Dans och gränser

I Österbotten är kusttrakterna mestadels svenskspråkiga från Karleby i norr till Sideby i söder. Ett litet stycke österut inåt landet möter finskspråkiga kommuner. Den enkätundersökning som vi gjorde i Österbotten omfattade i princip de svenskspråkiga regionerna, men det visade sig att många av de svenskspråkiga ungdomarna hade sökt sig också över språkgränsen till finskspråkiga kommuner för att dansa.

I Västerbotten ser kartan annorlunda ut. Där finns det inte inom det studerade området någon språkgräns på samma sätt som i Finland och bland de västerbottniska informanterna aktualiseras därför inte språkfrågor och kulturella olikheter på samma sätt som i Österbotten.

Gränser som möter i vårt material är alltså i huvudsak språkliga och vilar på en geografisk grund. Men när man diskuterar gränsöverskridningar i samband med dans kan man också finna andra typer av överskridningar förutom de direkt geografiska. En sådan är den kulturella gränsen mellan stad och landsbygd och också den skymtar fram i vårt material.

Språkmöten i Österbotten En av de mest påtagliga skillnaderna mellan Österbotten och Västerbotten i fråga om dansaktiviteter finns i österbottningarnas dansutflykter över språkgränsen. För många av de österbottniska ungdomarna var det lätt att åka på dans till finskspråkiga trakter. De finska dansplatserna låg kanske bara på andra sidan kommungränsen, även om avståndet mentalt sett ibland var betydligt längre än så.

Vissa ungdomar åkte också på dans till finskspråkiga grannkommuner såsom Kortesjärvi och Evijärvi, men trots att det fysiska avståndet till dansplatser i finska trakter inte var så långt var det mentala avståndet desto längre, så majoriteten av ungdomarna valde att dansa på de svenska dansplatserna. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

På vissa orter fanns det också en skillnad mellan flickors och pojkars vanor att söka sig till finska dansplatser. Pojkarna var betydligt mer ivriga gränsöverskridare än flickorna.

Här fanns en skiljelinje: pojkarna sökte sig till de finska dansbanorna och flickorna till de svenska. Någon gång kunde man på grund av transportsvårigheter söka sig till samma dansplats, men det var närmast undantag. (Man Öb 1949)

Transport Det var inte svårt i Österbotten att nå de finsk-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

språkiga dansbanorna även om en del låg på ett ganska stort avstånd från hemknutarna. På många håll gick det bussar från de svenskspråkiga orterna till de finska. Från trakterna norr om Vasa, genom t.ex. Vörå, Oravais och Purmo, gick dansbussar till Kisamaja som var en speciellt populär sommardansplats i Alahärmä och på vintern sökte ungdomarna sig till Väinölä och Takala.

Någon gång var det Kisamaja i Härmä som lockade. Då tog vi oss först [från Österö] till Oravais med båt och fortsatte därifrån med dansbuss. (Man Öb 1940 och Man Öb 1941)

Trots att jag hade moped for jag med buss när jag första gången vågade mig innanför en sommardansbanas stängsel. Det bör ha varit busstrafikanten Salonen från Kortesjärvi som upprätthöll lördagstrafiken via Överpurmo till de finska dansbanorna. Jag drar mig till minnes att det var Kisamaja i Voltti som förärades det första besöket. (Man Öb 1949)

Om somrarna var det inte bara Kisamaja som drog. På söndagskvällarna var det dans i Ylihärmä på Junkkarin lava. Vintertid alternerade vi mellan Väinölä och Takala. Och alla finska kändisar fick vi se och höra: Eino Grön, Esko Rahkonen, Laila Kinnunen och Danny. (Kvinna Öb 1949)

Ungdomarna söder om Vasa hade andra finskspråkiga mål. Där var det Hulmi och Alapää i Laihela eller Närvijoki, Järvenpää och Teuva som lockade. Vanligen var dansfärden och målet helt odramatiska, men visst fanns det också skrönor om det främmande.

