Sångarevangelist åren 1920‒1943

Det är svårt att följa Ludvigs verksamhet som sångarevangelist åren 1920‒1943. Men för ett år är det betydligt lättare. Det finns nämligen en almanacka bevarad från år 1935 i vilken han har noterat de platser som han gästade under året.20 I den kan man se att han besökte ett nittiotal platser detta år, och att det i de flesta fall gällde möten som var anordnade av helgelseförbundare. Oftast var det besök i små församlingar, föreningar eller grupper. Endast åtta av de 90 platser där Ludvig fanns med nämns i annonser eller referat i Trons Segrar. Vi bör därför räkna med att en stor majoritet av de möten han deltog i under de år som omfattas av detta kapitel, inte nämns i de rikstäckande tidskrifter som Helgelseförbundet och trossamfunden gav ut. Att utöka källmaterialet genom att studera lokala tidningar i de regioner som hans verksamhetsfält omfattade skulle kräva en omfattande arbetsinsats. Jag har därför valt att nästan uteslutande begränsa mig till att redovisa vad jag funnit i följande källor: Trons Segrar, främst årgångarna 1920, 1924 och 1935‒1937; Evangelii Härold för åren 1924‒1926 och 1929; Missionsförbundets tidning, Missionsförbundet, åren 1931 och 1932 samt ovan nämnda almanacka.

De årgångar av Trons Segrar som nämns här är digitaliserade och har genomsökts efter uppgifter om Ludvig. Samtliga redovisas här. Detsamma gäller årgångarna 1920‒1966 för Evangelii Härold. Ett par årgångar av Örebro Missionsförenings tidning Missionsbaneret har studerats utan att finna några uppgifter om Ludvig. Detsamma gäller för Baptistsamfundets tidning Veckoposten. Av en jubileumsskrift som gavs ut med anledning av att Mariestads baptistförsamling firade 100 år framgår att Ludvig åren 1931 och 1941 besökte församlingen som samarbetade med Örebro Missionsförening.21

Begynnelsen

En kort tid efter hemkomsten besökte Ludvig en farbror som var bosatt i Norrköping. Då ville han veta i vilken kyrka eller i vilket kapell i staden som »det är varmast«. Farbrodern rekommenderade Salem där stadens andra metodistförsamling hade sina möten. »Där har de haft välsignat och gott sista tiden. Det har varit väckelse och förnyelse i den kyrkan.« År 1918 hade pingstväckelsen, med en tydlig koppling till Pingst-

20 Jag återkommer till denna almanacka. 21 Willy Svahn, Vinträdet och grenarna. Mariestads Baptistförsamling 100 år 1884‒1984, s. 52 (fotografi), 60 och 75.

rörelsen, fått ett fäste i Metodistkyrkan. Man kan nog säga att Salemförsamlingen var rörelsens centrum vid den här tiden. Väckelsen kom emellertid att motarbetas av Metodistkyrkans ledning, men år 1920 var det fortfarande »varmt« i Salem. Ludvig gick dit och »kände sig hemma«.

Ägaren till Nyalund i Igelfors var ju baptist och tillhörde Regna södra baptistförsamling. Ludvig deltog med all säkerhet i församlingens möten när han var i Igelfors, och vid ett sådant tillfälle kan A.G. Andersson, som var distriktsföreståndare för Östergötlands baptistförsamlingar, fått tillfälle att lyssna till Ludvig. Det är troligt att Andersson tilltalades av det han fick höra och lovade att rekommendera honom till baptistförsamlingar i länet. Abrahamsson skriver att A.G. Andersson var »en av de första, som tog sig an Gustafson och satte honom i arbete som sångare här hemma«.

Bland pingstvänner på 1920-talet

I början av år 1922 hade en av Helgelseförbundets evangelister kommit till Sandudden, som ligger sju kilometer sydost om Igelfors. Det hade blivit väckelse »och själar blev frälsta«. En bönegrupp bildades och den anordnade en dopförrättning sommaren 1923 då sex personer döptes. Under våren och sommaren 1924 verkade »evangelistsystrarna Ebba Ström och Ella Eriksson« på platsen. Detta framgår av en notis som en av gruppens ledare fick publicerad år 1924 i Evangelii Härold. Ebba Ström och Ella Eriksson var pingstvänner. I notisen kan man också läsa följande:

Från den 20 juni till den 3 juli hade vi en bibelstudievecka, som leddes av broder Ludvig Gustafson, och i samband därmed även en dopförrättning då tio syskon blev döpta. Det var saliga dagar. Många Herrens vittnen möttes här, och Jesus var mitt ibland oss.22

Julen 1924 bildade gruppen en församling med 17 medlemmar och söndagen den 14 juni 1925 invigdes ett nybyggt kapell. Församlingen, som fick namnet Betel, räknade sig som en pingstförsamling. En av många talare i högtiden var Ludvig, som enligt annonseringen höll bibelstudiemöten under fyra dagar. Lördagen den 26 juli hade man ett evangelistmöte. En av de fyra evangelister som då var med var Ludvig. Vid en bibelstudievecka i juni 1929 var inte Ludvig ledare men vid söndagens möten var han med och »tjänade«.23

22 Evangelii Härold 1924 s. 381. 23 Evangelii Härold 1929 s. 411.

1920-talet innebar för Pingströrelsen en synnerligen stark tillväxt av antalet medlemmar, som till stor del kom från Baptistsamfundet. Åren 1925 och 1926 var Ludvig engagerad i pingstförsamlingen Smyrna på Södermalm i Stockholm. Församlingen hade omkring 250 medlemmar.

Smyrnaförsamlingen hade bildads år 1917 och bakgrunden var följande: Som en följd av en schism år 1913 i Stockholms femte baptistförsamling, Elim, på Östermalm där pingstväckelsen hade fått ett fäste, skedde en utbrytning. 136 medlemmar som bejakade pingstväckelsen lämnade Elim tillsammans med församlingens föreståndare Carl Hedeen och bildade Gileadförsamlingen som ställde sig utanför Baptistsamfundet. På grund av meningsskiljaktigheter år 1917 när en ny föreståndare skulle kallas efter Hedeen, upplöstes församlingen och en grupp på 56 personerbildadedåSmyrnaförsamlingen. Även denna var enfribaptistförsamling, men den kom snart att räknas som en pingstförsamling. De flesta av medlemmarna iSmyrna boddepåSöder,varförverksamheten förladesdit.Hösten 1924 flyttade församlingen in i en biograflokal vid Adolf Fredriks torg 2.

