Dansens betydelse

I både Österbotten och Västerbotten har informanterna fått berätta om vad dansen har betytt för dem. Österbottningarna har koncentrerat sig på dansandet under ungdomstiden medan västerbottningarna knyter an också till nutid eftersom många av dem intervjuas under en danstillställning och bevisligen fortfarande går på dans. Beröringspunkter finns ändå mellan de två materialen. Många av de äldre informanternas svar präglas naturligt nog av nostalgi.

År 1958 flyttade jag till Sverige nyss fyllda 19 år. Det jag saknade mest var nog ungdomslivet i Vasatrakten. Det glada otvungna umgänget ungdomar emellan. Vi dansade med varann. Vi började dansen vid 20–21-tiden och gick hem ungefär när dagens ungdomar går ut till sina fester. Orkestrarna höll en ljudvolym som gjorde att vi kunde prata med varann utan att skrika. Jag kanske är mossig, men nog var det bättre förr. (Man Öb 1939)

Det som på olika sätt går igen i många svar är dansens betydelse som umgängesform. Det var viktigt att ha kamrater som utgjorde ens fasta sällskap, men på dansplatsen umgicks

Dans i Smedsby ungdomsföreningslokal i slutet av 1960-talet. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

man inte bara i de egna kretsarna utan lärde också känna nya människor.

För mig var, och är, nog dansen ett bra och roligt sätt att umgås med människor. Jag tycker lite synd om dagens ungdom som inte får uppleva detsamma som vi. (Kvinna Öb 1948)

En aspekt som betonas av dem som dansar som medelålders är vilken fin motion dansen ger. Också den som ser tillbaka på ungdomsdansen inser värdet av den rent kroppsliga träningen.

Den spelar ganska stor roll för den ger så mycket glädje, motion, [man får] umgås med vänner och bekanta, träffa nya människor. (Kvinna Vb 1952)

För mig var dans en sorts kontaktplats med andra än studiekompisar och en fysisk träning i högsta grad. (Kvinna Öb 1955)

Inte oväntat är det flera som betonar hur de njutit av det fysiska och rytmiska i själva dansandet, av att röra sig parvis på golvet, till stillsam eller till svängig musik.

I dansen fanns rytmen, den kittlande närheten till partnern, doften av hans rock, hans arm om livet och ibland kind mot kind. Rytmen och närheten gav lyckokänslor. (Kvinna Öb 1937) Jag minns det bara som oerhört positivt. Och det hörde jag bara för ett tag sen, att det som skiljer människan från andra djur, det är att vi kan röra oss i takt, och i olika takt. […] Och jag tycker det är oerhört, hur ska jag säga, sinnligt kan man nog säga att det är. […] Just det där att man dansar med nån annan, och man anpassar sig till varandras takt och sånt där, alltså, jag kan tänka att det faktiskt har ett egenvärde. (Kvinna Vb 1944)

En annan viktig aspekt av pardansen är möjligheten att hålla i och hålla om någon annan under tillåtna former. Dans handlar om att röra vid varandra, om närhet, beröring och känsla.

Dansen gav också möjlighet att känna kroppskontakt med en annan människa på den tiden, då det inte annars var vanligt att kramas och man inte skulle sitta i sina föräldrars famn. Sörjer nästan för dagens ungdom som inte har denna möjlighet, då det ordnas så få danser, speciellt i egna hemtrakter. (Kvinna Öb 1959)

Att röra sig i takt till trevlig musik med nån annan människa, känna närheten. Och jag menar inte sexuella spänningar så, utan rent, ett nöje. Just det där att röra vid varann och röra sig i takt. (Kvinna Vb 1944)

Då höll man kring varandra. Man höll ju inte halvmeteravstånd. (Kvinna Vb 1931)

155

156

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

Vivian Neuman (g. Widd) till vänster och Marianne Holm (g. Nordman) till höger flankerar Bertel Helsing som sitter på motorhuven till sin Volkswagen. Det är midsommar 1963 och ungdomarna som lärt känna varandra genom dansen är på utflykt till Replot. Midsommaren till ära pryds bilen framtill med två buketter av björk. Stig Widd fotograferade.

