På dansgolvet

Dansen i sig var navet som allt rörde sig kring för ungdomarna som sökte sig till de österbottniska och västerbottniska dansplatserna under den tidsperiod som vår undersökning omfattar. Ungdomarna strålade samman fyllda av stora förväntningar och förhoppningar, levde sin danskväll med glädjeämnen och besvikelser och så mynnade allt ut i en sista dans och i vägar som kanske skildes men också i drömmar om ett nytt möte med nya förhoppningar och nya förväntningar.

Vid danskvällens början En danskväll i Österbotten började vanligen officiellt klockan åtta, i Västerbotten först klockan nio, men alla var sällan på plats i inledningsskedet och inte på långt när alla dansade till orkesterns första takter. De österbottniska

Dans på dansbanan i Burliden, Burträsk, en ljus sommarkväll 1924. Foto: Elof Olofsson. Västerbottens museum.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet 103

orkestrarna inledde ofta med en vals, ibland med en samba, och då var det vanligen flickorna som tog ut stegen. Någon säker och valskunnig pojke kunde våga sig fram men det var inte så vanligt. Pojkarna stod mest som betraktare och flickorna visade upp sig för betraktarna.

En blick in på dansgolvet gör klart att kvällens första vals är på gång. Det är bara flickor som dansar med varandra och pojkarna står runt och kollar, vilka som är på plats. Vals är inte en innedans bland pojkarna. Men det kommer att bli bättre för nästa är med säkerhet en tango. Då styr allt manfolk stegen mot flickhopen*, som gyttrat ihop sig längs vänstra väggen. (Kvinna Öb 1941)

Man kom till dansplatsen för att dansa – och för att träffa någon snygg typ förstås! När den oftast överfulla bussen kom fram betalade man inträdet, bytte skor och fixade till sitt yttre, placerade handväskan med allt innehåll på bänken … och så var man redo att bli uppbjuden, helst varje dans och av de rätta personerna! (Kvinna Öb 1945)

Vanligen stod flickorna uppradade längs den ena väggen i danssalen i flickhopen, medan pojkarna stod på den motsatta sidan i pojkhopen*. Så var det både i Västerbotten och i Österbotten. När orkestern spelade upp blev det liv och rörelse bland pojkarna. killarna stod ned från trappen och östra väggen. Och var det mycket folk så hamnade flickorna nästan mitt på golvet. Det vart så många så att säga. Så då gällde det, när dom börja spela vart det en jädrans rusning. Många ville ju vänta och höra vad det vart för slags musik som kom, tango eller vals eller … om man börja bli säker på att dansa så kunde man gå och strosa lite grann innan musiken kom så man var säker på att få tag på en tjej som man ville dansa med. (Man Vb 1929)

Nyårsfirande på Tuböle i Skellefteå 1954. Foto: Wollmar Lindholm. Skellefteå museum.

I flickhopen, flickhögen eller ”kohögen”, ”koskocken”, ”kohopen” som några lite förakt-

104

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

fullt kallar den, levde flickorna i förväntan och spänning med i situationen.

Dansandet var rena rama köttmarknaden. De mest populära flickorna satt helt oberörda på bänken längs bakre delen av paviljongen medan de mindre populära trängde sig högvis allt längre fram mot pojkarna för att ha en chans att bli uppbjudna. Det var hårda kamper som utspelades om utrymmet. Ibland, speciellt lördagskvällar, då antalet ungdomar var som allra störst stod flickorna till slut nästan näsa mot näsa med pojkarna innan musiken vidtog. Att ha förmånen att vara ett eftertraktat byte och sitta i lugn och ro på bakre bänken och invänta någon var också olidligt spännande. Pojkarna som uppsökte bortre delen av paviljongen för att bjuda upp flickorna där trängde sig rakt genom den församlade flickhopen, vilket inte var någon lätt uppgift. (Kvinna Öb 1946) Flickorna följde nogsamt pojkarnas rörelser. Vanligen gällde det för dem att hålla sig väl framme även om de kanske kände sig blyga och generade.

Det gällde att hålla sig i främsta ledet, för att förhoppningsvis bli uppbjuden. Pojkarna vandrade av och an, letade, ibland bjöd de upp på förhand, om det var någon särskild de ville dansa med. När musiken började, kom de stormande som en mörk vägg emot oss! Jag var ganska blyg och tillbakadragen och höll mig gärna lite i bak-

grunden. (Kvinna Öb 1939) Ofta var det trångt, flickorna stod i två, tre rader bakom varandra, ofta i sidled med ena axeln framåt. Jag ville synas lite, men inte helt. Idag kan icke-dansande som inte har levt i samma danskultur anse att det måste ha varit förfärligt att ”bjuda ut sig”. Jag upplevde inte att jag bjöd ut mig. Vi flickor bara inväntade en dans och detta inväntande var en naturlig del i vår danskultur. (Kvinna Öb 1942)

I ”kohögen” kunde det nog vara lite armbågsmentalitet, för chansen att få sig en dans var störst om man stod längst fram, men visst var det pojkar som tittat efter någon speciell och om denna stod bakerst banade de sig väg dit. (Kvinna Öb 1959)

Ibland försökte flickorna med sina blickar påverka pojkarnas val om de starkt önskade sig en viss danskavaljer, eller det motsatta med att hålla sig undan om den potentiella danskavaljeren inte föll riktigt i smaken, om han var berusad eller annars olämplig.

Som flicka följde jag noga med blicken den som jag väntade på. Ibland lyckades det, ibland valde han någon annan och det var ju inte roligt. Den som inte blev uppbjuden fick sätta sig på bänken framför scenen eller stå i en mindre hop med andra som haft samma öde. Om pojkarna inte hittade den de sökte vände de tillbaka, gick ut ur salen

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

eller stod i mindre klungor och såg på dem som dansade. (Kvinna Öb 1943)

Sen gällde det att ställa sig på en bra plats, så att man blev uppbjuden. Det var ju spännande, och inte var det alltid man gillade danskavaljeren, men sällan tackade vi nej. Hellre sprang man och gömde sig bakom flickhögen, så att man var otillgänglig om man såg att nån ”fel” pojke styrde stegen mot en. (Kvinna Öb 1946)

Det var spännande att stå i raden och dansen började, pojkarna började strömma till när musiken började spela. De gick i rad framför oss flickor (som stod i en hög vid sidan av dansgolvet) och när de såg någon de gillade lade de upp en hand mot flickan, som sen gick fram till pojken. […] Det måste ha varit oerhört stressigt för både pojkar och flickor att ha det så här. Jag minns inte att någon avböjde någons uppbjudan alls, kanske bara om någon var påverkad eller klart full. (Kvinna Öb 1956)

Man skulle i allmänhet gå och dansa då man blev uppbjuden, men om någon var alldeles för berusad var det tillåtet att avböja. Då kunde det hända att samma pojke bjöd upp den som satt bredvid och följande och följande, vilket gjorde att ingen gick. Det var liksom lite förnedrande att då gå och dansa med en som många gett nej till. (Kvinna Öb 1959) da upp till dans hade inte någon lätt uppgift. Också de var blyga och osäkra. Det visar många av minnesanteckningarna.

