Dansen sedd från estraden I de enkäter och intervjuer som vi gjort i Ös terbotten och Västerbotten har vi inte primärt fokuserat på dansorkestrarna och deras verksamhet. Boken Och dansen den går, som bygger på material från Österbotten, innehåller trots detta några texter som handlar om dansorkestrar och deras medlemmar. Men den som vill ha mer grundläggande information om svenskösterbottniska orkestrar kan bekanta sig med Anna-Maria Nordmans doktorsavhandling från 2003, Takt och ton i tiden. Instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920–1950 och med Sven-Erik Klinkmanns bok Från Wantons till Wild Force. Nya sound i en gränsstad som kom ut 2010. För de västerbottniska dansorkestrarnas del hänvisar vi till Kjell Sjöströms bok från 1996, Dansband och dansbanor – ett folknöje och till Alf Arvidssons bok från 2002, Från dansmusik till konstnärligt uttryck: framväxten av ett jazzmusikaliskt fält i Umeå 1920–1960. Också i materialet från Västerbotten finns det några minnen som dansorkestermedlemmar har delat med sig av. Det handlar om sådant som de kunnat iaktta från sin speciella plats uppe på estraden och som berör det som hände på dansgolvet. Upplevelserna och iakttagelserna är individuella och har inte någon särskild lokal förankring, men de ger ett mänskligt, psykologiskt perspektiv på relationer och skeenden hos dem som rörde sig till
dansens rytmer. ”Att stå på scen under en allmän danstillställning är som att sitta på förs ta parkett i ett skådespel som omfattar allt mellan tragedi och fars. Folk anar i allmänhet inte hur väl en iakttagare från scenen kan följa med och läsa av det spel som försiggår på dansgolvet”, skriver en dansmusiker (f. 1941) i Österbotten. De västerbottniska musikerna har samma erfarenheter. Ja vi såg allt. Vi visste ju, alltså det var ju på den tiden, flickorna stod på vänstra sidan, tror jag, sett från oss och väntade då på pojkarna som rördes oroligt i den andra kanten och dom modigaste gick ju ända ut på golvet. Och så slog vi in musiken, då störtade pojkarna över till flicksidan och högg sig en tjej då. Och kvar stod ju då dom fegaste killarna och givetvis så, den tjej som dom hade siktat in sig på, hon försvann ju då med nån annan. Så att det blev ju då kvar ett antal pojkar där och ett antal flickor där. Och dom borde ju ha kunnat dansa dom då, men pojkarna var ju så blyga och flickorna fick ju inte bjuda upp. Det var ju absolut förbjudet. Så det där iakttog man ju hela kvällen, och man såg ju då efter ett tag ”nä män nu har han dansat fyra gånger med den där tjejen, det här blir intressant när det blir två damernas”. Alltså, klockan halv ett på natten, då tog man micken och