Det viktiga var inte att man dansade bra, utan att man höll gott. (Man Vb 1929) En österbottnisk kvinna som dansade i början av 1960-talet resonerar så här om vad dansen och framför allt den finska tangon haft för betydelse för hennes generation.

Jag tror att jag och efterkrigstidens ungdom upplevde en trygghet i den kravlösa närheten, att bli lätt omsluten och ”vaggad” till takten av ljuvlig musik, i en annans famn. Vi hade i barndomen kanske inte haft någon famn på grund av krig eller tidsbrist. Det var kanske inte heller vanligt att fäder skötte barn och mödrarnas famn skulle i barnrika familjer räcka till för många. Jag tror att en av orsakerna till tangons betydelse den tiden låg just i den närheten, att få ”vila” liksom i famn en stund, utan att det då innebar något mer

än den stunden. (Kvinna Öb 1942) Det viktigaste På dansplatserna kom ungdomarna samman och i många fall knöts nya vänskapsband. Dansen gav ett ”nätverk av sociala kontakter också på flicksidan”, konstaterar en kvinna i Österbotten (f. 1943). Det är dock framför allt möjligheten till en naturlig kontakt flickor och pojkar emellan som gjort dansandet så tilltalande. Eftersom dansandet skedde parvis åtminstone fram till 1970-talet är det ibland svårt att avgöra vad som är viktigast: dansandet som sådant eller kontakten med danspartnern. För flickornas del tillkommer också spänningen i att bli uppbjuden.

Dansen var det viktigaste, att få dansa varje dans var målet. Vi hade knappt tid att gå på toaletten för att inte missa någon dans. Vi blev för det mesta uppbjudna, men nog fanns det kvällar då vi var panelhönor också. (Kvinna Öb 1948)

Jag minns inte att jag skulle ha utnyttjat serveringen under danskvällarna. Jag var nog på plats enbart för att dansa. (Kvinna Öb 1937)

En kvinnlig informant, som tycker mycket om att dansa, hävdar ändå att dansandet inte var huvudsyftet. Hon anser att dansen bara var ett medel.

Det mest intressanta var ju nog att få se om någon snygg och intressant kille kom och bjöd upp. Jag tror nog att alla var ute på dans för att hitta någon pojkvän eller flickvän. Inte var det för dansens skull vi var ute inte. Danserna var till för att hitta sin vän. (Kvinna Öb 1954)

Och det fanns många som hittade en vän. Till åren på dansgolvet hörde romanser som var mer eller mindre allvarliga. Många gick in för ett mera stadigt förhållande från början. Andra upplevde romanserna som dagsländor, som kom och gick och hörde ungdoms- och danslivet till. ”Det var en härlig tid med många förälskelser som ibland räckte ända till nästa lördag”, konstaterar en man i Österbotten (f. 1939).

Danserna på landsbygden har haft en stor betydelse för att träffa andra ungdomar och speciellt för att bekanta sig med poj-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse 157

kar. De flesta par uppstod nog på den tiden under danskvällar. (Kvinna Öb 1959)

Jag såg inte heller danskavaljererna i ett framtidsperspektiv. Att ha en pojkvän var viktigt och trevligt, men ingenting för framtiden. Det var tonårsnöje och lek. (Kvinna Öb 1937)

Jamen man vart väl säkert störtkär varenda dans, i olika. Men det blev ingenting för det. Kan ju vara någon som är duktig på dans. Men man tycker det blir extra roligt. Och så den där sista dansen var ju som mysig. För det var ju alltid en lugn dans. Men det var, alltså, dom killar man har haft, det var ju på dans man träffa dom. Det är klart det var romantik! (Kvinna Vb 1963)

Visst gav det pojkvänner, de flesta av mina hittade jag via dansen, både kortvariga och mer långvariga. Också min man hittade

Många ungdomar hittade sin livspartner på dans. Par som köpte förlovningsringar på Hovisepät i Vasa (se reklam på det bifogade kontrollmärket) blev bjudna på middag på Valios bar i Rewell Center. På bilden Helge Södergård, Margareta Ingman (g. Södergård) och Ingegärd Ingman (g. Södergård) 23.12.1972. Festmaten var wienerschnitzel och till måltiden drack de nyförlovade mjölk. Harry Södergård fotograferade.

