Livet efter

Metoo ruskade om Sverige och tusentals kvinnor vittnade om övergrepp inom olika yrken. I krogbranschen var metoo snarare något man skämtade om – trots en arbetsmiljö marinerad i sexism och trakasserier. Men nu börjar branschen äntligen förändras.

ristina Zampoukos är forskare vid Mittuniversitet, campus Östersund, och hösten 2020 publicerade hon, Klara Persson och Katja Gillander Gådin en rapport om sexuella trakasserier i restaurangbranschen.

– Jag har studerat hotell- och restaurangbranschen ganska länge och jag förstod att det var ett stort problem, och även ett strukturellt samhällsproblem. Dessutom har en hel del av mina studenter här på universitetet arbetat på restaurang och de har vittnat om trakasserier och till och med våld, säger Kristina Zampoukos.

Blev du överraskad av det som kom fram i de 24 djupintervjuerna?

– Både ja och nej. Jag visste ju att problemet existerar, men ibland tänkte jag att ”oj, det här var ganska grova saker”.

Rapporten heter ”Är du en sådan där #metoo?” och ni skriver att många i krogbranschen bagatelliserade det. Fick uppropet 2017 ingen effekt där?

– Metoo fick tveklöst ett brett genomslag i det svenska samhället. Men visst är det många på krogen som fnyser åt det, medan andra tar det på större allvar.

Spelar de allmänna förhållandena på en arbetsplats någon roll?

– Ja, om man lägger scheman med långa arbetspass och ofta låter folk jobba extra blir många slitna och trötta. Det finns dessutom en machokultur, främst i krogköken, att du ska kunna stå på och jobba hårt, den som inte jobbar övertid är en vekling. Då är det lätt att ta till alkohol för att kunna varva ned. Det i sin tur spär på problemen med trakasserier, hot och våldsamheter. Det är inte rocket science att vettiga arbetstider gör att du lättare orkar vara trevlig mot dina arbetskamrater och att folk mår bättre om de hinner ha ett liv utanför jobbet.

Men många gillar väl umgänget med kollegorna och att man är som en enda stor familj?

– Det finns ju två sidor. En familj kan ge trygghet, men också vara platsen för övergrepp och våld.

Spelar det någon roll att många är unga?

– En hel del är på sitt första jobb och har ofta ingen koll på vilka rättigheter de har. De är inte med i facket, de behöver pengarna, vill passa in, tror att den hårda jargongen hör till. De har väldigt svårt att ifrågasätta och är tacksamma offer. En annan försvårande omständighet är de många tillfälligt anställ- da. Det är lätt att tänka att ”jag får stå ut med det här, jag ska ändå sluta snart.”

– Och i en intervju berättade en sommelier att vissa krogar har så hög status att vissa stod ut med olika arbetsmiljöproblem och ibland rent kriminella handlingar enbart för att få med dem i sitt cv.

Ien enkätundersökning som gjordes 2019 av SVT och Hotell- och restaurangfacket angav närmare fyra av tio att de utsatts för sexuella trakasserier av gäster minst en gång det senaste året.

I enkätsvaren fanns beskrivningar av grova övergrepp:

”En man sade att han skulle hoppa över baren och våldta mig”, berättar en kvinna.

En annan kvinna beskriver hur en manlig gäst trycker ansiktet mot hennes mage och lägger händerna på hennes rumpa när hon ska duka av.

I Arbetsmiljöverkets omfattande ”Arbetsmiljöundersökningen 2021” hade det senaste året sex procent av de anställda i hotell- och restaurangbranschen utsatts för sexuella trakasserier av chefer eller arbets- kamrater och 14 procent av gäster. Det är omkring tre gånger vanligare än genomsnittet.

 Både forskaren Kristina Zampoukos och kocken Sofia B Olsson har bilden av att även om Metoo-uppropet fick stort genomslag i Sverige så bagatelliserades frågan om trakasserier mot kvinnliga medarbetare på många restaurangarbetsplatser.

