Dansen sedd från estraden

I de enkäter och intervjuer som vi gjort i Österbotten och Västerbotten har vi inte primärt fokuserat på dansorkestrarna och deras verksamhet. Boken Och dansen den går, som bygger på material från Österbotten, innehåller trots detta några texter som handlar om dansorkestrar och deras medlemmar. Men den som vill ha mer grundläggande information om svenskösterbottniska orkestrar kan bekanta sig med Anna-Maria Nordmans doktorsavhandling från 2003, Takt och ton i tiden. Instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920–1950 och med Sven-Erik Klinkmanns bok Från Wantons till Wild Force. Nya sound i en gränsstad som kom ut 2010. För de västerbottniska dansorkestrarnas del hänvisar vi till Kjell Sjöströms bok från 1996, Dansband och dansbanor – ett folknöje och till Alf Arvidssons bok från 2002, Från dansmusik till konstnärligt uttryck: framväxten av ett jazzmusikaliskt fält i Umeå 1920–1960.

Också i materialet från Västerbotten finns det några minnen som dansorkestermedlemmar har delat med sig av. Det handlar om sådant som de kunnat iaktta från sin speciella plats uppe på estraden och som berör det som hände på dansgolvet. Upplevelserna och iakttagelserna är individuella och har inte någon särskild lokal förankring, men de ger ett mänskligt, psykologiskt perspektiv på relationer och skeenden hos dem som rörde sig till dansens rytmer. ”Att stå på scen under en allmän danstillställning är som att sitta på första parkett i ett skådespel som omfattar allt mellan tragedi och fars. Folk anar i allmänhet inte hur väl en iakttagare från scenen kan följa med och läsa av det spel som försiggår på dansgolvet”, skriver en dansmusiker (f. 1941) i Österbotten. De västerbottniska musikerna har samma erfarenheter.

Ja vi såg allt. Vi visste ju, alltså det var ju på den tiden, flickorna stod på vänstra sidan, tror jag, sett från oss och väntade då på pojkarna som rördes oroligt i den andra kanten och dom modigaste gick ju ända ut på golvet. Och så slog vi in musiken, då störtade pojkarna över till flicksidan och högg sig en tjej då. Och kvar stod ju då dom fegaste killarna och givetvis så, den tjej som dom hade siktat in sig på, hon försvann ju då med nån annan. Så att det blev ju då kvar ett antal pojkar där och ett antal flickor där. Och dom borde ju ha kunnat dansa dom då, men pojkarna var ju så blyga och flickorna fick ju inte bjuda upp. Det var ju absolut förbjudet. Så det där iakttog man ju hela kvällen, och man såg ju då efter ett tag ”nä män nu har han dansat fyra gånger med den där tjejen, det här blir intressant när det blir två damernas”. Alltså, klockan halv ett på natten, då tog man micken och

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansen sedd från estraden 129

sa att nu är det två damernas. Och då utbröt ju, liksom, tjejerna fick ju chansen då va, att kort och gott säga nämän, dig gillar jag. Så att då gick, på första damernas bjöd tjejerna upp den kille dom kunde tänka sig att fara hem med, eller i alla fall stå och pussa där ute innan dom hoppa in i en bil. (Man Vb 1936)

Det där såg vi ju precis hela tiden. Och det var väldigt intressant, väldigt socialt spel. Och så småningom såg man ju att det ofta var samma tjej som blev kvar på ena sidan, en hel kväll. Dom fick int dansa nånting. Och vi fatta aldrig vad som skilde dom från dom andra. […] Nja, vi tyckte dom kunde vara hur söta som helst, men sannolikt var dom inte lika tuffa som dom andra brudarna när dom dansa, va. Så att man fick kladda på dom och hålla på, utan dom var

Speciellt på 1970-talet hade många dansband iögonenfallande och färgglada scenkostymer. Nya skattemässiga regler i Sverige innebar att man som musiker och artist kunde göra avdrag för scenklädsel. Denna måste visa upp en tydlig skillnad mot vanlig vardagsklädsel. Scenkostymerna blev ofta udda och startade ett dansbandsmode som blev allt mer extremt. I dag är företeelsen sällsynt. På bilden poserar Bert Bennys i sin scenklädsel. Bokstaven z är en populär dansbandsbokstav. Det som i dag är något av en gimmick började med Lasse Stefanz, ett band som bildades 1967. Bandet hade fyra s i sitt namn och en gång när de skulle spela tog s-bokstäverna slut för skyltningen. Då satte de in ett z i stället. Det såg bra ut och blev en kul grej som många orkestrar tagit efter, t.ex. Larz Kristerz, Baracudaz och Swintoz.