158

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

jag så även om det inte var på den österbottniska landsbygden utan på Studentkåren i Åbo. Sen dansade vi på den österbottniska landsbygden. (Kvinna Öb 1943)

Att få uppleva ett romantiskt svärmeri under pausen eller medan dansen pågick, hörde också till höjdpunkterna. Och ännu bättre blev det om pojken fick följa med hem till flickan och ”fria”, dvs. sova över.

Dansen var viktig för oss, det fanns ju ingenting att roa oss med den tiden så vi dansade både lördag och söndag kvällar. […] Till sist visst måste vi tycka att dansen gav oss mycket kamratskap och gemenskap och visst kändes det skönt att någon vacker sommarkväll gå ut och vandra med någon, lägga armarna om varandra och kyssas. Likaså sova över hos någon flicka man tyckte om. (Man Öb 1938)

Om att hitta den rätta Det går inte att förneka att dansen fungerat som någon form av äktenskapsmarknad såtillvida att många hittade sin livspartner på dans. Det här framgår mycket tydligt i Österbotten och kan iakttas också i Västerbotten.

Många pojkvänner har jag haft under ungdomsåren. Min äkta man träffade jag redan på hösten 1964 i Pörtom på dans. Vi sällskapade av och till under åren men 1969 blev vi ihop på riktigt. Förlovning blev det 1970 och bröllop med hundratals gäster 1972. Ännu är vi gifta med varann. Vi åker ut ibland på dans även om det ej blir lika ofta som i ungdomen. Båda tycker om att dansa. (Kvinna Öb 1948)

Sommarn 1963 träffade jag han, då var det dans på Karlssonborg, sen vart det Malåborg, då började vi följas på Mikaeli. Innan hade jag väl träffat andra, småflörtat men inget större, det var ju han jag skulle ha. Då var jag 18 år och han var 19. 1964 förlovade vi oss, 1965 gifte vi oss och 1965 föddes våran äldsta. (Kvinna Vb 1945)

Man lärde ju känna mycket folk och vi umgicks mycket med lite äldre grabbar från några byar utanför som man lärde känna och vårat tjejgäng umgicks med hela killgänget och det är faktiskt nåt par fortfarande efter alla dessa år som är gifta, som lärde känna varandra där. (Kvinna Vb 1963)

Flera män tror att det skulle ha varit betydligt svårare att hitta en livspartner om inte ungdomsdansen gett dem så goda möjligheter att träffa flickor och dessutom regler för hur de

skulle visa dem sitt intresse.

Dansen var ytterst viktig för mig. Eftersom jag var mycket blyg och komplexfylld i ungdomen, har jag svårt att föreställa mig hur jag skulle ha kunnat bilda familj utan dansen. (Man Öb 1945)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

domstiden. Det var roligt och det förde med sig spänning. Jag undrar hur dagens ungdomar klarar sig, hur pojkarna hittar flickor när de inte har dansandet att förlita sig på. På danserna fanns ett regelverk att följa, och om man följde det gick resten av sig självt. (Man Öb 1947)

En informant berättar om hur dansen gav en sista möjlighet att skapa kontakt. Det blev en relation för livet även om fortsättningen inte gick så mycket i dansens tecken.

Det lustiga är att jag som alltid älskat att dansa blev gift med en karl som inte bryr sig det minsta om dans. På midsommarafton varje år släpar jag honom till Molpe paviljong. Men i Åbo på Kåren kom han en gång och bjöd upp mig på sista valsen fast han inte kunde. Det var en sista chansning han tog att få kontakt med mig och på den vägen är det. Men se dansa det kan han inte! Vår bröllopsvals blev en promenadtango! (Kvinna Öb 1948)

Det finns dock informanter som dansat flitigt men som inte träffat sin tillkommande på dans.

