Åren på Amerikas västkust

Tio år i Los Angeles

Ludvig kom till Los Angeles i februari 1907. Han hade tagit med sig sina båda barn. De var då fem och sju år gamla. Förmodligen visste han att det i staden fanns en missionsförsamling som tillhörde Förbundet. Dit sökte han sig och fick där kontakt med John Karlsson och dennes hustru Dora (36 respektive 34 år). Dessa hade möjlighet att ta emot Ludvig, Theresa och Samuel i sitt hem. Makarna hade två barn, en pojke som var tolv år och en flicka som var åtta år.17

Om vi utgår från att Ludvig hade tänkt bosätta sig i Los Angeles, försökte han nog tämligen omedelbart att få tag i ett arbete så att han kunde försörja familjen. I Norway hade han arbetat som maskinist och som sådan hade han haft ansvar för underhållet av gruvans maskiner. Samma arbetsuppgifter fick han i Los Angeles, men där i en mekanisk industri.

Så snart det blev möjligt gjorde Ludvig ett besök i lokalen vid Azusa Street. Hans intryck var att en »innerlig och ljuvlig ande var rådande i skaran, även om mötesordningen närmast verkade som oordning i kritiska människors ögon«. Han berättade för Abrahamsson om den »Övre salen« dit de som ville bli andedöpta kunde gå och få hjälp »att i tro taga emot Andens kraft«. Många fick uppleva denna kraft »som förvandlade deras liv som kristna«. Hans egna andliga upplevelser i Azusa Street-missionen behandlas i sammanlagt tre meningar i boken Med bibel och concertina: »Själv upplevde Gustafson mycket av andlig välsignelse bland dessa vänner, såväl svarta som vita. […] Gustafson har alltsedan denna tid velat leva i elden och har trivts, där det varit andligt varmt och fritt. Den andliga livsström, som Gud vid denna tid kopplade in i hans liv, flödar alltjämt«, det vill säga år 1954 (A:31f).

Av ett uttalande av Frank Mangs år 1970 vet vi att Ludvig blev andedöpt i Kalifornien som ett svar på sin längtan att få »ett djupare och

17 John (egentligen Johan) August Karlson var född 1866 i Torsås i Kalmar län, och hans hustru Dora (egentligen Isidora) var född 1874 i Motala. John utvandrade till

USA 1888 och Dora 1891. En av Johns bröder och en av Doras systrar var också gifta med varandra och bodde i Los Angeles. Dessa var Anton Enock som var född 1880 och Ella (egentligen Eleonora) som var född 1878. Anton utvandrade 1898 och

Ella 1901. Båda bröderna var skräddare. Troligen träffades Ella och Anton hemma hos Dora och John. ‒ Anton och Ella hade blivit medlemmar i missionsförsamlingen år 1900 resp. 1901, medan Dora och John anslöt sig 1/2 1907. ‒ Varken Ludvigs barn eller Dora och Johns barn blev medlemmar.

rikare gudsliv«. Detta kände givetvis Abrahamsson till, men valde att inte nämna något om detta. Till detta återkommer jag (s. 41). Det förefaller som att Ludvig under den första tiden efter ankomsten till Los Angeles främst sökte sig till Azusa Street-missionen och till den grupp »vita […] som senare skaffade sig en egen lokal« ‒ flertalet av dem som tillhörde Azusa Street-missionen var afroamerikaner. I båda dessa grupper »upplevde Gustafson mycket av andlig välsignelse«.

Efter denna första fas blev ändå den svenska missionsförsamlingen hans andliga hemvist. Han ville inte bli medlem men fick ändå vara aktiv i »sången och musiken«. Dessutom var han söndagsskollärare. Abrahamsson skriver:

Gustafson har alltid trott på och hävdat, att även barn kan göra en verklig upplevelse av frälsning. Därför arbetade han också i det spåret och fick också se resultat av arbetet för Gud bland de små. Man upplevde en verklig väckelse i söndagsskolan. (A:34) Församlingens pastor ville att Ludvig skulle bli föreståndare för söndagsskolan. För att kunna bli vald var emellertid Ludvig tvungen att ansluta sig till församlingen. Han ville gärna ha denna uppgift och lät sig övertalas. Det var första gången han tillhörde en församling (utanför Svenska kyrkan).