130

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansen sedd från estraden

Ungdomsdansen sedd från scenen. I Åminne, Malax, i september 1974 var det orkestrarna Exodus och New Kings som hade utsikt över det sociala spelet på dansgolvet. Jakobstads museums bildarkiv. mera kyska. Och pojkar i den där åldern, jag menar, dom hade bara ett i huvet. Ja, det är jag ganska säker på. Dom skulle ha sig en tjej, punkt slut. (Man Vb 1936)

En musiker (f. 1941) i Österbotten iakttog det som han kallar ”flödet” på dansgolvet och hur det påverkades av olika låtar som orkestern spelade. Han berättar:

Det var inte vanligt på den tiden att orkestern annonserade vilken låt den skulle spela. Det var först när de första igenkända tonerna klingade som kavaljeren gjorde det slutliga beslutet, ”hon” eller ”hon”! Man såg också vilka melodislingor som väckte ömmare känslor än andra. När upptakten till ”Tango Jalousie” strömmade ur högtalaren sattes många sprintrekord. När man kommit till tredje reprisen satt ”offret” redan i ett ömsesidigt ömt och stadigt grepp. (Man Öb 1941) Men det gällde också att kunna bryta den förtätade stämningen så att de som inte blivit uppbjudna eller som inte hittat den danspartner som de ville ha kunde känna sig bekväma. Att spela en snabbare låt emellan gav alltid en lättare stämning. Orkestrarna såg till att danspubliken fick den omväxlingen.

Medlemmarna i den österbottniska orkestern Tamborito som var aktiva på 1970-talet minns att de anade sig till både början och slut på många förhållanden bara genom att se vem som dansade med vem under de viktigaste danserna, dvs. första dansen efter pausen, första damernas och de två sista danserna för kvällen. Om en pojke som fick dansa alla damernas brukade man säga ”han to slätt”. Orkestermedlemmarna i gemen noterade också andra, ibland t.o.m. ganska subtila, signaler hos de dansande.

Den tiden fanns det ännu oskrivna men klara regler för hur man uttryckte sig genom handlande och kroppsspråk, regler vars åtlydnad man lätt kunde iaktta från scenen. Man började notera vilka som sällskapade och hur förhållandet utvecklades. Det var också intressant att se hur en romans spirade och att följa utvecklingen […] Man kunde notera vilket förhållande som var på upphällningen, ibland också vem och vad som var orsaken till det. Även om det inte hörde till vanligheten att folk ”hånglade” öppet den tiden var det enkelt att notera var ”smockan” hängde i luften. (Man Öb 1941)

Ibland låg svartsjukan på lut och om flickornas beundran för orkestermedlemmarna blev

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansen sedd från estraden

alltför påtaglig var det säkrast också för musikerna att hålla sig på sin kant.

Det hände också, även om det inte var vanligt, att man blev ombedd att hålla ögonen på en viss kavaljer, hur han uppförde sig när han dansade med en förmodad rival. Då gällde det att vara på sin vakt för att undvika att bli inblandad i något triangeldrama. Speciellt problematiskt var det när någon av orkestermedlemmarna uppvaktades av en flicka som man visste redan hade en kavaljer. (Man Öb 1941)

Flera av orkestermedlemmarna både i Österbotten och i Västerbotten minns fenomenet tunneldans. Det innebar att en del av danslokalen hade täckts in så att den var en mörk tunnel som man dansade igenom. Syftet var att de dansande i skydd av mörkret skulle våga sig på lite svärmeri om intresse fanns. ”He måra no å patast opp i tunneln [Det brukade nog bli trångt i tunneln]”, berättar en av de österbottniska orkestermedlemmarna. Av stockningen att döma var det många som tog tillfället i akt och stannade upp i tunnelns mörker. Kanske var tunneldansen t.o.m. starten på en ny romans. Men dansen genom tunneln kunde också få ett mera drastiskt slut och allt detta kunde musikerna på scenen följa.

Jå. Man hade alltså byggt bara ett tak och en vägg. Och det andra var då väggen på Rotundan. Och dit drog grabbarna med tjejerna om dom ville hålla på och hångla därinne, men det var ju inte alla tjejer som var så pigga på det, så att det kunde ju komma ut en pojk ibland … Man ser ju väldigt bra från scen, va. Då ser man ju att ibland kom dom ju ut ensam grabbarna, och hade fått sig, för dom höll sig för kinden. Då hade dom fått sig en däng. Och tjejen hon kom ut i andra änden och … mycket bestämt hade hon väl då avvisat den här unge mannen. Men en del dom dansa ju in och sen såg man dom aldrig på två danser. Så dom hade säkert roligt. (Man Vb 1937)

Från sin utsiktspunkt på estraden såg musikerna inte bara spelet mellan de dansande. De hade också kontroll över andra lustiga händelser som t.o.m. berörde dem själva i någon mån.

