Kvällens sista dans – och sen?

Och dansen den går. Bilden är från en dans i Smedsby i slutet av 1960-talet. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv. Det fanns alltid ett avslut på en danstillställning. Orkestern spelade en sista dans och alla visste att det var dags att bryta upp. Att tillställningen var slut behövde ändå inte betyda att kvällen var slut. De sista danserna hade stort symboliskt värde och blev många gånger avgörande för hur resten av kvällen, eller rättare sagt natten, skulle förlöpa.

Kvällens sista dans var för en del mycket viktig. Blev man uppbjuden? Vad skulle hända sen? (Kvinna Öb 1936) Efter damernas danser följde i Österbotten en dans som gav pojken en möjlighet att svara och bjuda upp den flicka som hade bjudit upp honom på första damernas. Under vissa årtionden tycks denna herrarnas sista dans ha sammanfallit med sista valsen för kvällen. I slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet spelades en tango eller foxtrot som ”sista herrarnas” och den åtföljdes igen av kvällens sista vals.

I Österbotten var de oskrivna reglerna tämligen självklara för alla, och många informanter har kommenterat vilka regler som gällde för avslutningen på danskvällen. I materialet från Västerbotten kommer det inte fram lika tydliga mönster men ett par informanter nämner regler som dessutom sammanfaller med motsvarande i Österbotten.

Hemfärden Ungdomarna färdades ofta långa vägar och också hemfärden blev en del av danskvällen, oberoende av om den företogs tillsammans med kamrater eller om den hade mer romantiska förtecken.

De äldsta informanterna i Österbotten har varit vana att ta sig till och från dansplatsen på cykel sommartid eller till fots vintertid. Det här innebar naturligt nog att ungdomarna sökte sig till dansplatser på nära håll, även om ett långt avstånd inte heller avskräckte ifall det fanns något som lockade och drog.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ? 145

Och vägen var minst lika lång hem på natten beroende på vem som skulle följas hem, fastän det började ljusna mot morgonen sommartid. […] Förstås hände det ibland att hemresan gjordes först följande dag. (Det kunde bli spännande.) (Man Öb 1927)

Det var vanligt att pojkar följde hem flickor efter dansen, cyklande eller gående. Flickorna rörde sig i regel i grupper, och pojkarna slog helt enkelt följe med gruppen. Pojken kunde fråga om lov under någon av de sista danserna, men det förekom att han gjorde upp om sällskap redan tidigare under kvällen.

Sista dansen var kanske den viktigaste ty då brukade den som skulle följa hem en komma och dansa sista valsen – för efter dansen följde den pojkvännen hem en och fick cykla tillbaka till sitt hem. (Kvinna Öb 1926)

Från danserna hem tog vi oss på samma sätt som vi tog oss dit. (Cykel eller gående till Hirvlax där dansbussen gick). Blev någon kväll lyckad fick man följa med någon flicka hem. Vi fåur å fri som vi sade. (Man

Öb 1938) Ibland gick det kanske inte så bra fastän pojken följt spelreglerna och signalerna varit positiva.

Jag fick första damernas. Jag hade dansat två danser med flickan, även första dansen efter pausen. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick följa henne hem. Hon svarade snabbt med en motfråga: ”Vill du ha ti jär me papp miin”. Jag blev plötsligt stum och svarade bara ”Nää”. Avsikten var nog en annan. Så gick den chansen förbi!

(Man Öb 1933) Småningom började det i Österbotten arrangeras busstrafik till danserna, och då kunde den som bodde på rimligt avstånd från en dansbusslinje ta sig till dansen med buss. Bussarna körde tillbaka när dansen var slut och för många flickor och en del pojkar var det naturligt att åka hem med dansbuss.

Då dansen var slut for man vanligtvis hem med samma buss som man kommit till dansen. (Kvinna Öb 1945)

Tre dansbussar väntar utanför paviljongen i Lillby omkring 1970. Många flickor kom till dansen med buss, men det var inte lika populärt att åka dansbuss hem. Den som fick bilskjuts kunde ju fortsätta till en annan dansplats, till något nattöppet café eller hem till någon på kaffe. I värsta fall kunde det dröja en hel vecka till nästa danstillfälle och det gällde att ta ut så mycket som möjligt av danskvällen. Foto: Jörgen Sundqvist.