En vinterkväll vågade en väninna och jag hoppa på bussen till Laihia [Laihela] Alapää på Vasa torg, trots att vi livfullt varnades av några bekanta pojkar: ”Vet ni inte att de inte har någon klädförvaring? Man måste slänga upp kappan i luften och så naglar de fast den med puukko [kniv].” Gränsen mellan finskt och svenskt var klart utritad. (Kvinna Öb 1937)

På somrarna tog vi oss med moped till Huvikeskus, en paviljong i Lillkyro. […] Ibland kunde vi gå ihop fem eller sex stycken och ta taxi till dansen. Det gjorde vi t.ex. då vi besökte Hulmi, en sommarpaviljong i Laihela. (Kvinna Öb 1941 och Man Öb 1941)

Vår ankomst till de finska dansplatserna [i Närvijoki, Järvenpää och Teuva] väckte också på annat sätt beundran. Vi kom nämligen med Sigfrid Ehrströms taxibil, en ståtlig amerikanare av märket Checker. Den hade tre sittrader och kunde ta 8 personer. Den här typen av bil var på den tiden allmän som taxibil i Amerika och man exporterade i liten skala bilar också till andra länder, bl.a. till Finland. Klart vi kände oss furstliga och privilegierade. (Man Öb 1945)

167

168

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

Flygarnas midsommarvaka i den finska kommunen Kauhava var en stor tillställning som annonserades också i svenskspråkiga tidningar och som varje år lockade till sig ungdomar även från svenskspråkiga trakter. Ingegerd Wiklunds samling. marvaka i Kauhava som drog till sig ungdomar från när och fjärran. Tillställningen annonserades också i svenskspråkiga tidningar.

Höjdpunkten på danssäsongen var ”Juhannustanssit” [Midsommardans] i Kauhava. Juhannustanssit ville man inte missa. Det första besöket i Kauhava skedde (antagligen utan lov av föräldrarna) med moped. Minnet av returen på moped efter denna premiärtur i den kyliga midsommarnatten får mig ännu att frysa. (Man Öb 1949)

Ibland hände det sig att finskspråkiga sökte sig på dans till svenska trakter. Det var inte speciellt vanligt och skedde i allmänhet inte på samma sätt med organiserad busstrafik som när de svenskspråkiga ungdomarna åkte över språkgränsen.

Ett intressant dansställe, som vi hört om, fanns i Lautjärv (fi. Lauttajärvi) i östra

Sastmola. Då och då hade vi träffat på ungdomar från det hållet på danser i Ömossa och Sideby. (Man Öb 1937) och Lappo eller finskspråkiga ungdomar från Jakobstad till de svenska dansplatserna. I viss mån kom man alltså i kontakt med den andra språkgruppen på danserna. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

Orsaker till gränsöverskridning De österbottniska ungdomarna var på många sätt medvetna om språkgränsen och om att de sökte sig över den. Orsakerna till gränsöverskridningen var av olika slag för de svenskspråkiga ungdomarna. En av de kvinnliga informanterna berättar:

Finnsocknarnas pojkar lockade mer än de svenska. Kanske var det också den vemodiga finska tangon som drog. (Kvinna Öb

1934) Pojkarna hade en mer uttalad syn på varför de lockades av de finska flickorna. De upplevde att de hade ”tur” med de finska flickorna som var vackra och naturliga i jämförelse med de, som pojkarna såg det, högdragna och kyliga svenskspråkiga flickorna. Kanske var danskoderna också lite andra på de finska dansplatserna.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser 169

Drivkraften ska ha varit kamraternas, alltså våra, påståenden om en enorm ”tur” med flickorna i Voltti. (Man Öb 1949)

Konkurrensen om oss svenskspråkiga pojkar var hård. Jag har såhär i efterhand förvånats över de finskspråkiga pojkarnas tolerans inför vår kaxiga ankomst till och närvaro inom deras flickrevir. Det var en mycket märkbar kontrast mellan de finska flickornas naturliga och okonstlade beteende och, som vi tyckte, våra svenska Närpesflickors högdragenhet och oåtkomlighet. (Man Öb 1945)

Här blev vi svenskspråkiga mycket väl mottagna av de finskspråkiga flickorna. En enda dans kunde t.o.m. belönas med första damernas. Detta ledde också allmänt till att man fick följa flickan hem och t.o.m. övernatta. (Man Öb 1945)

Också den finska musiken, den finska tangon, lockade. De finska dansplatserna hade goda orkestrar och kända solister och så gav det en omväxling att komma i kontakt med det annorlunda, kanske t.o.m. lite exotiska.

