Utanför dansgolvet

Folkets hus i Kusmark. Okänd fotograf. Skellefteå museum. Även om dansen var det viktigaste för ungdomarna så var dansplatsen också samtidigt en samlingsplats. Sommartid var paviljongerna och logarna öppna och dragiga och myggorna hade fritt tillträde. Vintertid var det dans inomhus i lokaler som kanske var uppvärmda av en vedeldad, glödande röd kamin.

I ungdomslokalen fanns en järnkamin som det eldades i under den kalla tiden. Det fanns ved i vedlidret bakom lokalen. Jag minns också hur vi ibland sågade ved för hand. Med ”bågasåjen”! Vi gick till ungdomshuset på förhand för att elda. Vi eldade ”stååvin” så att den glödde. Det var nästan riskabelt att stå för nära. (Man Öb 1943) Kaminen som värmekälla var en erfarenhet som de västerbottniska och de österbottniska ungdomarna hade gemensamt.

När vi kom vägen fram efter att ha stått packade i en trång buss med isiga fönster, kom vi in i ett kallt, råfuktigt föreningshus. Där eldades det i en vedkamin (eller kanske två). På ”flicksidan” där vi stod var kaminen eldröd så en av flickorna brände hål på sin kjol. Hon blev förstås ledsen, men annars var det inget fel på humöret. (Kvinna Öb 1937)

Det fanns en kamin i ett hörn. Man kom in direkt i danslokalen och det var kallt i det hörnet, men sen var det varmt av människorna och synnerligen varmt i hörnet där kaminen var. (Kvinna Vb 1944)

När dansen väl kommit i gång hade kaminens värme spelat ut sin roll och svetten lackade i de dansandes pannor.

Och det är ju ganska fantastiskt, en del lokaler har kvar kaminerna än, för dom värmde upp dom med kaminer ett tag. Sen behövde dom ju inte elda mer än till folk hade börjat dansa, för sen värmde ju folk upp det själv. (Man Vb 1936)

Där trängdes vi i ganska skum belysning och där vädrade man så att imman lade sig på glasögon och fönster och rann. Vi svettades och frös om vartannat. (Kvinna Öb 1948)

Danslokalerna hade inte nutida bekvämligheter och sett med dagens ögon var det ganska primitivt. Ett toalettbesök vintertid var inte alls angenämt.

Kusmark var vi mycket. Gamla Folkets Hus. Utedass å … Det låt ju som om de är 1800-tal det här, men det var utedass faktiskt. (Kvinna Vb 1953)

Ungdomslokalerna var enkla oftast med ute-toa, inte så snygga. Vi hade inga stora krav på bekvämlighet och lyx på den tiden. (Kvinna Öb 1943)

Det värsta var då vi skulle på tuppin*, utedasset som var nerisat och man fick stå och klara det så gott det gick i högklackat dessutom. Och det var så kallt, så kallt! Så allt under locket förvandlades till frusna pyramider. (Kvinna Öb 1948)

Den som inte dansade och inte nöjde sig med att se på när andra dansade sökte sig någon annan form av sysselsättning utanför dansgolvet. Ofta blev det aktiviteter på gårdsplanen eller på parkeringsplatsen och många gånger spelade alkoholen en roll.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . utanför dansgolvet 137

ler mindre. Men i den värld som vi flickor fanns i fanns inget sådant som vi någonsin kom i beröring med. Fanns inte så vitt jag vet en endaste flicka som använde droger … då … Jo faktiskt en flicka som dom påstod rökte, men jag såg det aldrig. (Kvinna Öb 1946)

På danserna var det inte heller ovanligt att ungdomarna satt i bilarna och söp. Ofta lockade killarna flickorna in i bilen, för att få bjuda dem på nån Koskenkorva sup eller för helt andra fräcka saker. Vissa flickor var väl mera lättlockade än andra. För min del hände det sig kanske nån gång att jag stod utanför bilen och klunkade någon sup, ur nån flaska som många andra också hade haft i munnen. Men synd och skam om man blev full och dålig, och inte kunde man ju fara hem mitt i natten om man var full. Det aktade man nog sig för, åtminstone jag försökte smyga med den saken.

