Förberedelser för dansen

Att fara på dans var sällan något som ungdomarna gjorde av en tillfällighet eller på ren impuls även om slutmålet för färden ibland kunde bli slumpartat. Danskvällen krävde alltid förberedelser av både flickor och pojkar, kanske på lite olika sätt och i olika omfattning, men förberedelserna fanns där fysiskt och mentalt. Planering och uppladdning Lördagen var den viktigaste dagen i veckan för ungdomarna. Det var då de skulle ut på dans. För den som väntade på lördagskvällen verkade tiden gå mycket långsamt, och början av veckan segade sig fram. Visserligen ordnades det ofta dans under andra kvällar också, i synnerhet sommartid, men det var lördagsdansen som var veckans höjdpunkt. ”Jag väntade såklart hela veckan på lördagen”, skriver en kvinna i Österbotten.

I god tid före veckoslutet började vi flickor planera för lördagens dans, ja ibland dansades det också på söndagar. Var spelade den bästa orkestern? Var fanns det en chans att träffa än den ena, än den andra drömkillen? Hur skulle vi ta oss dit? (Kvinna Öb 1945) I Österbotten tog planeringen inför lördagsdansen fart redan på torsdagen. De som dansade på 1950- och 1960-talen väntade med spänning och iver på torsdagsnumret av Vasabladet där dansannonserna ingick, de som gjorde att planerna för lördagsäventyret kunde ta form. Dansannonserna i Vasabladet var ”egentligen klockrent dolda kopplingsannonser, som betytt mycket för befolkningstillväxten lokalt i

Österbotten”, skriver en man (f. 1947).

Från vår lilla kustby var vi en 6–7 pojkar som höll ihop och som träffades varje torsdag kväll då dansannonserna var i Vasabladet. Vi gick då igenom de olika ställena där det var dans och vi vägde för och emot. Många gånger var åsikterna delade, men för det mesta pratade vi oss samman. (Man Öb 1938)

På 1970-talet väntade de österbottniska ungdomarna lika otåligt på Österbottniska Posten (ÖP) som 1968 hade blivit ett notis- och annonsorgan för Svenska Österbottens Ungdomsförbund. Också i Västerbotten gav dansannonserna fart åt planeringen.

Samma mönster upprepades vecka efter vecka. På lördagen dansade man, på söndagen var man full av intryck som behövde bearbetas med de närmaste kamraterna. På måndag träffade man skolkamraterna. På tisdag var man trött, trött, trött. På onsdag

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 55

Dansannonser från 1940-talet i Västerbotten. DAUM.

56

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

Några dansannonser, publicerade i Österbottniska Posten fredagen (!) den 16 april 1971.

började spänningen stiga, och på torsdagen kom äntligen ÖP! (Kvinna Öb 1955)

Vi planerade alltid dansandet på torsdag då ÖP kom, på den tiden var mittuppslaget fullt av dansannonser. Det var bara att välja och vraka vart man ville fara. (Man Öb 1960)

Ja men man läste ju dansannonser. Det var ju väldigt viktigt, ingick i förberedelserna. Att då se, och så först hörde man ju då. Nästa helg så är dom och dom här, det var alltid nån som visste. Och så läste man ju dansannonserna då. Och så fick man ju då höra med varann och bestämma: Ja men i kväll försök vi fara dit. Jag menar, man for ju int, man försökte ju int ta sig till Pärudden om det inte var nån bra orkester som man visste, som var där, eller tänka sig damma iväg ända upp till Malå, utan då fick det ju vara nån riktig. (Kvinna Vb 1944)

För ungdomarna var det viktigt var dansen ordnades, vem som spelade, vem som kanske skulle vara där och hur man skulle ta sig fram. Att fatta beslut var ofta en kollektiv process, där argument och prioriteringar vägdes mot varandra.

Orkestern var en viktig komponent. Före danskvällen kollade man vilken orkester som spelade var. (Man Öb 1955)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 57

Vem skulle komma till dansen? Skulle han vara där? Eller skulle jag träffa någon ny och spännande kille? Skulle jag få dansa (”sta na sjå”)? (Kvinna Öb 1949)

Det var ju väldigt spännande och nervöst – vem kommer att vara där, kommer det att vara bra musik, kommer man att ha roligt, mycket spänning innan. (Kvinna Vb 1963)

Man visst ju precis på olika ställen om de sen var Norsjö, Långträsk, Boliden, stan eller vars man då var, Bredsele där var man ju mycket, hä va ju sommar, jämt då var man ju där, men de var ju alltid samma folk på ett eller annat sätt, och är han där då? Tror du han är där ikväll? Jo han är där i kväll (hon viskar). Var de nån som dansa bra så var de ju lyckan, förstås. (Kvinna Vb 1957) Också i skolan kunde danserna diskuteras i det oändliga.

Dansen var ett viktigt samtalsämne på rasterna i skolan. På onsdagen började man planera för veckoslutet och på lördagen var det i allmänhet dans någonstans. Man diskuterade vart man skulle fara (om det fanns alternativ), vad ha på sig, till vem man skulle gå innan dansen och göra sig färdig, om det skulle vara ”dricka” så vad och på vilket sätt man skulle få tag i det. Efteråt diskuterades hur det varit, vem man dansat med, vad som sagts, vilka andra man sett, vem som varit med vem, på vilket sätt man kommit hem om man inte kommit tillsammans. (Kvinna Öb 1959)

Ibland var det rent praktiska omständigheter som avgjorde hur dansfärden planerades. Det kunde t.o.m. bli en regelrätt ritual av det hela.

Dessutom hade kompisen bil. Så jag tog kontakt med honom och sedan upprepades samma ritual vecka efter vecka. Jag for till honom på fredag kväll och frågade om han skulle ut på lördag och om jag fick föl-

ja med. Det fick jag. (Man Öb 1943)

Dansaffisch. Midsommarfest i Storkågeträsk. 1947. Foto: Susanna Melin, DAUM.