Trots att jag var på danserna och tyckte om att dansa, så hittade jag inte mannen jag gifte mig med på dansgolvet. Han hittade jag nog på andra ställen. Jag har många gånger tänkt på det, varför hittade jag ingen ”dansande kille”. (Kvinna Öb 1954) Dansen sedd i backspegeln Överlag har dansandet haft stor betydelse för informanterna. ”Ja, jag tyckte väldigt mycket om att dansa, det var väldigt roligt”, berättar en man i Västerbotten (f. 1920).

Det var jätteviktigt att fara ut på helgerna. Ingen gång har man varit så sjuk att man inte kunnat fara ut på helgen. Att vara hemma en helg var ju något grymt. (Kvinna Öb 1954)

Vad kul det var att dansa … då var folk duktiga på att dansa. De var ju så unga, en 18-åring som låg i lumpen var jättegammal, så oskyldigt det var. (Kvinna Vb 1945)

För mig hade dansandet stor betydelse. Jag upptäckte nya sidor hos mig själv och hos andra. Jag som tidigare varit blyg och osäker märkte att jag kunde vara både trevlig och underhållande när jag var på tumanhand med en danskavaljer. Många pojkar som verkade tuffa, stöddiga och råa i munnen när man träffade dem i sällskap visade sig vara hur trevliga som helst när man fick ha dem för sig själv på dansgolvet. För fastän det finns hundra par på ett dansgolv är förhållandet mellan de två som dansar med varandra ytterst personligt. (Kvinna Öb 1955)

Flera kvinnliga informanter har beskrivit dansen i smått lyriska ordalag. ”Dansen var mitt liv som ung”, skriver en medan en annan kon-

159

160

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

Brudparet Torsten och Irma Björk dansar på sitt bröllop 1954. Foto: Lennart Björk. Skellefteå museum. staterar: ”Vi levde i veckorna för att dansa i helgerna!”

Jag är glad och tacksam för en underbar ungdom. Jag fick dansa så mycket jag ville för det var det bästa jag visste. Mina föräldrar knorrade ibland men förbjöd mig aldrig att åka på dans. (Kvinna Öb 1948)

Dansen var väldigt viktig och det band oss alla samman vi ungdomar. Det kändes som det var höjdpunkten i våra ungdomsliv. (Kvinna Öb 1956) Det som också förenar många informanter är att de tycker synd om dagens ungdom som inte har samma möjligheter att dansa och som inte heller får uppleva den gemenskap som onekligen uppstod när ungdomarna kom samman danskväll efter danskväll.

Vilken härlig ungdomstid man har haft! Ibland tycker jag nog synd om egna barn, som inte får uppleva detta med den gemenskap vi hade i byarna på den tiden. Men var sak har sin tid. (Kvinna Öb 1946)

Alltså, då tänkt jag, jag har ju två söner och dom har ju aldrig varit ute på dans. Jag tycker dom har missat väldigt mycket. Man funderar på hur dom träffar några kvinnor över huvud taget, för dom är på pubar där dom spelar så vansinnigt högt så det går ju int höra vad man säger. […] Så det tycker jag är synd, att det inte, att inte dagens ungdomar dansar med varann så där, och likadant, det här som har varit med discodans, det blir ju så, man blir ju som innesluten i sig själv på något vis. (Kvinna Vb 1944)

Uppbrott Det som är gemensamt för de flesta informanter i Österbotten är att de börjat dansa vid ungefär 16 år. Det som däremot varierar mycket är det antal år som de har dansat. Alla har gått på dans i åtminstone ett par år men oftast fler. ”Min dansperiod sträckte sig från 1961 till 1967”, berättar en kvinna (f. 1946). Danspublikens sammansättning var aldrig statisk

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

utan avspeglar de skeenden och milstolpar som utmärker ungdomsåren.