Garderoben vid Maxmo dansbana var anspråkslös och stod för det mesta tom. Sommartid behövdes sällan ytterkläder. Året är 1975. Foto: Ivar Nordlund. Svenska litteratursällskapet i Finland.

138

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . utanför dansgolvet

Bursiljums folkpark på midsommarafton 1953. Foto: Wollmar Lindholm. Skellefteå museum. […] På 1970-talet for man till dansen för att träffa andra. Många var ute bara för att dricka och supa och slåss. Man samlades till dansplatsen där alla andra var. (Kvinna

Öb 1954)

Men min kompis och hans polare var inte dansare, de var ute på parkeringen och partajade. (Kvinna Vb 1963) De som ägnade sig åt att dansa var ganska omedvetna om livet på parkeringsplatsen eller kände mindre intresse för det än för det som hände på dansgolvet.

Nä, nä det var, alltså jag vet inte alltså, jag var väl så upptagen med dans, eller så var jag väldigt naiv och blåögd, jag minns inte sånt, och jag tyck ju int att det var nån fylla. Och slagsmål hör ihop med fylla. Det är ju sällan det är nån som är nykter som börjar slåss. Tror jag ju. […] Och det var nog inte i mina kretsar, det var nog väldigt stä-

dat. (Kvinna Vb 1944) På den tiden var det ju mycket skoterskor*, de som hade mycket skoterskor, de trava ut och in, de var ju mest på parkeringen och söp. De va ju så, dom var ju inga dansare, dom var ju inte intressant för fem öre, utan de kom ju bara in å stöka till de ibland å så gick dem ut igen. Och så gick man ju ut i pausen, då kunde man ju ta sig nån hutt så där, men alltså när jag var väldigt noga jag ville ha kontroll, spana in dem som dansa bra vet du, he va ju grejen. (Kvinna Vb 1957)

Att vistas på parkeringen var inget man höll på med. Man betalade snabbt inträde för att komma upp på dansgolvet så snart som möjligt. Man gick ut nån gång för att ta frisk luft och för det mesta i nån pojkes sällskap. Alkohol smakades också ibland, men för det mesta i rimliga mängder. När man gick ut fick man en utgångsbiljett som skulle lämnas tillbaka när man kom in. (Kvinna Öb 1948)

Ibland var utevistelsen bara tillfällig och kanske av romantisk karaktär som när man gick ut ett tag med sin danspartner. Det gav möjlighet att vistas på tumanhand, en stund i tvåsamhet utanför dansgolvets myller. Det var ett annat sätt, parallellt med dansritualerna, att närma sig en partner och de uttalade argumenten kunde vara av olika valör, en direkt fråga eller en mer romantisk invit.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . utanför dansgolvet 139

Till ritualerna under en danskväll hörde inte bara själva dansandet, utan det var också vanligt att pojkar frågade flickor om de ville ”ga ut och gaa”. En standardreplik var ”Kombä du ut?” som främst var en invit till småhångel, gärna i någon bil om en sådan fanns tillgänglig. (Man Öb 1943)

Under kvällen hölls en eller två pauser. Då fick vi flickor ofta förslag på en svalkande promenad. ”Kom ut och sök månen”, hette det, eller så angavs någon annan orsak till att umgås lite enskilt. I Sundom fanns ett talesätt: ”Jag gaar int yyt förän e je slyyt.” (Kvinna Öb 1935)

För en av de österbottniska informanterna fick paussvärmeriet en lite lustig refräng.

En pojke började flitigt uppvakta mig med danser, jag tyckte han var vacker och bra på att dansa. På pausen gick vi ut han bjöd mig på limonad*. Sen skulle vi ha en romantisk promenad i en skogsbacke, men myggorna var besvärliga och pratet var det nollställt med, en svensk och en finsk. Sen träffade jag min kusin i Vörå, hon berättade att hon varit med om samma sak. Då vi beskrev killen i fråga var det samma person. Vi skrattade båda åt händelsen. Som tur var lämnade ingen av oss med den Casanovan. (Kvinna Öb 1941) Också serveringsrummet kunde stå i centrum för händelserna. Där samlades de österbottniska ungdomarna ofta när det var dags för paus och där serverades kaffe med dopp (bullar, örfilar* eller grisar*) och så pilsner och lemonad, den stora favoriten.