146

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ?

med dansbussen, och flera nämner att pojken kunde följa flickan till bussen.

Sedan fortsatte dansen med att herrarna bjöd upp som svar på damernas och slutligen spelades sista dansen för kvällen och den man dansade sista dansen med fick kanske komma och följa flickan till bussen. (Kvinna Öb 1943)

Sen skulle då pojken bjuda upp sista herrarnas och följa henne till bussen eller hem. I bästa fall blev man ett par då. (Kvinna Öb 1948)

Med tiden blev det vanligare att ungdomarna, främst pojkar, kom till dansen med bil, och detta innebar att pojkarna kunde skjutsa hem flickor. Så var det också i Västerbotten.

Vi var alltid tre väninnor som följdes åt till dansen. Buss var nog det vanligaste färdmedlet. Många liftade nog men det var inget för mej, tyckte att det var lite för osäkert. Sen när man blev ”ihop” med någon som hade bil så fick man ju åka hem med honom. (Kvinna Öb 1948)

Det var kämpigt, när jag dansade på Pan till 12 på söndagskväll, skulle 5 mil till Renström och så upp klockan 4 för att börja jobba förmiddag, men jag avstod ändå inte frivilligt. Vi var 5 killar som höll ihop. Om chauffören hittade någon fjälla så packades hon också in för skjuts hem. (Man Vb 1939) Fastän det gick dansbussar i Österbotten var hemfärd med buss kanske inte det mest lockande alternativet för flickorna.

Till dansen åkte man med dansbussen men aldrig hem för man blev alltid hemskjutsad av nån kille. (Kvinna Öb 1948)

Vanligen [for jag hem] med dansbussen, men när jag sällskapade med någon pojke så kom han och förde hem mig med bil, då ofta också min väninna och hennes pojksällskap. (Kvinna Öb 1943)

De som bodde avsides var inte bortskämda med dansbuss ända hem. För dem var hemfärden en utmaning, åtminstone vintertid. Det gällde alltså att ha en viss framförhållning. En kvinna som hade 10 km lång väg till dansbussen skriver så här:

Någon av oss flickor i sällskapet såg alltid till att någon fick ”sista herrarnas” för bilskjutsens skull! Ibland fick vi åka med släktingar (utnyttjade släktskapet kanske). (Kvinna Öb 1949)

Om chauffören var en släkting eller bybo kunde man erbjuda betalt i form av ”bensinpengar”, vilket oftast accepterades. Om det fanns ett visst intresse mellan parterna kunde de flickor som blev hemskjutsade bjuda på kaffe.

Ibland hände det att vi skjutsade hem några flickor och hade man tur kunde man få

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ? 147

en kaffekopp på småtimmarna. (Man Öb 1960)

Också i Västerbotten förekom det att flickorna bjöd på något om pojkar skjutsat hem dem med bil.

Jaa, alltså, för min del var inte det så vanligt [att någon pojke fick följa med hem]. Alltså det kunde vara nån som fick skjutsa hem mig, men då, vi följdes ju, jag och Maud, så då bjöd vi på fika. Och så fick han fara sen. Då fick man ju försöka träffas igen, på nåt annat sätt. Men jag har alltid vare den där lite försiktiga typen, alltså att inte, ja, ta det lite lugnt då, vad vi ska säga. Utan i stället försöka att träffas dan efter och gå på fika eller gå på bio eller göra nånting sånt där. (Kvinna Vb 1944)

Å så då träffa jag min blivande man, men jag hade ju träffa han förut å så där, hur det nu var så sa han, ska jag skjuts hem dig? Joå, gör det. Så då skjutsa han, för ofta var de ju så, att man for ju och fika oftast hos nån, sen, efter dansen då, te och mackor eller nåt, då stanna jag av, jag hade ju en kompis mellan Norsjö och Bjurträsk, Bastutjärn, där bodde dom […] då stanna vi och fika där, sen skjutsa han hem mig … (Kvinna Vb 1957)

För de flickor som bodde ute i skärgården kunde hemresan ibland bli ganska äventyrlig. Två flickor som bodde på Bergö, en ö med färjförbindelse dagtid men inte nattetid, berättar så här om sitt dansande på 1960- och 1970-talen.

