Skrönor och andra historier

Skrönor En skröna eller en vandringssägen är en berättelse som av många uppfattas som sann och som förs vidare som sådan men där huvudpersonen i skrönan aldrig befinner sig närmare än som ”en bekant till en bekant”. Skrönorna handlar ofta om mystiska sjukdomar, hemska avslöjanden om vanliga vardagsföremål, brottslighet som skrämmer eller märkliga beteenden hos andra människor. Skrönorna behandlar således vanligen någonting som man oroar sig för eller är rädd för att ska hända en själv eller omgivningen.

Det finns några berättelser som vi uppfattar som skrönor. De dyker upp i dansminnena både i Österbotten och i Västerbotten och det intressanta är att de i huvudsak är olika. Flaskan i drivan Den vanligaste skrönan i Västerbottenmaterialet är den om brännvinet i snödrivan och plogbilen som var i antågande. Den skrönan berättas av flera av informanterna och går ut på att man har stoppat ner spritflaskor i snödrivan utanför danslokalen och så ropar någon, ofta landsfiskalen eller en ordningsvakt, att plogbilen kommer. Ibland sägs det att man på så sätt vill få stopp på ett slagsmål, ibland berättar man hur de dansande bara rusat ut för att se på spektaklet. På vintern hade dom gömt flaskorna i snödrivan. Då komme landsfiskaln och sa: Plogbilen är på väg. Då vart det tomt. (Kvinna Vb 1948 och Man Vb 1943)

Man har hört den här historien att när plogbilen kommer så skulle de skynda sig ut, de hade flaskorna i snön. (Man Vb 1947)

Att gömma alkohol utanför dansplatsen var i och för sig inte något märkligt. Det hände vintertid och utan större dramatik.

De flesta var riktigt nyktra, men nog fanns det de som stoppade spritflaskor i snödrivan och gick ut och tog sig en sup ibland.

(Man Vb 1931) För när dom inte fick dansa så drog dom ju ut i snöplogkanten och tog fram flaskan som man hade tryckt in där då, och så tog dom sig en hutt … (Man Vb 1936)

Det hände även sommartid och också i Österbotten.

Sommartid hade de sina gömslen runt om där de hade sin flaska för de fick ju inte ta in dem på dansgolvet, då ställde de dem ute nånstans så de kunde gå och fylla på. Runt logen har du ju skogen. (Man Vb 1947)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier 181

Till de danserna [i Maxmo] cyklade vi och kunde ha någon flaska med oss som vi gömde i buskarna, men Vöråpoliserna var väldigt aktiva särskilt mot Vassorborna så det kunde hända att de kom på oss och slog ut spriten och det blev böter som minne från den dansen. (Man Öb 1937)

Alkohol hade de flesta med i väskan och innanför tröjan (pojkar). Alkoholen gömdes nog omkring dansplatsen också i olika skrymslen och buskar. (Kvinna Öb 1959) Frisyr med volym I början av 1960-talet skulle flickorna ha hög hårvolym inspirerade av Farah Diba, den att tupera upp håret och att använda stora mängder hårspray för att ge frisyren tillräckligt med volym. En österbottnisk informant berättar om den stadiga, upptuperade hårvalken eller svinryggen som man kunde sova med över natten och bara piffa upp lite följande morgon. Och så blev det en skröna om att någon haft frisyren orörd så länge att det kom ohyra i svinryggen.

Både i Västerbotten och i Österbotten berättas det att flickorna fyllde upp frisyren med postisch, löstupé eller löshårsvalk, men det förekom också att de använde bröd. En österbottnisk informant berättar om franskbröd som hon haft som utfyllnad och en västerbottnisk berättar om bullar som hon hört om.