En som till slut fick nog av missförhållandena inom branschen är Sofia B Olsson, kock och operativ chef på restaurang Vrå i Göteborg. Hon har tillsammans med kocken Anna Broms tagit initiativ till uppropet #härtardetslut och nätverket Framtidens krogkultur.

– Jag har en rätt lång karriär som kock bakom mig och blev som ny i branschen utsatt på grund av att jag var kvinna. Det har funnits en machokultur i många av de organisationer där jag arbetat. Jag har satt gränser, men samtidigt vill man ju få respekt och vara en i gänget. Det kan kännas som att man behöver anpassa sig i rådande kultur för att bli accepterad.

Vad hände dig mer konkret?

– Jag blev utsatt för hela registret av härskartekniker, alltifrån osynliggörande och ifrågasättande till sextrakasserier och fysiska kränkningar. Det handlar egentligen bara om makt – inte om sex eller något annat. Sedan när jag själv blev chef ville jag leda mer inkluderande. Jag har haft nolltolerans mot sexism, homofobi och trakasserier.

Vad betydde metoo-uppropet?

– Personligen fick det mig att titta tillbaka på att jag som ung kvinna i beroendeposition återkommande var utsatt av olika alfahannar, precis som andra kvinnor blivit utsatta av kända regissörer eller dirigenter. Det är samma strukturer som upprepas i olika yrken. Men jag kände också att metoo inte fick det genomslag i vår bransch jag hoppats på. Folk på krogen mest skojade om det. Det blev som en gimmick ”det där var inte så metoo”.

Sommelieren Tina Trigg driver restaurangen Café Cuvée i Stockholm tillsammans med sin man, kocken Markus Löfgren. Hon ser trakasserierna som ett problem när det gäller kompetensförsörjningen.

– Om vi ska kunna locka unga människor till vår bransch måste vi komma bort från kommentarer som ”Tycker du att nya praktikanten är söt?” Det händer ju även på stora restauranger, med stora namn. Det finns en jargong, det skickas bilder. Det kan bli en extremt osund arbetsmiljö. Jag skulle inte vilja att min son skulle utsättas för att arbeta i en sådan grupp. Det får gärna vara männen som sätter ned foten. Och de största egona får gärna gå i pension.

Varför är sexuella trakasserier vanliga i branschen?

– Det kan vara något med män i grupp och att man jobbar väldigt nära varandra med arbetsuppgifter som gör att du kan snacka under tiden. På grund av arbetstiderna umgås vi också ofta på fritiden. Det finns gott om tillfällen att skapa konflikter.

Hur ser det ut hos er?

– Vi är en ganska liten restaurang och vi tar upp konflikter direkt. Om någon har en otrevlig ton säger vi till. Vi ger också våra medarbetare bekräftelse, berättar för dem hur viktiga de är, sprider beröm och feedback från gästerna. Det ger väldigt bra stämning. Och vi har de gulligaste gäster som finns. De är aldrig otrevliga.

Även om kvinnliga kockar och servis är överlägset mest drabbade av trakasserier kan manliga medarbetare också få oönskade inviter.

En kille vi kan kalla Victor har sommarjobbat som bartender på krogarna runt Stureplan och gör numera inhopp på olika event.

– En av mina närmaste chefer är rätt flörtig. Å ena sidan får det mig att känna mig uppskattad, men det kan blir lite närgånget också. Inte så att det är obehagligt och att jag inte vill gå till jobbet, men det känns oproffsigt. Det har hänt även på andra arbetsplatser, då var jag till och med minderårig.

Gästerna då?

– Eftersom jag mest arbetar på event och konferenser blir det inte mycket barhäng för gästerna. Det ska gå fort, vi blandar standarddrinkar. Det finns ingen tid till småprat och jag bjuder heller inte in.

Han gillar sin nuvarande chef men är kluven.

– En gång när vi i personalen festade utanför jobbet undrade hon varför jag inte ville ta ecstasy med henne. Märkligt. Jag kan undra ibland varför vi kommer så bra överens. Är det för att jag är bra på mitt jobb eller för att hon gillar mig av andra skäl?

