kåseri
Nu åker mattpiskan fram igen! F
önstret i mitt nya arbetsrum bjuder på en underbar utsikt. Därifrån ser jag ut över ett fantastiskt hus från jugendtid, omgivet av en lika gammal fruktträdgård, hallonland, jordgubbsland … Jag har inte sett en sådan trädgård sedan jag var liten. Nu, när hallonen är uppätna och äppelträden tappat sina blad så avslöjar den ännu en syn som värmer mitt hjärta: En mattbom!
hade två inslag som det inte tummades på. De handlade inte om fredagsmys med chips (ännu inte uppfunnet) och se på TV (heller inte uppfunnen).
EN SÅDAN HAR jag väl knappt heller sett sedan jag var liten. I alla fall inte just en sådan här, i enkel rättuppochned-modell, Piska dig riktigt varm i vinter. med tre lagom tjocka rör som fogats samman med två böjda Nej, på fredagen kom far cyklande rör. Punkt slut. Inga fällbara hyllor från fabriken med en tårtkartong att lägga mattorna på, inga hissanordningar eller andra finesser; bara på styret. Alltid napoleonbakelser. just så som mattbommen på gården Dessa sattes på vänt, för först ingick det i fredagsritualen att alla såg ut där jag växte upp. tvårumslägenhetens mattor rullades På fyrtiotalet var det självklart att ihop med gemensamma krafter, där det skulle finnas en mattbom där det även jag var inblandad, varpå far fanns ett hus. När slutade det vara gjorde sin manliga plikt och bar ner så? Jag vet inte. Jag vet bara att det dem för trapporna och gav dem en måste vara många decennier sedan rejäl omgång med mattpiskaren, jag såg en mattbom eller hörde det medan mor tvättade av golven. stadiga, rytmiska ljudet av en mattpiskare som slår mot en matta. Därpå var hemmet renat och bakelserna kunde sättas fram. När jag var liten var det ett ljud som hörde fredagarna till. Fredagen DET KÄNNS VÄLDIGT rejält, jämfört med den normlösa tillvaro vi har nu, CHRISTEL KVANT de flesta av oss, vi är inget undantag är författare, tyvärr. Det är mer så att dammsujournalist och garen åker fram när andan faller på fotograf med inriktning på eller dammråttorna börjar dyka upp trädgård.
98
på sina favoritställen. Inte blir det så härligt rent och friskt som när far bankade mattor och mor tvättade golven! Nu har jag alltså mitt livs chans att be att få låna den mattbom som har uppenbarat sig i synfältet. De snälla nya grannarna bjöd generöst på äpplen i september, de skulle säkert låta mig använda den någon gång om jag bad. Jag har en fin mattpiskare i städskåpet. Det har jag alltid haft, men bara använt till att piska lite halvhjärtat på soffkuddar och annat som kunnat hanteras på ett trädgårdsbord. Så, vad hindrar mig? Det vore ju särskilt passande och lämpligt nu att använda kroppskrafterna i stället för elen, som blivit så dyr. MEN DET ÄR JU just detta med kroppskrafterna. Jag minns min fars lätta steg i trappan. Han extraknäckte som tidningsbud, det var en enkel match för honom att lasta på sig så många mattor som armarna räckte till för att famna och kuta upp och ner med dem några våningar. Där är vi inte nu, mannen och jag. Han vågar fortfarande cykla, trots att han välte med cykeln i förra veckan. Det händer att han cyklar bort till byns kondis och kommer tillbaka med en liten tårtkartong. Så långt stämmer det. Men i övrigt får var sak ha sin tid, och nu får vi nog vara tacksamma för vår dammsugare. ● P R O M E D L E M ST I D N I N G
NR 7 • 2022