58

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

Inombords rörde sig naturligtvis också tankar och funderingar inför det som skulle hända och som kunde hända. De tankarna delades kanske bara med de närmaste kamraterna eller så behöll man dem för sig själv.

Den kommande danskvällen hade stötts och blötts med ett par utvalda kamrater halva veckan före dansen, så visst var förväntningarna uppskruvade. (Man Öb 1945)

Visst blev det en del funderingar inför danskvällen, mest var det kanske för sig själv man funderade. Månne hon är där som man fått första damernas av veckan före och månne det blir något mer av det hela, det var såna här tankar och också andra man kunde ha före en danskväll. (Man Öb 1938)

Att lyssna på musik spelade också en roll när det gällde att skapa förväntningar och att ladda upp.

Hela lördagarna var jag inställd på dansandet. Det låg en spänning i luften. Jag laddade upp genom att lyssna till dansmusik i radion. De första åren lyssnade jag på finska kanaler sedan blev det Sveriges P3. (Man Öb 1947)

Vi lyssnade alltid på musikkassetter med svenska dansband som Torleifs, Tonix och Yngve Forsells när vi for till danserna. Kvalitén var inte som den är i dag men njöt gjorde vi. (Man Öb 1960) Även om alkoholen, så som de österbottniska informanterna beskriver förhållandena, egentligen inte skapade problem på dansgolvet så hände det sig att pojkarna inför danskvällen försåg sig med en flaska eller tog sig en sup eller två. Det var ett medel som de föreställde sig skulle öka deras mod och dansförmåga.

Det hände att vi hade med oss någon flaska till dansen, vi inbillade oss att vi då blev bättre dansare, åtminstone blev vi modigare. (Man Öb 1938)

Även om många svenskspråkiga pojkar tyckte att det var enklare att bjuda upp flickor på finskspråkiga dansplatser, krävdes det ändå en sup för att våga. Att få tag på brännvin var inte det enklaste. Dels hade vi ont om pengar, dels var vi för unga att köpa ut. Så det blev just en sup eller två. Det fanns åtminstone en pojke i bekantskapskretsen som ”alltid” hade brännvin. Dessutom fanns det vissa taxichaufförer som sålde sprit (till dubbelt pris). (Man Öb 1943)

Också intervjumaterialet från Västerbotten visar att alkoholen spelade en roll, men informanterna öppnar upp för detta i anknytning till danskvällen som helhet och det är en annan historia.

Att göra sig ren och fräsch På 1950- och 1960-talen var det ännu ganska få hem på den österbottniska och västerbottniska landsbygden som hade moderna be-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 59

kvämligheter. Våra dagars badkar och dusch var en sällsynthet, t.o.m. rinnande vatten saknades i många hem. De österbottniska informanterna berättar hur bastun gav dem en möjlighet att göra sig rena inför lördagsdansen. På landsbygden hade många familjer egen bastu och i städerna fanns en allmän bastu.

När skoldagen var slut på lördagen skyndade vi hem för att börja ställa oss för dansen. Först bar det iväg till stadsbastun, sedan skulle frisyren fixas. (Kvinna Öb 1945)

I en familj med sju söner där sex gick på dans samtidigt eldades bastun varje lördag.

Mot kvällen gick alla pojkarna i gammaldags rökbastu. (Man Öb 1947)

Om man inte hade tillgång till bastu gällde det att fräscha upp sig på något annat sätt och utnyttja de möjligheter som gavs.

Man tvättade sig, kunde aldrig bada, fanns nog inte ens varmvatten. (Kvinna Vb 1945)

Det som kanske inte var lika ”prydligt” var hygienen. Vi bondpojkar hade ansvar för en del av ladugårdsjobbet, även på lördagskvällarna, bl.a. handmjölkning och utgödsling. Sådana faciliteter som dusch, schampo och deodorant existerade inte. Det var bara att köra ned huvudet i handfatet, hälla över lite ljummet vatten och tvåla in håret med vanlig tvål, tvätta av kroppen så gott det gick och sedan klä om till finkläder, för att sedan hoppa på cykeln och cykla till dansen. Vi kanske inte var de fräschaste danspartners för flickorna. (Man Öb 1939)

En kvinna i Österbotten berättar om vilket bestyr hon hade med att göra sig ren inför lördagsdansen. Det som krävde extra noggrannhet var att hon arbetade på en minkfarm och lukten fastnade i kläder och hår.

Ulla Eriksson fixar till frisyren inför giftermålet med Nils Hedlund i Stadskyrkan i Skellefteå, augusti 1954. Foto: Wollmar Lindholm. Skellefteå museum.

Skruvade man på kranen så kom det ju bara kallvatten, allt varmvatten måste man värma själv. Någon egen bastu hade vi inte heller, så det gällde att värma vatten i alla stora kastruller och grytor som fanns i huset och fick plats på ”hällon” i köket. Lördagens dans- och rengöringsbestyr började med en grundlig tvättning av håret redan på morgonen, med flera schamponeringar för säker-

60

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

hets skull. Till håret räckte det med bara en kastrull varmvatten så jag behövde inte gå ner i källaren utan jag kunde tvätta håret i skrubben där handfatet med kallvattenkranen fanns. På lördag eftermiddag började jag värma vatten i alla stora kastruller vi hade. När vattnet börjat koka bar jag ner en kastrull i taget [till källaren]. Sedan hällde jag det kokande vattnet i en stor badbunke som stod på cementgolvet nära kranen med kallvatten, på vintern var golvet iskallt. Det var bara att blanda kallvatten i det kokheta vattnet, men inte för mycket, vattnet måste ju vara så varmt som möjligt för att det skulle bita på minklukten. Jag satte mig på huk i badbunken och tvålade in hela kroppen med Lux-tvål – den som ”nio filmstjärnor av tio” använde och hoppades att detta skulle få mig att dofta gott. (Kvinna Öb 1946)

Det var viktigt att känna sig fräsch, och den som så småningom hade möjlighet att ta ett karbad eller att duscha gjorde det gärna.

