Två projekt blir ett

Att fara på dans, att vara på dans och att ta sig hem från dansen – allt detta har väckt drömmar, känslor och tankar som blivit till ord hos ungdomar generation efter generation. Men det som har funnits i ungdomarnas samtal och muntliga berättelser bleknar lätt bort med åren. Om inget tas till vara kommer dansminnena att bli en bortglömd del av den regionala folkkulturen. En medvetenhet om detta uppstod nästan samtidigt på båda sidor om Kvarken, i Västerbotten och i Österbotten. På båda hållen genomförde man 2008–2011, helt oberoende av varandra, dokumentationer av dansminnen. När de två parterna blev medvetna om varandras arbete, skapades en kontakt mellan regionerna. Det visade sig att mycket av det som informanterna berättade på båda sidor om Kvarken var likadant eller påminde mycket om vartannat. Men visst fanns det skillnader också. Allt detta gav impuls till föreliggande studie.

Hur fick då dokumentationen sin början och hur förlöpte den i de två regionerna i Sverige och i Finland?

Skellefteå museum i Västerbotten bestämde sig för att under åren 2008–2009 dokumentera det som man i Sverige i dagligt tal kallar sällskapsdans. Från museets sida konstaterade man att det länge varit tyst om denna sociala verksamhet men att det ändå var en aktivitet som var populär och att en dokumentation kunde vara mycket givande.

Dokumentationen gjordes under berättarkaféer, vid dansbesök och genom dansplatsinventering. Genom berättarkaféerna ville man få tag på människor som kunde vara lämpliga att intervjua mer ingående. Kaféerna hölls på olika håll i de tre kommunerna Skellefteå, Norsjö och Malå, som är Skellefteå museums ansvarsområde. Det visade sig att berättarkaféerna var en god form att skapa kontakt med informanter, även om det var svårt att nå ungdomar. Samtalen vid berättarkaféerna spelades in och utgjorde en bas för dokumentationen.

Dansbesöken gav direktkontakt med dansarrangörer och ledtrådar till personer som senare kunde intervjuas. Dansplatsinventeringen åter gav bl.a. en uppfattning om hur tätt det var mellan dansplatserna förr i tiden, om vilka sommardansbanor och vinterdansplatser som fanns då. Inventeringen gav naturligtvis också uppgifter om dansplatserna i dag.

Dokumentationsgruppen ordnade 11 berättarkaféer och gjorde 34 intervjuer.

Målet med den västerbottniska dokumentationen var att skildra det sociala spelet på dansgolvet, att studera förändringen av dansens betydelse från 1950-talet fram till i dag

dansminnen

och att samtidigt se vart dansen är på väg: vilka dansar i dag och hur kommer det att gå för dansen som företeelse i framtiden. På samma gång ville man samla in människors dansminnen från både förr och nu. Perspektivet var alltså långt och spände över närmare 60 år av dansaktivitet. Det insamlade materialet användes i utställningen ”Får jag lov?” som öppnades på museet i Skellefteå den 22 november 2009. Materialet utgör också i huvudsak basen för Asta Burvalls artikel ”Minnen av dans. Handsvett, slagsmål och romantik” som ingår i temanumret ”I afton dans” i tidskriften Västerbotten 4/09.

Ungefär samtidigt som allt detta hände på den västerbottniska sidan om Kvarken kom det österbottniska dansprojektet i gång men på ett annat sätt och under andra premisser. Margareta Södergård hade under många år haft en idé om att dokumentera minnen från ungdomsdanserna på den österbottniska landsbygden. Det kändes som ett viktigt tema, eftersom det är flera generationer av österbottningar som dansat och det var angeläget att teckna ner deras dansminnen medan det ännu var tid. Hösten 2009 tog hon kontakt med tre andra kvinnor och tillsammans beslöt de att skapa en arbetsgrupp som skulle ta sig an dokumentationsuppgiften. Medlemmarna i gruppen har vitt skilda bakgrunder men en gemensam nämnare i dans och dansmusik. Margareta Södergård är lektor i modersmålets didaktik vid Åbo Akademis enhet i Jakobstad, Marianne Nordman är professor emerita i svenska språket vid Vasa universitet, Alice Lillas är rektor emerita vid Korsholms vuxeninstitut och Anna-Maria Nordman har skrivit sin doktorsavhandling i musikvetenskap vid Åbo Akademi.

Den österbottniska arbetsgruppen höll sitt första möte i januari 2010 och satte då i gång med det projekt som skulle handla om minnen från ungdomsdanserna i Svenska Österbotten under 1950-, 1960- och 1970-talen. Gruppen bestämde sig för att låta personer som dansat under de tre decennierna berätta om sina upplevelser och danserfarenheter. Den första utmaningen var att få kontakt med personer som var villiga att dela med sig av sina minnen. Därför inleddes projektet på två olika sätt.

Den ena metoden gick ut på att utarbeta en enkät som hugade informanter fick besvara. I enkäten användes benämningen ungdomsdans för att göra en tydlig åtskillnad mot senare tiders mogendans och gammaldans i Österbotten. Enkäten tog upp åtta olika temaområden för att inspirera informanterna att berätta om sitt dansande: Före dansen, Färden till dansen, Dansplatsen och praktiska arrangemang, Dansen, Dansmusiken, Efter dansen, Dansens betydelse och Ditt bästa/värsta minne. En del av informanterna besvarade enkäten fråga för fråga, men många skrev sina egna berättelser och fokuserade på någon enstaka punkt i enkäten eller berättade bredare om helheten. Intresset för enkäten var stort och massmedierna hjälpte välvilligt till med att sprida information om den.