Jag hade långt hår som man skulle tupera, för att få upp det där, vet dem som hade bullar i håret. Har inte sett med egna ögon, men det gällde ju att få upp håret. (Kvinna Vb 1945)

När man i Västerbotten talar om att flickornas brödpostisch hade börjat mögla, får historien

tydliga drag av skröna. Farliga nylonstrumpor

iranska shahens unga hustru. Det blev viktigt

En specifikt österbottnisk skröna är den om

Nylon introducerades 1939 på Världsutställningen i New York och de första nylonstrumporna kom ut på marknaden i USA våren 1940. I Sverige startade Malmö strumpfabrik sin tillverkning 1946 och i Finland stod Suomen Trikoo i Tammerfors i turen 1951. Då var kriget och den allra värsta bristtiden över. Reklamannonsen ingår i veckotidningen Allers år 1952 i nummer 43 på sidan 27.

182

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier

nylonstrumpor som kunde frysa fast. När de nymodigheterna kom in i bilden på 1950-talet var de en stor nyhet som tilltalade de unga flickorna. Strumporna var tunna och glansiga och lyxiga jämfört med de silkesstrumpor man använt tidigare. Men nylonstrumporna kylde lika mycket som de värmde och så började ryktet gå om att de kunde frysa fast vid benen. Så hade det stått i lokaltidningen Vasabladet och det litade man på. Många av de österbottniska flickorna minns med bävan de ”farliga” nylonstrumporna.

Minns så väl en nyårsafton när det var –24 grader. Vi stod och väntade på bussen och frös och var så rädda att ”nailonstrumporna” skulle fastna på benen, för så hade det stått i Vasabladet. Vi hoppade och försökte hålla oss i gång så att blodet skulle cirkulera, det var bättre hade någon sagt. (Kvinna Öb 1937)

Vi hörde berättas riktiga rövarhistorier om nylonstrumpor som frusit fast i huden. Turligt nog hände det inte oss trots att risken ibland var överhängande. (Kvinna Öb 1941)

I Västerbottenmaterialet nämns nylonstrumpor någon gång i förbigående, men någon skröna dyker inte upp. En informant (f. 1944) berättar att det gällde att skaffa pengar till nylonstrumpor. De var dyra, så på lördagarna använde hon inte de matpengar som hennes mamma sänt henne utan pengarna gick till nylonstrumpor i stället. Nobbning med påföljder Skrönorna gällde inte bara det hemska som kunde hända med drycker och utstyrsel. Också händelser på dansgolvet kunde växa ut till en skröna. När en flicka blev uppbjuden till dans var det i princip oacceptabelt att hon nobbade pojken. Det gällde både i Österbotten och i Västerbotten. Om hon ändå gjorde det, berättas det i Österbotten att pojken kunde slänga en näve småmynt över henne. En annan version är att han slängde en famn med hö över henne som nobbat. Berättelsen om mynten förekommer i flera av de österbottniska minnena, men har i samtliga fall tydliga drag av skröna.

Det fanns flickor som tackade nej när de blev uppbjudna. Detta ledde till att killarna samlade 1 pennis slantar i fickan och det hände att nån fick slantar kastade över sig om de tackade nej. Detta var mycket genant och inget som man ville utsättas för. (Kvinna Öb 1948)

Jag har hört, men inte sett eller upplevat att pojkar kastade pengar efter en flicka, ifall hon vägrade dansa, då hon blev uppbjuden. Det lär ha varit vanligt tidigare. (Kvinna Öb 1936)

Det är intressant att märka hur informanterna gärna minns historier eller skrönor och berättar dem vidare. Kanske har det känts spännande och hemskt för dem att detta kunde tänkas hända och det har satt fantasin och

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier

berättarivern i rörelse. Det är ändå anmärkningsvärt att de som hänvisar till skrönor i vårt undersökningsmaterial alla är födda på 1930- och 1940-talen. I vårt material är skrönornas tid förbi, när 1970-talsdansarna drar in på dansbanorna.

Andra historier Våra informanter har ett rikt förråd av andra historier om sådant som de själva upplevt eller som de varit åsyna vittnen till. Sådana historier finns både i Västerbotten och i Österbotten. Tematiskt har många av historierna i de två regionerna ofta likheter med varandra men så bygger de också på situationer som har en naturlig och nära anknytning till dansen. Ibland är historierna kopplade enbart till den ena regionen.