Ludvig är annonserad tillsammans med församlingens föreståndare, Oscar Svanell, från mitten av mars till månadsskiftet april/maj 1925. Av annonserna framgår att han predikade i vartannat möte; ibland är han den ende predikanten som annonseras. Även om det inte framgår av annonseringen kan vi nog förutsätta att han också framträdde som sångare. År 1926 är Ludvig annonserad som talare i Smyrna från slutet av februari till början av april ‒ han predikade vid kvällsmötet i Smyrna söndagen den 11 april. Söndagen den 6 juni var han tillbaka i Stockholm och talade i Smyrna vid förmiddagsmötet. Den 5‒11 juli 1926 var Ludvig lärare vid en bibelstudievecka i pingstförsamlingen i Strömbacka (Hälsingland) och om denna vecka kan man bland annat läsa följande:

Vi ha haft vår första bibelstudievecka här, och den har varit underbar. Kärlekens ande var utgjuten ibland oss, och Ordet verkade till stor välsignelse. Syndare blevo frälsta. Själva ledspången till studierna var: »Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder«. Broder Ludvig Gustafson tjänade som lärare, och vi förnummo, hur vi förenades i brödrakärleken under den korta tid vi voro tillsammans.24

Det kom att dröja ända till mitten av mars 1929 innan Ludvig åter nämns i Evangelii Härold. Han annonseras då i Smyrna, den här gången endast inför några möten.

Lewi Pethrus hade hösten 1928 fått uppgifter om Svanell och med dessa som grund, men utan att ha kontrollerat sanningshalten, hade han anklagat Svanell på ett sätt så att denne hade drabbats av en gnagande oro som han inte kunde uthärda. Detta kan ha varit anledningen till att Ludvig besökte Svanell och Smyrna. Svanell lämnade Stockholm i oktober 1929. Då pågick den så kallade Franklinstriden inom Pingströrelsen.25 Kanske att Pethrus behandling av Svanell och hans agerande under Franklinstriden fick Ludvig att fjärma sig Pingströrelsen.

Under åren 1930‒1943 nämns inte Ludvig alls i Evangelii Härold med undantag för år 1935 och till det återkommer jag i slutet av detta kapitel.

Concertinan

Under den första tiden i Sverige spelade Ludvig gitarr till sin sång, men efter några år köpte han en concertina. »Målmedveten och energisk […] gav han sig inte förrän han kunde spela.« Därefter använde han alltid concertinan. Instrumentet köpte han av pingstvännen Emil Ekenäs som tidigare hade varit officer inom Frälsningsarmén. Ekenäs deltog ofta i möten i pingstförsamlingarna i Södertälje och Stockholm som predikant och sångare, då han ackompanjerade sig själv på concertina. Ludvig kan ha blivit inspirerad av honom.

Concertinan var populär inom Frälsningsarmén. Den vanligaste formen var sexkantig med bälg och sidostycken. Tangenterna var fördelade på de två sidorna med låga toner påvänstra sidan ochhöga toner påhögra. En enkelconcertina hadeenkromatisk skala från exempelvis ettstrukna c till tvåstrukna c. Man spelade med pek-, lång- och ringfingrarna, och det gick att spela ackord.

På Abrahamssons fråga om Ludvig tyckte det var svårt att lära sig spela, svarade denne: »Kanske i början. Men om man tar så där en halvtimme om dagen några månader och bara spelar skalor, så kan man det för livet sedan.« Det var på en gård i närheten av Valla i Södermanland som han lärde sig spela. Han gick då »i skogsbackarna eller satt på en sten eller stubbe bland sippor och andra blomster och spelade i kapp med vårens bevingade kör«.26

25 Se Gäreskog Lewi Pethrus i konflikt (2010) s. 91 om Franklinstriden och om Pethrus relation med Svanell. 26 Detta ska enligt Abrahamsson ha skett i början av 1920-talet, men Abrahamsson är inte så noga med sina tidsangivelser, varför det kan ha varit år 1925. Ludvig kan givetvis ha besökt Smyrna t.ex. åren 1923 och 1924 utan att han annonserades.

Bland de pingstbetonade inom Missionsförbundet

Under åren 1923‒1933 fanns inom Svenska Missionsförbundet en pingströrelse som kom att kallas »de pingstbetonade«. Ledande predikanter inom denna var bland andra Alex Olovson, Frank Mangs, Aron Andersson och Paul Edman. Olovson, som var en av Missionsförbundets åtta riksevangelister, hade drabbats av en andlig kris under en »stilla vecka« som riksevangelisterna hade på Hönö sommaren 1922. I oktober hade han återvänt till Hönö och då hade han blivit andedöpt. Frank Mangs hade kommit till Sverige från Finland i februari 1922. Han hade kallats som talare i en väckelsekampanj i Gävle. Där lärde han känna den tio år äldre Alex Olovson som var bosatt i staden. Efter »ett intensivt väckelsearbete« under vintern 1922/1923 var Mangs »trött, dödstrött, och kände [sig] urblåst och tom« ‒ missnöjd med sin egen »andliga ställning« och sin »gärning som evangelist«.27 Olovson övertalade honom att följa med till Öckerö sommaren 1923 då missionsförsamlingen där hade bjudit in till en stilla vecka. Samma dag han kom till ön var han med på ett bönemöte med ett femtontal deltagare. Där blev Mangs andedöpt. Både Olovson och Mangs lät döpa sig i vatten. Båda såg andedopet som en möjlighet till andlig förnyelse i församlingarna inom Missionsförbundet. Genom att Olovson och i synnerhet Mangs nådde stora skaror av människor under sina väckelseserier, bidrog de i hög grad till att många blev andedöpta. Ganska snart kunde man tala om de pingstbetonade som en rörelse.

Aron Andersson var pastor inom förbundet, men lämnade sin tjänst våren 1930 efter att ha fått en kallelse till en större församling i Malmö, en församling som inte tillhörde Missionsförbundet utan sympatiserade med Helgelseförbundet. Han var ändå engagerad bland de pingstbetonade. Paul Edman var evangelist inom förbundet.

Missionsförbundet hade år 1930 fler än 110 000 medlemmar. Så många som en tiondel av dessa kan ha räknat sig till de pingstbetonade.28

Av någon anledning befann sig Ludvig i Borgholm på Öland någon gång i början av 1920-talet; det kan ha varit sommaren 1924 eller 1925. Där hölls en konferens i stadens missionskyrka med Paul Edman som en av talarna. Han och Alex Olovson hade medverkat till att det fanns en grupp pingstbetonade i församlingen, en grupp som såg till att man kallade pingstbetonade predikanter till de konferenser som hölls. Edman

27 Frank Mangs (1977), Högst personligt del 1, s. 167. 28 Se Gäreskog (2020), De pingstbetonade ‒ en pingströrelse inom Svenska Missionsförbundet.

kände inte Ludvig men lade märke till honom under mötena i den överfulla kyrkan – »han utstrålade mer än vanlig glädje«.