Ja, man låg i badet och filosoferade och så var det ju mycket med makeup och vilka kläder man skulle ha. (Kvinna Vb 1963)

En österbottnisk informant berättar om en speciell typ av skjorta som inte behövde tvättas så ofta.

Jag hade i 60-talets början en vändbar vitskjorta, dvs. den behövde inte tvättas varje gång. Lukt!? (Man Öb 1941) Men också för en man var det viktigt att dofta gott, och det lade åtminstone damerna märke till.

Och sen så var det ju speciella rakvatten då. Vad ska vi säga för nånting, Tabac, Aqua Vera, Old Spice tror jag det hette, jaa … (Kvinna Vb 1944)

Jo, rakvatten hade man nog. Jag minns hur flaskan såg ut, en svart flaska med nåt grönt på, men minns inte märket. (Man Vb 1963)

Pojkarnas kläder och frisyr Så blev det då dags att klä sig för dans. En manlig informant minns helhetsbilden från sina första dansfärder på 1960-talet.

En nyvuxen intellektuell romantiker iklädd konfirmationskostymen, vit nylonskjorta som klibbade och smetade mot kroppen redan efter första dansen, smal slips och myggjagare på fötterna som inte alltid trampade rätt. Dessutom en ganska liten filthatt i jaktmodell och en lite för stor överrock under den kallare delen av året. Frisyren bakåtkammad med en liten Elvisinspirerad våg som hölls på plats med hjälp av ett visst överskott av Suave, en visserligen väldoftande men fet hårpomada som omedelbart satte sina tydliga spår på huvudkudden. Och så den nya innegrejen – munspray (i stället för Sisu*). (Man Öb 1947)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 61

Kläder För pojkarna var klädvalet inte speciellt problematiskt, åtminstone inte för de österbottniska pojkar som dansade på 1950-talet och också en bit in på 1960-talet. Valmöjligheterna och behoven att välja var rätt små. Inför konfirmationen hade pojkarna fått sin första kostym och det var en ganska kostsam anskaffning som det gällde att dra full nytta av. Konfirmationskostymen kom därför väl till pass på den första dansen. Det skulle vara mörk klädsel och vit skjorta också på dansgolvet, speciellt vintertid. Och så slips naturligtvis. I något skede blev det populärt med ”hjärtekrossare”, dvs. skjortkragar utanpå rockkragen. Det var tufft. Sommartid gick det an med ljusare färger.

På min tid var vi ordentligt klädda, då var det kostym som gällde, på den tiden var det ju vita nylonskjortor och slips och skorna var ofta tvåfärgade. (Man Öb 1937)

Vi pojkar utrustades med en mörk kostym till konfirmationen, men det gick ju inte att klä sig i mörkt till en dans under sommaren. Det skulle vara ljus kostym. Man kunde hänga av sig kavajen om det blev för varmt, men klädseln var viktig. (Man Öb 1939) Pojkarna hade ”hjärtekrossare” i form av skjortkragar utanpå rockkragen, och sommartid kunde man slänga kavajen för att uppträda enbart i nylonskjorta och byxor. (Man Öb 1932) Också de västerbottniska pojkarna var propert klädda på 1960-talet i kostym, vit skjorta och slips. I slutet av 1960-talet blev koderna lite mer informella och t.o.m. polotröjor kom med i bilden både i Österbotten och i Västerbotten.

Killarna var klädda i kostym och vitskjorta, så fruktansvärt varmt, det var också modernt med väst. (Man Vb 1937)

Då var det ju antingen kostym å slips, till vit skjorta eller också var det byxer, bläser, sen komme de en period de kunde vara de här polotröjerna här i slutet på 60-talet.

Midsommarvaka på Jåssasback i Södra Vallgrund 1960. Pojkarna är festklädda i kostym, vitskjorta och slips och så bär de kontrollmärken på rockuppslaget. Foto: Kurt Sandvik. Södra Vallgrund byarkiv.

(Man Vb 1947) Ibland kunde ett klädesplagg få ett oväntat värde.

Något jag kan berätta om var vintern 1955, det var dans i Jeppo och jag hade

62

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

en gul skjorta, en som jag inte tyckte om men måste ta då det var den enda som var ren och struken. Jag hade bra tur den kvällen och fick alla damernas dans, efter den kvällen ville jag bara ha den skjortan. Min mamma förstod inte riktigt varför. (Man Öb 1938)

En kvinnlig informant i Västerbotten har noterat pojkarnas klädkod och Elvisinfluenserna i den och kommer med sin egen syn på den manliga munderingen.

Killarna ville klä sig som Elvis, myggjagare, snäva byxor, skjorta med snöre i halsen. 1958–1959 slog han igenom. Från början hade de kostym, snyggt, ordentligt klädd, inget slafs, rädd om lockarna. (Kvinna Vb 1945)

Valet av skor var viktigt, inte minst för att man skulle dansa en hel kväll. En österbottnisk man (f. 1943) berättar att skorna absolut skulle vara svarta och han putsade dem med gamla ”nailonstrumpor” tills de blänkte och sken. Det var viktigt att det var läder under sulan, för det gick ju inte att dansa i gummisulat, anser han. Ibland var det värt att låna för att få det bästa.

Alltid kostym och slips. Svarta läderskor med läderbotten, som gled på golvet. Jag tog gärna pappas skor, de var de snyggaste. Det berättas att pappa började köpa 1/2 nr för små skor för att sönerna skulle lämna dem i fred. (Man Öb 1936) På vintern ställde fotbeklädnaden alldeles speciella krav berättar en man från Västerbotten som dansade redan på 1940-talet.