Abrahamsson skriver att Ludvig var förespråkare för en friare väckelselinje i församlingen utan att precisera vad som karakteriserade denna linje.

Efter en tid fick församlingen en ny pastor. Abrahamsson skriver:

Det blev inte samma förståelse för den fria väckelselinje, som Gustafson älskade och hävdade. Då han därtill hade inflytande inte bara över barnen utan hade blivit en av de ovalda ledarna för denna friare linje i församlingen, ansågs hans insats av somliga för en fara för sammanhållningen ‒ och kanske för lugnet! ‒ i församlingen. (A:37f) Ludvig fick klart för sig att »arbetet måste läggas om« och att »han inte var önskvärd i den uppgift han hade«. Detta ledde till »en allvarlig kris i hans liv«. Han lämnade församlingen.

Det framgår inte av Abrahamssons text när detta inträffade, men enligt en matrikel blev Ludvig medlem i mars 1911 (för att bli söndagsskolans föreståndare) och lämnade församlingen den 30 september 1915 på egen begäran. Han hade stöd av en majoritet av medlemmarna men ville inte strida. Senare fick han en hälsning från några av församlingens ledare som hade tagit »pastorns parti emot« honom: »Hälsa Ludvig, att vi nu förstår honom bättre än vi gjorde, då brytningen skedde«.

Efter att ha lämnat församlingen sökte sig Ludvig främst till The Open Door Church och the Church of the Nazarene.

Med The Open Door Church menas här en kyrkobyggnad som hade uppförts år 1914. En av dem som predikade där var R.A. Torrey, en av helgelserörelsens pionjärer.

Torreys lite kärva stil och sätt att nästan kommendera i mötena tilltalade inte

Gustafson så mycket, men han var bibelläraren, som alltid hade mycket att ge i sin förkunnelse. Just vid den tiden präglades inte arbetet där av någon märkligare väckelse, även om Torrey eljest i olika delar av världen fick vara ett utvalt Guds redskap till väckelse för tusenden. (A:33) The Church of the Nazarene hade bildats år 1895 som en följd av Metodistkyrkans negativa hållning till helgelserörelsen. I Nazarékyrkans lokal i Los Angeles fick han lyssna till »dr Watson«, som med sin »innerliga och gedigna helgelseförkunnelse« kom att betyda mer för honom än det han hade fått ta del av i The Open Door Church. Han reagerade inte alls emot Watsons »långt gående helgelseförkunnelse« utan menade »att de flesta är alltför försiktiga vid talet om seger och helighet«.

Under sin vistelse i Los Angeles blev Ludvig klar över att »dopet hörde samman med frälsningen och att det borde ha skett omedelbart i samband med omvändelsen«. Denna insikt gjorde att han tog med sig tre arbetskamrater till en dopplats, förmodligen vid Stilla havet. En av dem döpte och de två andra var vittnen. Abrahamsson skriver: »Gustafson anser, att det var en biblisk dopförrättning! Och varför inte?«

Tiden i Seattle

Våren 1917 bröt Ludvig upp från Los Angeles. Kanske saknade han den gemenskap han hade fått uppleva i missionsförsamlingen i mer än åtta år och ville flytta till Seattle där han visste att det fanns en livaktig missionsförsamling. Barnen följde inte med till Seattle, varför är okänt.

Även i Seattle fick Ludvig arbete som maskinist. Han skaffade sig ingen egen lägenhet. I början bodde han på ett ungkarlshotell och därefter som inneboende. Jag har endast funnit en av hans adresser. Den lägenhet eller det hus det gäller ägdes eller hyrdes av en ogift sjöman som sannolikt inte var hemma så mycket. Han hade sju inneboende varav sex var födda i Sverige eller Norge. Alla var män och i ungefär samma ålder som Ludvig.