I ett av mötena i konferensen var det ganska »benigt«. Man kom ingen vart med predikan och sång. Det var helt enkelt stängt. Det var då mötesledaren upptäckte Ludvig. Offentligt i mötet frågade han honom om han brukade vittna om Herren. »Det händer, när Herren manar. Jag brukar sjunga ibland också«. Edman bad honom komma upp på talarstolen och sjunga en sång.

Gustafsson gick fram och bad under tiden till Gud om att få den rätta tonen.

Han fick den. Och sången han sjöng löste den gången både det mötet och hela konferensen. (A:53f) Dagen före nyårsafton 1926 började en två veckor lång bibelkurs i Borgholms missionskyrka under ledning av Ludvig. Av årsberättelsen för 1926 framgår att under dessa »möten har Herren i överflödande mått välsignat deltagarna«. Ludvig fick 75 kronor i ersättning samt logi och mat, men resorna fick han stå för själv. Om han hade fått en kallelse till dessa möten framgår inte av församlingens protokoll. Den stilla vecka som hölls på Öckerö sommaren 1923 kom att följas av flera. Tillströmningen ökade varför benämningen ändrades till uppbyggelsekonferenser. År 1927 hade ett 70-tal predikanter ‒ de flesta från Missionsförbundet ‒ deltagit. En av deltagarna skrev:

Dessutom samlas numera så många andra till Öckerökonferenserna, att man till nästa år måste anskaffa ett stort tält för mötena. – Det som drar allt fler och fler av våra predikande bröder till Öckerö, är medvetandet om egen vanmakt och en djup längtan efter att komma in i ett liv av seger och vila. Många av våra predikande bröder ha rest ifrån Öckerö som nya människor, och det har blivit en underbar lyftning i hela deras verksamhet.29

Första gången Ludvig besökte denna konferens ‒ det kan ha varit år 1926 ‒ fick Paul Edman syn på honom och såg till att han fick framträda med sin sång.

Frank Mangs, Alex Olovson, Paul Edman och Aron Andersson var i allmänhet med på Öckerökonferenserna. Konferenserna började den första veckohelgen i juli och avslutades söndagen därpå.

Abrahamsson skriver om dessa samlingar:

Här var miljö för Gustafson! Märkliga och sällsamma ting skedde de åren bland klipporna på fiskarön utanför Göteborg. Längtande människor kom från alla delar av vårt land och från de övriga skandinaviska länderna för att möta Gud, ofta i förkrossande helgelseupplevelser som Jesaja fordom i templet eller lärjungarna i övre salen i Jerusalem. Anden föll ibland så våldsamt och mäktigt, att förkunnarna knappast kunde göra tjänst. Så

berättade pastor Otto Östman — vid den tiden församlingsföreståndare på

Öckerö — för [mig], hur Guds kraft kom över den stora skaran så överväldigande, att bröderna, som var vana att se märkliga ting ske, nästan blev rädda. Människor bröts ned i förkrosselse över sitt misslyckande som kristna. Guds Ande beseglade renade hjärtan. Ute bland klipporna låg människor i bön timma efter timma och väntade på elden från himmelen över sitt heloffer. Man bad nästan ständigt — på morgnarna, mellan mötena, sent på kvällarna. (A:54) Frank Mangs och Ludvig Gustafsson hade träffats första gången år 1925 när Mangs hade seriemöten i Immanuelskyrkan (Missionsförbundet) i Stockholm. Ludvig var då i Smyrna på Södermalm. Han tog tillfället i akt att lyssna till Mangs. Denne hade i eftermötet frågat Ludvig om han var frälst. Detta samtal var enligt Ludvig inledningen till en livslång vänskap. Nästa gång de träffades och verkligen lärde känna varandra var nog sommaren 1926. Mangs ska i början på 1950-talet ha sagt att »livet skulle för mig ha varit bra mycket fattigare, om inte Gud hade låtit vännen Ludvig födas«. Under 1920-talet var Axel Andersson (f. 1879) Missionsförbundets inre sekreterare. Han förhöll sig negativ till de pingstbetonade inom förbundet, medan missionsföreståndaren Janne Nyrén hade en mer positiv inställning. Andersson menade att de pingstbetonade var en svärmisk känslorörelse och var synnerligen kritisk till att det gjordes försök av de pingstbetonade i vissa församlingar att införa krav på troendedop för medlemskap. Inom Missionsförbundet fanns inget annat krav för att bli medlem än att man var omvänd ‒ frälst ‒ och levde ett kristligt liv. År 1930 skulle Nyrén gå i pension och en efterträdare skulle väljas vid årskonferensen samma sommar. Under hösten 1929 hade Andersson gett ut en bok, Präster och profeter, som medförde att många med en konservativ bibelsyn inom Missionsförbundet kom att betrakta honom som »nyteolog«. Vid samma tid blev han av missionsstyrelsen föreslagen som missionsföreståndare.

Boken och missionsstyrelsens förslag orsakade en stor oro bland de pingstbetonade. Andersson blev, trots ett tämligen stort motstånd, vald som missionsföreståndare sommaren 1930 ‒ det fanns inget bra alternativ. Ganska snart klargjorde han att han var fast besluten att se till att återställa den harmoni som han menade tidigare hade kännetecknat tillståndet i Missionsförbundet. Han var medveten om att det inte kunde ske utan en stor förlust av medlemmar.

Det fanns ingen gemensam strategi inom rörelsen hur man skulle möta detta hot. Alex Olovson och Frank Mangs hade aldrig haft som mål att bilda någon form av samfund. Aron Andersson däremot ivrade för en

sådan lösning, men ordet samfund fick inte nämnas ‒ församlingarna skulle vara helt fria. Åtskilliga av de pingstbetonade medlemmarna kunde tänka sig att bilda fria missionsförsamlingar vid sidan av förbundet. Andra, och förmodligen en majoritet, ville stå kvar i sina församlingar. Motsättningarna orsakade sår inom rörelsen.

Det förefaller som att Öckerökonferensen år 1930 inte påverkades i nämnvärd omfattning av dessa problem. I början av år 1931 hade sannolikt en hel del av dem som räknade sig till rörelsen lämnat sina församlingar, men en stor majoritet stod kvar. Aron Andersson och en grupp omkring honom ansåg att den enda tänkbara ledaren ‒ eller portalfiguren ‒ för det nya »pingstsamfund« som de tänkte sig, var Frank Mangs. Av någon anledning gav denne inte något besked. Han ville hålla sig på avstånd. Förhållandet kan ha skapat en viss oro under 1931 års Öckerökonferens.

Mangs for illa av spänningarna och bestämde sig för att resa till USA. Han hade flera kallelser dit. I slutet av september 1931 lämnade han Göteborg med Gripsholm. Han återvände till Sverige omkring månadsskiftet april/maj 1932. Före avfärden från New York våren 1932 hade han lovat att komma tillbaka i början av år 1933 och stanna i två månader.

