Sångaren – livgivaren

Ludvig hade ett bra minne och lärde sig omkring 400 sånger utantill, de flesta hade tre eller fyra verser men åtskilliga äldre sånger kunde ha upp till femton verser. Många av sångerna han sjöng var skrivna av kända sångförfattare på 1800-talet som Oscar Ahnfelt (1813‒1882), andra var enkla läsarsånger, ofta med texter till kända melodier.

Några av de sånger som ingick i hans repertoar hade han lärt sig i sin ungdom. En av dessa är en sång som han som nyfrälst hörde i Lotorps metodistförsamling, som han sannolikt besökte tillsammans med sin husbonde. Man sjöng en vers och sedan en kör (eller ett omkväde). Kören sjöngs flera gånger. Ludvig tyckte, förmodligen långt senare att kören inte anknöt så bra till versen. Han kompletterade därför sången med tre verser. Denna sång sjöng han sedan ganska ofta. Melodin är inte känd. Sångtexten lyder:

Så älskade Gud världen, Att han gav ende Sonen, Att den som tror på honom, Skall hava evigt liv.

Låt frälsningsvagnen rulla!

Låt frälsningsvagnen rulla!

Låt frälsningsvagnen rulla,

Att mången själ blir frälst. Det var hungersnöd på jorden, I Egypten fanns kornboden Och Faraos vagnar rulla, Att hämta Josefs släkt. Än är synd och nöd på jorden, Men i himlen dukas borden, Och frälsningsvagnen rullar, Och mången själ blir frälst. Gör därför sinnesändring, Och tro Guds evangelium, Låt döpa dig i vatten, Och Andens gåva tag.

Abrahamsson skriver att han hörde Ludvig sjunga denna sång i Fredriksbergs missionshus utanför Norrköping vintern 1953/1954.

Det var väckelse i luften. Det tände i vännen Ludvig. Gång på gång sjöng vi kören tillsammans, och mellan verserna eller körerna sköt Gustafson in en pil i åhörarnas hjärtan. Han log emot publiken och sade: »Passa nu på och anmäl dig som passagerare i frälsningsvagnen i kväll«. Det fanns nog ingen helt oberörd i det mötet. (A:79)

En sångförfattare som var ungefär jämnårig med Ludvig, var Conrad Björkman. Han har bland annat skrivit sången »Från bergets topp han blickar över staden« som Einar Ekberg har tonsatt. Vid en Torpkonferens, kanske i slutet av 1930-talet, sjöng Ludvig en av Björkmans sånger, »Det går som Herren vill«, som för övrigt var en av Ludvigs mest populära sånger. Abrahamsson skriver att »sången slog igenom« och han menade att Ludvig »sjöng loss« konferensen med denna sång. Björkman var med på mötet och tackade Ludvig för sången ‒ »jag trodde inte, att det fanns så mycket i den, fast jag själv har skrivit den.«

Den melodi som användes var den som användes till »Jag vet en väg som leder«. Melodin torde vara från 1800-talet. Björkmans sångtext lyder:

Det går som Ordet säger, det går som Herren vill, Om blott hans hjälp vi bida i tron och vila still’, Skall mänskor och demoner, allt skapat hjälpa till. Det går som Herren vill, Det går som Herren vill. Visst syns i världens vimmel allt som ett kaos blott, Ett tärningspel om själar, där ödet kastar lott. Att lösa livsproblemen din tankes kraft ej spill. Det går som Herren vill, Det går som Herren vill. När Daniel blev kastad i lejongropen ner, Och furstar och prelater mot honom bittert stred, Så trygg bland lejonhopen satt Daniel nöjd och still’, Det går som Herren vill, Det går som Herren vill. Den Gamle utav dagar, som tusen världar styr, Han ser problemen lösta, platt intet honom bryr. Med mina små bekymmer jag hör hans hjärta till. Det går som Herren vill, Det går som Herren vill.

En tredje sång i Ludvigs repertoar är en sång som hade titeln »Så helt förlåter Gud; fem trösterika bilder ur skriften«, när den publicerades i Svenska Kyrkans Missionstidning år 1913. Sångtexten är skriven av kyrkoherden Kämpe Gleerup (1871‒1923). Åtminstone två melodier användes fram till år 1955 och de återfinns i Den Svenska Psalmboken (1986) nummer 169a och 169b. Den första har jämna fjärdedelsnoter (och tre halvnoter) i två fjärdedels takt, och den andra är en folkmelodi med en inte helt lätt melodislinga. Ingen passade Ludvig, varför han skrev en egen melodi. År 1955 skrev den kände sångaren Artur Erikson (f. 1918) en melodi som blev mycket omtyckt.

Så här sjöng Ludvig sången:57

Min synd låg mellan mig och Gud så hög som bergets kam. Den hindrade mitt böneljud att nå till Herren fram. Då kastar Gud bakom sin rygg all synden min, nu är jag trygg. Så helt förlåter Gud! Så helt förlåter Gud!

I havets djup min synd blev sänkt, o, evangelium! Det är, som hade Herren tänkt: Jag vill se ut ett rum, Där synd kan stängas in så väl, att aldrig mer den når din själ. Så helt förlåter Gud! Så helt förlåter Gud!