Med tiden blev även jag modigare, vi pojkar stod uppradade mittemot flickorna, visst hände det att jag stod i främsta raden, för att vara säker på att hinna bjuda upp den flicka man spanat in. Var man intresserad av någon flicka, var det vanligt att bjuda upp henne så tidigt på kvällen som möjligt, första dansen efter pausen var också viktig. (Man Öb 1938)

Jag bogserade flickorna framför mig, kanske i takt? […] danssalen var ”stoor”, att ta sig ensam över detta hav till flickhopen var en utmaning! Jag besökte uf-lokalen för några år sen. Oj vad den hade blivit liten! (Man Öb 1941)

När det sen blev ”vanlig” dans gällde det att bjuda upp. Då sökte sig pojkarna i pojkhögen fram mot flickhögen, man såg den tilltänkta danspartnern i ögonen, bockade lite och fattade hennes hand och gick ut på dansgolvet. När dansen var slut gick man hand i hand tillbaka och lämnade flickan på den plats där man bjudit upp henne. […] Detta att bjuda upp var inte alltid det lättaste. Ibland kunde det vara svårt att hitta den flicka man sökte, kanske hann någon annan före och så var man tvungen att söka igen. Och visst rörde sig tankar som ”duger jag åt henne?” i huvudet. (Man Öb 1955)

105

106

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

Nyår på Tuböle i Skellefteå 1954. Flickorna väntar på att bli uppbjudna. Foto: Wollmar Lindholm. Skellefteå museum.

Sedan var man inte så blyg mera att bjuda upp flickor. För visst var det nervöst om det var någon man hade lite mera känslor för. (Man Öb 1960) Det fanns flickor som levde sig in i pojkarnas dilemman och kände förståelse och medkänsla med dem.

Orkestern spelade de första tonerna, de pojkar som trodde sig vara populärast rusade efter de flickor som stod närmast scenen och var vackra och eftertraktansvärda.

Resten av pojkarna började gå längs raden av flickor och bjöd upp olika snabbt beroende på om självförtroendet räckte till och om hon som han spanat in var nåbar. Många pojkar gick gång på gång längs hela raden utan att bjuda upp, modet svek.

Andra, mindre populära pojkar, blev också utan, de försökte bjuda upp men flickraden gick som en våg undan och ifrån den självutnämnde kavaljeren. Så mycket sorg och besvikelse det måste ha blivit för många ungdomar. (Kvinna Öb 1949)

Den första gången på dans var alltid ett spännande ögonblick också för flickorna.

Man var väldigt rädd och försiktig, vågade nästan inte gå in, men sen blev det ju mer och mer, då man fick komma in och dansa

gav det mersmak. (Kvinna Vb 1952) Man var ju nervös i början, du milda tid, inte visste man hur det känns när man aldrig provat dansa med någon, det var ju spännande. (Kvinna Vb 1957)

När man började kvällens dans gav det en viss trygghet att bjuda upp någon som kändes bekant och på så sätt bekväm. Både i Österbotten och i Västerbotten sökte ungdomarna sig gärna till sin egen grupp när de första dansstegen för kvällen skulle tas. Det var kanske någon ur det gäng som följts åt till dansen men det kunde också vara en trygg bekantskap från tidigare danskvällar. Det blev ofta så att både flickorna och pojkarna hade sina ”danskunder” som de dansade med kväll efter kväll även om kretsen också breddades. Där spelade damernas dans en viktig roll.

Jag bjöd gärna upp flickor från stan som jag hade lagt märke till i dansbussen. Egentligen vet jag inte varför, men kanske var det en trygghet i det. (Man Öb 1955)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

Träffades hos nån, drack kaffe och for iväg. Man dansade ofta inom gruppen först, sen träffade man andra. (Kvinna Vb 1952)

Man bjöd upp flickkamrater (skolkamrater, skriftskolkamrater osv.). (Man Öb 1945)

Man fick ju som ett gäng som man ofta dansa med på alla ställen, för man börja ju känna rätt mycke folk överallt. Det fanns ju alltid 10–15 olika tjejer som man hade dansat med massor av andra gånger. (Man Vb 1949)

Men det fanns också ett motsatt beteende.

Med byns flickor dansade man inte heller. Det hörde bara inte till. (Man Öb 1949) Valet av en obekant danspartner kunde föra med sig överraskningar eller andra förvecklingar. Ofta var den fysiska storleken, speciellt hos flickorna, en källa till problem.

Eftersom jag var lång blev det ofta så att någon kortare kille kom och bjöd upp mig. Jag minns hur jag plågades av det då jag var längre än killarna som dansade med mig. Det var en plåga av värre sort. Jag undvek att sitta, för då kom säkert någon kort kille. (Kvinna Öb 1954)

I Helsingby var jag en gång på Damernas afton och råkade ut för en storvuxen flicka, som kom och bjöd upp dans efter dans. Det var i och för sig en god lärdom: jag kunde väl förstå hur flickor kan kän-

107

Dans i Bygdsiljums folkpark 1964. Foto: Martin Lindqvist. Skellefteå museum.

108

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

na sig när de gärna skulle dansa med någon annan, men det alltid är någon energisk som gång efter gång hinner före. […] I Ilmajoki bjöd jag upp en flicka, som satt kvar på bänken. I stället för att, som vanligt, flickan hoppade ner från bänken, reste hon sig ett huvud högre än mig. Hon tog ett stadigt grepp och var nog den som förde i dansen. Det var nästan en lättnad när jag slutligen fick följa henne tillbaka till bänken. (Man Öb 1936)

Det sågs inte med blida ögon om någon tackade nej till en dans efter att ha blivit uppbjuden. Det uttalar sig också en man om.

Men just på dansen, du ska egentligen inte nobba. Det är lite en oskriven lag. Blir du uppbjuden, så ska man nästan dansa, tycker jag. (Man Vb 1960)

Vanligen valde den uppbjudna att följa med, men försökte senare under kvällen undvika att situationen upprepades. Både i Västerbotten och i Österbotten var det accepterat att nobba en kavaljer som var onykter eller bråkig.

Det var inte trevligt att gå upp med en som var full. Näe, det kunde man nobba, men normalt, även om man tyckte illa om den som kom så inte vågade man nobba då inte. Nog gick vi upp och dansade nog. (Kvinna Vb 1931 och Kvinna Vb 1926) Bjöd någon berusad upp, dansade vi motvilligt med, om vi inte hann smita undan. Det ansågs mycket oförskämt att direkt neka, man kunde ”straffas” på olika sätt av den nobbade och hans kamrater. (Kvinna Öb 1935)

För mig var det självklart att om man var på en allmän dans, så dansade man med den som bjöd upp. Men om denne var full eller bråkig, fick man tacka nej. Jag minns en gång i Karvat, i början av kvällen. Flickorna satt på bänkarna under fönstren. Då orkestern började spela och pojkarna började röra på sig, såg vi bland dem en man som hade ett starkt belastande rykte. […] Den ena efter den andra av flickorna skakade på huvudet, då han bjöd upp. Till all lycka tackade en av dem ja. Jag drog en lättnadens suck. Hade han kommit ända fram till mig, skulle jag ha känt mig tvungen att dansa med honom. (Kvinna Öb 1936)

Nobba gjorde man bara om någon var full och stökig, kladdig hör ihop med det, ingen nykter kille kladdar på dansgolvet. Nog hände det att någon lämnades på golvet, men det var inget märkvärdigt, inget omgivningen reagerade på speciellt. (Kvinna Vb 1963)

Det kunde ändå bli ganska lustiga förvecklingar som för den unga man som ännu inte

lärt sig dansa.