Det är oklart om Mangs var med på konferensen 1932, men Ludvig deltog. Han upplevde att »partiandan [hade kommit] in och störde gemenskapen liksom den ljuvliga ande som förut varit rådande«. Konferensen innebar »ett alltför stort lidande« för honom och han bestämde sig för att inte komma tillbaka.

Abrahamsson skriver:

Han lider i djupet av sin själ, då han märker spänning och kyla mellan dem, som bär samma bekännelse och bekänner samma höga och heliga namn. Då drager han sig helst undan. […] Då han tjugo år senare kommer in på denna sak, får han en ton av helig nitälskan i rösten. För honom är detta allvarliga saker. Han citerar Gal. 5, där det står om köttets gärningar, som bland annat är »genstridighet, tvedräkt, partisöndring« och där det säges, »att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel«. Det är nog för Gustafson för att han skall fly partiandan, var den uppenbarar sig. (A:39) Ludvig kan med »parti« syfta på hela den pingstbetonade rörelsen vars företrädare under konferensen kan ha gått till angrepp mot Axel Andersson och dem som slöt upp bakom honom i kampen mot rörelsen. Men kan också syfta på de olika falanger inom rörelsen som propagerade för sina respektive »partiprogram«. Ludvig kan också ha reagerat mot att konferensens ledning, det vill säga församlingen på Öckerö, inte hade försökt att få bort dessa störande moment i konferensen.

Efter att Mangs hade kommit hem från Amerika våren 1932 fick han med all säkerhet återigen påstötningar om att ta ställning till det tänkta samfundet. Han gav emellertid inga besked. Han ville inte ta parti i striden. Han ville bort. Han beslöt sig för att tacka ja till en inbjudan till Oslo som han hade fått redan år 1928.

Jag återkommer till Öckerökonferenserna.

De pingstbetonade hade flera sommarkonferenser än den på Öckerö. De två största var Malmköpingskonferensen och Tyringekonferensen. Den förra kom att successivt få en ekumenisk prägel. Ludvig var med som sångare på båda två.

Mellanspel i USA

Predikanter från USA på besök i Sverige hade uppmanat Ludvig att göra ett besök i Amerika. Frank Mangs och Ludvig hade träffats under sommaren 1932 och kommit överens om att de skulle följas åt dit. Tanken var nog att Ludvig skulle medverka med sång vid de möten som skulle hållas under de två månader som Mangs skulle vara i USA i början av år 1933. Sedan skulle Mangs åka hem medan Ludvig skulle stanna kvar en tid. Utvecklingen blev dock en annan. I början av oktober kom Mangs till Oslo. Väckelsekampanjen samlade mycket folk och många blev frälsta. Han insåg snart att han inte borde resa till USA. Därmed föll tanken på att resa tillsammans med Ludvig. Denne hade emellertid förberett sig och beslöt sig för att resa ensam. Den 23 november köpte han biljett för överfarten och den 26:e lämnade han Göteborg ombord på Gripsholm med destination New York.

Även Mangs kom iväg. I New York hade ett trettiotal församlingar förberett en väckelsekampanj och han kände sig tvingad att avbryta kampanjen i Oslo och resa över till Amerika. Mangs anlände till New York den 11 januari 1933.

Ludvig hade kommit till New York den 6 december. Han hade med sig 180 dollar.30 Från New York for han till Texas där han besökte »smålänningar och andra« för att sedan fortsätta till Los Angeles. På julaftonen var han framme och fick då se sin dotter för första gången på tolv år. Hans son var död sedan ett par år (se s. 49). I Los Angeles träffade han flera av sina vänner från sin tid i staden. Han lärde också känna en svenskamerikanare vid namn Thure Olson som var på besök i Kalifornien. Olsson var pastor i Texas och hade tagit sig till Västkusten i en

30 180 dollar kostade något mindre än 1 000 kronor att köpa. Myndigheterna krävde att de som kom på besök hade 50 dollar med sig. Ludvig använde inte sitt amerikanska pass utan ett svenskt och betraktades därför som utlänning på besök i USA.

»gammal Ford« som var dekorerad med »två väldiga horn i fören« vilket väckte ett visst uppseende. Tillsammans for de till Seattle och sedan till Chicago. Där fick de göra ett radioframträdande då Olson predikade och Ludvig sjöng. De deltog också i möten i staden. Var vägarna skildes framgår inte av Abrahamssons skildring av Ludvigs USA-resa, men Ludvig besökte också Bloomfield (New Jersey). Där träffade han en son till zittrafabrikören Adolf Larsson.

Ludvig tillbringade ungefär ett år i USA. Innan han lämnade Sverige hade han begärt flyttningsbetyg (daterat 1 november 1932) till Los Angeles. Kanske han gjorde det om det skulle uppstå något problem vid ankomsten. Han var ju amerikansk medborgare, men hade varit utomlands i mer än tio år.

Hade han haft några tankar på att eventuellt bli kvar i USA, så fick han ganska snart klart för sig att det var »depressionstider med arbetslöshet och penningbrist« ‒ »det var ett ganska tråkigt Amerika han mötte«. På en fråga från Abrahamsson säger Ludvig att han »blev kurerad för livet, då det gäller amerikafeber«. Vid vilken tidpunkt Ludvig kom tillbaka till Sverige går inte att säga men han skrevs in i Regna församlingsbok den 13 november 1933.

Mangs hade återvänt till Oslo i slutet av mars 1933 men gjorde ytterligare en Amerikaresa samma år. Våren 1932 hade han lovat att medverka i en väckelsekampanj under världsutställningen i Chicago 1933. Han och hans hustru kom till New York i början av augusti och var tillbaka i Sverige i oktober.

De pingstbetonade ‒ ett avslutat skede inom Missionsförbundet

Ludvig kunde på grund av sin resa till USA inte vara med på Öckerökonferensen 1933 och det hade han nog inte tänkt att göra även om han hade varit i Sverige. Dit kom emellertid Frank Mangs för att vara med på några möten innan han begav sig till USA. Vid denna konferens gav han äntligen besked. I ett möte i vilket han var annonserad som talare, förkastade han tanken på ett samfund. Sannolikt medverkade Mangs beslut till att en majoritet av de pingstbetonade bestämde sig att inte lämna Missionsförbundet. Det kan ändå ha varit så många som 5 000‒6 000 medlemmar som förbundet förlorade. De pingstbetonade som rörelse kan anses avslutad sommaren 1933.