Vi liftade många gånger till Molpe och även till Malax. Sommartid for pojkgäng med motorbåtar till danserna. Framförallt till paviljongerna i Molpe och Åminne. Då var vi påpassliga att fråga om vi fick följa med i båten hem. Och inte var det vackert väder alla gånger. Det hände att det blåste så hårt att man måste hålla i sig ordent-

Till och från dansplatsen i Åminne, senare Åminne folkpark, kunde man ta sig också med båt. Foto: Mary-Ann Elfving. Svenska litteratursällskapet i Finland.

148

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ?

ligt. Då var det bäst att vara lugn och se kaxig ut, för syntes det att man var rädd, ja, då började plötsligt båten att rulla eller stampa sju gånger värre! Men konstigt nog tänkte man aldrig på hur pass nykter båtföraren var. Aldrig att man skulle ha varit rädd för att följa med i båten.

Några gånger fick vi följa med sjöbevakarna från Molpehällorna. De var ute på patrullering med sin båt på lördagsnatten och de var snälla nog att vänta på oss tills dansen var slut. Vintertid fick vi bilskjuts av landspojkar ner till färjfästet. Vid färjfästet fanns en barack där ”festangängen”, ungdomar som varit på dans, samlades, eldade i kaminen och inväntade morgonens första färjtur. Men ibland var det möjligt att ta sig hem över isen. Vi hittade en gång en träspark som hörde till färjbesättningen. Det var rätt mycket snö på isen så det var bra att ha något att hålla i sig i och dessutom något som, så att säga, flöt på snön.

Träsparkens medar fungerade ungefär som skidor. Det var mitt i natten och det var kolsvart. Och det var ingen plogad väg vi gick på. Dessutom var vi tvungna att se till att vi inte kom för nära färjfaret, som var öppet. Då vi kom över till andra sidan, lyfte vi träsparken ombord på färjan så att den skulle komma med första färjturen tillbaka till sin ursprungliga plats på andra sidan. (Kvinna Öb 1947 och Kvinna Öb 1948) Så här i efterskott konstaterar Bergöflickorna att den tryggaste hemfärden från dansen nog var den med sjöbevakningsbåten. Friarpojkar I Österbotten var pojkens fråga om flickan bjuder på kaffe många gånger en förtäckt fråga om han fick komma in och ”fria”. Det som utmärkte den österbottniska landsbygden var att flickor som gått i skriftskolan kunde låta pojkar komma in och ”sova över”. Det var vanligt att man delade säng, även om andra arrangemang förekom. Till spelet hörde att pojken ibland fick lirka lite innan han fick komma in.

På landet på den tiden var det ju allmänt att den pojke man hade valt ut, och om tycke uppstod från båda hållen, bjöds (efter lite lirkande) in på ”kaffe”. Ibland hade kanske både hon och han ”förkläden” om det var en relativt ny förälskelse. Hade han riktigt tur, så fick han stanna över natten. Det var ju en oförarglig tradition som låter ganska vulgär, men fungerade för det mesta. Gillade man varann, så blev det stadigt sällskap, och lika ofta var det bara korta förhållanden, med lite kramar och pussar och hålla handen. Men lika kul var det, allt var så enkelt. Visst hände det, att nån blev på smällen och måste gifta sig, som man sa, men egentligen ganska sällan. (Kvinna Öb 1946)

För stadsflickorna var det inte självklart att de

kunde låta pojkar följa med in.

Pojkvännen följde mig hem till porten.

Puss och kram. Ibland mycket puss och mycket kram. Jag gick ensam in. Mina

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ?

kompisar på landsbygden var vana med ”friande”, det förekom inte i min familj. (Kvinna Öb 1937)

För mig har det aldrig existerat något nattfrieri, eftersom jag bodde i en ganska trång lägenhet med mina föräldrar och min bror i stan. (Kvinna Öb 1943)

I pojkgängen kunde det ligga status i att få komma in och ”fria”. Helst skulle det ske så fort som möjligt efter att pojken ”sluppit skriftskolan”. Ibland kunde det uppstå komplikationer.