Redan innan jag kunde dansa, åkte jag gärna till dansplatser, roligt att vara med,

titta på folk, cykla dit med kompisarna. En gång gick jag bakom den ivriga flickskaran för att titta på dem som satt kvar. Jag snubblade på ett par utsträckta ben, bad om ursäkt, varpå flickan trodde att jag bjöd upp och reste på sig. Jag förskräckt: Nej, nej, jag ska inte dansa. Och så flydde jag. (Man Öb 1936)

De första ”riktiga” dansstegen på dansgolvet lever kvar i mångas minnen, kanske mer i pojkarnas än i flickornas. För pojkarna kändes steget nästan dramatiskt. Det var ju de som skulle ta mod till sig och bjuda upp och det var de som skulle föra i dansen och få ett flyt i det hela. Hela deras självkänsla och självtillit sattes på prov och lättnaden var stor när projektet rotts i land.

På vintern var jag på danser på lördagskvällar. Jag satt på bänken och såg på när andra dansade, själv kunde jag inte dansa. Jag tänkte … här kan jag inte börja sitta och se på när andra dansar. Jag tog mod till mig och gick och bjöd upp en obekant flicka. Jag började med att föra henne framåt, sedan försökte jag svänga henne mot höger men det gick inte, så vi fortsatte framåt, sedan försökte jag svänga henne till vänster men det gick inte heller, så vi fortsatte framåt tills vi kom mot den heta kaminen, där var det stopp. Vi gick bakåt hela vägen till andra sidan tills vi kom mot den andra kaminen som var brännhet, det var bara att stanna och fortsätta framåt igen, jag tackade för dansen!

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

[…] Så var min danspremiär gjord. (Man Öb 1949)

Under ungdomstiden kunde jag inte dansa någon annan dans än ”tango”. Min stora skräck var att orkestern skulle byta till en snabbare låt efter att den spelat en långsam som första låt. Detta hände dock i princip aldrig. […] Jag såg med beundran på några pojkar från grannbyn som svepte fram över dansgolvet och behärskade både vals och schottis. Jag undrar var de hade lärt sig. (Man Öb 1947)

Då kommer min kompis som inte får takten i benen att stämma. Han finner sig och stannar och försöker skylla på skorna. Han börjar småskrinna och sparka med sulorna mot golvet som om det satt någonting under skorna. Sedan fortsätter han att dansa, men det blir ingen ordning på takten i den dansen. Så kan det gå när man är nybörjare. (Man Öb 1933)

Jag är inte särskilt musikalisk. Det var normalt att man, när orkestern spelade upp, frågade kompisar vad det var för dans: foxtrot eller tango. Schottis undvek jag, jag hittade vanligen takten först vid sista varvet. Tango eller fox spelade inte så stor roll, det var ungefär samma steg ändå. (Man Öb 1936)

För mig var det en hög tröskel att stiga över, då jag tog mina första danssteg. Men samtidigt kände jag en lättnad och befri-

109

110

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

else, jag hade ju vågat, tagit steget ut i vuxenlivet. (Man Öb 1938)

Jag var väl lite blyg för tjejer redan då, ung och fräsch. Så jag hade lite problem att ta i en tjej och dansa. Men första dansen jag gjorde var borta på Folkan, jag dansade till Prince, en lugn låt som gick inte alls att dansa till, och det var premiär, och det kändes det gick ju riktigt bra. Tyckte i alla fall tjejen jag dansade med. (Man Vb 1960) Också tobaksrökning spelade en roll när det gällde för ungdomarna att dölja sin osäkerhet. I Västerbotten rökte man på vissa ställen inne i danslokalen, t.o.m. på dansgolvet. Det gjorde också flickorna i väntan på att få dansa. Det blev ett sätt för dem att stärka självkänslan om de inte blivit uppbjudna.

De rökte på golvet medan de dansade, lite i småfyllan, helt OK, aska, glöd, att ingen brände upp sig med all spray damerna hade i håret. (Man Vb 1947)

Det var ju, jag tillhörde dom där som blev uppbjuden väldigt mycket. Så att, jag kan tänka mig det är en anledning till att jag aldrig har rökt, till exempel. För det var ju där man lärde sig röka när man skulle stå och vänta på att bli uppbjuden. Men jag var uppbjuden så gott som jämt, så att … jaa. (Kvinna Vb 1944)

Många av dom börja röka. För att det gällde ju att ha nånting att göra när man stod där. Och se ut som om man vore upptagen

med nånting annat. (Kvinna Vb 1944) Tobaksrökningen var inte tillåten på alla ställen och då gällde det att söka sig utanför själva dansgolvet.

Dom kunde inte sitta inne i danslokalen och se nonchalanta ut och röka, det gick inte. Det var inte tillåtet. […] Nää, dom fick gå ut i foajén … det var ju vinter och kallt oftast på 1940- och 1950-talen så man kunde ju inte gå ut. Men på fiket på Tuböle fick man röka och i foajén. (Man Vb 1929)

Endast en av de österbottniska informanterna har berört tobaksrökningen i sina dansminnen, men den incidenten visar att rökning förekom också där.

Det var nyktert och skötsamt men man rökte inomhus även om det var trångt i lokalen. Den här kvällen hade jag en fin klänning med skorstenskrage, en vid krage, som tydligen passade att aska i. Någon hade stått bakom mig, rökt och askat i ”skorstenen”. Jag såg det när jag kom hem på natten, hela ryggen var sotsvart. (Kvinna Öb 1949)

Även om dansen var det centrala som allting kretsade kring så fanns det också ungdomar som inte sökte sig ut på dansgolvet. De hade kanske inte ännu dristat sig till det första steget.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

Somliga killar dansade inte men gick med de andra och låtsades leta efter någon att bjuda upp, som om de sökte efter någon som inte var där. Varje gång. Men ändå, det kanske var ett slags tillhörighet att vara på samma ställe som andra ungdomar. (Kvinna Öb 1949)

Någon hade redan hittat sin partner och önskade sig inte annat utbyte av danskvällen än närheten till honom.

Med tiden lärde ungfröknarna sig att fånga de begärda kavaljererna och var känslorna väldigt heta, kanske man bara satt bredvid varandra på en bänk om inte danstakten tilltalade, eller så nändes man inte låna ut kavaljeren, utan höll sig stadigt intill och fick ”kinda” med egen mjukfjunig hakspets. (Kvinna Öb 1939)

Men seden kunde också vara en annan.