Att åka med häst och släde Ännu på 1950-talet hände det i Österbotten att ungdomarna vintertid tog sig med häst och släde till dansplatsen. Hästen var värdefull i arbetet på gården och därför var det inte någon självklarhet att få låna den för att åka på dans. Det gällde att ta väl vara på hästen också under danskvällen. Ibland blev det ganska vådliga äventyr för de österbottniska ungdomarna då de litade sig till häst och släde som fortskaffningsmedel.

Mina äldre syskon har berättat att det genast efter kriget var vanligt att ungdomarna i Kvevlax for med häst till danserna lite längre bort. De turades om att hålla häst. En kväll var det dans i Skatila och det var min syster och bror som stod i tur att stå för häst och släde. Ungdomarna satt i en trälåda på släden som brukligt var. När de kom fram till Skatila band de fast hästen, gav den hö och lade på den en långullfäll. Sedan gick de in och dansade. När dansen var slut skulle de söka sig hemåt men då var hästen försvunnen. Ingen visste hur den kunnat ta sig lös. Det fanns inget annat råd för ungdomarna än att börja gå hemåt. När de kommit en bit på väg hittade de långullfällen som låg på vägen. Fällen var mycket tung men ungdomarna tog den med sig och hjälptes åt att bära. När de äntligen kom hem stod hästen utanför stallet och väntade på att bli insläppt. Det är fortfarande oklart om någon släppt lös hästen eller om den slitit sig. (Kvinna Öb 1938)

Året var 1953 och det var dans i Kovjoki samlingshus. Vi var fem Sundbyflickor som ville dit, Berit, Marita, Anja, Mona-Lisa och jag. Men på vilket sätt skulle vi ta oss dit? ”Jag kör”, sade Berit, ”vi far med häst och släde”. Berit var van med hästar, hon hade växt upp med djur och bodde med sin mamma och syskon på föräldragården, hennes pappa var död sedan flera år. Hade han levt hade det nog inte blivit någon färd. Det var kallt, och kallare blev det, –20°C. Jag spände skidorna på mig och skidade genvägen över ån till Svede, ca en kilometer, hela vägen runt ån var ca tre kilometer. När jag kom dit var grannen Viktor där, han var arg: ”Ta ut hästen i den här kölden och ha den att stå flera timmar går inte!”

183

184

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier

”Vi far nog” sade Berit bara, men Viktor gav oss noga föreskrifter, hästen måste gå hela vägen för den skulle inte få bli svettig. Berit lovade det och så for vi iväg. Färden gick längs en ägoväg ut vid ån ca fem kilometer till Kovjoki. Det gick bra, vi kom fram och band fast hästen, gav den hö och lade fällen på. Själva dansen har jag inte så mycket minne av men färden desto mer. På pausen var vi och såg till hästen, gav mera hö och såg till att fällen hölls på. Sedan in igen och dansa, det var ett väldigt sjå med påpyltande av kläder och skor. Så var det dags för hemfärden, hästen var otålig, den frös och stod och trampade. ”Fort i släden” sade Berit, vi kastade oss i och for i vinande fart längs byvägen som var full med folk. Vi oroade oss för att någon skulle vara i vägen för vår framfart men en karl såg sig om och ropade åt de som vandrade och vägen blev som rensopad, de kastade sig åt sidorna och vi hade fritt fram. Det var bra plogat och färden genom byn gick bra. Sedan kom vi ut på ägovägen, den var sned och lutade mot ån, Berit ropade: ”Fort, alla till ena sidan, annars stjälper släden.” Hade den gjort det så hade vi nog fått gå till Svede för det gick inte att få hejd på hästen. Berit fick snö och hästhår i munnen av den höga farten så hon måste spotta hela tiden men det gick bra och hem kom vi. (Kvinna Öb 1935)

Att tappa takten En del av de västerbottniska och österbottniska dansbanorna, bl.a. logarna i Västerbotten, är cirkelformade. När föreningshuset i Karperö i Österbotten byggdes i början av 1900-talet hävdade man att festsalsgolvet skulle vara runt. ”Man dansar ju inte fyrkantigt, utan runt. Alltså bör festsalen vara så rund som möjligt”, ansåg en av de beresta byborna som hade sett utformningen i ett av teaterhusen i Sydney i Australien. Och så blev det, även om planritningen av praktiska skäl var åttkantig. Den utformningen var inte långt ifrån den som finns i de västerbottniska logarnas sex eller åtta sidor där stockarnas längd har bestämt dimensionen. Det var inte bara fysiska fördelar med de cirkelformade golven som informanterna talar varmt för utan vanligen också akustiska, visar en västerbottnisk historia.