Missionsförsamlingen på Öckerö hade lämnat Missionsförbundet i december 1932 och blivit en fri missionsförsamling, men stått som inbjudare till konferensen 1933. I januari 1934 beslöts att endast troendedöpta

fick vara medlemmar i församlingen som därefter betraktade sig som en pingstförsamling. Denna bjöd in till 1934 års konferens. Talare var främst pastorerna Lewi Pethrus, Aron Andersson och Alex Olovson. Församlingen hade försökt övertala Ludvig att medverka, men han vägrade. I stället deltog en sångarevangelist vid namn Inez Vallenberg. Märkligt nog deltog Ludvig i 1935 års konferens, men då sannolikt endast som mötesbesökare (se s. 47 nedan).

Bland helgelseförbundare

När pastor A.G. Andersson hade träffat Ludvig år 1920 (s. 30 ovan) hade han sagt att han trodde att Helgelseförbundets midsommarkonferens vid Torp skulle vara något för Ludvig. Det medförde att Ludvig var med på Torpkonferensen sommaren 1921.

Torp var en stor gård belägen omkring åtta kilometer väster om Kumla. Konferensen hölls årligen under midsommarhelgen och samlade stora skaror av människor. Runar Eldebo skriver att de som kom »förväntade sig andlig påfyllning för resten av året«, och att till Torp kom »en bredd av svensk kristenhet som delade denna längtan«.31

Helgelseförbundet var vid den här tiden ett evangeliskt-lutherskt missionssällskap och inte ett trossamfund. Endast enskilda personer kunde bli medlemmar. Antalet var sannolikt omkring 1 500. En del av dessa tillhörde föreningar och församlingar inom Svenska Missionsförbundet och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, medan andra tillhörde församlingar eller församlingsliknande grupper som ansåg sig tillhöra Helgelseförbundet. Många i dessa församlingar och grupper var inte medlemmar i förbundet. År 1924 beslöts att även församlingar kunde vara medlemmar vilket var ett första steg till att bli ett trossamfund, men det dröjde många år innan processen var avslutad. Från år 1893 gav man ut tidskriften, Trons Segrar och år 1911 en sångbok, Förbundstoner. Året därpå startades ett bokförlag. Varje år hölls en bibelskola för utbildning av evangelister, som sedan sändes ut till skilda delar av Sverige. Förbundet sände också ut och underhöll missionärer i Sydafrika och Kina.

Ordförande i Helgelseförbundet var godsägaren på Torp, Edvard Hedin (1856‒1921). Han och en krets omkring honom hade åren innan Helgelseförbundet grundades på 1880-talet, tagit intryck av den amerikanske metodistpastorn och helgelsepredikanten William Boardmans (1810‒1886) skrifter och det återspeglas i missionssällskapets namn. Helgelseförkunnelsen var lågmäld inom förbundet.

Förbundet och Torpkonferenserna påverkades inte av pingstväckelsen när den kom till Sverige åren 1906‒1907. Men i mitten av 1910-talet blev det en förändring. Åtskilliga av förbundets evangelister hade på sina arbetsfält kommit i kontakt med pingstväckelsen och blivit andedöpta. På bibelskolan år 1916 förekom det tungotal på bönestunder och bönemöten. Så var det också vid 1917 års Torpkonferens, då för övrigt Lewi Pethrus var en av talarna. Han skriver:

Vad som också bekymrar Helgelseförbundets ordförande, vilket förhållande tangerades flera gånger under hälsningstalet, är de två olika strömningar, som för närvarande göra sig gällande inom förbundet, strömningarna för och emot Andens dop, sådant det beskrives i Apostlagärningarna. Men det må sägas som ett erkännande åt konferensens ledare, att det gavs stort rum åt denna sanning, och att han icke lade något som helst hand på dem, som hade erfarit eller längtade efter att få erfara Andens dop.32

En majoritet av ledamöterna i förbundets styrelse sympatiserade inte med Hedins välvilliga inställning under konferensen till de pingstvänliga ‒ mer än hälften av förbundets evangelister tillhörde denna grupp. Det hade stundtals varit en aggressiv stämning under konferensen mellan pingstvänliga och sådana som ville att pingstväckelsen skulle hållas utanför förbundet. Motsättningarna mellan dessa två grupper ökade successivt under de kommande åren och kulminerade under 1930-talet. Flera evangelister och församlingsgrupper lämnade Helgelseförbundet och gick till Pingströrelsen. Men trots motgångarna fanns ändå ett pingstvänligt stråk inom förbundet, men det evangelisktlutherska stråket dominerande.33

Sommaren 1954 valdes Stig Abrahamsson till missionsföreståndare, en tjänst som hade inrättats år 1923. Under hans ledarskap kom den pingstvänliga (eller karismatiska) inriktningen så småningom att bli den dominerande.

32 Evangelii Härold 28/6 1917 s. 107. 33 Förhållandena inom Helgelseförbundet fram till år 1915 förefaller ha varit avsevärt mer problemfria än under åren 1915‒1935 och det kan ha orsakats av en svag ledning under den senare tidsperioden. Edvard Hedin beskrivs som visionär. Han och hans hustru Axelina ingick i den verkställande ledningen tillsammans med f.d. kyrkoherden Karl Johan Axel Kihlstedt (f. 1850). Jag menar att dennes insatser var avgörande för att ledningsfunktionen fungerade. När han avled 1915 uppstod ett vakuum och det ledde till problem. Makarna Hedin tycks inte ha efterfrågat någon hjälp i arbetet och ingen i styrelsen förefaller ha »vågat« ta upp saken med dem.

Edvard Hedin avled 1920 och hans hustru 1921. Ingen av dem som därefter ingick i den verkställande ledningen under en lång följd av år tycks ha kunnat ersätta

Kihlstedt som andlig och administrativ ledare.

Abrahamsson var nog förvissad om att han skulle bli vald när han färdigställde boken om Ludvig våren 1954. Han visste givetvis om att Ludvig hade blivit andedöpt i Los Angeles och med all sannolikhet talat i tungor. Som kandidat till tjänsten som missionsföreståndare kan Abrahamsson bestämt sig för att inte använda ord som andedop och tungotal i boken, för att inte riva upp gamla sår i förbundet. Mer sannolikt är nog att han respekterade att Ludvig »i sin fria ställning i förhållande till samfund och rörelser inte betonade andedop med tungotal«.34

Abrahamsson skriver om Ludvigs första kontakt med Torpkonferensen 1921:

Han kom dit som en främling. Ingen kände igen honom. Han bevittnade gemenskapen mellan evangelisterna [och] bönemötena vid stenarna i parken […]. Det grep honom. Han tilltalades av innerligheten och enkelheten och själavinnareglöden. – En liten händelse kom att få avgörande betydelse för [honom] vid denna första konferens. Det var sammanträffandet med trädgårdsmästare Carl Wedin, Älvan. De råkade få sällskap från Motala och sammanträffade sedan på konferensen. De blev goda vänner. (A:52f) Älvan ligger mellan Linköping och Motala.