Oförlovade par (trots att de sällskapade) satt inte tillsammans utan dansade med andra förutom de speciella första och sista danserna samt första damernas och första herrarnas. (Kvinna Öb 1937)

Under min tonårsdanstid fanns jag alltid på flicksidan också då det fanns en pojkvän med i spelet. Han bjöd upp flera gånger under kvällen och jag bjöd upp honom på ”första damernas”. (Kvinna Öb 1937) i flickhopen eller i pojkhopen gavs inte möjlighet att dansa. Ändå ställde de upp dans efter dans. Och inte ens de dansande själva förstod alltid varför vissa flickor blev panelhönor.

Och det som var så konstigt. Jag minns en, en tjej, jättesnygg tjej. Men hon fick nästan aldrig dansa. Och det där förstod jag aldrig. För att, jaa, man trodde ju att det var dom snyggaste flickorna som skulle bli uppbjudna först. Men det stämde inte, utan det var nåt annat. (Kvinna Vb 1944)

Oftast var det samma ena [panelhönorna]. Vi hade nån som var panelhöna, hon satt. Troget. Dans efter dans. Ja, och ändå gick dom ofta (på dans). Ja, det var ju det enda sättet att träffa folk. Ja, det är ju klart hon försökte på damernas, då gick hon nog och bjöd upp, men … (Kvinna Vb 1926 och

Man Vb 1929) De viktiga danserna De viktiga danserna under danskvällen var åtminstone i Österbotten den första dansen efter pausen, de tre damernas mot slutet av kvällen, första herrarnas efter damernas och slutligen kvällens sista dans. Den första dansen efter pausen gav pojken en chans att visa sitt intresse för en flicka. De tre damernas gav flickorna deras enda möjlighet att besvara pojkarnas dansinviter. I första herrarnas efter damernas kunde pojken bekräfta flickans ”första damernas” och i den sista dansen knöts kvällens kontaktskapande ihop.

111

112

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

Dans i Smedsby i slutet av 1960-talet. Lampan på väggen signalerade om det var herrarnas eller damernas tur att bjuda upp. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

I Västerbotten hade man vanligen endast två damernas och då låg fokus starkast på dem och på den sista dansen för kvällen. I alla österbottniska enkätsvar och i många av de västerbottniska intervjuerna berörs de viktiga danserna och de koder som de egentligen stod för, en kommunikation utan ord, men där alla parter, med några få undantag, ändå förstod innebörden. Flickorna följde nogsamt med vem som bjöd upp dem och när han gjorde det.

Oftast var det tre ”damernas” men det kunde vara fler, vilket var tacksamt. Om någon hade dansat flera danser med en och man dessutom gillade honom, antingen som person eller som utmärkt dansör, sku man försöka hinna efter honom på första damernas. Oftast gällde det att trygga nästa danskväll genom att bjuda upp på damernas. Snarstuckna kavaljerer kunde låta bli att bjuda upp följande danskväll ifall man inte gett dem någon damernas. Men man var ju oftast flera som hade samma mål, varför det inte var lätt. Sen var det spännande att se om man fick första herrarnas av den man bjudit upp till första damernas och kanske också sista valsen. Fick man inte det, då förstod man, att man kanske hade förivrat sig. Men det var ju också ett sätt att ”berätta” att man gillade honom. (Kvinna Öb 1937)

Det var ju uppdelat, det här med damernas och herrarnas. Eller det var ju herrarnas med några danser damernas, det var inte så modernt att du hade var annan som det väl var lite senare. Det var ju också det att du dansade med någon som redan bjudit upp dig om det inte var något riktigt span man hade och man peppade varann att ”men gå och gör det!” (Kvinna Vb 1963)

Också pojkarna höll kontroll på de strategiska danserna.

När jag vax upp, där i Byske, då var det herrarna som bjöd upp och så var det damernas tre kvart efter paus. Då skulle dom på tre kvart hinna bjuda upp alla killarna för-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

hoppningsvis som dom dansat med på tre kvart, det var ju jättesvårt. Så då hade dom den där lilla tiden på sig att bjuda igen. (Man Vb 1960)

Man kunde bjuda upp samma flicka flera gånger under kvällens lopp, men dock inte alltför många gånger för att inte verka alltför intresserad. […] Danskvällen avslutades alltid med tre damernas och sista valsen. Det var ett bra system, för om någon flicka kom och bjöd upp en på första damernas, visste man att man hade chans med henne. Då kunde man t.ex. fråga vart hon skulle fara på dans nästa lördag, utan att utsätta sig för smäleken att bli nobbad. Den flicka som eventuellt bjöd upp en på andra eller tredje damernas, kunde man också försöka med, utan att behöva göra bort sig. Sedan kom sista valsen och om man då bjöd upp den som man blivit uppbjuden av på första damernas var det klappat och klart. Man följde henne till kapphängarna, till bussen eller så och kunde komma överens om att träffas igen. (Man Öb 1941)

Första [damernas]. Den var inbjudan till att göra sällskap hem. Andra det var mer artighetsdans. Dom som hade dansat mycket med nån eller kände väl eller … Men första dansen var den viktiga. (Man Vb 1929)

Men koderna var inte alltid så lättolkade. Det behövdes insikter för att avläsa rätt. Ett speciellt kapitel var den flicka man försökte få igång ett sällskapande med. Jag funderade mycket på problematiken: ”Hur många gånger ska man bjuda upp under en kväll för att å ena sidan markera sitt intresse och å andra sidan inte vara för efterhängsen (jag var oerhört blyg, och den senare aspekten vägde mycket tungt). Detta var ett mycket, mycket stort dilemma, åtminstone för mig. När jag diskuterade detta med en av mina allra närmaste kamrater sade han: ”Nå, tre gånger måste nog räcka till.” Jag tog detta svar så allvarligt att tre gånger blev standard för resten av min ungdomstid. […] Fick man första damernas, tog man det som ett tecken på att man var godkänd för att förhållandet skulle starta. Fick man andra damernas, tog man det som ett tecken på att ett betydande intresse fanns och att man kunde dansa tre gånger nästa kväll ifall man var intresserad. Fick man tredje damernas, tog man det som ett tecken på att man nästa kväll kunde dansa två gånger för att se om man skulle få andra damernas osv. För mig var emotionerna och formlerna starkt sammanflätade. (Man Öb 1945)

Ibland kom man helt enkelt inte underfund med systemet.

Det tog länge innan jag lärde mig de oskrivna reglerna i fråga om damernas. Jag tror att vi som kom från stan aldrig blev riktigt informerade. Regeln (som jag småningom kom underfund med) var att man

113

114

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

bjuder upp till första damernas endast om man blivit uppbjuden tre gånger av kavaljeren i fråga och om han bjudit upp till första dansen efter pausen. Jag gjorde nog bort mig flera gånger på den punkten och bjöd upp ”fel” person! Med andra och tredje damernas var det kanske inte så strikt. (Kvinna Öb 1945)

Med tiden blev koderna inte heller lika tydliga och ungdomarna valde danspartner mer efter lust än efter regler.