Och vintertid var det inte speciellt varmt att gå den långa promenaden [till Sörböle]. Då hade man ju lågskorna, dansskorna, men då hade man … då var man och köpte damasker för att ha på fötterna. Gangsterdamasker. Enkelgaloscher hade ju ingen ungdom då, utan man hade damasker och det var så enkelt att stoppa ner i rockfickan när man tog av sig före dansen. […] Dom där trädde man över foten, det fanns ett gummiband under hålfoten och sen knäppte man dem … Och dem var ju egentligen ganska varma om man hade lågskor. (Man Vb 1929)

Också modetrender spelade en roll i skovalet för både de österbottniska och de västerbottniska ynglingarna. De valde moderiktigt även om det kanske inte alltid var så bekvämt att dansa i t.ex. myggjagare eller boots.

Sen blev de väl vanliga lågskor, myggjagarna hade man ju så länge som det var inne så att säga, sen blev det dom som var lite mindre spetsiga, å vanliga lågskor tills det blev dom här buggskorna (liknar gympaskor, som en vanlig lädersko med en tunn gummisula). (Man Vb 1947)

Det enda jag minns var de här bootsen, det var ju förfärligt. Det var ju nå högklackade boots, det var ju som en halvstövel som

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

var så här lång och så med blixtlås. Fastän man hade foten rak, så kunde klacken göra så här [visar med händerna] så man vrickade ju nästan föttren. Så skorna var i väldigt mjukt läder, hela skon, och så satt klacken fast bara i bottensulan och han gjorde ju så här om man inte såg upp så man hade ställt ner foten … det var väldigt otäcka skor det där. De var nog bara ett par (jag hade), det kan jag garantera. Vart det modernt så skulle dom säkert ha dom (idag också). Jag tror inte ens jag nötte upp dom, dom vart kasserade … (Man Vb 1949)

För den som dansade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet gick t.o.m. gummistövlar an när vädret så krävde.

Det var riktigt slaskigt, det hade regnat länge och regnade nog den kvällen också, då tog jag på mig några gröna stövlar och for dit [till dansplatsen].[…] Ja, egentligen tänkte man sig ju för, men inte så bra som dansklädsel. (Man Vb 1963) Långt tidigare, ännu på 1950-talet, fanns det också små osynliga detaljer som strumpeband som kunde ställa till med förtret för bäraren.

Vi pojkar hade strumpeband för att hålla strama vrister utan strumpsyltning. Plötsligt kunde låsningen floppa för någon. Då släpade strumpebanden på golvet när dansaren for förbi – till allas förnöjelse. (Man

Öb 1933) För dem i Finland som gjorde sin värnplikt och kom hem på permission var klädvalet ytterst enkelt ännu i början av 1960-talet. Beväringarna måste gå klädda i arméns uniform vid offentliga tillställningar. Tvånget att bära uniform hade faktiskt också vissa fördelar.

I hemtrakterna fick soldaterna i uniform gratis entré. (Man Öb 1941)

Åren 1965–1969 genomfördes en rad reformer som förbättrade beväringarnas förhållanden. Deras veckoslutspermissioner blev fler och de fick rätt att använda civila kläder under permissionerna. Då kunde uniformen t.o.m. bli en hämsko på dansplatserna i Österbotten, där avancemang inom armén inte

hade högstatus.

Militäruniformen skulle man dock inte visa upp. Kom man i militäruniform betraktades man som ”spännare”, dvs. någon som gjorde sitt bästa i militärtjänsten och som kanske ”i värsta fall” strävade efter några vinklar på kragen. Det hörde inte till en ”riktig” österbottning att uppföra sig så. En gång hade jag militärjackan på vid ett besök på ungdomsgården i Nykarleby, men lärde mig snabbt att så gjorde man bara inte. Vad flickorna ansåg om militäruniformerna har jag fortfarande ingen aning om. (Man Öb 1949)

Även om det var vanligt med kostym i början av 1960-talet kan man se ett försiktigt trendskifte i pojkarnas klädsel. Den mörka kosty-

63

64

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

Christer Holm och Hasse Nordman i tidstypisk finklädsel. Christer har sin första egenhändigt inhandlade kavaj, troligen Beatlesinspirerad, utan krage med en kant som står rakt upp. Kavajen är knäppt nästan ända upp i halsen och har blanka knappar. Hasses ytterrock är en poplinrock med raglanärmar. Båda bär vit skjorta och smal slips. Året är 1965 och bilden är tagen i Hovrättsparken i Vasa. Privat foto.

men fick långsamt ge vika för ett ledigare klädval också vintertid.

Kostym var en självklarhet. Jag kommer ihåg hur upprörda mina föräldrar blev, när jag började tala om udda rock + byxor som var olika: ”Det var bara drängar, som hade olika rock och byxor.” (outtalat: förr i världen, när de dansade; de var födda 1900 och 1907). Så småningom började udda rock + byxor göra en viss genombrytning under mina dansår (1961–1965), men i huvudsak var det kostym som gällde. Själv hade jag aldrig annat än kostym så när som under några kvällar våren 1963 då jag hade blus + raka byxor. Också slipsen och vitskjortan (nylon) var självklarheter. (Man Öb 1945) Det var vanligt att pojkarna var klädda i uddarock, vitskjorta och slips på lördagskvällarna. På söndagarna byttes uddarocken ut mot en stickad tröja. (Man Öb 1943)

I Västerbotten gjorde jeansen redan tidigt sitt intåg och klädseln var överlag mer informell än bland österbottningarna.

Det var väl huvudsakligen jeans och nån skjorta och nån tröja. Sommartid var det T-shirt … eller … aldrig direkt nån kostym i alla fall. Det var mycket sällsynt … Nog fanns det väl folk som var kostymklädda, men det börja ju vara mindre och mindre vanligt. (Man Vb 1949)

Årstiderna ställde sina speciella krav på ytterkläderna. Det som behövdes sommartid var tunt och lätt medan vintern krävde en mer omständlig arsenal.