Jag hade haft något på gång med en flicka en tid och vi hade kommit överens om att jag skulle få komma in och fria när det var dans i Koskeby under julhelgen. Sedan visade det sig att hennes föräldrar hade gäster, och att det inte alls passade att hon tog hem en friare* den natten. Det fick jag veta först när dansbussen gått och kamraterna farit hem. Det var en missräkning och kallt var det. Som tur var fick jag övernatta hos en flicka som jag kände. Hon var anställd i familjens företag och hade ett litet rum i en närliggande byggnad, allmänt kallad ”hönshuset”. Där var det också kallt. Jag hade fullt schå att hålla mig varm under natten. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl. (Man Öb 1943)

För den som tillbringat en natt hos någon flicka gällde det att ta sig hem följande dag. Om pojken kommit på cykel trampade han iväg hemåt på morgonkvisten. Den pojke som blivit avlämnad av sina kamrater eller som följt hem flickan med dansbuss kunde ta turbussen dagen därpå om det gick en sådan. Enklast var förstås att åka hem med egen bil, men inte ens det var problemfritt.

Ibland fick man följa hem med nån flicka och få ja på frågan om hon bjöd på kaffe. En sådan händelse, som jag minns, var vintern 1957. Flickan i fråga bodde i en finsk socken öster om Vasa, i ett litet hus, troligen 1 rum och kök. Föräldrarna sov i köket som man måste passera för att komma till flickans rum. I mörkret smög vi förbi föräldrarna som snarkade för att vi skulle tro att de sov. På morgonen när det var dags att åka hem uppstod problem. Jag hade en Moskvitch. Det var 30–32 grader kallt med påföljande startsvårigheter. Startvev var standardutrustning, men den stränga kylan gjorde att jag inte fick bilen att starta. Efter en stund kom några gubbar ut från granngårdarna och undrade om dom kunde hjälpa. I huset där jag hade varit fladdrade det nog i gardinerna, men ingen visade sig ute. Jag frågade gubbarna om jag kunde få varmt vatten och en trasa. Det ordnade sig och jag blötte trasan i varmvattnet, virade den kring förgasaren och lyckades starta bilen, tackade och for hem. (Man Öb 1939)

Ingen av kvinnorna i Västerbotten nämner något om ”friande” och sällskap under natten, men ett par av männen berättar om att seden nog förekom där också.

149

150

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ?

Jo men på slutet blev det damernas, då blev ju frågande om vem di skulle följa hem, då blev det, följa hem den där flickan, och ligga över natt hos henne i en varm säng, jo. (Man Vb 1920)

Och särskilt tunneldansen här så blev ju parbildning ganska snabbt, och dom ägna ju mycket tid inne i tunneln. Det kunde ju bero på att det var ju ingalunda så att alla hade egna rum, utan skulle man hem med en kille så skulle han ju då först och främst gå genom köket, säkert, för att komma till rummet där han skulle ligga. (Man Vb 1937)

Självfallet kunde pojkar och flickor också umgås under mer kamratliga former, i synnerhet om de rörde sig i grupp.

När vi skulle föra hem [flickorna med båt] på natten gick vi förbi mitt hem. Jag visste att min mor hade bakat samma dag, så vi stannade till och jag hämtade mjölk och bulla åt oss allihopa. Lite bekymrad var jag kanske dagen efter, men mor var inte arg, utan hon skrattade bara åt det och tyckte det var riktigt gjort. (Man Öb 1937)

Flickorna bra på att ta sig fram Flickorna var inte lika tidigt bilburna och oberoende som pojkarna, men det som utmärker dem är att de sällan gjorde problem av hur de skulle ta sig hem från dansen. ”Hemfärden var inget man tänkte på, hem kom man på något vis”, konstaterar en kvinna (f. 1941) i Österbotten. Sen var det ju spännande då man inte alltid visste hur man skulle komma hem och med vem man fick fara hem. Aldrig behövde vi promenera hem och inte heller mot vår egen vilja sova över hos någon för att vi inte kunde komma hem. Med tummen och munnen kom man sig långt förr i tiden. Numera fungerar det inte alls lika bra och är inte heller lika ofarligt. (Kvinna Öb 1954)