Hur ska restaurangbranschen få bukt med machojargongen och trakasserierna? I rapporten ”Är du en sådan där #metoo?” serveras en del lösningar.

– Både arbetsledningen och de anställda har ett ansvar. Alla måste vilja ha en god arbetsmiljö. Bristen på arbetskraft skulle kunna få det att vända till det bättre. Och jag tror att dagens unga har en större medvetenhet om vad som är okej än min generation. Vi talade inte om ”stopp min kropp” i skolan. Fler arbetsgivare tar också ett ansvar. De inser att det är bra för deras företag om personalen trivs och inte är rädda för arbetsledningen.

Så jag tycker att jag ser ett ljus i mörkret, säger Kristina Zampoukos.

Arbetsledarna är viktiga.

– De sätter ribban och tonen på arbetsplatsen, på gott och ont. Men i dag är det inte ovanligt att en person blir chef för att ledningen vill behålla hen något år till. Det vore bra med en mer strategisk selektering – och utbildning.

Träffade ni på några sådan ställen?

– Särskilt ett ställe hade en genomtänkt filosofi. De hade frågat sig: ”Vilka vill vi vara och hur ska vi spegla det i våra olika arbetslag?”. De insåg också att om det gnisslar någonstans måste man ta tag i det och inte bara låta det pågå. Annars har man sig ett riktigt elände till slut.

Vilket är det största problemet, trakasserier från gäster eller från kollegorna?

– Det verkar lättare att hantera gäster som missköter sig. Även om den manliga personalen trakasserar sina kvinnliga kollegor sluter de upp om det är någon gäst som missköter sig. Det är mycket svårare för den utsatta att hantera det som sker bakom kulisserna. Mekanismer som rädsla för repressalier gör att man inte vågar anmäla. Det är så tystnadskulturen gror.

När Sofia B Olsson läste vittnesmålen 2020 om Stefano Catenaccis sextrakasserier på Operakällaren blev hon mycket upprörd.

– Det var uppenbart att hans beteende hade pågått länge och att kollegor i branschen hade vetat om det men inte agerat för att ändra det.

Han har uppenbarligen missbrukat sin maktposition i branschen och samhället.

– Då tänkte jag att nu får det fanimej vara nog. Vi kan inte sopa problemen under mattan längre och det fanns jättemånga där ute med samma erfarenheter som jag. Catenacci var inte ett enskilt problem utan del av ett mönster.

Hon talade med kollegan Anna Broms och de bestämde sig för att göra ett nytt upprop.

 Tina Trigg som driver Café Cuvée i Stockholm ser gärna att även männen sätter ner foten mot sextrakasserier i restaurangkök och matsalar. ”Och var arga med oss, inte för oss”.

 Ska det vara så här på jobbet? Blir jag inringd igen om jag markerar mot killarna? Många i restaurangbranschen är unga, oerfarna och har inte fast anställning. Det kan vara svårt att ifrågasätta sunkig jargong och sexism.

– Vi var en grupp erfarna kvinnor från branschen som ställde upp i #härtardetslut. Många av oss hade liknande erfarenheter och ville visa att det finns positiva förebilder som tar plats, och jobba för en annan kultur i restaurangbranschen.

Men trots stor uppmärksamhet var det inte många män som agerade.

– Vi insåg att vi måste organisera oss så jag bjöd in till ett seminarium. Då var vi ett löst nätverk, men vi bestämde att vi skulle bilda en förening och det blev Framtidens krogkultur. Vi vill verka för en positiv, jämställd och inkluderande restaurangbransch.

Har du några råd till den som vill motverka trakasserier?

– För det första: Hör du något, säg något. Våga ifrågasätta. Och ett tips jag fått är att första steget att bryta en problematisk machokultur kan vara att ”play silly”. Låtsas som att du inte förstår när någon fäller sexistiska kommentarer. Fråga: ”Vad menar du?”

– Fråga också den som utsätts om hen känner sig trakasserad. Identifiera problemen. Om vi inte kan benämna det som händer blir det väldigt svårt att lösa dem. Är problemet mäns