För mig var detta med i vilken ordning man dansade med vem inte så medvetet viktigt. Kanske hade jag inte riktigt koll på alla koder. Men visst var det spännande med första damernas. Däremot minns jag inte att första herrarnas efter damernas skulle ha varit något speciellt för mig. Men den som bjudit upp på första damernas kunde få sista valsen. Ofta var det inte mer. Flickorna höll sig gärna till sitt gäng när dansen var slut och det som kanske hände var att man skildes åt med ett ”vi ses nästa gång”. (Man Öb 1955)

Damernas var inte så viktig som tidigare, bjöd upp någon man ville dansa med, det var inget speciellt att bjuda den första dansen, inga sådana undertoner som man hört berättas. Samma med sista dansen, inte riktigt någon stor sak. Inga speciella tankar kring att hon hade karln ute på parkeringen om hon dansade sista dansen med någon annan. (Kvinna Vb 1963) Annorlunda danskoncept Det traditionella danskonceptet både i Österbotten och i Västerbotten var att pojkarna bjöd upp till dans, så när som på då det var damernas dans. Någon gång hände det att man avvek från det vedertagna danskonceptet och ordnade Damernas afton, en helafton där damerna bjöd upp, eller så blev det damernas timme och då fick flickorna lite fler möjligheter än normalt att återgälda och att visa sitt intresse.

Damernas afton och damernas timme var egentligen steg i dansdemokratisk riktning och gav flickorna mer utrymme att bjuda upp, men t.ex. damernas timme upplevdes inte alltid som helt populär.

Där var det damernas hela kvällen, och det var ju jättespännande. Då skulle man ju bjuda upp då, och för att inte tala om så vansinnigt spännande det var när det vart herrarnas. Om man då skulle bli bjuden, uppbjuden på herrarnas, om man hade skött sig då. (Kvinna Vb 1944)

Senare började det ordnas också damernas timme så att flickorna fick bjuda upp. De modigaste bjöd upp men alla vågade inte, och pojkarna bjöd nog upp även om det var damernas timme. Någon kunde nog tillrättavisa dem!! (Kvinna Öb 1959)

En västerbottnisk orkestermedlem (f. 1960) berättar om ett system där herrarnas och damernas danser varvades med varandra. För att signalera vem som var i tur att bjuda upp an-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet 115

vände man sig av en skyltmetod. Det skapade problem också för orkestern. Själv tog han tändstickor till hjälp och berättar: ”Jag la fram en tändsticka, två stickor – då var det dags att byta skylt.” Samma sätt att utöva ett slags dansdemokrati prövades också i Österbotten, ibland med ljussignaler.

I Oravais hade man olika lampfärger som signalerade vem som fick bjuda upp. (Kvinna Öb 1949)

En speciell typ av arrangemang var tunneldanserna där man hade byggt upp en tunnel i danssalen, ofta vid den ena långväggen. I tunneln fanns det belysning bara så mycket att man såg skuggor av varandra, berättar en västerbottnisk orkestermusiker (f. 1936). Resten var absolut mörker. Tunneldans hade man både i Västerbotten och i Österbotten.

Så var det en öppning på 1,5–2 meter och så hade dom byggt med ett enkelt tak … ena väggen var ytterväggen och det andra var tak med skärmvägg. Så var det in i östra änden och ut i västra änden. Det var ju bara nån gång, mycket enkelt, unit* eller så. För nästa helg var det kanske inte tunneldans. Det var tunneldans kanske nån gång på säsongen. (Man Vb 1929)

Alla danstillställningar var ganska lika, men i Jeppo ordnades som jag minns nånting som kallades tunneldans, det var ganska häftigt att dansa genom den mörka tunneln med nån pojke som man tyckte om, för då kramades och kysstes man, så att ingen märkte nånting. (Kvinna Öb 1941)

I Oravais hade vi tunneldanser några gånger. Det var ju mörkt inne i tunneln förstås och det var ju spännande att dansa igenom den. Jag minns en danskavaljer som började «pussas» med mig, men det tyckte jag inte om, så jag drog mig undan. Jag tror inte att han dansade med mig mera efter det. (Kvinna Öb 1948)

Damernas helafton. Roy Carlssons nybildade qvintett spelade i Holmsunds Folkets Park vid experimentet med enbart ”Damernas” 1949. Okänd fotograf. Västerbottens museum.

Ett annat annorlunda arrangemang var det som kallades skymningsdans. Det omtalas från Västerbotten och var inte så komplicerat, men kunde ge en viss stämning ändå.

Samma sak med skymningsdans. Det innebar att man klädde lite kräppapper över lamporna så det vart lite rött och romantiskt. (Man Vb 1929)

116

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

Ibland satsade föreningarna stort på karnevaler och maskerader. På ön Bergö i Österbotten hade man t.ex. vintern 1949 arrangerat en stor karneval i ungdomslokalen. Besökarna kom till Bergö med häst och släde. Informanten berättar:

Stora palmer var placerade i varje hörn av salen tillsammans med kulörta lampor. Det var inte äkta palmer förstås, utan de var tillverkade av käppar och hade blad av blompapper. Men de såg så verkliga ut. En av ungdomarna var mycket uppfinningsrik, han hade gått i Ateneum [konstskola] i Helsingfors, och bladen var välgjorda. Framme vid scenen hade man klistrat Söderhavsmånen på en lampa och ett spindelnät och en spindel på den andra. Det var serpentiner i hela salen. Vi hade strutar eller hattar med breda brätten på huvudet. Den som inte hade med sig en egen hatt eller strut, fick köpa en för en liten slant. Det var maskerad och en del hade masker. Ibland visste man inte vem man dansade med. (Kvinna Öb 1933)

Ett speciellt och spännande arrangemang var damernas tjuv som förekom både i Västerbotten och i Österbotten. Då kunde flickorna tjuva till sig en ny danskavaljer mitt under dansen och vissa pojkar kunde få dansa med många olika flickor under en enda dans. Det fanns flickor som utnyttjade tjuven till att visa sin uppskattning för flera pojkar och ibland tjuvade de någon pojke för att retas med honom eller med hans dam, speciellt om man visste att de två inte ville skiljas åt. Damernas tjuv förlades till en av de få damernas danser som spelades under kvällen. I Österbotten kunde både flickor och pojkar tjuva. Där talar man också om klappdans.

Då var det två damernas och damernas tjuv, det såg man fram emot, så man skulle hinna dansa med den man ville. Tjuven var ju jättekul, då kutade man fram och tjuvade. […] Ja, först två vanliga att bjuda upp och sen tjuv, då sprang man och tjuvade, tog över karln. Det gällde att vara snabb och tuff. Det var roligt och, små … man var då där, om man visste, nåt par som dansade som man var lite intresserad av, småjävlades ibland. Man bjöd upp den man var intresserad av. (Kvinna Vb 1945)

Med klapp- eller tjuvdans blev det verkligt livat på dansgolvet. Antingen pojkarna eller flickorna fick tjuva åt sig en ny danspartner med en klapp på ryggen. (Kvinna Öb 1935)

Uppfinningsrikedomen bland dansarrangörerna var stor. Det dansades också lyckospiksdans, pjäxdans och Ödets tango. I lyckospiksdansen vann det par som, när musiken stoppades, stod närmast den spik i golvet som man på förhand hade valt ut som lyckospik. I pjäxdansen hade man pjäxor på fötterna, senare också vinterskor. I Ödets tango ställdes flickor och pojkar i två rader, fick matchande nummer och parades ihop till en dubbellång tango. En österbottnisk informant (f. 1935)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

berättar: ”Aldrig gav Ödet den danskavaljer jag helst velat ha, men det var ju spännande ändå.”