En paus i mitten av kvällen hörde till och många strömmade till caféet för att fräscha upp sig med drycker och godsaker. Min standardfavorit var gul Jaffa* med en välsockrad wienergris. Vissa ungdomar, företrädesvis pojkar, strömmade istället ut i det omgivande buskaget och styrkte sig med allehanda medhavda drycker. (Kvinna Öb 1946)

Vistelsen i serveringsrummet hade ibland andra inslag.

I serveringsrummet satt de gamla ungkarlarna och ”smaka” (drack uppvärmd pilsner, som spetsades med muscha* och kryddades med salt). Men vi i vårt schack* söp inte, för oss var det endast dansen som

Buffetten (serveringsrummet) i Molpe danspaviljong. Orkestermedlemmarna serveras kaffe före spelningen. I bakgrunden syns reklam för bryggeriet Bock och dess apelsinlemonad Jaffa. Året är 1975. Foto: Ivar Nordlund. Svenska litteratursällskapet i Finland.

gällde. (Man Öb 1941)

140

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . utanför dansgolvet

I Västerbotten talar informanterna om samling i cafeterian där de drack sitt kaffe eller fikade. Också läsk hörde till sortimentet.

Det var ett fik där också, dom sålde kaffe och läsk och sånt och det drev dom som bodde oppepå. (Man Vb 1929)

Och så var det ju, fanns aldrig någon ölservering, det var ju fikaservering, alltså kaffe. (Kvinna Vb 1963) Mat och dryck stod till buds även utanför dansplatsen. Utbudet varierade liksom också de sociala kontakterna.

Vi hade Ragnar Gullberg som upprätthöll en egen kiosk i Solhem. Han sålde läsk, pilsner (tror jag) och godis. Samt senare på kvällen kokade han varm korv med senap.

Oj, vad det smakade gott! (Kvinna Öb 1946) På pauserna köpte vi knackkorv i Frank Krooks ambulerande kiosk. För mig var standarden 5 korvar. En under den tiden känd figur i Sydösterbotten, ”Norras-Janne”, stod alltid vid dansplatserna och sålde rökt sik åt de saltsugna. Ofta slog ungdomarna sig i slang med honom och han berättade om hur ”ja i Amerika slo polisän så stjärnmössona däras flöug”. (Man Öb

Den som inte ville dansa kunde umgås med andra ungdomar i serveringsrummet. Under pausen blev det ofta trängsel när alla som dansat och var törstiga ville köpa lemonad. Bilden är tagen i Karperö 1976. Foto: Olle Fransholm.

1945) Också i Västerbotten såldes varmkorv och fika utanför dansplatsen, men dessutom kunde ungdomarna ägna sig åt lotteri eller tombola, och kanske roa sig t.o.m. med karusell och slänggunga.

Sen hade dom alltid varmkorv och fika, lotteri/tombola. Och du kan ju tänka dig för ett barn som bodde på Åsen och inte hade så mycket grejer å göra, så himla ro-

ligt det var. (Kvinna Vb 1945) Kommer ihåg att det var en utomhusdansbana, på området tivoli, första gången man åkte karusell, slänggunga, tombola, nå brev man kunde köpa, vad som skulle hända i ditt liv. (Kvinna Vb 1948)

Med åren och med den större bilparken och rörligheten blev det allt vanligare att ungdomarna vistades på parkeringsplatsen. Det blev trendigt att tillbringa kvällen utanför själva danslokalen. Kanske gällde det mest de bilburna pojkarna som inte hade vågat börja dansa. Men också flickorna drogs med i um-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . utanför dansgolvet

gänget på parkeringsplatsen. En ny tid med nya utmaningar för dansarrangörerna hade fått sin början. Det gällde både i Österbotten och i Västerbotten.