Jag minns en maskerad i Bolidens Folkets Hus. Otroligt mycket. Men varför jag minns den var att där fanns en, vad ska man kalla det, en hulahuladansös. Mycket lättklädd. […] Och hon bjöds ju upp hela tiden av grabbarna. Och vi som var här uppe såg ju precis rätt ner på den här. Och hon hade en mycket, fantastisk dekollage, som man fatta inte hur det satt fast ens. Och så slog vi vad. Vi brukade slå vad om, att vi såg nån snygg tjej, att den där tjejen, hon ska le mot mig nästa varv hon kommer. Och lyckades man med det då inkasserade man en femma från varje bandmedlem. Och jag kämpade hårt för att få den här hulahuladansösen att verkligen se mig, men det gick inte. Men i stäl-

131

132

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansen sedd från estraden

Orkestern Rythm Boys. Bröderna Forsgård och bröderna Lillas spelade tillsammans åren 1962 till 1966. På scenen i den gamla paviljongen i Karperö 1964 syns från vänster Dan Lillas, John Lillas, Lars Forsgård och Yngve Forsgård. Privat foto. let så fick ja va med om att hon … Det var otroligt med folk, så hon blev tryckt mot estraden, och tryckt bakåt så här. Och då for dekollaget. Trummisen och pianisten, dom var ju så upptagna av det dom gjorde och dom satt ju där bak, men alltså, vi som var här framme, vi tappa helt, jag hade borta melodin flera takter. Men trummisen han veva ju på så här tack o lov, och vispa, och basisten han körde å, fast det fanns ju ingen melodistämma kvar för att vi hade int … Nä hon var iskall, hon ba drog upp och så dansa hon vidare så att det var int nån större grej, men … jag minns bara att det var helt otroligt alltså. Vi var inte riktigt vana vid dom där grejerna. (Man Vb 1937)

Vi spelade på ett fint sommarställe utanför Boden 1973 eller 1974. De korta kjolarnas mode. De vek upp luckorna så ljuset kom in, och det blev entonigt i basen när en tjej där killen var lite för lång, så hon la upp armarna runt halsen och brösten föll ut – kolla killar ropade han, men fick till svar att han skulle ägna sig åt att spela. (Man Vb 1947)

Många orkestrar var mycket engagerade kring veckosluten och under andra danskvällar, det hände att en orkester hade över 120 spelningar per år, men det fanns ändå kvällar när orkestermedlemmarna kunde ge sig ut på samma äventyr som de övriga ungdomarna och uppleva dansen ur danspublikens synvinkel. Också under en vanlig danskväll gavs det oftast tillfällen för orkestermedlemmarna att ta sig en kort svängom bland de övriga ungdomarna. En västerbottnisk dansmusiker konstaterar ändå krasst:

Och nästa gång jag kom ut på dans, då stod jag ju på scen. Så jag har ju, dansat har jag ju nästan aldrig gjort själv. Men däremot så, som sagt, i fyra fem år så spelade jag på danser. (Man Vb 1936)

Även för en dansmusiker kunde det kännas verkligt nervöst att ge sig ut på dansgolvet. En österbottnisk orkestermedlem berättar att han själv var mer nervös då han var på dans i

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansen sedd från estraden 133

egenskap av publik än då han fick stå på scenen och spela medan andra skötte dansandet. Besöken på dansgolvet gav ändå vanligen positiva upplevelser.

Orkestermedlemmarna sågs ofta som idoler, i synnerhet av den kvinnliga publiken, men också en kvinnlig solist väckte uppmärksamhet. I slutet av 1940-talet annonserade man om refrängsång i dansannonserna, senare var det sångsolist och solist som gällde och det blev allt vanligare att endast namnet på solisten skrevs ut. En refrängsångerska, som hon kallar sig, berättar om sina upplevelser på det österbottniska dansgolvet 1947.