Huvikeskus [i Lillkyro] hade blivit ett populärt ställe och det var omväxlande att dansa till en finsk orkester. (Kvinna Öb 1941 och Man Öb 1941)

När Laila Kinnunen och hennes orkester stod för dansmusiken vid säsongavslutningen i Jeppo 27.4.1963, gick det dansbussar från Jakobstad i norr och från Vörå i söder. Men också från finskspråkiga trakter, från Voltti via Köykkäri, hade danslystna ungdomar den gången möjlighet att ta sig till dansen i de svenska trakterna. Ur Ingegerd Wiklunds samling.

170

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

Det bara blev så eftersom jag råkade ha vänner som var helfrälsta i finska dansställen och finsk tango. Tangon fastnade i mig och sitter kvar som en stark känsla, genuina hemlandstoner. (Kvinna Öb 1949)

Lappajärvi dansbana betraktades som en plats med ”kvalitet”: goda orkestrar, fin stämning och vackra flickor. (Man Öb 1949)

Ibland var det ett litet uns av nyfikenhet som lockade eller bara ett behov att ha någonstans att dansa en lördagskväll.

En vacker sommarkväll 1955 beslöt jag och några andra flickor oss för att cykla på dans till Svarvar (Horonkylä) i Teuva. Det ordnades inte någon annan lämplig dans i hemtrakten och man hade berättat för oss att det var roligt i Svarvar. Vi var väl lite nyfikna också. (Kvinna Öb 1938)

Sammantaget fanns det många orsaker till att de svenskspråkiga ungdomarna dansade också på andra sidan språkgränsen. De kände sig kanske mera morska och mindre tafatta när de rörde sig som anonyma bland obekanta ungdomar i en ny miljö.

Varför var det då bara de finska dansbanorna som intresserade? En förklaring som florerade bland oss var att de svenskspråkiga flickorna var mer högmodiga. På de svenska dansbanorna spelade man också annan typ av musik – och mindre tango. Kanske det ändå främst var fråga om egna mindervärdeskomplex? (Man Öb 1949)

Samtal och kommunikation I dag är kunskaperna i finska språket rätt goda hos de flesta svenskspråkiga ungdomar i Österbotten. Under de tidsperioder som vår undersökning gäller, var det många unga som hade endast minimala kunskaper i finska. Detta hindrade dem ändå inte från att söka sig ut på dans i finskspråkiga trakter. Oron för kommunikationssvårigheter skymtar i alla fall fram hos flera av våra informanter.

Vårt bekymmer inför dansen i Hulmi var hur vi skulle klara oss om någon finsktalande bjöd upp till dans. Våra kunskaper i finska var allt annat än bra. Hur långt skulle vi klara oss med ”Kiitos” [Tack]? (Kvinna Öb 1938)

Problem är till för att lösas och det gjorde ungdomarna på olika sätt. Egentligen behövde man inte säga så mycket, kanske t.o.m. ingenting alls, och ändå få ut mycket av dansupplevelsen. Men en fortsättning på kontakten var svårare att få till stånd och den rann vanligen ut i sanden därför att man upplevde att

språket inte räckte till.

Jovisst fick vi dansa. Så mycket finska kunde vi inte, men visst förstod vi när någon frågade: ”Saanko saattaa sinut kotiin?” [Får jag följa dig hem?]. Vi skakade på huvudet och log, så det blev inget av det. (Kvinna Öb 1934)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

Men den språkliga förbistringen gjorde att man inte vågade ta det mest spännande steget, övernattning. Med mitt begränsade finska ordförråd hade nog en eventuell konversation med flickans anhöriga vid morgonfrukosten följande morgon blivit ansträngd, ordfattig och enstavig. Säkerligen hade det lett till en viss förlägenhet för bägge parter. (Man Öb 1945)

Ibland var det tillräckligt med någon enstaka inlärd fras när viljan att förstå var god på båda hållen. Och så kunde man i nödfall t.o.m. ta till sitt lexikon.