På sommaren skulle man ha tunn sommarrock (poplinrock). Jag kommer ihåg att köpman Tor Sundlin i Övermark använde begreppet ”raglanärmar”, när en sådan inköptes. […] På vintern skulle man ha en tjock vinterrock + hatt. Dessa inköptes hösten 1961, dvs. några månader efter konfirmationen. (Man Öb 1945)

På vintrarna var det ju paletå och halsduk och bottiner på fötterna. (Man Öb 1937)

På vintern hade vi mörka kostymer, ytterplagg var ulster, på huvudet skinnmössa

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 65

Dans i Karperö ungdomsförenings paviljong 1975. Klädkoderna var ganska informella. Pojkarna klädde sig i tröja, skjorta eller blus och hade utsvängda byxor eller jeans. Också flickorna höll sig för det mesta till jeans. Och så gick det t.o.m. att dansa i träskor. Foto: Olle Fransholm.

eller hatt om det var milt väder. (Man Öb 1938)

Regnet ställde till speciell förtret om det var kallt och det gällde att ta sig hem på cykel. En västerbottning (f. 1931) berättar om Gandhiskynket, en typ av trenchcoat som fungerade som regnrock. En gång då han cyklat hem på vintern var ett stycke på rocken som ett ispansar, eftersom fukt dunstat från kostymen efter en svettig danskväll.

I början av 1970-talet hade de gamla klädkoderna ytterligare modifierats och blivit än mer informella. Nu var det skjorta och tröja eller slipover som gällde och slipsen var helt ute ur bild för den som ville följa med sin tid. Jeansen fick småningom sitt genombrott också på de österbottniska dansbanorna. I början av 1970-talet var, som jag minns det, pojkarna sommartid klädda i terylenbyxor som var utsvängda nertill, vintertid var det varmare med tweedbyxor. Och så hade man kragskjorta och slipover men inte slips. Skorna var sommartid lågskor av läder, ibland av bootstyp men runda framtill, och vintertid kängor med skaft. Det var ändå viktigt att det gick bra att dansa i dem. (Man Öb 1955)

Sedan kom byxorna med breda uppslag och ljusa färger och på 1970-talet började jeansen bli mer allmänna och klädseln blev mera fri. Ingen kom dock till dansen med ovårdade kläder. (Man Öb 1949)

66

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

På bilden ses sju bröder Södergård (Harry, Helge, Holger, Harald, Helmer, Hans och Hilding) av vilka alla utom den yngsta ”fäälast på dansin” samtidigt under ett par år. Bilden är tagen i deras hem i Kaurajärvi, Vörå, i början av år 1971. Ribbstickade tröjor med dragked och metallring var inne, likaså kunde pojkar bära scarf. Kostymernas och vitskjortornas tid är förbi. Privat foto. domarna som sökte sig till 1970-talets dansbanor. En kvinnlig informant berättar om trenderna och den tidens syn på den manliga klädseln.

Pojkarna var klädda i tröja och skjorta.

Det som blev inne runt 1970 var enfärgade ribbstickade tröjor med blixtlås fram och en metallring i blixtlåset. Ett par pojkar i mitt distrikt dansade alltid i uddarock och alla accepterade det. De var liksom lite fina av sig. Det var sällan någon pojke kom i kostym. Kostymklädda pojkar dömdes ut som gamla gubbar. (Kvinna Öb 1955) Ett nytt decennium, 1980-talet, förde in nya klädkoder på dansbanorna. Steget till 1940-, 1950- och 1960-talens mörka kostymer var långt. En västerbottning som dansade i början av 1980-talet berättar:

Det blev ju det vidriga 80-talsmodet, jag minns att jag hade en röd skinnslips, det är den enda slips jag haft, den tyckte jag var lite cool. Och så alltid en skinnväst, vit skjorta, svart skinnväst, röd slips och så boots. Och jeans. […] det var himla fult när man ser det nu, tyckte det var det då också, de där bredaxlade korta kavajerna. (Man

Vb 1963) Frisyr Frisyren var viktig för pojkarna och kunde skapa en del huvudbry fastän modet ända in på 1960-talet föreskrev att håret skulle vara kort.

Pojkarna lade Silvikrin eller annat hårvatten i håret. Man hade ofta ”bäining” på ena sidan, så att frisyren delades i två delar. Det var en konst att få benan rät, men min ungdomskamrat var en mästare i det avseendet. Men så höll jag också upp fickspegeln för honom när han kammade håret utanför uf-lokalen. (Man Öb 1933)

Det var mycket noga med det bakåtkammade håret, inget hårstrå fick ligga fel, så jag höll på i evigheter innan jag blev klar. De andra fick vänta och det hände att vi blev försenade, så till slut började de åka ifrån mig ibland. Då blev jag snabbare … (Man Vb 1931)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

”Fram till mitten av 1960-talet skulle pojkarnas hår vara ’bakåtkammat’. Det skulle vara välklippt och kort i nacken. Sedan blev det modernt att kamma håret till sidan och med handen föra det snett framåt för att bilda en slags skärm eller också så att man med handen tvinnade håret till en knorr”, berättar en av de österbottniska informanterna (f. 1949) som dansade i slutet av 1960-talet. En som satte stort avtryck på pojkarnas frisyrer var Elvis Presley, den stora popidolen, som fick sitt genombrott 1956 med hitten ”Heartbreak Hotel”. Någon gång under senare delen av 1950-talet blåste nämligen Elvisvinden in och satte sin prägel på ungdomarnas klädsel och frisyr.