Åldern på dem som var med på ungdomsdanserna varierade mellan 16 och 24 år, men en och annan äldre fanns också med.

Varje sommar kom en ny omgång, samtidigt som det minskade med sådana som börjat studera på annan ort. Likaså med pojkarna som försvann till militärtjänst för kortare eller längre tid. Par som började sällskapa så stadigt att de satt bredvid varandra på bänken framför scenen var också ur räkningen vad danspartner beträffar. (Kvinna Öb 1936) Det finns både kvinnor och män födda på 1940-talet som gått på ungdomsdanser i 9–10 år, och man kan fråga sig hur de under en så lång tid har orkat med de frekventa danskvällarna och den anspänning och urladdning som varje danskväll onekligen innebar. Ändå är det ingen av dem som säger sig ha tröttnat. En av de yngre informanterna tycker däremot att det kanske inte var lika roligt i längden: ”Mot slutet var det nog lite tråkigt för vi hade ju hållit på några år.” (Kvinna Öb 1956) De flesta av informanterna i Österbotten slutade dansa när de gifte sig och fick barn. Också i Västerbotten fanns det sådana som följde samma mönster.

Efter att jag bildat familj och fått barn år 1971 lade jag dansskorna på hyllan. Numera blir det sällan av att åka ut och dansa. Men när radion bjuder på någon nostalgisk tango svävar jag ut på köksgolvet.

(Kvinna Öb 1945) Jag träffade min blivande man när jag var 17 år gammal och då jag hade fyllt 20 år gifte vi oss och det blev automatiskt mindre dans. Men lusten att dansa finns kvar ännu i dag, speciellt om man hör en gammaldags, eldig tango är det svårt att inte ta några små danssteg. (Kvinna Öb 1943)

Ja det vart väl fem år nånting [som jag var ute på dans] 5–6 år nånting. [Jag och min man gifte oss] och vi fick barn 1965. Så att vi var ju ute, var ute på dans då, ja om jag säg till 1964. Vi gifte oss på hösten 1964. Så att då kanske från 1958 till 1964 nånting. Sen så flytta vi från stan, så att, och vi flytta till Göteborg då. Och där har man inte alls samma danstradition som vi hade här, så det var slutdansat. (Kvinna Vb 1944)

Det hände också att någon slutade gå på ungdomsföreningarnas danser och började gå på restaurang i närmaste stad i stället. Ofta skedde det i samband med flytten hemifrån.

Dansen ändrades så småningom för min del i slutet av 1960-talet. Jag fick jobb i Vasa och flyttade dit. Jag fick nya vänner och besökte mera sällan de tidigare dansplatserna. Populära dansställen blev nu i stället Strampen och Ernst. (Kvinna Öb 1945)

På 1970-talet var det stadens diskotek som lockade.

161

162

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

Jag började dansa när jag var fjorton år och slutade när jag var aderton och kunde börja gå på Maximilian’s disco på Storalånggatan i Vasa. (Kvinna Öb 1956) Studier i andra delar av landet innebar ett avbrott i dansandet under terminerna.

Mot slutet av sextiotalet dansade jag inte längre så mycket i Österbotten. Jag studerade i Helsingfors och gick rätt ofta på studentdanser. Dansmusiken höll vid den här tiden på att ändra karaktär. Det var mycket letkajenkka*, twist och shake. (Kvinna

Öb 1945) Informanterna i Västerbotten representerar flera olika kategorier i fråga om hur länge de har dansat. Variationen är större än i Österbotten på grund av att så många inspelningar i Västerbotten gjorts på dansplatser och följaktligen omfattar personer som fortfarande går på dans. Vissa av dem har börjat dansa först i mogen ålder och personer med den bakgrunden finns av naturliga skäl inte med i materialet från Österbotten, eftersom studien där gällde ungdomsdans. Bland de österbottniska informanterna finns ändå också sådana som fortsatt att dansa efter att de bildat fa-

Flickor som dansar jenka. Jenkan blev populär i Finland på 1960-talet. Flugan spred sig också till Sverige där Lill-Babs gav ut skivan Letkis jenka år 1965. Titellåten låg på åttonde plats på Svensktoppen 29.5.1965. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

milj.