Danspartnern I dansen kodade danspartnerna så att säga av varandra. Där kom de varandra nära. Ungdomarna hade självklart sina förhoppningar och förväntningar på motparten. Flickornas syn på en god danspartner skiljer sig, kanske naturligt så, från pojkarnas. De attribut som flickorna väljer för att beskriva en god danskavaljer är stilig, snygg, väl stajlad, artig, uppmärksam, belevad, inte stor på sig, nykter, har utstrålning. Dessutom var det viktigt att han var bra på att dansa, kunde dansa i takt med musiken, höll i med respekt, vågade hålla i, kunde kinda* utan att vara ”kletig” och var bra på att föra så att man kunde njuta av dansen. Men också andra kriterier gällde.

Det var alltid roligt att dansa med den som var bra på det. En av mina kavaljerer hade ett mycket speciellt sätt att dansa och det skämdes jag lite över ibland. Vi kallade honom ”knöckarin”. Han hade ett knyckigt sätt att dansa. Men han var trevlig som person och det var nog viktigast. […] En god danspartner skulle se till att man kom smidigt ut på dansgolvet och tillbaka till flickraden igen. Inte bara dumpa av en när dansen var slut. (Kvinna Öb 1943)

Först och främst att dom skulle dansa bra, sen så var det väl också som så att, ja men jag vart så stor som jag är idag, en och sjuttisex […] och så sen kom jag på att jag skulle ha högklackade skor, för då slapp jag dansa med dom som var korta, för då syntes det ordentligt hur lång jag var. Så att dom skulle dansa och så fick dom inte va så korta, för det var så jobbigt att dansa med dom. Dom som var i brösthöjd, knäna var som i vägen jämt. […] Sen så var det väl en extra bonus om dom var snygga och trevliga också. Men ett var att dom skulle dansa bra. (Kvinna Vb 1944)

Och tänk vad vi tyckte om att dansa med zigenarpojkar, dom kunde verkligen ta ut stegen i en eldig tango. Visst hade vi vissa fördomar mot dem, men dansa med dem det gick bra för sig. (Kvinna Öb 1946)

Flickorna undvek att bli uppbjudna av pojkar som var berusade. Sådana tyckte de inte om att dansa med.

En del som bjöd upp till dans var så druckna att de inte gick att dansa med, det var bäst att ge upp. (Kvinna Öb 1955)

Visst fanns det också andra orsaker till att det inte var så roligt att dansa med den som man blev uppbjuden av.

Det hände att jag försökte smita undan gossar som inte var dansanta, som svängde yvigt med armen, som var kortare än jag eller som bara hade tre repliker att komma med: Varmt schär [här]. – Traangt schär. – Bra/Dåligt golv schär. (Kvinna Öb 1937)

117

118

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

Sällan hände det väl, men det kunde hända att dansen bröts mitt i, då ofta p.g.a. att killen var för ”handarg”, annars ohövlig eller för full. (Kvinna Öb 1959)

Om danskavaljeren inte fyllde kraven på att vara en god dansör, gällde det att hitta på knep för att klara av situationen. En kvinna i Västerbotten berättar att en paus i själva dansandet kunde bli en räddningsplanka.

Det var ju som så att om det var någon som absolut inte kunde dansa, då prata jag som tusan i stället. Och det hände ju nån gång då att jag sa som så men ska vi gå och sätta oss och prata en stund i stället. För dom gick rent inte dansa med. […] Och det var också som så att det var en hederskodex att man nobbade ju inte nån. Så därför, om det var nån som man visste dansa dåligt, det var bara att finna sig i det. (Kvinna Vb 1944)

Också männen hade sin syn på sig själva som danspartner. En manlig informant som var populär på dansgolvet berättar öppenhjärtigt

om sig själv.

Jag var en eftertraktad danspartner, kunde dansa bra och mångsidigt. Jag ansåg mig måsta dra på spända simbyxor för att dölja att jag ofta hade stånd!! (Man Öb 1945)

För pojkarna var det andra kriterier på en

Det mest lockande för en flicka var naturligtvis att bli uppbjuden av en trevlig pojke, men flickorna kunde vid behov också dansa med varandra. Bilden är tagen på Keltsu i Vasa i slutet av 1960-talet. Slippers spelade. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

god danspartner som gällde än för flickorna, men så var pojkarna också i ett annat läge på dansplatsen. De stod för valet, förutom vid damernas, och kunde inte bara önska sig en god danspartner utan valde själva. Det var sällan som slumpen avgjorde. Informanterna berättar att de tittade på dem som dansade och såg hur flickan dansade, om hon följde bra. En god danspartner skulle vara följsam, mjuk i kroppen, trevlig och inte blyg. Hon skulle våga hålla i och kunna diskutera. Också utseendet spelade en roll.

En bra danspartner var en som inte var högmodig, kall och likgiltig, utan i stället mjuk och följsam, lätt att föra och som man fick som en aning om att hon tyckte om att dansa med en. (Man Öb 1938) Det fanns också synpunkter på hurdana flickorna inte skulle vara. ”Flickor som med det samma klistrade sig fast var inte önskvärda. Genom att byta handställning kunde man känna sig för”, berättar en manlig informant (f. 1936) från Österbotten. En kvinnlig informant känner sig lite uppgiven inför pojkarnas förmenta krav och skriver:

Ja man hade en känsla av att man konkurrensutsatte sig hela tiden. […] Tur att även smaken också kunde variera hos pojkarna … i vissa fall. (Kvinna Öb 1946) Samtal När man bjudit upp dansade man normalt två danser efter varandra med samma danspartner. Mellan de två danserna hölls en kort paus då paren stod kvar på dansgolvet. Den pausen gav ungdomarna möjligheter att koda av varandra också på ett samtalsplan, men för många blev det en pinsam väntan på att musiken åter skulle ta vid.

I pausen mellan de två danserna måste man ju säga något och standardreplikerna var: ”Bra orkester ikväll” eller ”Brukar du ofta vara här?” eller ”Halt dansgolv”. (Man

Öb 1941) Pausen mellan de två danserna bestod mest av tystnad och var en nervös pina. Våra närstående flickkamrater i gymnasiet gav oss goda råd: ”Ni ska inte säga: Här är mycket folk i kväll, eller Det är en mycket bra orkester. De fraserna är alltför utslitna.” Rådet var säkert välment, men det försvårade åtminstone min situation. Blyga ungdomar, helt utan den allmänbildning som senare generationers ungdomar har förmånen att ha. Vad skulle man då säga? Resultatet blev: Tystnad. (Man Öb 1945)

Jag tyckte om att prata med min danskavaljer, inte hela tiden men i alla fall i pausen mellan de två danserna. Vanligen var det tomma fraser som utbyttes (typ: vackert väder, mycket folk, bra musik, bra orkester, lite folk osv.) men det fanns också sådana som hade mer att komma med och då var det roligt. (Kvinna Öb 1943)

119

120

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

men visst hände det att jag trevade mig fram med standardrepliker som ”De spelar bra i kväll” eller något sådant för att testa responsen. Då det var någon flicka som diskussionen löpte bra med hände det att jag dansade flera danser i följd med henne innan jag förde henne tillbaka. (Man Öb 1955)

Blockeringen kunde också bli total och det var omöjligt att hitta ett samtalsämne även om man bjöd upp samma partner många lördagar i följd.