I Storå var det finska som gällde och det var en stor utmaning för oss svenskar. Jag kommer ihåg att jag hade en finsk pojkvän som det var svårt att tala med och lexikon var nödvändigt!! (Kvinna Öb 1959)

Och så tränade vi upp vårt finska ordförråd för att få kontakt med pojkarna på dansen. Vi övade oss i att säga ”Minä rakastan sinua!” [Jag älskar dig!] och en del andra ord och vändningar. Nu var vi redo för mötet med de finska pojkarna! […] På hemvägen fick jag och en av de andra flickorna sällskap av två finska pojkar som cyklade omkring oss i kors och tvärs och följde oss en bit på vägen. Stämningen var god och den ena kunde några ord på svenska så vi stapplade oss fram på båda språken. (Kvinna Öb 1938) på dans över språkgränsen trots bristfälliga eller inga kunskaper alls i det andra inhemska språket. Dansmusiken och omväxlingen i fråga om danspublik drog. Det hände sig också naturligtvis att tycke uppstod och en och annan pojke fick komma ”på frias” till någon flicka. Så gick det också då Jeppogossen var på dans i Kortesjärvi. Det var regnigt och vått ute så det var extra skönt att komma inomhus och få krama om sin käresta. Morgonen grydde snart och det blev dags för en snabb avfärd innan husbondfolket kom igång. Men hur än gossen tittade runt sig kunde han inte se sina skor i rummet. ”Men var är skorna? Och vad är sko på finska”, tänkte han. Han hade ingen aning. Men då såg han hennes skor, grabbade tag i en och visade upp den för flickan och sa: ”Tämä sortti.” [Den här sorten] Flickan fattade genast vad han sökte och sprang efter skorna som fanns i rummet intill. Skorna hade varit våta och hon hade omsorgsfullt lagt dem på tork. Nu var de torra och sköna inför hemfärden på söndagsmorgonen. Flickan fick säkert ett extra pluspoäng för sin omtanke, fastän situationen var prekär i början. (Kvinna Öb 1946)

Dansen var, när allt kommer omkring, ett perfekt sätt att knyta kontakter över språkgränsen. Eftersom dansen inte krävde några samtal kunde pojken och flickan umgås bara genom att dansa även om de inte kunde varandras språk. Det fanns vissa danskoder och då de följde dem behövde de inte säga något utan klarade sig utan ett enda ord hela dans-

171

172

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

kvällen igenom. Och det var inte heller oartigt att vara tyst.

En orsak till att de finska dansplatserna drog var att vi inte behövde vara så blyga om vi bjöd upp finskor som ju inte kände oss från tidigare. Vi behövde ju inte heller prata med de flickor vi bjöd upp. (Man Öb 1943)

Sämjan var i allmänhet god mellan språkgrupperna, men inställningen kunde variera med orten. Bäst kom ungdomarna överens på dansgolvet, medan stämningen utanför dansplatsen ibland kunde skärpas till.

Jag och alla mina kamrater, förutom en, var enspråkigt svenska. Vad jag minns innebar detta aldrig något problem i Voltti. Med både flickor och pojkar kommunicerade vi så gott det gick – och skrattade när vi inte förstod varandra. Annat var det i Evijärvi. Där fanns ibland enskilda individer eller mindre grupper som visade sitt misshag när de hörde någon tala svenska. Någon ska till och med ha tagit fram en kniv – men det är kanske ändå onda tungors missriktade vittnesmål. ”Språkproblemen” förekom dock inte inomhus, det var på utsidan som eventuella tvister avgjordes. (Man Öb 1949)

Hur gick det sen? Kontakterna mellan de finskspråkiga och de svenskspråkiga ungdomarna var ibland av ett ganska tillfälligt slag och gällde kanske för en kväll eller ett par. Men på dansbanan knöts mer bestående vänskapsband också mellan ungdomar från båda språkgrupperna. När det blev dags att skaffa sig en äktenskapspartner eller en livskamrat var det ändå vanligt att hitta en sådan i den egna svenska omgivningen även om en del också fann sin livspartner på den finska sidan om gränsen.

Svenskspråkiga pojkar var heller inte illa sedda vare sig hos flickorna eller hos de finskspråkiga pojkarna. En del vänskapsband, som höll i många år, knöts också med andra pojkar på dansbanans cafeteria. Man hälsade på varandra och samtalade så gott det gick med enstaka ord ur båda språken och med förklarande gester. (Man Öb 1949)

Självfallet fanns någonstans i bakhuvudet en önskan att hitta en flickvän, eller ”brud” som nog var den gängse benämningen. I mitt kamratgäng var det dock bara ett par gossar som hittade en livskamrat på dansbanorna i Voltti, trots att vi frekventerade dem i så många år att vi lärde känna en del av stamgänget, både från finska och från svenska orter. (Man Öb 1949)

Vi gjorde också inbrytningar på finskt håll om man kan uttrycka det så. Det var ju närmast Lillkyro, Storkyro och Laihela, vi kom mycket bra överens med pojkarna där, det handlar ju mycket om hur man uppför sig, vi kom ju dit för att dansa.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser 173

Det slutade med att flera av oss fick fruar från andra sidan språkgränsen. (Man Öb 1937)

Språkmöten i Västerbotten I Västerbotten existerar inte någon språkgräns av samma art som i Österbotten. Det finns självklart samer men i kontakten med dem är det inte fråga om någon uttalad språkgräns. Längre norrut, i Norrbotten, möts svenskan och tornedalsfinskan (meänkieli) men det intervjumaterial som ingår i vår studie berör inte de trakterna. Kontakterna med ”de andra” i vårt material blir därför få och tillfälliga.