Ludvig kom att delta i omkring 15 av de 33 Torpkonferenser som hölls åren 1921‒1953, men han omtalas inte så ofta i referaten från dessa, vilket beror på att referaten ägnas nästan uteslutande åt predikningarna och årsmötena. Sven Kårbrant skriver i ett kapitel, »Sång till Herrens ära« i sin bok Hundra Torpkonferenser (1987):

Här bör också den originelle sångaren Ludvig Gustafson nämnas. Han sjöng från ladans plattform, men hans sång var ofta den spontana lovsången, som passade in i den rådande andliga stämningen. I en bildtext skriver Kårbrant att Ludvigs sångstil var originell.35 Efter Torpkonferensen år 1921 följde Ludvig med Carl Wedin hem, och det kom att bli många besök där under de år som följde. På en fråga från Stig Abrahamsson om vad skillnaden var mellan konferenserna på Öckerö och Torp, fick han till svar:

Det var mera stillsamt på Torp, samtidigt som Gud verkade förkrossande. På Öckerö verkade Gud mera våldsamt som på pingstdagen. Men Gud mötte många på båda platserna. (A:55)

I årgång 1924 av Trons Segrar omnämns Ludvig endast vid ett tillfälle och det gäller en »årshögtid« lördagen och söndagen den 2‒3 augusti i Skogsby, som ligger i Södermanland invid gränsen till Östergötland.

34 Teol.dr. Göran Janzon (Örebro) i ett mejl 18/1 2020. 35 Kårbrant s. 63.

Byn ligger i Kolmården 15 kilometer norr om Krokek vid Bråviken. I augusti 1923 hade Skogsby haft besök av en predikant vid namn Ernst Karlsson. Då bildades »en liten sammanslutning« som kallades »Skogsby syskonring«. Vid årshögtiden ett år senare hölls lördagen den 2 augusti ett årsmöte med dopförrättning. På söndagen var det två möten på en loge, »rikt smyckad med björkar«. Vid det andra av dessa möten var logen »fullsatt till sista plats«. »De vittnen som tjänade voro: Ernst Karlsson. G.A. Berglund, Ludvig Gustafson, Hilma Andersson och undertecknad«.36 Den som hade skickat in referatet var Anna Lööf som var en av Helgelseförbundets evangelister. 37

Ludvig var inte medlem i Helgelseförbundet och inte antagen som evangelist, men var ganska ofta anlitad som talare, sångare och lärare i konferenser liksom i samlingar för evangelister.

En genomgång av Helgelseförbundets tidning Trons Segrar under åren 1935‒1937 ger åtskilliga exempel på hans engagemang även om merparten av hans deltagande i olika möten inte annonserades eller rapporterades i tidningen. Den uppställning som här följer redovisar nästan alla tillfällen då hans namn finns i tidningen under nämnda år. Man lägger märke till att han ofta framträder tillsammans med Helgelseförbundets missionsföreståndare John Classon (f. 1880 och missionsföreståndare 1929‒1948), som står bakom de flesta av de referat där Ludvig nämns. Classon bodde i Linköping. Han var en efterfrågad predikant och kan ha funnit det värdefullt att ha Ludvig med som sångare, och därför föreslagit dem som kallade honom att även kalla Ludvig. Många av de möten som nämns här kallades »missions- och uppbyggelsemöte« ‒ jag använder benämningen »konferens«. • Adelöv (Småland). I ett evangelistmöte på en loge den 11‒12 juli 1936 medverkade: »Alfred Jonsson, missionär [Georg] Roberntz [Svenska Missionsförbundet], sångarevangelist Ludvig Gustafson, Henry Heimer och M. Röhs.« • Bankekind (Östergötland). I Betelförsamlingen var man samlad till uppbyggelsemöte och offerfest söndagen den 14 mars 1937. »Förutom Harry

Bengtsson och Allan Nilsson var även Ludvig Gustafson ibland oss. Han har varit här och hållit bibelstudier en vecka. Det har varit härliga stunder inför

Guds ord. Guds ande har varit med ordet. Broder Gustafson vittnade och sjöng vid söndagens möte.« • Bankekind och Grebo (Östergötland). Betelförsamlingen i Bankekind och

Emausförsamlingen i Grebo hade möten tillsammans under påskhelgen i

36 Trons Segrar 1924 s. 283f. 37 G.A. Berglund var skohandlare och bodde i Nyköping. Han var vid den här tiden suppleant i Helgelseförbundets styrelse. Han hade tidigare varit predikant inom

Sprängbataljonen. ‒ Anna Lööf var född 1893 i Skärkind i Östergötland.

slutet av mars 1937. Ludvig var annonserad tillsammans med fem andra pastorer och evangelister. • Götene (Västergötland). Betelförsamlingen i Holmesta inbjöd Helgelseförbundets evangelister i Västergötland till »en stilla vecka« hösten 1936. För »att dela ordet väntas Ludvig Gustafson, E. Kaminsky, Ernst Karlsson,

E. Svensson.« • Habo (Västergötland). Dykärrs friförsamling hade en konferens 27‒29 juli 1935. Den samlade stora skaror »från när och fjärran«. »På måndagens eftermiddag höll sångarevangl. Ludv. Gustafson en givande bibelläsning. De vittnen som deltogo i vittnesbörden, voro förutom en hel del evangelister, reseomb. Ernst Karlsson och missionär J. Classon. Ludv. Gustafson höjde stämningen med sin medryckande sång.«

Vid 1936 års konferens medverkade pastor Erik Skoglund, John Classon och

Ludvig Gustafson.

Vid 1937 års konferens talade John Classon och flera andra predikanter. »Vår salige br. och sångare Ludv. Gustafson gladde oss med sina trosfriska sånger.« • Hjo (Västergötland). John Classon skriver år 1936: »Lördagen den 5 september hade baptistvännerna i Hjo anordnat ett möte för undertecknad och sångarevangelisten Ludv. Gustafson i sin rymliga lokal.« • Huskvarna (Småland). I en konferens en lördag och söndag i maj 1936 deltog

Ludvig tillsammans med flera predikanter. • Jönköping (Småland). I Stora missionshuset hölls söndagen den 15 september 1935 en konferens med många talare. »Broder Ludvig Gustafson predikade

Kristus med sång«.

I samma lokal hölls ett liknande möte i slutet av september 1936. Även då deltog Ludvig. • Kristdala (Småland). Betelförsamlingen inbjöd till konferens den 9‒14 juni 1936. »Som talare väntas sångarevangelist Ludvig Gustafson. pastor Artur

Andreasson, evangel. Anders Svensson, Anna Lööf m. fl.« • Kräklinge (Närke) ‒ Torp. Inför 1936 års konferens meddelades att »utom våra egna vittnen ha vi fått löfte om medverkan av pastor Fritz Peterson fr.