Under den tid han bodde på ungkarlshotellet grasserade spanska sjukan i staden. Abrahamsson skriver:

Gustafson fick också sin del av sjukdomen. Han blev häftigt sjuk en dag. Smärtan tilltog, så att han till slut låg och stönade inför Gud i ensamheten: »Nu står jag inte ut med mer. Du må göra vad du vill med mig.« Då somnade han strax, och då han vaknade var smärtan försvunnen. Han fylldes av

en underbar frid, men han var så svag, att han knappt orkade tala. […] Värden kom in på besök och berättade, att på ett annat rum i hotellet fanns en svensk, troende man, om Gustafson önskade få besök. Man sände bud på mannen. Och Gustafson sade till honom: »Gud har mött mig till kropp och själ, så jag måste få prisa honom, men jag orkar inte själv. Du måste hjälpa mig.« Det blev en välsignad bönestund! Och snart var Gustafson helt frisk. (A:46) Ludvig engagerade sig i missionsförsamlingen i staden. Några immigranter från Sverige hade grundat den år 1889. Verksamheten var inte omfattade under de första 20 åren. Den var i stort sett begränsad till en söndagsskola och en ungdomsförening. År 1909 blev Erik August Skogsbergh församlingens pastor och började hålla väckelsemöten. Målgruppen var unga svenska immigranter. Stora skaror sökte sig till dessa möten som hölls i den kyrka som församlingen ägde och som kallades Tabernaklet. En ny kyrka byggdes och år 1911 deltog omkring 2 000 immigranter regelbundet i mötesverksamheten. Församlingen tillhörde då Förbundet. Ludvig deltog i verksamheten utan att vara medlem. Han fick ta hand om en söndagsskolklass. Några som hade hört Ludvig sjunga ville att han skulle göra det i Tabernaklet. Han berättar:

Någon lånade mig en gitarr, och så sköt de fram mig då och då. I början blev jag nästan rädd. Dels är jag av naturen blyg. Dels var jag rädd, att jag skulle frestas till högmod och bli oduglig att tjäna Gud. […] En särskild upplevelse i Seattle har blivit mig till stor hjälp på denna punkt. Det var en kväll jag var på väg hem från ett möte i Tabernaklet, då jag fick en bestämd förnimmelse av att Jesus gick vid min sida och sade ungefär så här: »Jag kan hjälpa dig, så att du inte tar någon skada av att bli till välsignelse för andra.« Jag hade märkt, att mina enkla sånger blev till uppmuntran och uppbyggelse och var nästan rädd. Det visste Jesus. Och så gav han mig den upplevelsen, som jag många gånger sedan varit tacksam för. (A:48f) I Seattle var Ludvig också med i grupper som samlades i hemmen och »bad om förnyelse och Andens kraft«.

Första världskriget

USA gick inte med som stridande nation i första världskriget förrän den 6 april 1917 då USA förklarade Tyskland krig. I slutet av juni landsteg de första amerikanska trupperna i Frankrike, men det skulle dröja nästan ett år innan USA satte in soldater och materiel i en omfattning så att krigsutvecklingen påverkades till de allierades favör. Men en lång tid före krigsförklaringen hade USA bidragit med krigsmateriel och framför allt påbörjat upprusningen.

I Los Angeles uppmärksammade Ludvig den propaganda för upprustning som gjordes långt innan USA gick in i kriget. Han noterade att de kristna i allmänhet inte reagerade på det hat mot de stridande på Tysklands och Österrike-Ungerns sida, som ofta kom till uttryck i denna propaganda.