I uppsatsen Nordfinska evakueringen till Skelleftebygden 1944–1945 berättar Tone Dahlstedt och Barbro Holmgren (1979) om de finska ”koflickorna” som evakuerades från Finland till Sverige när Finland skulle driva ut de tyska soldaterna från norra delen av landet, i enlighet med de fredsvillkor som hade godkänts i fredsfördraget 1940. Hösten 1944 inleddes evakueringen och unga flickor sändes i väg med flockar av kor över gränsen till Sverige där både flickor och kor först sattes i karantän.

Väl framme i Skellefteåtrakten togs flickorna emot i byarna och knöt närmare kontakter med lokalbefolkningen. De svenska pojkarna hjälpte till med ladugårdssysslorna och byns ungdomar spelade, sjöng och dansade i flickornas bostad. Även om förhållandena var svåra har flickorna berättat också om ljusa minnen: ”Det var dans på lördagen. Skoj! Språket var konstigt men roligt hade vi alla, vi dansade nästan hela natten så vi blev så trötta!” har en av koflickorna berättat. Någon enstaka gång besökte flickorna en allmän danstillställning, men en av flickorna berättar att det inte var så trevligt som det de var vana vid från Finland. De upplevde det som ovant att stå på dansgolvet och vänta på att bli uppbjudna till dans. Ofta dansade flickorna med varandra.

När det blev dags för de evakuerade flickorna att återvända till Finland stannade många av dem kvar. De hade funnit en livspartner bland de hemmavarande männen på den svenska sidan.

De finska koflickorna nämns inte i intervjuerna med de västerbottniska informanterna. Men en gränsöverskridning av annan art och vid en annan gräns kommer ändå fram. En av de västerbottniska männen berättar om en lång dansresa på 1940- eller 1950-talet. Den gick ända till Norge, men fick ett ganska snöpligt slut.

Finska evakueringen hösten 1944. Bilden är troligen från Norrbotten men den nordfinska evakueringen sträckte sig också till Skelleftebygden, dit de s.k. koflickorna kom med sina flockar av kor. Okänd fotograf. Skellefteå museum.

Ja vi for ju till Norge och de var 8 mil att åka skidor och så åkte vi tåg en bit, men

174

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

det blev ingen dans där för, dem hade ju farit, all ungdom hade farit upp till hytterne, på påskhelga inte var det nån dans då. […] Joå, vi trodde ju det var som i Sverige men näe det var ingen dans där så vi låg där ett par nätter så for vi tillbaks, vi åkte skidor tillbaka, 8 mil, vi låg över på vägen förstås i jaktstuga. (Man Vb 1920)

På en direkt fråga av intervjuaren berättar en av informanterna att samer också kunde vara med på danserna.

Jo de kunde va me, om de passe så, de kunde de vara, men det var ju sällan de var med nån gång, sällan, men sen när man började kör bil och for ju ner till Arjeplog, där var man ju ofta på dans. (Man Vb 1920)

Den tredje helgen i augusti, ”lapphälja”, brukade locka stor danspublik, både samer och andra, åtminstone på 1970-talet. Här tydliggjordes det samiska i trakten.

Lapphälja var tredje helgen i augusti, jättemycket folk som dansa, både samer och andra. På den tiden när lapparna gick ut klädde de upp sig, hade dräkter allihopa.

De hyrde stället [Malåborg]. (Kvinna Vb 1948) Kulturgränser mellan stad och landsbygd Kulturgränsen mellan stad och landsbygd i fråga om dans var påtaglig för de österbottniska informanterna. Många ungdomar från staden åkte ut till landsbygden på dans. Det var i sig inte så märkvärdigt. I Österbotten gick det ju bussar från städerna ut till dansplatserna på landsbygden. Däremot var det ovanligare att ungdomar från landsbygden tog sig in till staden för att dansa, om det inte var fråga om restaurangbesök eller småningom också dans på diskotek. Ungdomarna var medvetna om att det fanns gruppbildningar och kulturella skiftningar mellan stad och landsbygd och det kom till uttryck i deras val av dansplats, på dansplatsen i sig och t.o.m. i attityderna på dansgolvet.