Mitt hjärtas svåra plågoris, som tuktade så hårt, Min synd, som jag på intet vis själv kunde driva bort, Nu fjärran är, så Skriften lär, som öster ifrån väster är. Så helt förlåter Gud! Så helt förlåter Gud!

Som molnen fly för solens sken och ej en sky blir kvar,

Och himlen strålar klar och ren, där nyss blott töcken var,

Så plånar Gud all synden ut och gör på alla sorger slut.

Så helt förlåter Gud! Så helt förlåter Gud! År 1934 medverkade Ludvig vid Torpkonferensen med sång och vittnesbörd. Vid denna konferens avskildes missionär Evert Melin (f. 1907). Efter denna akt steg Ludvig fram för att sjunga en sång. Melin berättar:

Det blev den mäktiga sången: »Det går som Herren vill ...!« Att se Ludvig stå där och spela och sjunga var en mäktig predikan. Då han sjungit färdigt sången, börjar han tala och avlägga ett personligt vittnesbörd. Så sjunger han

57 Bilden är hämtad från Lovsånger och andliga visor ‒ de mest kända och populära sångerna ur Ludvig Gustafsons repertoar (1954) s. 67.

igen, men nu är han gripen av den Helige Ande och får sjunga helt ny text efter Andens ledning. (A:73f)

Fem år senare blev Melin tillfångatagen av rövare och blev inknuffad i ett litet, kallt och mörkt rum.

Vad menade Gud med detta? Som jag låg där och både bad och mediterade […] blev det med ens ljust i rummet. Där mitt framför mig stod Ludvig

Gustafson. Inte i någon ljus kostym eller skepnad ‒ utan helt vanligt klädd i en mörk kostym. Han log så gott och såg på mig med ett leende ‒ det var som om han skulle vilja säga: »Evert.« Så börjar han spela och sjunga ‒ och sjöng nu samma ord och text som på Torpkonferensen 1934. O, vilken stund.

Det blev himmel på jord. Då han sjungit sången, försvann alltsammans. (A:74) Melin blev helt förkrossad och grät i sitt inre över sin otro. Dagen därpå blev han fri och fick fortsätta sin resa.

Stig Abrahamsson skriver om Ludvigs val av sånger vid de möten han medverkade i:

Gud och Ludvig kommer bra överens. De har gjort upp ett avtal, de två, att det är Gud, som bestämmer och Ludvig, som lyder och följer med. Säkert skulle han kunna fylla volymer med små händelser, som exempel på Guds ledning i livets smådetaljer. Ofta har jag hört honom säga: »Se, det har Jesus och jag kommit överens om, att jag skall handla så eller så.« […]. Så kan det hända, att någon före ett möte har bett honom sjunga en viss sång, och han är inställd på att göra det, ända tills han skall börja sjunga, då sången […] glider ifrån honom och en annan sång blir levande. Det tar han som bevis på

Guds ledning just då. Och han följer vinken från Gud. Gustafson har aldrig tilltalats av i förväg uppgjorda detaljerade mötesprogram. Han föredrar att improvisera under Andens ledning stund för stund.

Vid ett möte, där vi var tillsammans, skulle jag tala om Jesus såsom sann

Gud och sann människa. Före predikan skulle Gustafson sjunga en sång. Jag var frestad flera gånger att tala om mitt ämne för honom, så att han skulle få tag på rätta tonen. Men så beslutade jag att pröva honom på denna punkt.

Var han nu ledd av Gud, då skulle han sjunga något just i det spår min predikan senare skulle gå. Jag bad också till Gud, att han skulle leda min broder rätt. Gustafson reste sig och började sjunga — och sjöng en sång, som var såsom skriven till det ord jag hade fått att läsa! (A:108f) År 1977 skriver Frank Mangs:

Då Ludvig Gustafson med sitt soliga ansikte och sin sexkantiga concertina klev upp på plattformen och började tribbla på tangenterna, så behövde han inte mer än småle för att en våg av ljus och värme skulle skölja över hela publiken.

Vad var hemligheten till detta?

Ludvig hade ingen naturlig skönhet eller charm. Han var ingen kämpagestalt med spelande muskler. Och ärligt sagt så var det inte värst mycket bevänt med sångrösten heller.

Ändå verkade hans sång så, att folk både log och grät.

Vad var det?

Det var flera ting. Han levde så intensivt, att han hejdlöst gav sin själ åt sången. Textade tydligt och skapade både pauser och betoning efter sin egen fason.

Men det fanns något mer. Där fanns följderna av den andliga upplevelse han i unga år gjorde i Kalifornien. En upplevelse, som gjorde honom till en annorlunda kristen än vad han varit förut. Annorlunda än de flesta andra kristna. Han hade blivit döpt i helig Ande och eld. Ja ännu mer: det han var skapad till, det förblev han trogen. Han var ett heligt original. Och elden från Gud, som i unga år tändes i hans inre värld, lät han förbli brinnande ända till sin död. Och Ludvig var som fisken i vattnet, då vi såg honom framför de lyssnande skarorna på havets öar utanför Göteborg. Han levde och förmedlade liv.58

Ludvig och Frank Mangs på Torp. Från Mangs bok Högst personligt del 1 (1977) sida 195.