En del av pojkarna var modiga och köpte nya skor med klackar, de hade smala byxben och kammade håret i Elvis-frisyr. De ville synas på dansgolvet. Det fanns de som ville göra narr av dessa pjattar. När de kom förbi knäppte de fast en klädnypa i deras rockskört och klädnypan hoppade upp och ner under dansens gång. Nästa gång de kom förbi tog man bort klädnypan som om ingenting hade hänt. Allt var frid och fröjd. (Man Öb 1933) Om man ville ha riktiga Elvislockar gällde det att ta till lite extra knep för att få frisyren att sitta, men de feta hårmedlen som pojkarna använde kunde sätta sina spår och få trista konsekvenser, tyckte flickorna ibland. var snygg i håret med brylcreme och klädsel kostym och slips. […] Det där med frisyren var ju viktigt att man fick till ”Elvis looken” därför brylcremen. (Man Öb 1943)

Och brylcreme. Brylcreme var ju också, det var ju då fasan. För det minns jag då, alltså det hände ju då att alltså nån vi fick skjuts med följde med hem och så upp på mitt rum och så för det mesta så bjöd vi dom på fika* då. Och då var det ju nån gång nån som satt, halvlåg på min säng. Och då kunde man se sen att då var det en sån hära fettrand efter dom hade hållit huvu-

det då, mot väggen. (Kvinna Vb 1944) En ny våg av popidoler svepte in i ungdomskulturen i början av 1960-talet. I augusti 1960 tog en grupp musiker i Liverpool namnet The Beatles. De fick sitt verkliga genombrott 1963 med låten ”She Loves You” och kom att bli en stark källa till identifikation för den tidens unga och det satte spår både i klädsel och framför allt i frisyren med det halvlånga håret. Också den trenden gick förbi och nya modevågor tog över när 1970-talet fick sin början. Mjukpermanenten kom in och håret fick växa till sig, ibland också polisongerna.

Beatlestiden var förbi men pojkarna hade ännu långt hår, längre än Beatles, ibland ända ner till axlarna men oftast åtminstone ner över öronen. Och så skulle det vara permanent, minivogue mjukpermanent. Det hade en del av kompisarna skaf-

67

68

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

fat sig hos barberaren. Min mamma som själv skötte sin permanent hemma erbjöd sig att laga också mitt hår. Det blev inte så lyckat. Håret krullade sig och spretade ut på båda sidor om mittbenan. Jag minns inte hur det gick sen och vem som gjorde det men det blev i alla fall mjukpermanent i ett senare skede. (Man Öb 1955)

Klädseln var nog viktig med skjorta och svarta byxor, långt hår var på modet med polisonger. Rakvatten skulle det vara fastän man inte hade skägg, bara lite fjun på hakan. (Man Öb 1960)

På 1980-talet var ”det fluffiga pudelhåret, och lite längre punkhår” på modet, berättar en av de västerbottniska informanterna (f. 1963).

Kampen med frisyren kunde få ganska lustiga former också på 1980-talet, när alla hårstrån inte ville lägga sig på plats. En västerbottnisk kvinna (f. 1943) berättar om sin partner: ”Han hade mycket hår som inte ville kammas så han hade på en BP-mössa* efter duschen för att få håret att ligga. Det var populärt att hempermanenta så han och en kompis gjorde det och det blev fruktansvärt krulligt, och alla killarna på verkstadsskolan ville göra det samma – en frisör i stan fick jobba hårt med det. Det var bekvämt, behövde aldrig kamma sig och inte ha på BP-mössan.”

Flickornas kläder, frisyr och makeup Det låg något särskilt i luften hela lördagen, även om den var en vanlig arbetsdag och också skoldag till början av 1970-talet. På eftermiddagen blev det i alla fall dags att börja ställa sig i ordning inför dansen. För flickorna var det en hel del att bestyra med.

Då om man hade varit ute och dansat fredagen, ja då vakna man ju där kring 12–13 och då börja man ring igen. Nej, då läste man tidningen, få se vars var det ikväll, så var det nånstans då, då började man ringa och fråga om nån skulle fara och började fråga vem som skulle köra, då var man ju tvungen att ringa till han som körde först, då tala han om hur många som skulle med i bilen, då kunde vara att man rymdes ju inte, då var man deppad, då kom man sig ju inte i väg. (Kvinna Vb 1957)

Det var ju det där att, hä må väl va dansen som var, men förberedelserna, he var ju egentligen den stora grejen, he var det ju även för mig. Hur man ska komma sig dit, hur man skull se ut, hur man skull ha frisyren den där kvälln, hur man skulle klä sig. Kanske man inte hade så mycket heller så man var ju tvungen, å så skulle de vara rent, speciellt som syrran sa, den tiden, he skulle vara rent inifrån, och man startade ju inte tvättmaskin för en bh, utan då var det ju att kok den där bh:n, å de dära, så skulle de vara torrt. Hon sa jag minns ju, hon fick ju då, för hon var ju 7 år yngre då, fick hon stå på balkongen hemma och snurra bh:n, för det fanns ju ingen torktumlare, torka han, så han skulle torka fort. (Kvinna Vb 1957)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

Val av kläder Under 1950- och 1960-talen var ungdomarna uppklädda när de gick på dans. Danserna var festtillfällen och det var viktigt att vara välklädd. Stil och elegans prioriterades, allt efter råd och belägenhet. Samtidigt var man också tvungen att vara praktisk och rädd om sina kläder, vilket visas av att flickorna höll sig med rejäla skodon som överskor.

Då man for på dans var man finklädd. Redan det gav feststämning. […] Flickorna klädde sig efter årstiden. På vintern hade de ylleklänningar med varierande modeller och färger. Skorna hade oftast höga klackar, men halvhöga gick också för sig.

Nylonstrumpor kom på modet. […] Överskor fanns för såväl höga som halvhöga klackar. Ytterplagg var yllekappa, hatt eller mössa och vantar. Sommarklänningarna var av varierande material och hade sväng i kjolen. Handväska hörde till. Den lades under bänken eller uppe på scenen framför orkestern. Vi kunde lita på varandra. (Kvinna Öb 1936) Ett plagg som behövdes vintertid men som ansågs intimt och måste smusslas med var yllebyxorna. Följaktligen blev dessa yllebyxor en orsak till gemenskap flickorna emellan.

På vintern gällde det att klä sig varmt med stickabyxor och stövlar om man ägde sådana. Sen stod vi mellan klädhyllorna och skylde varandra när vi klädde av och på oss. (Kvinna Öb 1924) På vintern hade vi kjol (el. klänning) och ”nailonstrumpor” och ”stickabyxor”. ”Stickabyxorna” skulle man ta bort i gömma bakom nån när man kom vägen fram. (Kvinna Öb 1937)

Det fanns ändå flickor som hellre frös än tog på sig yllebyxor eller andra plagg som behöv-

des för värmens skull.