För stadsborna var det inte självklart att åka till dansplatser på landet. Familjerna i stan kände från början varandra och höll ihop – det var snarast de som inte hörde till de ursprungliga stadsfamiljerna, beroende på inflyttning eller språk, som rörde sig ut till danserna på landet under skolåret. På sommaren, när flera stadsfamiljer hade sommarvillor utanför stan, var det naturligt att gå på de lokala danserna. (Man Öb 1936)

Det fanns för övrigt en viss gruppbildning i å ena sidan stadsbor och å andra sidan landsbor, ett slags kontrast i sig på dans-

platsen. (Man Öb 1955) Men stadsflickorna kunde inte dansa. De stod och gungade som ankor av och an och jag minns att det kändes närmast pinsamt att dansa med dem. På landet var det annorlunda, där kunde flickorna dansa

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

och det var det jag ville. Det var en speciell känsla man fick då man var på dans på landet. (Man Öb 1941)

En av de österbottniska informanterna, en stadsflicka, berättar om sitt första och enda möte med danskulturen på landsbygden.

Jag har vuxit upp på Storgatan mitt i centrum av Jakobstad, och hade därför liksom mina klasskompisar en stark uppfattning om att danserna var något som icke-stadsbor, dvs. lantisar, sysslade med. Vi förhöll oss faktiskt väldigt föraktfulla till hela fenomenet och satsade mer på att bara hänga i stan och glo på gaturallyt, vilket vi uppfattade som mer civiliserat. […] när jag och en av mina klasskompisar fyllde 15, lyckades klasskompisen övertala mig att hänga med på en dans. Jag gick motvilligt med på det i experimentsyfte. Klasskompisen hade en äldre syster som redan var garvad dansbesökare och hon hade talat sig varm för danserna. Jag var ändå skeptisk från första början − så djupt satt uppfattningen om att ”riktiga stadsbor åker inte på danser”.

Hur som helst tog vi oss liftande till Klacken i Lillby. Vi gick in och insöp stämningen. Det blev nästan genast dags för en tryckare och flickorna ställde då upp sig på ett led helt enligt spelets regler (vad kallade vi det, ko-någonting?). Jag greps av något som väl närmast kan beskrivas som panik och måste helt enkelt ta mig ut omedelbart. Det kändes bara så fel! Varför skulle man ställa sig på ett led medan pojkarna gick runt och valde danspartner? Det var ofattbart pinsamt, enligt mig. Klasskompisen tyckte däremot att det var hur intressant som helst så hon blev kvar medan jag gick ut med blossande kinder. Jag ställde mig på en av trapporna utanför dansbanan och funderade febrilt på hur jag skulle ta mig tillbaka till stan igen. Jag lade snabbt märke till att en kille i min egen ålder satt och betraktade mig på trappan. Efter ett tag tog han mod till sig och inledde med den märkligaste raggningsfrågan jag någonsin fått: ”Ho stoori heiman har ni tå?” Jag har inget minne av vad jag svarade men det var i alla fall en så oväntad fråga att jag fick känslan av att vara på fel planet. Jag tror jag stammade fram något om att jag inte har något heiman utan kommer från stan. Och jag insåg samtidigt slutgiltigt att jag aldrig mer kommer att åka på en dans. Så här drygt trettio år efteråt känns det smått komiskt att tänka på hur starkt jag reagerade på situationen och hur malplacerad jag kände mig på dansen. Nu kan jag betrakta det som ett tecken på hur svartvitt man kan se på livet i tonåren, men samtidigt är det ju ett bevis på hur stark tudelningen mellan stad och landsbygd var bland oss ungdomar då. Det fanns ett vi och ett dom, och vi som hade en stark stadsidentitet hade uppenbarligen väldigt svårt att ta till oss dansbandskulturen. (Kvinna Öb 1964)

175

176

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

den kulturella skillnaden mellan stad och landsbygd inte att ha spelat någon större roll, åtminstone inte vad vårt intervjumaterial visar. Ungdomarna har dansat i Umeå, Piteå, Skellefteå och Boden likaväl som i Malå, Kusmark, Norsjö och Burträsk. Dansupplevelser som t.ex. den med landsortsflickan som flyttat till staden och som tog sina första danssteg där verkar vara konfliktfria även om enstaka kritiska tongångar kan skymta fram.