Konversationen, eller rättare sagt bristen på konversation, med danspartnern mellan danserna kändes mången gång plågsam. Man var totalt blockerad trots febrila tankeförsök att hitta på något att säga. Det ansågs futtigt att tala om hur bra orkestern spelade eller hur varmt eller kallt det var. Den fysiska dansmiljön inspirerade inte heller till pratlust. […] Osäkerheten och blygheten var med andra ord stora, speciellt då det gällde flickor som man hade särskilt varma känslor för. Det är förunderligt att tänka sig att jag inte pratade med min hemliga förälskelse trots att jag varje lördagsdans under drygt ett år dansade med henne. Tala om tunghäfta! Det var verkligen långt från dagens otvungna och naturliga umgänge pojkar och flickor emellan. (Man Öb 1945) Pausen mellan danserna var det mest krävande ögonblicket när det gällde samtal. Men visst kunde man kommunicera också under själva dansen även om det var lika naturligt att vara helt tyst. En västerbottnisk informant konstaterar att om man kände varandra bra var det lättare att prata eller så kunde man naturligtvis ägna sig bara ordlöst åt dansen i sig.

Man behövde ju inte prata heller, man kunde dansa cheek to cheek. (Kvinna Vb 1926)

Det fanns också ganska oväntade sätt att kla-

ra av konversationen.

Min kompis blev uppbjuden av en pojke som inte hade dansat med henne tidigare. Han ville gärna prata men inledde konversationen med en något oväntad replik: ”Hör du. Visst tycker du om morötter också? Nog är väl kokta bättre än råa?” Den pojken fick i fortsättningen gå under namnet Morotsätaren. Han blev min danskavaljer också, men det dröjde flera år innan jag fick reda på hans verkliga namn. I mina dagböcker finns han omnämnd som Morotsätaren. (Kvinna Öb 1955)

Många av de österbottniska informanterna har delat med sig av sina svårigheter att få konversationen på dansgolvet att löpa, medan västerbottningarna inte har berört det fenomenet.

Populära danser För de österbottniska pojkarna var vals, samba och schottis inte så populära. Flickorna

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet 121

hade övat sig tillsammans och dansade tillsammans. Också en del som var sällskapande par hade lärt sig dansen med sin partner. Men det fanns pojkar som tyckte om att dansa vals.

Vi var nästan alltid på plats när dansen började för vals ville jag dansa. Dom spelade bara första vals och sista vals, däremellan var det kramgoa låtar och shake. (Man Öb 1960)

Tango var den absolut populäraste dansen bland de österbottniska flickorna och pojkarna åtminstone under 1950- och 1960-talen. Senare kom slowfox starkare in och blev favorit. Både tango och slowfox ställde inte i enklaste mening så stora krav på danskunnigheten, men de som dansade kunde komma fysiskt nära varandra. Också det kändes gott. Småningom kom twist, rock’n’roll och shake in i bilden med mindre närhet och större rörlighet. Jazziga toner var inte speciellt i ropet på de österbottniska dansbanorna.

Det skulle vara takt och ton i det hela, inga jazzinspirerade låtar gick hem hos mig. (Kvinna Öb 1941)

Och oj, så vi dansade, vals, tango, schottis, samba och foxtrot. Rock’n’roll var också väldigt populärt, om man bara fick nån som behärskade det. Och vi dansade så svetten rann. (Kvinna Öb 1946) tango” och ”Din kyss av eld”. När de melodierna spelades ”dog” vi flickor, som vi uttryckte det. (Kvinna Öb 1937)

Allra mest tyckte jag om att dansa tango med någon som verkligen kunde föra bra. Jag får ännu rysningar av välbehag när jag hör ”Olé Guapa” eller ”Satumaa” eller ”Glömmer du”. Men i princip gillade jag alla danser: vals, foxtrot och schottis. Rock dansade jag oftast med min syster. Vi hade övat in en alldeles egen koreografi. (Kvinna Öb 1945)

Oftast dansade flickorna ”kvickt” (snabba låtar) med varandra. Här rockar Helena Westerlund (g. Berglund) tillsammans med Berit West (g. Ehnroth) i ungdomslokalen i Bergö. Foto: Iris Sjöberg.

Dansrepertoaren förändrades med tiden och

122

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

detta gav återsken också i favoritdanserna. Först var tangon den dominerande och de snabba låtarna stack ut. Då kunde man tala om ”att dansa kvick” i kontrast till det normala dvs. tango. Sedan blev discomusiken norm och tangon det mera ovanliga. Då började man tala om ”långsamma” och ”tryckare”. Och ”tryckare” tyckte många i Österbotten om att dansa.

En låt som jag älskade den tiden var ”Someone”. Den var ju så tryckande och härlig om man fick dansa med någon kille man tyckte om. Många av dåtidens orkestrar spelade just den låten. En låt som också spelades väldigt ofta var ”Varför”. Den låten hade så innehållsrika ord. (Kvinna Öb 1954)

Till mina favoritdanser hörde ”tryckare” som t.ex. slowfox men inte speciellt tango. En favoritlåt var ”The House Of the Rising Sun”. Men annars spelades också svensktoppenlåtar ganska flitigt dåförtiden på dansbanorna. (Man Öb 1955)

Finsk dansmusik kändes främmande och ovan för många av de österbottniska ungdomarna trots den kulturella och geografiska närheten och riktigt gamla danser föll inte heller alla i smaken.

Ja dansmusik som jag inte kunde tåla. Ja det var om man någon gång dansade till den molltonade helfinska musiken … och sen humppan*. (Kvinna Öb 1946) Jag gilla alla orkestrar och danser förutom polka. (Kvinna Öb 1941)

Musiksmaken och dess utveckling var lite olika i Västerbotten och i Österbotten. Tangon var mindre viktig än jazzen bland de västerbottniska ungdomarna. I Österbotten spelades inte jazz på landsbygdens dansbanor även om den kunde förekomma i stadsmiljö, men också i Österbotten fanns det egentligen två olika orkesterprofiler på 1950-talet. Det var dansorkestrar som spelade jazzrelaterad dansmusik, som t.ex. foxtroter och orkestrar som inte hade jazzambitioner utan föredrog tango. För en av de äldsta västerbottniska informanterna var tango nummer ett.

