Tillbaka i Sverige

Någon resa med Stockholm blev det inte. Färden gick i stället via Chicago till staden Quebec på Kanadas östkust och därifrån med båt till England och sedan vidare till Göteborg. Dit anlände resesällskapet pingstdagen den 23 maj 1920. De tog tåg till Hallsberg varifrån makarna Wallenius fortsatte till Nora dit Wilfrids föräldrar hade flyttat. Ludvig reste vidare med tåg till Hällestad. Därifrån färdades han med bil till Holmsjöhult, hans fosterhem. Hans farbror var död sedan år 1915 men hans faster levde och bodde kvar i huset som inneboende hos den nye ägaren, som var gift med en faster till Ludvig. Makarna hade fem barn. Dessa var inte döpta vilket indikerar att föräldrarna var baptister. Mötet med Ludvig var överraskande. Han hade inte skrivit till någon och berättat att han skulle komma. Hans föräldrar bodde kvar i Kvarnängen. Där bodde också hans äldre syster (Hilda Charlotta) och hennes man som brukade torpet. Makarna hade en son och en fosterdotter. Ludvigs bror Gustaf Leander var pastor i baptistförsamlingen i Mora. Brodern Josef Albert var magasinsarbetare och bodde i Norrköping. Med hänsyn till hur Ludvig uppfattade sig själv är det svårt att tro att han hade tänkt sig en framtid i Sverige som evangelist. Som tidigare nämnts, så framställde han sig själv som blyg »av naturen«. Han var rädd för att »frestas till högmod och bli oduglig att tjäna Gud« ‒ detta säger han med tanke på att man i Seattle ville att han skulle sjunga offentligt. Steget till att predika måste ha varit större. Abrahamsson ger inget exempel på att Ludvig under sin tid i USA skulle ha talat i något offentligt möte. Av Abrahamsson fick Ludvig frågan om han »aldrig upplevt någon kallelse att tjäna Gud som förkunnare?« och fick svaret: »Nej, jag har ingen sådan där speciell kallelse att falla tillbaka på. Annars är det åtskilliga, som har velat övertyga mig om den saken«. Det är således inte sannolikt att han såg framför sig en karriär som predikant; möjligen hoppades han få tillfälle att sjunga då och då, men knappast i en omfattning så att han skulle kunna försörja sig.

Enligt kyrkobokföringen väntade Ludvig till den 1 juni 1923 innan han kontaktade prästen i Regna för att bli skriven i församlingen. Kanske var det då han slutgiltigt bestämde sig för att stanna i Sverige för gott. På pastorsexpeditionen sa han sig vara predikant och uppgav att hans bostadsort var Nyalund i Igelfors söder om Regna kyrka. Huset hade två lägenheter och en affärslokal med en lanthandel. Affärsinnehavaren bodde i den ena lägenheten och husets ägare, Carl Gustaf Andersson, i den andra. Andersson var baptist och han lovade sannolikt att Ludvig skulle få husrum i hans lägenhet när han var i Regna. Abrahamsson

skriver att Ludvig »bodde hos sina gamla föräldrar fram till 1938«, vilket inte kan vara riktigt: modern avled i december 1921 och fadern i april 1924. Ludvigs syster och svåger lämnade Kvarnängen år 1929. Ludvig var skriven i Regna (med Nyalund som bostadsort) fram till den 1 november 1932.

Abrahamssons berättelse om Ludvigs första år i Sverige efter återkomsten ger intryck av att han relativt tidigt kunde kalla sig sångarevangelist, det vill säga en predikant och sångare som under enstaka möten eller under en kortare tid besökte församlingar eller medverkade i konferenser eller större »möten« såsom missions- och uppbyggelsemöten med flera sammankomster under en eller två dagar.

Ludvig hade en framtoning som gjorde att han blev omtyckt av både predikanter och mötesbesökare. Han deltog under många år i flera årligen återkommande konferenser, och då i första hand som sångare. Till dessa fick han kallelser. De flesta av hans besök gällde emellertid »vanliga« möten i mindre församlingar.

Ludvig blev aldrig medlem i någon kristen församling eller förening i Sverige. Detta förhållande tycks inte ha varit något hinder för honom att få framträda i grupper, föreningar och församlingar som samarbetade eller tillhörde Helgelseförbundet (som inte var ett trossamfund år 1920 utan ett missionssällskap), Missionsförbundet, Baptistsamfundet, Örebro Missionsförening (när det mot slutet av 1930-talet kunde betraktas som ett trossamfund) samt Pingströrelsen. Att han var troendedöpt, var sannolikt en förutsättning för att få tala och sjunga bland baptister och pingstvänner. Vi kommer att se att det fanns visst fog för att kalla honom helgelseförbundare. Förklaringen kan ha varit att förbundet inte var ett samfund utan ett missionssällskap och att det ville verka för »de troendes enhet«.