Sen, börja jag vara dit själv, då var jag kanske 13–14. Hur jag komme mej in det vet jag inte. Men jag gick in och dansade, det var det enda som fanns. Sen var jag ju på parken, på Våga stuffa* och så gick jag en kurs i salongsbugg också i samma veva. Kommer från Vallen, men jag bodde i stan då. Jag flyttade till stan då jag var 13. (Kvinna Vb 1965)

När jag då flyttade till stan, lite grann dansade jag, men man fick andra vänner som inte dansade, jag upplevde att stadsborna inte kunde dansa, de var uppfödda med disko. Jag var lite före stuffavågen som kom några år senare. (Kvinna Vb 1963)

Synen på dansmusik i Västerbotten och i Österbotten visar däremot på intressanta skillnader. I boken Från Wantons till Wild Force (2010) berättar Sven-Erik Klinkmann om den uppdelning i musiksmak som var så tydlig mellan stad och landsbygd i Österbotten redan på 1960-talet. På landsbygden där de flesta av våra informanter har rört sig tyckte man om dansvänlig musik av traditionellt slag. I staden var en mer jazzinriktad musik på modet, senare också rock. En av våra österbottniska informanter som bodde i staden men dansade på landsbygden ger 1964 i ett brev till sin syster utlopp för sin frustration över musiken på skoldanserna i staden:

Det var premiärdans på lycéet så alla prominenta personer var naturligtvis där. […] Topporkester spelade där. Ifall du händelsevis inte vet vem som toppade listan senast så kan jag ju tala om att det var The Wantons eller hur de nu stavar till det. Det var alltså de som hade åtagit sig att spela upp. De gjorde nog försök till både sång och spel men för det mesta misslyckades de totalt enligt mitt omdöme. Publiken gjorde frenetiska försök till dans. Ibland lyckades det, ibland inte. För det mesta blev det det senare som resultat. Dock gick större delen av publiken omkring i ett saligt rus. Öronproppar behövdes inte. Det slog lock för öronen så fort de stämt sina gitarrer och sitt första vrål (kallat sång). Hela kvällen dansades ”shake” om du är så pass välinformerad så att du vet vad det är. Om inte så har du säkert läst så mycket engelska så du vet vad ordet i fråga betyder. Idiotisk dans, det är det enda omdöme jag kan ge. Mer idiotisk än twist. Jag dansade nu inte, men hade ju också gratis inträde så det jämnade ju ut sig på den punkten också. (Man Öb 1947)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

diskotek i Vasa kunde upplevas som något positivt.

Så småningom blev det stadens dansställen med disko och restauranger. Maximilian’s diskotek i Vasa var vårt vattenhål under flera år. På tisdagskvällarna var vi ofta där, dansade och slog oss lösa med varsin mellanöl bland andra studerande från Vasa handelsläroverk. Det var en ny upplevelse med diskodans. Ofta stod två fördansare bredvid skivspelaren och vi hängde på och lärde oss rörelserna. (Kvinna Öb 1949)

Då mötet med musiken i staden inte alltid väckte positiva känslor hos dem som vant sig vid att dansa på landsbygden var det kanske inte bara musiken som stod för de svala känslorna eller för känslorna i allmänhet. Det var bara annorlunda.

I en uppsats om Acke Kärrs dansorkester under åren 1956–1962 diskuterar Lage Johansson dansmusiken i Skellefteåtrakten och i den diskussionen skymtar det fram att jazzen var gångbar på dansbanorna under 1950-talet, speciellt i Norrland. Fram till 1962 spelade man dessutom gamla schlagerfavoriter och så småningom kom rocken in i bilden. Jämsides med jazzorkestrarna var också dragspelsgrupper verksamma, men även de spelade jazzbetonad musik blandad med valser och tango.

Den klara uppdelning i dansmusik på landsbygden och dansmusik i staden som är så tydlig i Österbotten verkar inte åstadkomma någon märkbar differentiering på de västerbottniska dansplatserna. Berättelserna om dans och dansmusik i staden och på landsbygden i Västerbotten ställer alltså sällan de två miljöerna i kontrast till varandra. Informanterna har inte mer djupgående reflekterat över skillnaderna, om sådana över huvud taget finns och om de är möjliga att notera.