Jag hade nylonstrumpor och strumpeband. Mamelucker kunde man ju inte ha, eller yllebyxor. Det här var ju före täckbyxornas tid. För man skulle ju komma in på dansen och så skulle man bara hänga av sig, och stå där och fumla med yllebyxor, det var det bara aldrig tal om. Och likadant, ha nån mössa på sig när man hade äntligen fluffat upp håret, det var ju inte heller att tänka på. Så Gud vad jag har fryse! Men så är det. Ska man vara fin får man lida pin. (Kvinna Vb 1944)

Klänningar och kjolar Under 1950- och 1960-talen var det klänning eller kjol som gällde som festklädsel, även om långbyxorna fick förhöjd status i slutet av 1960-talet. Klänningarna och kjolarna syddes i hemmen eller av yrkeskunniga sömmerskor. ”Mamma sydde alltid mina dansklänningar på sin trampmaskin, Singer”, berättar en informant (f. 1943) i Österbotten.

Mamma lärde mig sy klänningar och kjolar, inte fick man köpa färdiga kläder på 60-talet. Inte blev de väl så välsydda alla

69

70

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

Bellis Östling (g. Randazzo) på väg på dans i Österbotten 1961 i klänning med markerad midja och starkt utsvängd kjol. Under den skymtar en underkjol i flera lager. Privat foto. gånger, för det var bråttom ibland, men det dög ändå. (Kvinna Öb 1946) Hon hade en kompis som lärde sig sy, så hon sydde nya kläder till varje gång, tog gardiner och sydde kjolar, det var kul att ha nåt nytt. (Kvinna Vb 1943) Kläderna skulle vara snygga och lätta att dansa i. Jag sydde ofta mina klänningar och kjolar själv men det var också vanligt på 60-talet att lämna ett tyg till sömmerskan. (Kvinna Öb 1949) nånting sånt, som var sömmerska, och hon kom till oss på hösten och hjälpte till att sy upp kläder. Min mamma kunde sy, men det där var som lite extra då. Och då sydde hon något så jag hade varje kväll jag var på dans över hela vintern. En vinter, kanske när jag var 16 år, då hade jag faktiskt TVÅ kreationer. Jag hade en ganska kort brun snäv kjol och så en jacka, och så fick jag två blusar till det. Och så var det en lila, också snäv kjol och så en liten kort jacka till det. Och det var det jag hade då. Alla hade ju som samma kläder, så det var inget, man visste vad man hade och därmed basta, så det var ingen stor sak. Idag ska det vara nytt och man ska byta men jag hade ju samma hela vintern, och det var det jag hade. Det var lika för alla så det var inget särskilt med det. (Kvinna Vb

1944) Många kommer ihåg exakt vilka kläder de hade på sin första dans, vilket visar hur stor händelse det var att få börja dansa.

Min första dansklänning minns jag tydligt. Den var vacker, rosa med små blåa blommor. Kjolen var sydd i klock, mycket tyg i fållen. Den var kantad med blått tyg kring halsen och den korta holkärmen. Skorna var mörkblåa ballerinaskor. Strumporna var nylon el. perlonstrumpor med söm baktill. Aj, aj vilket elände att få sömmen rak. (Kvinna Öb 1941)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 71

sidenkrage och två små vita sidenrosetter nedom midjan. Sidentyget hade jag fått från Amerika av min pappas morbror och hans hustru och av det hade också min konfirmationsklänning sytts. På fötterna hade jag vita skor med medelhög klack, mina konfirmationsskor. (Kvinna Öb 1943)

På min första dans hade jag en orange poplinkappa, höga vita klackaskor, vita tyllhandskar, en klänning med vid kjol som gick mitt på knäna, tuperat hår med lack* i så det var styvt, stora plastörhängen och ett långt pärlband av plastkulor. (Kvinna Öb 1948)

En del flickor i Österbotten har använt konfirmationsklänningen som sin första dansklänning. Det vanliga var att flickornas konfirmationsdräkt var vit, men också svart tycks ha förekommit.

Jag såg fram emot skriftskolan 1953 som gav mig licens till de riktiga danstillställningarna. Jag ritade själv min tvådelade konfirmationsklänning som mamma sydde i svart taft. Kjolen var klockad och hade infällda fickor i sidsömmarna. Jackan hade halvlång ärm med list, ett kort klockat skört och en rund gosskrage som kunde varieras med vit spetskrage. (Kjolen har jag ännu i behåll.) Läroverkseleverna, som i många fall var inackorderade i stan, hade egen skriftskolundervisning och konfirmerades i mars i korta svarta klänningar för flickorna, pojkarna hade mörk kostym. Min klänning blev min första dansklänning. Några månader senare fyllde jag 16 år. (Kvinna Öb 1937)

Första gången jag var på dans hade jag på mej min vita konfirmationskjol och en röd blus. Det syntes säkert på långt håll att man var ”nyvällo” som det kallades då man först började dansa. Efter hand började jag köpa nya kläder förstås, inte blev det ju alltför ofta. Det var inte så vanligt med långbyxor ännu i mitten på 1960-talet. Sen blev det modernt med byxdräkter och ”halare”*. (Kvinna Öb 1948)

Att klänningarna syddes upp gjorde att den individuella prägeln blev stark. Risken att stöta på någon annan i exakt samma stass var li-

ten. Modellerna till klänningarna måste ändå

En förväntansfull Siv Nyman (g. Joskitt) fotograferad i sitt flickrum i Kovik, Vörå, inför lördagskvällens dans. Håret är tuperat och sprayat och makeupen gjord. Klänningen som hon sytt själv pryds av en virkad spetskrage i angoragarn och av överklädda knappar. Året är 1967. Privat foto.