Ungdomarna som kom till danserna kan i stora drag delas in i två grupper. Det fanns de som var inne i danslokalen och dansade och de som befann sig ute på parkeringsplatsen. De som var inne i danslokalen var nyktra, medan det förekom alkohol på parkeringsplatserna. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961) Nej, det var Rännaren och egentligen inte så mycket dans, man for för att lyssna på band och träffa folk, men man blev ofta kvar på parkeringen. […] Nog var man in och snackade med folk men inte just dans. Mer för att träffa polarna och ta sig ett järn. Satt mycket i bilarna och lyssnade på musik. […] vi hade ju stereo och lyssnade på musik, gamla låtar sådär, det var blues, spelade ju själv också. Så det var höra, snacka, köra runt en sväng. […] kändes som det var nog så mycket folk på parkeringen som inne ibland. (Man Vb 1963) Det hände väl ibland att jag var inne och dansade med flickvännen, men hon var nog mest på parkeringen också men med sina kompisar. […] De som for dit för att dansa det är en typ av folk, de som for dit för att dansa de löste in sig och dansade tills det blödde i knäna och sen for de hem. De andra de for dit för att umgås på parkeringen, men löste kanske in sig för någon dans. Inträdet var inte så högt på den tiden, 50–60 kronor, så det satt inte i slanten, det var gemenskapen på parkeringen de jagade. (Man Vb 1965)

Övervakningen på dansplatsen sköttes både i Österbotten och i Västerbotten av ordningsmän. I Österbotten var dessa vanligen rekryterade bland ungdomsföreningens medlemmar. Också poliser såg till ordningen på dansplatserna när de gjorde sina rutinbesök eller om

de av något skäl blev ditkallade.

Ordningsmän skötte om övervakningen och för mig som höll mig på eller vid dansgolvet verkade det inte att vara problem med ordningen någonstans. (Kvinna Öb 1943)

Övervakningen sköttes vanligen av föreningarnas ordningsmän, i Oravais och Vörå fanns det nitiska poliser som höll ordning där. Allmänt kan vi väl säga att ordningen var god, undantag fanns förstås. (Man Öb 1938)

Och ibland var dom där ute och slogs. Och det, egentligen la vi [polisen] oss inte så mycket i det hela under den här perioden fram till 1965–66, då blev det lite tuffare tag, och kanske också att man drack betydligt mera som ung, för mellanölet hade ju kommit. (Man Vb 1936)

141

142

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . utanför dansgolvet

samband med danserna, oftast utanför själva dansgolvet. De som var berusade hade lättare att råka i konflikt än andra. Och så fanns det de som var hetlevrade av sig och hade lätt att ta till knytnävarna.

Där var ett jädra liv, för att dit åkte mycket burträskare och så slogs man utanför där. Och det fick jag ju uppleva även som polis, att jag var tvungen åka ner och vara dansbevakare på Bastuträsk Folkets

Hus för att det var bråk där mellan Brönstjärnsgrabbarna och bastuträskarna. (Man Vb 1936)

Och vart det ett slagsmål, då for dom och hängde upp kavajen där på en tallkvist och så … gjort dom upp. (Man Vb 1943) Vanligen var det ändå god ordning bland ungdomarna och konflikter och ordningsproblem var inte någon stor sak. Dansen var ju det viktiga för de flesta.

Utanför dansplatsens myller och ståhej fanns det rum också för romantik och känslofulla upplevelser. Naturen och stämningen i sommarkvällen kunde röra vid de innersta

strängarna hos den som hade sinne för det.

Sommartid var det viktigt med naturnära upplevelser, dvs fjärden i Karperö, havets närhet i Maxmo och Oravais och så dansbanan uppe på det höga berget i Rejpelt och älven i Skatila. (Kvinna Öb 1943)

Ännu kan jag minnas stämningen vid uflokalen i Skatila, som låg vid Kyro älv. Jag minns skymningen och bron över älven, månen som lyste på vattnet och dragspelsmusiken, som hördes från danslokalen.

(Man Öb 1941) Så blev danskvällen en kedja av drömmar, förväntningar och romantik, men också av verklighet och konkreta möten i en inramning av dansplatsens innanför och utanför.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . utanför dansgolvet 143

”Midnattstango” med Lasse Lönndahl låg 13.10.1962 som etta på den allra första Svensktoppenlistan. Den svenska texten till schlagern hade gjorts av Britt Lindeborg och det tyska originalet ”Tanze mit mir in den Morgen” av Kurt Hertha. Musik: Karl Götz. Ur Ingegerd Wiklunds sånghäfte, nerskriven efter en danskväll i norra Österbotten.