Eftertankar

Projektet om minnen från ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten har kommit till sitt slut och vi inom arbetsgruppen är redo att summera. Det som vi förväntade oss av gemensamma villkor och trender när vi inledde vårt arbete har hållit måttet väl och har inte fått sig alltför stora törnar. Helhetsbilden av unga människor som söker sig samman med andra unga för att roa sig, för att skapa sociala kontakter och kanske t.o.m. hitta sin livspartner är densamma oberoende av om man är österbottning eller västerbottning. Individens lust att göra sig fin, att ta fram det bästa hos sig själv i mötet med andra är en generell tendens. Behovet av kontakt och identitetsskapande är en djup mänsklig yttring. De mänskliga behoven är innerst inne likadana och rätt oföränderliga även ur ett tidsperspektiv.

Det är inte förvånansvärt att det utöver det rent allmänmänskliga finns likheter i många avseenden mellan just västerbottningar och österbottningar. En gång levde de inom samma gränser. Den kulturella bakgrunden och de kulturella tendenserna har under lång tid varit i stort sett desamma. Kontakten över Kvarken har alltid funnits, ibland livligare, ibland mer återhållsam, men den har alltid varit en realitet.

Tiden, historien och geografin har ändå tonat fram olika skiftningar i tillvaron för de informantgrupper som vi kommit i kontakt med. Andra världskrigets verklighet i Finland har satt spår som inte finns i den sverigesvenska miljön. Kriget betydde bristtider, obearbetade trauman, en materiell knapphet och ransonering som gjorde större avtryck på den finländska sidan än på den svenska. Rekapituleringen i Finland blev lång och krävande och satte sin prägel också på de ungas tillvaro och livsvillkor, precis som krigstiden hade gjort det.

De olika livsvillkoren har kanske också spelat en roll när det har gällt att hålla fast vid traditioner. Finland ger ett intryck av att vara mer konservativt. Där har böndagar och dansförbud haft en längre bärkraft än i Sverige. Smygdanser eller tjuvdanser blev en österbottnisk verklighet som skapades genom nöjesförbuden, inte minst under kriget. I Österbotten har reglerna för när de unga har fått fara på sin första dans varit starka och normgivande. Konfirmationen gav ungdomarna ett slags frisedel. Också i fråga om uppvaktning och sällskapande har det funnits tydliga normer. På den österbottniska landsbygden har friarsederna levat längre kvar än i sverigesvensk miljö.

Dansrepertoaren behöll längre konservativa drag i Österbotten med tango, schottis och t.o.m. menuett på repertoaren medan västerbottningarna tidigt hade en dragning till jazzbetonad musik. Så småningom har skill-

dansminnen

naderna tonat bort. I dag är den musikaliska likriktningen det normala.

De fysiska och geografiska förhållandena på båda sidor om Kvarken skapar sina speciella villkor. Den österbottniska skärgården är rik på öar och skär där skärgårdsborna har levat sin vardag med utmanande kommunikationer. På den svenska sidan är geografin en annan men även där har det funnits regioner med svårframkomlighet och svagt utbyggda vägnät. För våra informanter har svårigheterna varit till för att övervinnas och de har övervunnit dem. När lusten att umgås med andra unga har varit stark har det alltid funnits möjlighet att ta sig fram. Det gäller i österbottnisk skärgård lika väl som i västerbottnisk glesbygd.

I Österbotten har danser i de finska trakterna haft en särskild lockelse för många svenskspråkiga ungdomar. De unga drogs över språkgränsen i båda riktningar även om de hade mycket begränsade färdigheter i den andra språkgruppens språk. Kommunikationen har ändå fungerat, med ord eller utan. Också där har viljan till kontakt alltid varit en drivkraft och den viljan har funnits. I Västerbotten ser språkkartan ut på ett annat sätt, med ett enhetligare mönster och ingen egentlig språkgräns som måste överskridas.

Likheter i kulturella inspirationskällor i Österbotten och Västerbotten är påfallande. Båda regionerna har vanligen sökt sina nöjestrender i Stockholm oberoende av om trenderna har varit mer långväga ifrån, som de angloamerikanska, eller bara svenskt närproducerade. Österbottniska ungdomar har följt de sverigesvenska radiosändningarna, och Sveriges tv-sändningar har länge kunnat ses i österbottniska trakter. De österbottniska musikerna har fått inspiration i den svenska Orkester Journalen och i andra sverigesvenska källor, precis som västerbottningarna har fått det.

På ett strukturellt och organisatoriskt plan finns ändå tydliga skillnader mellan Västerbotten och Österbotten. I Österbotten har i huvudsak ungdomsföreningarna stått för arrangemangen av ungdomsdanserna. Hela den finlandssvenska ungdomsrörelsen är väl strukturerad i förbund och underavdelningar till dessa. I Västerbotten har danserna vanligen arrangerats av olika organisationer som nykterhetsföreningar, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen och danserna har varit något av en folkfest och t.o.m. familjefest. I Österbotten har dansen i ungdomsföreningarnas regi haft formen av en mer renodlad danstillställning, speciellt under efterkrigstiden.

Oberoende av om den som är ung är österbottning eller västerbottning har dansen ändå spelat en stor roll i ungdomslivet. Det är frapperande hur mycket ungdomarna dansat och hur betydelsefull den sociala kontakten har varit för dem. I boken Och dansen den går skriver Anna-Maria Nordman om de österbottniska ungdomarnas dansande: ”Ungdomsdansen fungerade som en socialiseringsprocess, där individerna måste anpassa sig till spelets regler för att ha en plats bland de andra dansande ungdomarna. Och det ville de ju ha eftersom lördagens dans var det som bar

191