Då det gällde annat än musiksmak kunde det personliga sättet att se på ”de andra” vara ganska kärvt både i Västerbotten och i Österbotten. Då kom en annan form av kulturella gränser upp till ytan.

Det som ju var, nu börjar jag tänka på såna där saker, så man märkte ju om det kom nån från landet för då lukta dom ju mer, då lukta man lagård, och man kunde också märka att man träffa nån som pratade bondska. Och det gjorde man ju inte i Boliden. Så att det var ganska enkelt att skilja ut bolidenborna och dom andra, eller vad jag ska säga. Jaa, såna skillnader kunde man ju märka. (Kvinna Vb 1944)

På landet kunde man på flickornas ben tydligt se vem som var stadsflicka och vem som var från landet: också storböndernas döttrar arbetade i fähuset och hade alltid en ring på vaden av ohälsosamma gummistövlar. (Man Öb 1936)

En gnutta rivalitet skymtar någon gång fram mellan raderna i de österbottniska berättelserna. Den som kom från staden upplevde sig kanske lite förmer eller annorlunda än landsbygdsungdomarna.

177

178

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

Ett annat sätt att överskrida gränser. Orkestern Waiona på väg på spelning på 1950-talet till Söderudden i skärgården utanför Vasa. Från vänster Gösta Bergström, tre ortsbor, Allan Norrgård och Åke Laurén. Fotot tillhör Björn-Åke Laurén.

Jag fick snabbt bekanta bland de trevliga pojkarna i trakten och jag sökte upp Skatila också när min vän inte var hemma. Då blev det inte alltid så mycket dansat: ”Satt mest i Skodan med gänget och pratade och skojade.” Vad flickorna tänkte om oss utbölingar som kom och stal deras kavaljerer kan jag gott tänka mig. Bekanta eller vänner bland dem fick vi inte. (Kvinna Öb 1937) Ibland blev det konkreta kulturkrockar som en gång i Österhankmo i Österbotten mellan stadspojkar och landspojkar.

En gång hade vi farit till dansen i Österhankmo med en stor Landrover som en av oss hade fått låna för kvällen av sin pappa. Bilen var fullproppad av oss stadspojkar. På den tiden var det skillnad mellan stadspojkar och landspojkar. Pojkarna på landet hade alltid mörk kostym och slips på dansen medan stadspojkarna kunde vara klädda i tröja och jacka. I vårt gäng fanns en pojke, stor och kraftig, som började rycka landspojkarna i slipsen för att retas. Det höll på att urarta till bråk, men då kom bypolisen, som var på stället och med pondus sade han åt oss stadspojkar såhär: - Era satans lumumbakrigare. Nu tar ni och lagar er i bilen och sticker härifrån strax! Det gjorde vi. (Lumumba var en upprorsledare i Kongo, som var på tidningsrubrikerna på den tiden.) (Man Öb

1941) Mötet mellan ungdomar från staden och från landsbygden kunde också ske med positiva förtecken, åtminstone som en av de österbottniska landsbygdsflickorna såg på det.

Särskilt minns jag ”fågelskådarna”, ett gäng snygga, spännande pojkar från stan, som med kikare runt halsen sade sig vara intresserade av djur och natur. Men vi märkte nog att de var mer intresserade av oss än av andra naturfenomen. (Kvinna Öb 1956)

Dans har alltså skapat kontakt mellan ungdomar från olika regioner och med olika kulturella prioriteringar. Viljan till utbyte har i huvudsak varit något positivt och gott både för de svenskspråkiga österbottningarna som

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dans och gränser

mött de finskspråkiga på andra sidan kommungränsen och för västerbottningarna som sträckt sina färder ända över den norska gränsen eller som mött den samiska kulturen på sin egen botten. Språkliga olikheter och kulturella differenser spelar inte så stor roll om nyfikenheten och den goda viljan till kommunikation existerar. Den österbottniska kontakten över språkgränsen har varit speciellt livlig och det är en naturlig konsekvens av den geografiska verkligheten. De västerbottniska ungdomarnas revir har inte gett samma möjligheter till utbyte. Speciellt på österbottniskt håll kan man ana kulturgränser också mellan stad och landsbygd och då inom den egna språkgruppen.

179