Stockholm, kongomissionären Aron Andersson, sångarevangelisten Ludvig

Gustafson och troligen även professor Gust. Edwards från Amerika«.

Även till 1937 års Torpkonferens hade Ludvig lovat komma. • Kyrkefalla (Västergötland). I Lilla Elgarås hade »missionsvännerna, som kalla sig femöresföreningen ett större möte« i augusti 1937. I detta talade John

Classon. »Bröderna C. E. Johansson och Ludvig Gustafson medverkade i mötet till stor uppbyggelse«. • Köping (Västmanland). En konferens hölls söndagen den 29 mars 1936. Där var Ludvig annonserad som talare tillsammans med bland andra John Classon.

• Ljusfors (Östergötland). I maj 1937 firade Betaniaförsamlingen på platsen att det var tio år sedan en bönering hade bildats. Ludvig medverkade med tal och sång. • Malmbäck (Småland). En konferens hölls under pingsthelgen 1935. Som talare annonserades »missionär Bernard Johansson, sångarevangelist Ludvig

Gustafson samt pastor Ernst Karlsson jämte flera evangelister«. • Mullsjö (Västergötland). I oktober 1937 hölls en evangelistvecka med ett tjugotal deltagare på Ekbackens pensionat. Baptistpredikanten O.L. Björk ledde bibelstudierna. Ludvig var också med och »fick vara oss till stor välsignelse«. • Norrköping (Östergötland). I Elim, Krogstorp, annonserades ett evangelistmöte söndagen den 3 maj 1936. Ludvig var den ende som nämndes. • Skeda (Östergötland). Ungdomsföreningen i Betlehem38 hade en konferens 1‒3 juni 1935. »Sångarevangel. Ludv. Gustafson samt församlingens sångare och musikanter jämte syskon från Betania Nykil, sjöngo och spelade med glädje och smörjelse till Guds ära.« John Classon och missionär J.E. Kaminsky predikade.

Även i juni 1936 höll ungdomsföreningen en konferens. Som talare annonserades Classon, Kaminsky, Ludvig, och K.A. Skoglund. Samma sånggrupper som året innan hade sjungit och spelat »med hänförelse till Herrens ära«.

År 1937 hölls för tredje gången »denna högtid första söndagen i juni månad«. »Vittnen, som tjänade, voro missionsförest. J. Classon, K.A. Skoglund, Ludvig

Gustafson, Erik Johansson och J.E. Kaminsky samt platsens sångare.« • Södra Fågelås (Västergötland). En konferens hölls i Granbolets missionshus en lördag och söndag i augusti 1936. John Classon var annonserad men ersattes av Valfrid Karlsson [från Linköping]. »Ludvig Gustafson sjöng och vittnade på sitt välkända sätt vid lördagskvällens möte. Vid söndagens förmiddagsmöte sjöng han flera sånger till sin lilla orgel, som han ibland benämner sitt instrument. Vid eftermiddagens möte höll han ett litet bibelstudium med ledning av Jak. 5: 13‒20. Lider någon bland er ont, han bedje; är någon vid gott mod, han sjunge psalmer (äldr. övers.). Anvisningar i olika belägenheter. ’Det regnar än, vi fortsätta en stund till!’ Elia var en människa med samma natur som vi. Resultatet av hans bön, vilken är uttalad på en fjärdedels minut. 1 Kon. 18:36‒37.« • Tibro (Västergötland). Församlingen i Gravafors hade en konferens söndagen den 1 september 1935. »Till eftermiddagens möte samlades så mycket folk som huset kunde rymma. Både stora och lilla salen, gångarna och förstugan blevo fullsatta, ja, ut på gården stodo människor som kommit för att lyssna. Medverkande i mötet voro syster Betty Karlsson från Hjo, en broder

38 Det fanns flera ungdomsföreningar runt om i landet vars medlemmar var helgelseförbundare. Dessa anordnade konferenser eller enstaka möten i lokaler som tillhörde en församling inom Missionsförbundet eller Baptistsamfundet.

Pettersson från Svanvik, samt undertecknad [John Classon] och vår älsklige sångarbroder Ludv. Gustafson, vilken Gud på ett särskilt sätt fick använda att med sin trosfriska sång och sitt till hjärtedjupet nedträngande vittnesbörd i hög grad bidraga till den allvars- och himmelsmättade atmosfären i mötena.«

Även 1936 hölls ett missionsmöte i Gravafors. Om detta möte skriver John

Classon bland annat: »Sångarevangl. Ludv. Gustafson sjöng Herrens lov, så att våra hjärtan riktigt värmdes därvid; och platsens sångare medverkade till stämningens höjande.«

Vid missionsmötet söndagen den 5 september 1937 hade ovanligt mycket folk samlats. »Med ordets förkunnande tjänade, förutom John L. Classon, syskonen Gunnar och Lilly Blåberg, Betty Karlsson samt Ludvig Gustafsson.

Den senare fröjdade oss också med sin glada sång.« • Timmersdala (Västergötland). Vid ett möte i maj 1937 deltog bland andra

John Classon och Ludvig. • Undenäs (Västergötland). Elimförsamlingen i Edet hade en »stilla vecka« vid månadsskiftet september/oktober 1935. Den riktade sig till HF:s västgötaevangelister. »Bröderna J. Classon och Ludvig Gustafson, vilka voro kallade att leda bibelläsningarna, stannade inför olika bibelställen.« • Vrigstad (Småland). I Vrigstad hade Helgelseförbundet ett »missions- och vilohem« ‒ Granbacken. Där hölls under hösten i flera år en evangelistvecka till vilken alla förbundets evangelister bjöds in. I oktober 1935 kom ett femtiotal. »Två gånger dagligen samlades vi till bibelstudium och bön. Under pastor

Oskar Janssons ledning studerades ämnena Överflödande Nåd, Tro och

Kärlek samt Församlingen, som den framställes i Guds Ord. ’Satans list och krigföring, men också hur vi skola segra över honom’ studerades under broder Ludvig Gustafsons bibelläsningar«. Det går inte att avgöra om det var någon skillnad mellan »bibelstudium« och »bibelläsning«.

I augusti 1936 hölls på Granbacken en större konferens. »Den bekante sångarevangelisten Ludvig Gustafson samt flera evangelister och på sönd. sångare från Vaggeryd svarade för god och härlig sång och musik«.

I en notis inför evangelistveckan i oktober 1936 nämns att »pastor Oskar

Jansson från Hallstahammar även i år kommer att leda bibelstudierna« och att evangelisterna Ludvig Gustafson och Alfred Jonsson skulle medverka. Av ett referat från konferensen framgår att bibelstudierna leddes av Oskar Jansson, Alfred Jonsson och missionär Gustaf Fredberg. Ludvig Gustafson nämns inte.

