Två projekt blir ett Att fara på dans, att vara på dans och att ta sig hem från dansen – allt detta har väckt drömmar, känslor och tankar som blivit till ord hos ungdomar generation efter generation. Men det som har funnits i ungdomarnas samtal och muntliga berättelser bleknar lätt bort med åren. Om inget tas till vara kommer dansminnena att bli en bortglömd del av den regionala folkkulturen. En medvetenhet om detta uppstod nästan samtidigt på båda sidor om Kvarken, i Västerbotten och i Österbotten. På båda hållen genomförde man 2008– 2011, helt oberoende av varandra, dokumentationer av dansminnen. När de två parterna blev medvetna om varandras arbete, skapades en kontakt mellan regionerna. Det visade sig att mycket av det som informanterna berättade på båda sidor om Kvarken var likadant eller påminde mycket om vartannat. Men visst fanns det skillnader också. Allt detta gav impuls till föreliggande studie. Hur fick då dokumentationen sin början och hur förlöpte den i de två regionerna i Sverige och i Finland? Skellefteå museum i Västerbotten bestämde sig för att under åren 2008–2009 dokumentera det som man i Sverige i dagligt tal kal lar sällskapsdans. Från museets sida konstaterade man att det länge varit tyst om denna sociala verksamhet men att det ändå var en
aktivitet som var populär och att en dokumentation kunde vara mycket givande. Dokumentationen gjordes under berättarkaféer, vid dansbesök och genom dansplatsinventering. Genom berättarkaféerna ville man få tag på människor som kunde vara lämpliga att intervjua mer ingående. Kaféerna hölls på olika håll i de tre kommunerna Skellefteå, Norsjö och Malå, som är Skellefteå museums ansvarsområde. Det visade sig att berättarkaféerna var en god form att skapa kontakt med informanter, även om det var svårt att nå ungdomar. Samtalen vid berättarkaféerna spelades in och utgjorde en bas för dokumentationen. Dansbesöken gav direktkontakt med dans arrangörer och ledtrådar till personer som senare kunde intervjuas. Dansplatsinventeringen åter gav bl.a. en uppfattning om hur tätt det var mellan dansplatserna förr i tiden, om vilka sommardansbanor och vinterdansplatser som fanns då. Inventeringen gav naturligtvis också uppgifter om dansplatserna i dag. Dokumentationsgruppen ordnade 11 berättarkaféer och gjorde 34 intervjuer. Målet med den västerbottniska dokumentationen var att skildra det sociala spelet på dansgolvet, att studera förändringen av dansens betydelse från 1950-talet fram till i dag