Bästa dansen var egentligen tango, för det gick ju lugnast till, eljest var det mest foxtrot, och vals förstås, polkett och schottis också, och hambo, men det var ju så ansträngande att dansa, så man tyckte inte så bra om dem egentligen, nog tyckte man bättre om tango, de var ju, det gick så lugnt till. […] Ja, vad ger det att dansa med en tjej om man ska ha henne långt ifrån, man får ju inte hålla kring na, nej man ska ha en tjej och tango […] Smekande tango, vet du det är grejer det. (Man Vb 1920)

Yngre generationer västerbottningar hade en annan musiksmak där jazzen dominerade till en början. En västerbottnisk orkestermedlem (f. 1936) berättar hur de gamla jazzstjärnorna Putte Wickman och Karl-Henrik Norin på sina turnéer spelade till dans bl.a. i Folkparken

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet 123

i Skelleftehamn. Själv spelade han också jazz ”fast man dansa ju till det på den där tiden” och då talar han om 1950-talet. Men hans orkester spelade också ”ganska snäll swing” och ”ett antal smäktande tryckare under kvällen, och det var ju himla poppis”. Småningom kom rock’n’roll och twist in i bilden.

Det var ju mest foxtrot som vi dansade. Och det var ju också mest till, ska vi säga, storbandsjazz typ. Det fanns ju inte dom hära dansorkestrarna som är nu. ”Låt dom sista ljuva åren” och dom där. Utan det var storbandsjazz vi dansade mest till. Och så kom det ju lite mer rockera då, i och med rock’n’rollen så där. […] Det var möjligtvis att dom spela nån vals nångång. (Kvinna Vb 1944)

Jo men det var väl rock’n’roll typ. Jerry Williams, var ju som inne då, sen nån gång kunde det vara Harry Belafonte. […] oftast for man ju när man visste att det var ungdomligare musik rock’n’roll, det var ju de som var, hörde hemma där på 1960-talet […] man har väl aldrig gillat jazz riktigt men den lever ju än i dag jazzen, även fastän man inte har den som en favoritmusik. (Man Vb 1947)

Då kom twisten […] och twisten blev jag en mästare på, de trodde jag varit i Stockholm och lärt mig dansa, det var så naturligt. (Kvinna Vb 1945) let kom shaken in som en modedans på arenan, en dans som vände helt upp och ner på pardanskonceptet. Dansen hade vuxit fram främst på diskoteken och hade från början vissa fasta koreografiska element, men utvecklades senare till en mindre väldefinierad dans. De dansande improviserade rörelser som följde dansmusikens rytm men de höll inte i varandra.

Uppvisning i hur man dansar twist. Året var 1962. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

124

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

Shakande flickor i Karperö ungdomsförenings paviljong 1975. Foto: Olle Fransholm.

Det fanns ju några som var som moderna band som också turnerade. Dom hade ju betydligt stökigare musik. Och speciellt från början då man dansade, modern dans då var det ju många som inte dansade pardans, utan dom gjorde shake och allt sånt där i stället. Det var alltid ett stort gäng mitt framför scen som var i vägen. (Man Vb 1949)

Buggen stod för en ännu nyare trend i Västerbotten, men då är vi redan inne på 1980-talet.

Däremot började ju buggen komma mer och mer även på mogendansen, för det var väldigt många som bugga även på mogendansen. Så var det ju redan från början på 1980-talet […] Det går som inte umgås, det går inte prata, det går ju inte göra nånting om du ska bugga. Det är ju ungefär som att stå och shaka tycker jag. Det är liksom inte den dära samhörigheten. (Man Vb 1949)

På den österbottniska landsbygden var shake i början en dans som mest flickor ägnade sig åt. I jämförelse med andra danser var shaken mer kollektiv och gav möjligheter till en viss kreativitet och till en egen koreografi. Flickorna slängde sina väskor i en hög mitt på golvet och shakade runt högen, medan pojkarna ofta stod på sidan om och hängde.

Det roligaste var nog att dansa ”shake” med kamraterna och vi lade alla väskor i

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet 125

mitten och stod i ring runt. Förstås också roligt att dansa ”tryckare”, tango, om favoritpojken var på plats. Favoritpojken kunde variera men det var tryggt och inte så stressigt när vi flickor dansade ihop med våra väskor i mitten. (Kvinna Öb 1956) På gården fanns också ett disko i en ria som var liten och låg men där var mycket volym och Hurriganes kommer jag ihåg därifrån, men där var i allmänhet ”heta” finska rockband med en öronbedövande volym. Det gick inte att egentligen tala där. Och där ”shejkdansa” man, alltså i par eller i grupp. (Kvinna Öb 1959) Shake dansade vi i en ring flickor och pojkar. Flickorna hade handväskorna i en hög i mitten. När det blev lugna låtar for alla flickor i ett hörn och väntade på att bli uppbjudna. (Man Öb 1960)

Alla var ändå inte så fascinerade av den nya

dansstilen.

I Forsby ordnades ofta diskoteket i källaren. Där stod ungdomarna och shejkade i en ring, med väskorna i en hög mitt på golvet. Hård rock’n’roll musik kom ur högtalarna och inne i salen spelades livemusik av någon lokal orkester. Jag har aldrig varit fascinerad av shejk och twist, men visst hände det sig att man hängde med i någon låt då och då. Mina intressen gick nog mera till riktiga band. (Kvinna

Öb 1954)

Ungdomar på dans. Okänd lokal och okänt år. Foto: Hans Ohlsson. Västerbottens museum: Västerbottens Folkblads arkiv.

126

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på dansgolvet

För de österbottniska ungdomarna som dansade på landsbygden levde den traditionella dansorkestermusiken med tango, foxtrot och en första och sista vals ännu i slutet av 1970-talet. I Västerbotten hade den eran tagit slut långt tidigare och den jazzinspirerade musikstilen hade dominerat ända tills rock’n’roll, twist och senare även shake kom in i bilden. Så småningom suddades också skillnaderna i dansmusik i stort sett ut mellan Västerbotten och Österbotten. De internationella musikströmningarna hade skapat en större samtidighet och likriktning i musiksmaken på båda sidor om Kvarken.

I boken Takt och ton i tiden där Anna-Maria Nordman behandlar instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920–1950 är hon inne på eventuella kontakter mellan dansmusiker i Österbotten och i Västerbotten. Hon antar att personliga kontakter och radioprogram som hörts över Kvarken kan ha förmedlat idéer från Sverige till Finland och även i motsatt riktning. De svenskösterbottniska dansmusikerna hämtade också sin inspiration i samma typ av källor som de västerbottniska. Därför är det rimligt med likheter i dansmusik mellan de två regionerna.

I en artikel i Vasabladet 20.4.2013 kommer Sven-Erik Klinkmann in på kulturella och sociala skillnader mellan Finland och Sverige. Österbottens läge i gränslandet mellan de två länderna har gjort att inflytandet från ”det stora poplandet Sverige” alltid har varit mycket viktigt. Han konstaterar att österbottningarna i jämförelse med sverigesvenskarna ofta är lite efter i kulturella trender. Det gällde på 1960-talet inom pop, rock och film, menar han, och han tror att denna förskjutning existerar fortfarande i dag.