Jag trivdes med att sjunga och hade det lite annorlunda, lite extra, på ett sätt som mina kamrater inte hade det. Och fastän jag inte hann dansa så mycket den tiden när jag var med i orkestern, så blev det ändå några danser varje kväll. […] När jag hade pauser i sjungandet blev jag uppbjuden till dans och fick höra många fina komplimanger för min sång. En som blivit kvar i minnet är: ”Vet du, vet du, att när du sjunger är det precis som att du lindar bomull kring mitt hjärta.” (Kvinna Öb 1930)

Även om dansmusikerna stod på sin estrad, avskilda från de dansande, och skötte sin uppgift så var de också lyhörda för önskemål och reaktioner från dem som rörde sig på dansgolvet. Ibland kunde ögonblicket nästan stå stilla när stämningen var stark och laddad. en och dansade. Alla stod bara stilla och lyssnade och jag måste sjunga den på nytt igen. Både orkestermedlemmarna och jag tyckte att det var en ovanlig stämning under denna stund i danssalen den kvällen, när ingen kom sig för att börja dansa. Men det är en vacker sång. (Kvinna Öb 1930)

Dom [orkestern Cassamatta] var väldigt bra. Man satt som förstenad första timmarna. (Man Vb 1939)

Kråkströms orkester spelade på 1950-talet i Österbotten. Erik Wärn, piano, Roy Nybacka, bas, Nils Kråkström, dragspel, Britta Fellman (g. Borgmästars), solist, Göran Esselström, trummor, Levi Björkell, fiol och Bengt Wärnå, gitarr. Fotot tillhör Britta Borgmästars.

Även Yngves sätt att sjunga förstärkte melodin och texten. Han var en frimodig och säker sångare, som trivdes på scenen. Ibland sjöng han lite ”romsigt”, med de ord han fick tag i eller så sjöng han helt enkelt ”jag minns int’ texten”. Vissa låtar sjöng han med sådan inlevelse och sådant patos att ingen kunde undgå att dras med i rytmen och stämningen. (Kvinna Öb 1946)

134

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansen sedd från estraden

Ibland spelade sverigesvenska band på de större dansplatserna i Österbotten. Här uppträder Rolf Lennartz på midsommardansen i Fagerö 1975. Jakobstads museums bildarkiv.

Ibland spelade österbottniska orkestrar i Västerbotten. Bilden visar Vasaorkestern Zotch på spelning i Västerbotten på 1970-talet. Till vänster i bakgrunden syns reklam för Bron över Bottenviken, dvs. färjetrafiken mellan Vasa och Umeå. Okänd fotograf. Västerbottens museum: Västerbottens Folkblads arkiv. Någon gång fanns det t.o.m. en planerad interaktion mellan musiker och publik som under önskekvällarna när publiken fick komma med sina melodiönskemål.

Ibland ordnades önskekvällar på danserna. Publiken skrev på lappar, vilka melodier och sånger man ville höra och dansa till. Det var också trevligt för oss i orkestern att få lådan med önskningarna och få veta vad som önskades. (Kvinna Öb 1930)

Orkestern hade ibland en otacksam uppgift, i synnerhet i början av kvällen, när det gällde att få igång dansen. Det kändes ganska mödosamt för musikerna när spelningen började om det var mycket glest mellan paren. ”Bara vi höll ut till pausen så brukade det ordna sig. Efter pausen var det alltid full fart”, konstaterar en av de österbottniska dansmusikerna (f. 1949).

Det var alltid lite extra att dansa när kända band t.ex. från Sverige äntrade den österbottniska estraden. Sådana besök blev allt vanligare på 1960-talet. Ibland när kända artister och popband uppträdde blev det mer konsert än danstillställning av evenemanget. En av dem som upplevde stämningen nedanför estraden berättar om en sådan händelse.

Tages sångare Tommy Blom fick många flickhjärtan att klappa fort. I Takala stod vi och trängdes bakom några kraftiga vakter framme vid scenen. Ingen dansade och jag tror att det var första gången vi

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansen sedd från estraden

betedde oss som konsertpublik. (Kvinna Öb 1949)

Mest var det ändå fråga om en naturlig symbios mellan musikerna på estraden och de som dansade nere på dansgolvet. Man såg varandra, fastän på lite olika sätt, och man lyssnade till varandra. Allt var ett, när danskvällen var som bäst.

135

Dansarrangörerna i Österbotten kunde skatta sig lyckliga om de lyckades engagera någon av de stora sverigesvenska stjärnorna. På bilden uppträder Svenne och Lotta i Korsnäs den 2 maj 1970. Annonsen ropar ut: ”Det är faktiskt sant ’HEPPARNA’ är i KORSNÄS”. I bakgrunden på synth Benny Andersson, en av dem som grundade ABBA 1972. Fotot tillhör Roger Bergström. I en paus vid showen i Korsnäs den 2 maj 1970 låter sig Svenne Hedlund väl smaka med en kopp kaffe. Vid hans sida knäpper Björn Ulvaeus, en annan av ABBAgrundarna, på sin gitarr. Fotot tillhör Roger Bergström.