Ibland kunde vi få skjuts av några äldre pojkar/bröder och ta oss dit på det sättet, men det hände också att vi liftade dit och där försökte hitta några vi kände som vi kunde fråga om vi fick komma med hem. Vi försökte i första hand att vi alla fick åka i samma bil, men det hände också att vi måste skilja på oss. (Kvinna Öb 1959)

Det var ju fördel att vara två stycken då, tyckte man ju. Det var ju ännu större fördel när man skulle ta sig hem från dansen. För det var ju ofta villkoren då från den här Bolidenpojken som man fick åka med, att jag lovar inte att ni får åka med mig hem. För att han kunde ju få ihop det med någon. Så man skulle måsta ordna skjutsen hem själv. Och då var det också som en trygghet att man höll ihop. Så vi lovade varann att vi sticker inte med nån annan kille eller gör nånting sånt, utan vi följs hem. (Kvinna Vb 1944)

Om inte annat hjälpte måste man ställa sig vid vägkanten och lifta. Några flickor i Öster-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ? 151

botten tog sig fram liftande och det var ibland förknippat med en del äventyrligheter.

Mitt värsta dansminne är förknippat med just färdsättet. Min en väninna och jag hade en gång svårigheter att ta oss hem till Korsnäs från dansen på Fagerö paviljong. Till slut fick vi lift med några ungdomar i en redan fullsatt bil. Det värsta av allt, och det som vi upptäckte för sent, var att chauffören var berusad. Till råga på allt kom det plötsligt en älg utspringande framför bilen. Som genom ett under small det inte, men efter denna färd blev det inget mer liftande för vår del. (Kvinna

Öb 1939)

En hemsk upplevelse var en natt när vi liftade hem och stod på vägen till Solf från

Malax paviljongen. En stor ”amerikanare” (bil) stannade, vi tittade in, en massa pojkögon stirrade intresserade på oss! Det fanns en gräns för hur många okända pojkar det var tryggt att åka med i en bil. Det kändes inte bra denna gång, så vi tackade och avböjde. Vi valde inte transporten, men jag minns inte heller hur vi kom hem.

Säkerligen med någon som såg säkrare ut att lifta med. (Kvinna Öb 1956) Någon gång var det kanske inte så lätt att få lift på småtimmarna.

Ifall man åkte med buss via Kvevlax så kunde man få gå hela vägen hela 13 km hem om ingen råkade köra förbi så vi fick lift hem. Efter en sån promenad och att ha dansat hela kvällen fanns inte mycket ork kvar följande dag. (Kvinna Öb 1955)

Fastän flickorna överlag var optimistiska och inte oroade sig för hemfärden fanns det undantag även i det avseendet. De som dansade sällan kände sig eventuellt mer osäkra än de som dansade varje vecka och var vana att ta sig fram.

Det var ju inte överdrivet ofta man var på dans. Sedan var det ju lika nära till Norsjö, så man var ju på dans i Norsjö nån gång

Loyd Johansson och Birgitta Holm dansar på Malåborg i mitten av 1950-talet. Foto: Lennart Björk. Skellefteå museum.

och till Malå nån gång. När man lyckades

152

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ?

få sig skjuts hit. Och ibland var det de knepiga, att då kunde ungdomarna hem i byn – ja, vi ska åt Malå, men vi ska inte hem … Ja, då var man ju lika ställd. Då tog man sig inte hem. Man var för fisig för att fara på dans och inte veta hur man skulle ta sig hem. Nog hände det, att man inte vågade fara. Och så fick man väl inte fara, om man inte visste att man tog sig hem. (Kvinna Vb 1949)

Det som också var vanligt i Österbotten ända in på 1970-talet var att ungdomarna inte alltid for hem direkt efter dansen utan fortsatte dansa på något bröllop. Rykten om att det hölls bröllop på någon ungdomslokal eller paviljong spred sig, och man behövde inte ens känna brudparet för att kunna åka dit och dansa. På vissa orter fick golvstandarna* dessutom ta för sig av mat och dryck. Samma tradition tycks ha funnits också i Västerbotten, men där kallades de objudna gästerna ”koxare”*.