Sen ännu vad dansen har betytt för mig …

Väldigt lätt att svara på. Nämligen jag har inte slutat att dansa ännu. Vi dansar ännu i princip varje vecka min man och jag. (Kvinna Öb 1946)

Likaså finns bland västerbottningarna sådana som dansat enbart några år under sin ungdomstid. Kvinnan i exemplet var på sin första dans när hon var tretton år gammal och fortsatte efter det.

Jag var på dans tills jag var kring 16 år, träffade en kille som aldrig tyckt om att dansa. Träffade honom när jag var servitris, ett toppenställe att träffa killar. Har nån gång varit på dans sen, men det känns som jag har bly i benen. Har väl dansat på fester, men har svårt att tänka mig att fara på motionsdans som nu är populärt. Jag dansade några somrar och blev som nöjd. (Kvinna Vb 1945)

Andra åter har dansat mycket länge men främst som medelålders. Informanten nedan gick på dans i sin ungdom på 1960-talet men dansade inte utan ställde upp som chauf-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

för för sina kompisar. Själva dansandet kom mycket senare in i bilden.

Ja hur länge har jag dansat? 20 år, i så fall var jag 40 plus [när jag började], jag hade väl dansat nån gång tidigare, men inte, det skulle vara någon människa jag kände väldigt väl innan jag våga mig upp å dansa me. (Man Vb 1947)

I både Västerbotten och Österbotten finns det kvinnor och män som dansat under många år och varit mycket aktiva. Dessutom har de fört bok över sitt dansande vilket gör att de kan redovisa för hur många danstillställningar de varit med om.

Jag dansade väl i stort sett 50 ggr om året från 1970 till 1987, ja 1969 till 1987, kan man säga. I snitt minst en gång i veckan.

Jag är född 1949. Jag var ju på dans tidigare också, men jag dansade inte nå egentligen förrän kring 1970 nån gång. […] Ja … nog har jag varit på dans, det är nog snudd på tusen gånger. Jag vet jag skrev upp ett år hur många gånger jag hade varit på dans, och det var 57 på det året. Det var ju sommaren som drog upp det, för under semestern var det ju dans 4–5 gånger i veckan.

Onsdagar körde dom ju på vissa ställen och torsdagar hade dom ju till och med på en del ställen just juli månad och fredag–lördag fanns alltid och så fanns det alltid nån liten logdans som körde söndagar.

Det var måndag–tisdag som oftast inte var och eventuellt kunde det vara dött en torsdag också. Men onsdag, fredag, lördag och söndag var det ju alltid under sommarmånaderna. (Man Vb 1949)

Jag har sju sånghäften där jag skrivit ner populära sångtexter och klistrat in dansannonser. Varje gång jag har varit på dans har jag klippt ut dansannonsen och klistrat in den i mitt häfte. Dessutom har jag gjort anteckningar om hur danskvällen varit. Sex av häftena har jag kvar, det sjunde är utlånat. Det var vanligt att vi flickor gjorde på det här sättet. Mina väninnor har likadana häften. Sommartid jobbade jag i glasskiosk och då hade jag häftet med

och satt och skrev. (Kvinna Öb 1939) De häften som finns tillgängliga täcker åren från juni 1959 till maj 1965. En genomgång av dansannonserna visar att de är 439 till antalet, och informanten har alltså varit på dans motsvarande antal gånger.