Ett av mina absoluta favoritställen det är Rotundan i Skelleftehamn. Dom har så extremt bra ljud på dans … för att det är runt, en akustik som är helt fantastisk just i denna lokal. Alla fyrkantiga lokaler – jag har väl en liten begränsning för att jag fick lära mig väldigt ordentligt vad takt och musik är – om jag dansar i en lokal som är fyrkantig och lite lång, så lämnar jag en högtalare och så tappar jag ljudet på han och så kom nästa, då känner jag den där lilla fasförskjutningen som har blivit, jag är egentligen precis i otakt en bra stund innan jag hittar den nya takten från den nya högtalaren. Och det händer aldrig i Rotundan Bygdsiljum – det låg väl inte i rätt riktning, tror jag. (Man Vb 1949)

Inte ens i en rund loge var hörbarheten den bästa, åtminstone inte på den tiden när man

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier 185

saknade ljudförstärkare. En västerbottnisk informant återger sin mors erfarenheter när det gäller logdans och fiolmusik.

Hon berätta då dem var på olika logar å så där, å ibland var de ju bara nån fiol å så där, å så var de ganska stort så man hört inte, hörde takten då man var vid fiolen å så for man runt logen så här, sluta man ju höra, då fick man som chansa. Ja ibland stämde de när de kom till fiolen igen, men ibland stämde ju inte takten, då fick dem ta om så att säga. (Kvinna Vb 1957) Danspartnern Några av historierna går djupt och avskalat in på mänskliga reaktioner. Det är besvikelsen över den överskattade danskavaljeren el-

ler medkänslan med den som var annorlunda.

Det fanns en snygg kille i Kisamaja/Väinölä, han var så stilig, hade mörka, bruna ögon och var bra på att dansa. Alla ville dansa med honom och jag suktade som alla andra. Så en kväll bjöd han upp mig!

Jag for upp i himlarna! Men så kände jag att det inte var som det skulle, han var full och kunde inte dansa alls … Men, vad säger karlsloken: ”Följ efter för fan!!!!” Det var tydligen mitt fel att han knappt kunde ta ett steg! Förtjusningen avtog omgående. (Kvinna Öb 1949)

Ungdomsföreningshuset (ungdomshuset) invigt i juni 1917, den nya paviljongen som fick namnet Carpella (uppförd 1971) och den tillfälliga sporthallsbubblan eller dansbubblan i Karperö. Ungdomshuset brann ner den 21 april 2006 men sju år senare, dvs. 2013, invigdes ett nytt allaktivitetshus på en angränsande tomt. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

74. Karperö SLS, föreningshuset, paviljongen och bubblan

186

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier

Danspalatset, Folkets hus i Skelleftehamn Rotan, här under nyuppförande 1934 i dansvänlig cirkelform. Foto: Norra Västerbotten. Skellefteå museum. Jag har aldrig nobbat, sagt nej, till en enda dans någonsin. En gång var det en liten, äldre zigenare som gick längs med hela flickraden och bjöd upp till sista herrarnas dans. Alla nobbade. När han kom fram till mig så tackade jag ja och svävade ut på dansgolvet med denna väldansande lilla man tryckt till min barm. Väl i dansbussen var det förstås stora skratt och mycket skoj kring vem jag dansat den viktigaste dansen på hela kvällen med, sista herrarnas dans! (Kvinna Öb 1947)

