdigheten« skulle bestå just däri, att han kände sin synd och sin förlorade belägenhet. Och nog kände han detta, men han hade svårt att förstå, att detta var beviset för att han skulle taga nattvarden. Och han har svårt att förstå det än för övrigt! ‒ Då Ludvig tillsammans med sina kamrater låg vid altarringen, vände han sig om och fick se två kamrater, som satt kvar i bänken. Han höll på att resa sig upp och springa tillbaka, men han vågade inte det heller. […] Intrycken från konfirmationen svalnade dock snart. Det gällde att försöka glömma och leka en tid än. (A:15) Vid den här tiden var konfirmationen det första steget in i vuxenvärlden och det blev svårare för fosterfadern att bestämma över sin fosterson. Ludvig kunde ta sig friheten att lämna hemmet på lördagskvällarna och söka sig till Igelfors och det hände att han då och då kom hem redlöst berusad.

Ludvig gjorde allt vad han kunde för att få lyssna till musik. Trots »stänga hotelser« från sina fosterföräldrar gick han till dansbanan i Igelfors för att få lyssna till fiol och dragspel, som av många ansågs vara »satans instrument«. Denna dansbana tillhörde Igelfors bruk som hade låtit bygga den åt sina arbetare. Brukets huvudprodukt var liar. De flesta smederna var liesmedsmästare och kom från Älvdalen. Vid sekelskiftet 1899/1900 tillverkades omkring ett tusen liar varje arbetsdag. Bruksägaren tycks ha stimulerat arbetarnas intresse att musicera ‒ det fanns en stråk-

5 Skolgång var obligatorisk men undantag kunde göras för barn som erhöll motsvarande undervisning i hemmet. Läsningen i postillan på söndagarna kan ha varit en del av den undervisning Ludvig fick i hemmet.

orkester vid bruket och den spelade på dansbanan ibland. Orkestern hade bildats av en spelman vid namn Erik Lindblom.

Vid ett tillfälle när Ludvig var i sjuttonårsåldern var han vid denna dansbana och fick då lyssna till Lindblom »om vilken det gick ganska kusliga rykten«.

Och nog var det underligt den där natten. Den fula gubben spelade hejdlöst.

Han storgrät och skrattade om vartannat och spelade under vild inspiration, som tydligen inte var hans egen. Han spelade som en besatt. Ungdomarna dansade efter musiken men blev till slut nästan rädda, då de såg spelemannen. Ludvig själv stod i närheten som förtrollad. Tänk, om han hade fått köpa en fiol ändå! Och kunnat spela så att andra rycktes med av musiken!

Men så länge han var hemma lönade det sig inte, att han nämnde fiolen. Då han lite senare flyttade till sitt föräldrahem, köpte han sig en fiol i Norrköping för tio kronor. Den dagen han hade fiolen i sin hand, kände han sig rik! (A:12) Ludvig hade planerat att lära sig spela av Lindblom, men det lyckades hans far förhindra.

Några år senare bröt en väckelse ut i Regna och nästan alla i stråkorkestern blev frälsta. Ludvig hade då lämnat sin hembygd. Det var först år 1893 som Ludvig flyttade från sitt fosterhem till sina föräldrar. Han såg inte tillbaka på sin barndom med någon glädje och hans relation till föräldrarna hade tagit skada av den långa skilsmässan.

Efter tiden i Holmsjöhult arbetade han som dräng hos en familj som var metodister. Det kan ha varit vid någon av gårdarna i Råd, det vill säga i närheten av Kvarnängen. Metodistförsamlingen hade sitt kapell i Lotorp (cirka 13 kilometer söder om Igelfors), men hade en »predikoplats« i Regna. I hemmet på gården där han var dräng hölls husandakt varje morgon och »det var stunder då Gud talade till den glade och sorglöse ynglingen«. Under en kortare tid var han medlem i metodistförsamlingens ungdomsförening.