Och då den fabriksledning, som han själv arbetade under, ställde sig i spetsen för en demonstration för rustningar ‒ i själva verket en ren affär, då det var en mekanisk verkstad, som arbetade delvis i rustningsindustrien ‒ då uteblev helt enkelt Gustafson, även om det kostade honom åtskillig försmädelse efteråt. Och då man utfärdade en order från fabriksledningen om söndagsarbete, då ställde han sin plats till förfogande hellre än att gå med på detta, som också var en i varje fall indirekt följd av kriget. Han behövde dock inte sluta, då han var en skicklig yrkesarbetare, som man inte ville bli av med. (A:43) Hösten 1917 fick Ludvig genomgå den procedur som i Sverige kallas mönstring. På grund av sitt arbete inom den mekaniska industrin var det inte aktuellt att kalla in honom till krigstjänst. Sannolikt var det företag han arbetade vid engagerad i produktion av krigsmateriel eller förutsattes kunna bli det om krigsutvecklingen krävde ökade insatser.

Ludvig förvånades över hur man i kyrkorna såg på dem som blev inkallade till krigstjänst eller som gick ut frivilligt.

I kyrkorna nästan avgudades de unga medlemmar, som hade fått gå ut i krigstjänst. Man hade ‒ liksom nu under sista kriget ‒ tavlor uppsatta i nästan varje kyrka, där en svart stjärna markerade dem, som var ute under fanorna och en gyllene stjärna dem, som stupat »för fosterlandet«. (A:44) Ludvig menade att det var »svårt att finna stöd i Guds ord för en glorifiering av detta slag av krigets s.k. hjältar«; det var inte »ett hjältedåd att döda sin nästa, även om det skedde i fosterlandets namn«. När kriget upphörde rycktes han inte med »i de väldiga glädjeutbrotten över segern« ‒ »den hade kostat för mycket blod«. Abrahamsson nämner inget om huruvida det var ett problem för Ludvig att han arbetade inom rustningsindustrin.

Uppbrott

Ludvig hade aldrig under sina år i Amerika funderat på att flytta hem till Sverige, men efter att USA gick med i kriget »kom en ny känsla över honom«. Han trivdes inte som förr och i januari 1920 bröt han upp från Seattle och flyttade till Dora och John i Los Angeles. Den 13 mars 1920 ansökte han om ett pass. Han uppgav att resan till Sverige gällde besök

hos släktingar. Han kunde inte precisera när han skulle återvända till USA.18 Ludvig skulle resa tillsammans med en vän och dennes hustru, Wilfrid och Matilda Wallenius19 som skulle göra ett tre månader långt besök i Sverige. Wilfrid var troende. Han arbetade som maskinist i Los Angeles. Han och Ludvig hade känt varandra sedan år 1908. Resan skulle göras med fartyget Stockholm till Göteborg med avgång den 1 maj från New York.

Ludvigs passfoto Abrahamsson skriver inget om de överväganden som Ludvig måste ha gjort före sin avresa till Sverige. Theresa och Samuel skulle inte följa med. Theresa arbetade som stenograf och Samuel som reparatör i en musikaffär. Vi får inte veta varför de stannade kvar i Los Angeles och vad Ludvig kände inför skilsmässan. De hade sannolikt inte träffat sin far särskilt ofta de senaste tre åren. De trivdes nog bra i Los Angeles och hos familjen Karlson och var inte beredda att flytta.

18 USA drabbades av en kortvarig men kännbar depression efter krigsslutet. Ludvig var emellertid inte arbetslös i januari 1920, utan han torde ha sagt upp sig från sin tjänst. 19 Valfrid Vallenius (f. 1874), som hans namn var i Sverige, och hans hustru Matilda

Andersson (f. 1871) bodde i Töreboda i Västergötland när de gifte sig 1895. De fick en son i början av juli samma år, som emellertid dog redan i början av augusti.

Sannolikt var resan till USA då redan bokad. Valfrid fick sitt flyttningsbetyg till

Nordamerika 7/9 1895, medan Matilda tog ut sitt 14/3 1896. Kanske kunde hon inte resa samtidigt som Valfrid på grund av sjukdom. I USA bodde makarna först i staten New York, sedan i New Jersey för att slutligen bosätta sig i Kalifornien där de bodde resten av sina liv. I USA kallade sig Valfrid för Wilfrid och började skriva sitt efternamn med »W«. Han avled år 1953 i Los Angeles.