Men det är också pojkarnas osäkerhet och tafatthet i kontakten med det motsatta könet och den blyges oförmåga att över huvud taget få till det som kommer fram i historierna. Ibland skildras händelsen med glimten i ögat, ibland andas berättelsen en mer naken utsatthet. ska veta att jag försökt. Jag kunde ha blivit Vöråbonde på kuppen – men jag fegade ur. Jag hade dansat en dans med henne under kvällen och hade inga ambitioner att upprepa misstaget. Det hade hon. Det var i Vörå en kristallkall vinternatt och hon bodde i närheten som hon sa. Ett eget hus på gården som var stor. Hon var fysiskt stark, uppfödd på egenodlad råg och kalvdans, minst tio år äldre än mina 16, över 180 lång och vägde (som det kändes) minst 100 kilo när hon lyfte mig runt som en rågnek till tröskning. Hon var inte bara fysiskt stark, hon var fysisk också. Jag kommer ofta att tänka på henne när jag i dag hör Per Gessle med ”Jag vill känna din kropp emot min” fast då tänkte jag mera på ”Please release me, let me go”. Jag fick svårt att andas och smet omedelbart iväg efter dansen utan att vänta på andra eller tredje damernas som normalt var trevliga tillställningar. Jag gömde mig i bussen till Vasa som tack och lov höll på att värma upp och var öppen. Där satt jag djupt nedsjunken och oroade mig att hon skulle komma och lyfta ut mig ur bussen till kvällens sista dans och ett senare besök i hennes lilla stuga. Men jag klarade mig. Bussen avgick tidtabellsenligt utan incidenter. Den natten gick jag länge på Vasklotbron och frös med en stark inre värme av nyvunnen frihet. Och den ständigt vakande mammas oroliga frågor varför jag kom så sent kändes för en gångs skull mindre irriterande och ingav mig trygghetskänsla. Allt var normalt igen … Ibland är vardag bättre än helg. Och

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier 187

det dröjde länge innan jag vågade mig till Vörå igen. (Man Öb 1947)

Jag hade haft viss framgång på dansen och fick följas åt hemåt med byns sötaste flicka. Vi cyklade hand i hand i den ljumma sommarnatten. När vi närmade oss vägskälet, där vägen tog av mot mitt hem kände jag en stark vånda över om jag skulle våga följa den åtråvärda ända hem till hennes grind eller inte. Det enklaste hade varit att släppa greppet om hennes hand och säga: ”Hej då.” Men jag tyckte att någon form av förklaring skulle sitta bra. Jag hade en gång hört någon av de ”stora pojkarna” förklara att han inte kunde följa en flicka hem ”därför att han hade så dåligt med underkläder”. Jag använde hans replik och trampade min cykel i förtvivlan hemåt. På gårdsplanen skuttade jag av och lät cykeln med full fart rusa in i stallsporten. I min ånger och förtvivlan dunkade jag skallen mot stalldörren. Valacken Prins var tack och lov ute i hagen och visste därför ingenting om mina gentlemannamanér. Men jag uppförde mig troligen som en väluppfostrad yngling någon vecka senare. Då följde jag samma tös ända hem. Då fick jag passera broriset och fick kanske både puss och kram på brokvistens trappa. (Man Öb 1937) Det var en kille i byn där jag är född. Han var ute och dansade väldigt mycket. Men han hade inte d e t, han fick som aldrig riktigt till det. Så en söndagsmorgon kom grannen och frågade: Nåå, sa han. Var du på dans i går? Joo, sa han. Jag var till Bursiljum. Nåå, hur gick det då? Fick du ihop det? Nää, men kaarn närmast meg, han fick första damernas! – Det var nära! Så nära hade han nog aldrig varit! (Man Vb 1929)

Försmädligt Relationerna olika grupper emellan på dansplatsen har i allmänhet varit problemfria om man får döma av det som informanterna berättat. Men det finns situationer som visar att allt inte alltid var friktionsfritt och man kunde göra sig lustig på andras bekostnad.

Jo, jag ska tala om en rolig historia, en man

Målning av Paul Hägglund, Vörå.