Sommartid for vi alltid som golvstandare till nåt bröllop efter dansen. Vi kunde troppa in ca 10–20 ungdomar alldeles objudna. Vi visste att det alltid sparats nattmat åt oss också, och vi blev alltid mottagna, jag tror att jag varit med endast en gång när vi inte blev insläppta. Kutymen var nämligen den, att om det inte kom nå golvstandare till ett bröllop, så var brudparet inte populärt eller då var det inget riktigt bröllop. Ja, inte var vi blyga vi, undrar om sånt skulle gå för sig idag. (Kvinna Öb 1946) Jag och en vän cyklade vidare efter dans till bröllop norr om Adak, där vi var ”koxare” och var med och dansade. Vi var ofta koxare, men denna gång blev det sent och det fanns dåligt med förtäring kvar, så vi var rejält hungriga och skulle cykla hem på morgonsidan. Med på dansen var dock min bror med fru, och de hade en rymlig bil. De stannade till vid föräldrarnas sportstuga, brorsan visste var nyckeln fanns. Vår mor hade liggande hemgjort smör (inlindat i flera lager smörpapper och tidningspapper) och hårdbröd som vi kunde äta. Sedan fick vi skjuts hem i brorsans bil, våra cyklar rymdes också i bakluckan. (Man Vb 1931)

Den som for hem med bil kunde i Österbotten ta sig en sväng till något nattöppet café eller någon bar, som det kallades, på hemvägen. Grillar öppnades också på landsbygden i början av 1970-talet. Varmkorv hade stor åtgång.

Efter dansen skulle man ofta till någon grill eller in till Jakobstad och köra några varv gaturally. Från grillarna var det mest varm knackkorv man köpte. Eller kanske en raklänk eller en köttpirog. […] I Nykarleby centrum fanns en bra grill och kiosk. Där på torget kunde många sitta i timmar och ha koll över torg och trafik. De flesta som körde igenom Nykarleby stannade för att köpa något salt innan de for hem. (Kvinna Öb 1954)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . kvällens sista dans – och sen ?

man med buss var det nog vars och ens hemadress som gällde. Då vi blev lite äldre och hade möjlighet att få åka med någon blev det sen att vi körde via grillen, speciellt i Lålby i Lappfjärd. Då hörde det också ofta till att åka via Kristinestads torg och se vilka andra var där och hur mycket liv där var. Baren i Ömossa var också ett ställe som på den tiden höll nattöppet och dit vi kunde sticka på kaffe, limonad eller varmkorv. (Kvinna Öb 1959)

Förr eller senare var danskvällen ändå slut. Många var trötta efter ett intensivt dansande. I dansbussen hemåt var det tyst. Just då orkade man kanske inte prata så mycket. Under veckan som kom skulle sedan alla upplevelser ältas och bearbetas.

[På hemvägen i dansbussen var vi] trötta och frusna, hade ont i fötterna och i nacken och pannan efter alla kantiga, sträva hakor och huvuden som tryckts emot och hängt över en. Man orkade inte tänka så mycket, längtade efter vila eller så satt man i en varm bil och då var det varmt av flera anledningar. (Kvinna Öb 1948)

Ibland behövde kvällens alla intryck få klinga av och det kunde bli en ensam vända under natthimlen sedan man lämnat dansbussens dåsiga tystnad.

Full av känslor och intryck från danskvällen gick jag vanligen en sväng ut på Vasklotbron innan jag landade i den egna sängen. Det var ljusa sommarnätter, regniga höstnätter, smällkalla vinternätter och gryende vårnätter som gav en chans att insupa frisk luft och tystnad i lagom blandning för att få styr på tankar och funderingar och intryck från kvällen. (Man Öb 1947)

En mycket stämningsfull beskrivning av hur en sommarnatt på 1970-talet kunde gestalta sig för en som varit på dans får avsluta kapitlet.

Någon gång på vägen hem på natten från dansställena så kunde vi kliva över dikesrenen och in på någon äng medan vi väntade på någon bil att lifta med. Vi kunde sitta där lutade mot höstörar och tala om allt möjligt. Jag minns dofter och luften från både varma och svala nätter, och ljuset. Livet verkade stå still och vara oändligt på samma gång. (Kvinna Öb 1956)

153