Allt var inte roligt De som har trivts på ungdomsdanserna berättar om sina upplevelser med värme, nostalgi och humor. De har för det mesta enbart ljusa minnen. Verkligheten har naturligtvis inte sett likadan ut för alla ungdomar som dansat. Alla har inte trivts lika bra. Många har kanske inte fått dansa så mycket som de velat, andra har känt sig utanför i kamratkretsen. För någon har danskvällarna varit en pina och för en annan en besvikelse. Några av informanterna har tangerat det som kunde vara svårt under danskvällar. Ett pro-

163

164

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

blem var flickor som inte fick dansa och pojkar som inte bjöd upp.

Alla flickor fick tyvärr nog inte dansa hela kvällen som de skulle ha önskat, eftersom vissa gossar nog var lite slöa eller t.o.m. blyga ja kanske självförtroendet svek ibland. (Man Öb 1927) Ett par andra nämner den sårbarhet och utsatthet som hörde ihop med alla dessa svärmerier och förälskelser och det spel som ägde rum mellan flickor och pojkar. Den smäktande musiken gav en inramning åt alla de känslor som rörde sig inom de dansande. Det var känslor av ”tvåsamhet” men också av ensamhet och utanförskap.

Åtskilliga är de hjärtan som brustit under danskvällarna. Det här gällde både mig och mina danskavaljerer. Man grät floder hela veckan tills det blev lördag igen och det var dags att tänka på kläder och vart man skulle åka på dans. (Kvinna Öb 1948)

Att flickorna fostrades till passivitet i förhållande till männen ledde ju till många hjärtesorger. Man var lessen för att någon nonchalerat en, som man kanske uppvaktats av kvällen före. Man led och undrade i all tysthet varför, men vågade inte gå fram och ta reda på, vad det var fråga om. Jag ringde aldrig upp en pojke under tonåren.

Jag var fostrad till att flickan snällt sitter och väntar på initiativ från pojken. Flickvännerna fick sen vara terapeuter. (Kvinna

Öb 1937) En av de västerbottniska männen beskriver hur obehagligt han tycker det är att stå och bjuda ut sig för att bli uppbjuden under damernas dans.

Det kände man liksom, att damerna stod liksom där … jag menar, när det var herrarnas, en del ställde sig så här och flina. Men jag var inte lagd åt det hållet, jag satte mig hellre. Ville dom dansa med mig, fick dom gå bak hopen där satt jag. Vilken jädra bonde-söker-fru-variant, va! Liksom stå och rada upp: kan du mjölka, va? Näe, känsla att stå och visa upp sig, vilket elände det måste vara. Och likadant när det var herrarnas. Då ställde pojkarna upp sig så här. Men jag skyndade mig och satte mig ner … Ville du dansa med mig, fick du söka upp mig. (Man Vb 1960)

Dansandet har bjudit på både glädjeämnen och besvikelser även om det positiva överväger hos dem som delat med sig av sina dansminnen i vår studie. En tillbakablick gjord av en österbottnisk kvinna framhåller dansens betydelse ur flera olika perspektiv.

Med femtio års perspektiv har danserna ett ljust skimmer över sig och jag har livet igenom tyckt att det ”alltid” var roligt. Men, var det alltid bara roligt? Min dansdagbok från det jag var sexton år och fram till det jag just hade fyllt nitton ger många

andra nyanser. Speciellt i de yngre åren var skiftningarna många. Nyanserna berodde på om jag fick dansa, det vill säga blev uppbjuden, eller ej, och om jag blev uppbjuden av den, eller de ”rätta”. Det handlade om att bli och vara ”kär” och om den ordlösa kommunikationen med damernas och herrarnas i slutet av kvällen. Dansen var ett avbrott i vardagen och jag for på dans för att jag tyckte om att dansa och för att ha

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . dansens betydelse

roligt, jag följde äldre syskons fotspår. Den enda avsikten jag hade var att dansa, inte tänkte jag på att jag måste ”hitta någon”. Idag inser jag att danserna dock var mycket mera än bara dans, och mycket mera än bara ett nöje. Egentligen handlade det om kontakten med det motsatta könet, den som skapades i dansen, om att träffas, bli bekant och börja sällskapa – om ungdomslivet överlag. (Kvinna Öb 1942)

165