Inför Vrigstadkonferensen år 1937 meddelades att »pastor E. Skoglund missionärerna Thorells fr. Sydafrika, Ludvig Gustafson och Joh. Classon m. fl.« skulle tala. • Örtomta (Östergötland). En konferens hölls den 14 juli 1935. De talare som annonserades var »reseombudet Ernst Karlsson, missionär Bernhard Johansson och sångarevangelisten Ludvig Gustafson«.

Det var vid förhållandevis många tillfällen som Ludvig framträdde som predikant under de tre år som denna uppräkning omfattar.

Flera av de konferenser som nämns i ovanstående uppräkning hölls av de ombudsföreningar inom Helgelseförbundet som fanns i ett tiotal län. Ombuden hade ansvar för verksamheten på de platser där det fanns församlingar, föreningar eller grupper som samarbetade med förbundet. Antalet ombud var omkring 800 år 1935. De flesta av dessa hade organiserat sig i ombudsföreningar. I de insamlingar som Helgelseförbundet redovisade i Trons Segrar använder Ludvig signaturen »Ludvig« när han skänker pengar eller förmedlar pengar från platser som han har besökt. Av redovisningarna framgår att han år 1935 skänkte sammanlagt 500 kronor, och året därpå 150 kronor och lika mycket år 1937. Man kan också se att under en vistelse i Ångermanland andra halvåret 1934 hade han besökt ett tiotal mindre orter och då fått pengar som skulle tillfalla Helgelseförbundet.

1935 års almanacka

Ludvig använde sig av Almqvist & Wiksells lilla »Almanack« för att notera var han hade befunnit sig, vem han skrev brev eller kortbrev till samt skattepliktiga inkomster och avdragsgilla utgifter (sannolikt resekostnader) som underlag till självdeklarationen. Även ett fåtal andra anteckningar förekommer. Endast två almanackor togs till vara efter hans död och de var för åren 1935 och 1946.39 Jag återkommer till 1946 års almanacka.

Om de penningbelopp som nämns här multipliceras med 30 så får man en uppfattning vad de motsvarar idag med hänsyn till inflationen. Nyårsdagen 1935 befann sig Ludvig i Oslo. Hur det kom sig att han var där är oklart. Jag har endast funnit en uppgift om att Ludvig besökte Norge och den finns i Abrahamssons bok. Ludvig ska ha medverkat i »ett större möte i Drammens statskyrka« vid något tillfälle. Det är inte osannolikt att Ludvig försökte få vara med vid något tillfälle under Mangs framgångsrika kampanjer i Norge, men att det skulle ha skett under en jul- och nyårshelg är inte troligt. Det enda tillfälle jag funnit då Mangs hade möten i Drammen under trettiotalet var i juli 1934 och dessa möten hölls i ett tält, men givetvis kan ett enstaka möte ägt rum i stadens statskyrka.

Under år 1935 besökte Ludvig ett nittiotal platser. Av dessa är ett tiotal sådana som han hade besökt tidigare under året. Flera besök gällde endast en dag men så många som ett tjugotal varade ungefär en vecka. Nästan på alla platser var de möten som Ludvig medverkade i ordnade av helgelseförbundare. Under sommarmånaderna var de flesta möten där han deltog större samlingar, inte sällan årligen återkommande, med flera talare. Den största för Ludvigs del var Torpkonferensen. Under resten av året dominerade de små mötena där Ludvig fick svara för både tal och sång.

Ludvig var med som sångare på Malmköpings- och Tyringekonferenserna där flera av de tidigare pingstbetonade predikanterna deltog. Den 19‒25 augusti höll den fria missionsförsamlingen Tabor i Gävle en uppbyggelsekonferens. Församlingens föreståndare liksom samtliga talare hade sin bakgrund bland de pingstbetonade i Missionsförbundet. Ludvig medverkade som sångare.

Märkligt nog var han, som tidigare nämnts, med på Öckerökonferensen detta år. Han var inte annonserad och något referat har jag inte funnit. Med hänsyn till hans uttalande att inte medverka i dessa konferenser torde han endast ha varit där som åhörare. Ludvigs noteringar är emellertid här svåra att tyda. Han tycks ha lämnat Öckerö på avslutningssöndagen och medverkat i ett möte i Göteborg på kvällen och fått 50 kronor som ersättning, men det kan också ha gällt en utbetalning som han fick på Öckerö.

Det finns vilodagar då och då i Ludvigs schema. Ett exempel är då han skulle vara med på ungdomsföreningens möte i Skeda lördagen och söndagen den 1‒2 juni. Samma dag kom han till en familj i Tobo, som ligger strax söder om det missionshus där mötet ägde rum. Han stannade kvar i Tobo till fredagen då han tog sig till Åkerstad gård (som jag återkommer till) en dryg mil norr om Tobo. Där stannade han två dygn. I mars hade han varit i östra delen av Småland och då passade han på att besöka sin bror som var pastor i baptistförsamlingen i Hallingeberg. Han kom dit måndagen den 4:e och for vidare mot Linköping på lördagen. Ett längre uppehåll gjorde han i Ljusfors i maj. Dit kom han tisdagen den 7:e och onsdagen den 29:e reste han till Tidaholm för att vara med på möten på Kristi himmelsfärdsdag i Fridhems Kristliga Friförsamling. I Ljusfors, som ligger omkring tre mil söder om Igelfors, fanns en livaktig församling, Betania, som räknade sig som en församling inom Helgelseförbundet. Han fick emellertid ingen ersättning för detta besök så han kan ha gästat en vän på platsen. Mer går inte säga om denna »ledighet«.

Ludvig hade ju sitt »hem« i Nyalund i Igelfors. Det var dit man skrev om man ville få kontakt med honom. I Nyalund var han fem dagar i

början av april, fem dagar i mitten av augusti samt från julaftonen till över nyår.

Ludvig fick sammanlagt 1 781 kronor i ersättning för sina besök, det vill säga i snitt omkring 20 kronor på varje plats. Hans resekostnader uppgick till 346 kronor. Ersättningarna för besök vid enstaka möten var i allmänhet 10‒15 kronor, men det kunde bli så lite som en krona. På en plats fick han 10 kronor och det täckte precis hans resekostnader. Vid de längre besöken fick han oftast 30‒60 kronor. För sina framträdanden på de större konferenserna fick han följande belopp: 25 kronor på Torp, 80 kronor i Tyringe, 50 kronor i Malmköping och 100 kronor i Gävle.

Ludvig skrev omkring tio kort, kortbrev och brev varje månad. De flesta var till platser som han skulle besöka. Till sin dotter Theresa skrev han enligt almanackan endast ett kort och det var i början av april.