188

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier

som väl var lite fjollrig, såg väl inte mycket ut för världen, de här killarna var ju inte snäll me han, dom hade honom som åtlöje, och han trodd på dem och en gång så lura dem han att åka till Ammarnäs, där var ju 4 mil dit, då en av killarna då, innan han for så gav han nån piller, sådana röda piller, det var väl några sockerpiller eller nåt, då sa han du ska ge den här tjejen då du kom dit, ge dem de här pillren, hon blir så mjuk och behaglig, hon vill allt möjligt, och han gjorde det, du vet han blev kast ut, han fick ta skidorna och åka tillbaks 4 mil. (Man Vb 1920)

Också de nykonfirmerade österbottniska pojkarna i Vörå fick ett försmädligt bemötande av några gubbar när de gav sig ut på sin första sommardans. De fick rådet att återvända hem och ligga kvar i bomullen. Innan kuvösen var uppfunnen hade prematurer legat på krus fyllda med varm sand och täckta av bomull. Det var den verkligheten som gubbarnas kränkande men skämtsamma utrop åsyftade.

Vi var tio pojkar från samma by som konfirmerats pingsthelgen 1951. Med stora förväntningar trampade vi iväg på cykel i våra svarta kostymer till Rejpelt och midsommarvakan. Det var vår första dans. När vi passerade Bondas åbro i Jörala fick vi höra försmädliga tillrop från några karlar som höll ”byaråd” på bron. ”Vänd om och far heim å ligg i båomullin två år till!” ropade de. Så förnedrande! (Man Öb 1933) Slagsmål Ibland gick känslorna heta och smockan hängde i luften både bland västerbottningar och bland österbottningar. Övervakarna och ordningsmännen hade sina knep för att få stridstupparna att lugna ner sig. Ett säkert kort var att förlägga striden utanför dansplatsen eller utom synhåll för påhejarna.

Ibland dök en eller två poliser upp på dansplatsen. Den tiden var de iförda den tidstypiska svarta polisuniformen, som var mycket stiligare än dagens. Både deras ansiktsuttryck och uniformen var i allra högsta grad respektingivande. […] Jag kom att antingen sommaren 1964 eller 1965 diskutera ordningen vid dansplatserna med Övermarkpolisen Algot Backgren. Han berättade att huvudorsaken till slagsmål var publiken runt de två antagonisterna. Därför hade poliserna i många fall tagit trätande ynglingar bakom ett hus, tillräckligt stort för att ingen annan kunde se dem, och sagt: ”Nu får ni slåss, pojkar!” I samtliga fall hade situationen upplösts genom förlikning. (Man Öb 1945)

Då dom skulle sätta i gång och börja slåss, då komme’n Johannes dit och så tog han i baki, här baki på vardera sån. Nu pajkar, nog få je slåss, men då ska vi ta och gå uterom stakete och så ska he va en rejäl fight. Då var de slut. Och du vet, he vart ingenting. Han var för stor för dom, att protester mot. Så he vart alldeles tyst och

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . skrönor och andra historier

så gick dom åt var sitt håll. Så var den fighten slut. (Man Vb 1939)

I Folkets Hus i Kåbdalis i Norrbotten hade man gått in för en alldeles speciell lösning, när känslorna hettade till.

Och det är den lustigaste danstillställning jag varit med om. För enda stället dom hade … ett hörn på dansgolvet där det var lovligt att slåss. Ordningsvakten stod bara utanför hörnet. Så dom fick slåss bäst dom ville så länge dom höll sig inni det hörnet. Men kom en utanför hörnet, den som då var kvar inni hörnet, han fick inte följa efter och fortsätta attackera han som kom ut från den där skyddade platsen, för då var han fredad. Men inni hörnet fick dom slåss bäst tusan dom ville. Ja, det var väldigt brutalt. Det var i bakre delen av 1970-talet, 1977–1978 kan jag tänka mig. (Man Vb 1949)

Så har historierna gått vidare mellan gemene man på och runt dansgolvet. Det som informanterna nu berättar utgående från sina egna upplevelser börjar kanske så småningom leva sitt eget liv, förändras, växa och omformas och ge upphov till skrönor för generationer som kommer efter. Men det mesta är ändå förgängligt.

189