Den primära avsikten var att fokusera på 1950-, 1960- och 1970-talen men också de

7

8

dansminnen

som dansade under krigstiden på 1940-talet insåg vikten av att deras minnen togs till vara och hörde av sig i samband med materialinsamlingen. Även deras berättelser togs tacksamt emot av gruppen. Det finns ju inte några absoluta gränser mellan de olika årtiondena och det är intressant att se hur krigstidens förhållanden har sina verkningar en god bit in på 1950-talet.

Den andra insamlingsmetoden gick ut på att vidtala skribenter som kunde tänka sig att bidra med en längre text. Gruppmedlemmarna kontaktade personer som de visste att hade rört sig flitigt på de österbottniska dansgolven under den aktuella tiden. Det var viktigt att skapa bredd i materialet och att få med informanter från olika tidsperioder och från olika regioner i Österbotten. Dessutom innebar det en möjlighet att engagera både kvinnor och män bland informanterna. Sammanlagt 102 informanter deltog i materialinsamlingen och dessutom bistod 23 personer gruppen med fotografier och andra illustrationer.

Resultaten av dokumentationen publicerades i boken Och dansen den går. Minnen från den österbottniska ungdomsdansen på 1950-, 1960- och 1970-talen (320 s.) som kom ut på förlaget Scriptum i oktober 2011.

För arbetet med studien om dansminnen på båda sidor om Kvarken knöts kontakter mellan å ena sidan etnologen Asta Burvall, Skellefteå museum, och forskningsarkivarien Staffan Lundmark vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) och å andra sidan den österbottniska arbetsgrupp som består av Margareta Södergård, Marianne Nordman och Alice Lillas. Parterna har kommit samman till fem arbetsmöten och utgående från det material som vardera parten ursprungligen samlat in har de utarbetat den nu aktuella studien. Även om de enskilda avsnitten har sina egna skribenter har gruppmedlemmarna läst, kommenterat och diskuterat samtliga texter. Också fil.dr Anna-Maria Nordman och arkivarie Lisa Södergård har gett viktiga kommentarer om manuskriptet.

Utgångsmaterialet, som samlades in på olika håll och på olika sätt, har använts i beskrivningarna och har så långt möjligt anpassats till den gemensamma publikationen. De muntliga intervjuerna i Västerbotten har gett en annan typ av språklig utformning i exemplen än det skriftliga materialet från Österbotten. Det får läsarna acceptera. För att markera var informanterna hör hemma har skribenterna använt sig av markörerna Vb för Västerbotten och Öb för Österbotten. Dessutom har informantens födelseår angetts, eftersom detta har betydelse för hur berättelserna placerar sig tidsmässigt. Ett citat av en kvinna från Västerbotten född 1943 får alltså markeringen (Kvinna Vb 1943).

Ibland innehåller texten och exemplen ord för fenomen som är klart regionala och som kräver en närmare förklaring eller definition. Sådana ord markeras i texten med * vilket anger att ordet finns definierat eller förklarat i förteckningen ”Ordförklaringar” i slutet av boken. Dialektala drag får också bevara lokalfärgen i en del av exemplen. I några fall har det känts viktigt att redogöra mer noggrant för företeelser som är speciella eller mer frekventa

dansminnen

på den ena sidan av Kvarken än på den andra. Därför har också ett antal faktarutor utarbetats.

Boken inleds med en avdelning om 1940-talet med avsnitt om beredskapstiden i Sverige (skrivet av Asta Burvall och Staffan Lundmark) och om krigstida dans i Finland (Alice Lillas och Marianne Nordman). Båda avsnitten ger en tidsbild och en bakgrund för beskrivningen av dansandet under 1950-, 1960- och 1970-talen, den period som är central i boken. Presentationen i den senare avdelningen tar avstamp i Dansen i de ungas och i andras ögon (Margareta Södergård) och går vidare i pojkarnas och flickornas förberedelser för dans (Marianne Nordman, Margareta Södergård). Avsnittet På väg på dans (Marianne Nordman) handlar om samling, färdmedel och ankomst till dansplatsen. Själva dansen får sin redovisning i På dansgolvet (Marianne Nordman) och i Dansen sedd från estraden (Marianne Nordman) medan det som äger rum runtomkring tas upp i Utanför dansgolvet (Marianne Nordman). Kvällens sista dans – och sen? (Margareta Södergård) ger perspektiv på det som hände när dansmusiken tonat bort och Dansens betydelse (Margareta Södergård) behandlar dansandet ur en mer emotionell synvinkel. Dans och gränser (Marianne Nordman) tar fasta på geografiska och kulturella barriärer i de dansandes verklighet och Skrönor och andra historier (Marianne Nordman) ger en glimt av berättarnas föreställningar och fantasier men också av deras sinne för anekdoter. I det sista kapitlet Eftertankar knyts trådarna samman.

Allra sist i boken finns en kort förteckning över böcker och artiklar som fungerar som källor och som också tjänar som lästips för den som vill veta mer om dans, dansmusik och kulturella aspekter kring dessa i Västerbotten och i Österbotten.

I studien ses dansandet som en kulturell yttring, som en social umgängesform, som nöje och fritidssysselsättning och som en viktig identitetsskapande faktor. En central aspekt har också varit dansen som en del av en regional och folklig tradition. Österbotten och Västerbotten erbjuder i det avseendet en naturlig och givande betraktelsegrund.

9