Omvändelsen

I Hävla, som ligger omkring 4,5 kilometer öster om Kvarnängen fanns en baptistförsamling. Ludvigs föräldrar lämnade missionsföreningen i Regna och lät döpa sig, och anslöt sig till denna församling. Söndagen den 11 februari 1894 hade föräldrarna och Ludvigs syskon lyckats få med sig Ludvig till ett möte i baptistkapellet. Där fick han lyssna till cittrafabrikören Adolf Larsson som spelade ackordcittra och sjöng till-

sammans med sina barn.6 Sången och musiken »tinade upp hans inre« men han var »ståndaktig« och sökte inte frälsning som flera andra gjorde i mötets avslutning. Han upplevde ingen »djupare syndanöd« och lämnade lokalen för att gå hem. Utanför lokalen blev han hejdad av sin syster, och då »var det med ens, som om Gud lagt sin hand« på honom och han sa till sig själv: »Inte skall jag till helvetet«. Han vände om och begärde förbön. Dagen därpå deltog han som vanligt i husandakten hos sin husbonde, men den här gången böjde han knä tillsammans med de andra under den bönestund som avslutade andakten.

Ludvig lät inte döpa sig och anslöt sig inte till någon församling. Abrahamsson skriver:

Att han skulle komma med i baptistförsamlingen, det ansåg man för givet.

Han var ju deras kärve! Och en del av hans närmaste var ju baptister. Och han gick givetvis dit på mötena. Men då det var nattvardsfirande, då fick han som nyfrälst sitta nere vid dörren och se på, då de andra, som var döpta, delade de heliga gåvorna. Så kom det sig, att han kom att hävda den öppna kommunionen. […] Men inte bara baptisterna ansåg sig ha rätt till den nyfrälste Ludvig. Hans faster och farbror var ju missionsförbundare, och vad var naturligare än att han skulle följa dem? Så menade de i varje fall. (A:36f) Ludvig ska ha fått en »känsla av« att det var en »konkurrens mellan kristna grupper om själarna« och det »gjorde honom för åtskilliga år framåt till ett svårfångat byte beträffande medlemskap i någon församling«.

Ludvigs syster Hilda Charlotta och brodern Gustaf Leander7 var liksom föräldrarna baptister, medan brodern Josef Albert troligen inte tillhörde någon församling.

I citatet ovan skriver Abrahamsson att Ludvigs »faster och farbror var ju missionsförbundare«. Det finns inget i Abrahamssons text som förklarar varför han använder ordet »ju«. Hans skildring av förhållandena under Ludvigs barndom talar inte för att de tillhörde missionsföreningen under de år som Ludvig bodde hos dem. Möjligen kan fastern ha gjort det. Någon vecka innan Karl Olofsson dog 1915 på grund av »ålder«

6 Adolf Larsson var missionsförbundare. Han ägde en fabrik i Finspång (först i Sandudden och sedan i köpingen) för tillverkning av cittror. Han hade fått patent på en ackordcittra som såldes både i Sverige och utomlands. Sammanlagt hade ca 40 000 exemplar tillverkats då fabriken lades ner i mitten av 1930-talet. 7 Gustaf Leander Gustafsson studerade vid Betelseminariet 1899‒1902 och var sedan pastor i baptistförsamlingarna i Kulla och Öresundsbro samt i Lesjöfors, Grängesberg, Kolbäck, Mora och Hallingeberg. I Hallingeberg bodde han från år 1925 på den gård som hans hustrus far hade ägt (denne avled 1913). Där var han bosatt vid sin död 1967. Han avgick 1933 som pastor i Hallingeberg, men fortsatte arbeta som predikant.

skrev makarna ett testamente av vilket det framgår att deras kvarlåtenskap, när de båda var döda, skulle tillfalla Svenska Missionsförbundet.8

Amerikafeber

Våren 1895 fick Ludvig höra sin far säga till en man att han »med tanke på värnplikten« kunde tänka sig att hjälpa Ludvig att ta sig till Amerika och stanna där en tid. »Då högg amerikafebern sina klor i Ludvig! En oro kom över honom, som han inte förut känt«. Man skrev till en »avlägsen släkting« som emigrerat dit och frågade om han kunde hjälpa Ludvig med arbete och husrum. Ludvig var välkommen och han fick gärna ta med sig en kamrat. Så blev det också. Kamraten var provmedlem i Lotorps och Sonstorps metodistförsamling. Den 3 oktober 1895 fick Ludvig flyttningsbetyg till Nordamerika.9

8 Ludvig hade sex fastrar och sex farbröder i Regna, varför det skulle kunna ha varit några andra än fosterföräldrarna som Ludvig syftade på när han berättade för

Abrahamsson. 9 Jag har inte kunnat finna kamraten i kyrkböcker från Regna eller angränsande socknar.