72

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

tas någonstans ifrån, och i Österbotten kom influenserna ofta från Sverige.

Min mor sydde alla kläder åt mig tills jag var vuxen. Det gjorde att jag ofta hade lite annorlunda klänningar för hon var en skicklig sömmerska. […] Mammas kusin i Stockholm sände mig ett nylontyg och jag var en av de första som hade en fluffig nylonklänning med vitt bälte på sommardanserna. Något senare under en resa med familjen till Sverige köpte vi ett nylontyg som gick i grönt och gult och som också blev en omtyckt dansklänning (gult bälte till). (Kvinna Öb 1937)

Valet av kläder inför danserna var väldigt viktigt. Jag höll noga reda på vad som var modernt när jag prenumererade på Fickjournalen. När jag såg någon modell som jag gillade köpte mamma tyg och en sömmerska sydde det åtråvärda plagget. Småningom gjorde långbyxorna sitt intåg men mest handlade det om klänningar och kjolar. (Kvinna Öb 1948)

Den som beundrade en filmstjärna ville vara lik henne. Den franska skådespelerskan Brigitte Bardot som fick sitt genombrott 1956 med filmen Och Gud skapade kvinnan var en stor idol för många. I slutet av 1950-talet lanserades det Bardotrutiga mönstret i bomullstyg. När Brigitte Bardot gifte sig med Jacques Charrier 1959 bar hon en rosa- och vitrutig klänning som väckte flickornas habegär världen över. Sommaren jag var fjorton år tror jag var samma år som Brigitte Bardot gifte sig. Brigitte gifte sig i en rutig bomullsklänning som hade brodyr i urringningen och så var det en väldigt vid kjol. Det var väldigt enkelt, det kunde alla flickor skaffa sig, och det fick jag också, mamma sydde den åt mig. (Kvinna Vb 1944)

Mamma sydde oss vackra klänningar på sin trampsymaskin, och själv hade man fått en ny pirrande känsla i kroppen för varje nytt veckoslut som kom. Jag som alltid varit intresserad av mode och styling fick i regel bestämma tyget, färgen och modellerna, och min tvillingsyster samtyckte snällt, för det mesta. Så kom då den tid som formade oss flickor till små kopior av vår ungdoms stora, stora idol Brigitte Bardot. Då tyckte vi flickor att vi funnit en identitet. Ja, vi fick exakta klänningar uppsydda, efter ett foto i en veckotidning … wow … Ljusblå-vitrutigt tyg med bomullsbrodyr runt ringning och ärmar. Och det halvlånga håret rullades upp av oss själva förstås, och tuperades sen upp till en hövolm på huvudet. (Kvinna Öb 1946)

Det förekom också att flickorna ändrade och sydde om färdiga kläder. De var inte heller främmande för att byta plagg med varandra.

Jag lät ofta sy om mammas avlagda klänningar, hon var affärskvinna och ville vara välklädd! Jag hade samma modell hela tiden, vid kjol och korta ärmar, ibland var

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

klänningen rak och snäv. Då måste man tränga in sig i en lång korsett för att verka slank. Det var inte vanligt att flickor hade långbyxor på 60-talet. (Kvinna Öb 1948)

Mamma lät sy om, det var populärt med väst och kjol, och mamma hade skickat efter en grön trikåklänning som hon inte hade så jag fick den till kjol och väst. Jag har alltid varit liten och jättesmal. Den var knallgrön. Så hade jag en knallblå kjol och som en blusjacka, det hade jag mycket på dans. Man hade ju sina favoriter. (Kvinna

Vb 1945)

Var syrran på gott humör eller arbetsbyten kunde göras, kunde man också få byta till sig nåt klädesplagg som ej alla sett redan.

Men det var en lyckträff om det ordnade sig så. Men nog dög de kläder som fanns också. Kravet var ej så stort på 50-talet, då alla hade det lika knapert. (Kvinna Öb 1939) Att klä sig snyggt var alltså viktigt. Det gällde också att ha blick för vad som klädde en. En informant gör en direkt koppling mellan en snygg klänning och framgångar på dansgolvet.

Jag fick inte dansa så mycket i början men till julen samma år 1964 sydde jag en julröd sammetsklänning med smala ärmar och skinn runt halsen och nere i ärmarna.

Denna klänning var nyckeln till min popularitet och efter den kvällen så fick jag för det mesta dansa varje dans. Detta ledde också till att dans var det bästa jag visste. (Kvinna Öb 1948)

Underkjolar Det som utmärker 1960-talet är underkjolarna, som var något alldeles extra. Vissa av dem krävde mer omsorg än klänningen som bara behövde strykas. ”Underkjolen stärktes i Verda och klänningen ströks och papiljotterna satt i håret hela dagen under en duk”, skriver en österbottnisk informant (f. 1948) sammanfattande om förberedelserna. Också annat än

Verda dög som stärkelse.

Ja, sen skulle underkjolen stärkas upp inför lördagsdansen. Då när returhinken (skummjölk) kom tillbaka från mejeriet för dagen, så hämtade min syster och jag två liter direkt ur mjölkhinken och hällde den i ett ämbar, sen dit i mjölken doppade vi då våra hemsydda underkjolar av lärft.

Sen skulle man skaka dom ordentligt innan dom lades på tork på klädstrecket. Sen var det bara att sätta dom på sig när kvällen kom, alldeles frasiga … I dag kan man skratta åt tilltaget. (Kvinna Öb 1946)

Vi hade vida, stärkta underkjolar som höll ut kjolen som ett paraply nästan, så var modet då. Lyckan var fullkomlig, då jag och ett par av mina väninnor lyckades beställa tyllunderkjolar från Ellos i Sverige, 25 m i fållen. Den har jag sparat åt min dotter när hon som liten ville klä ut sig till brud, så den hängde med många

73

74

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

år. Vi hade också hemsydda underkjolar av lakanslärft som vi doppade i skummjölk och när de torkade var de styva och fungerade bra som stärkta underkjolar. Järntråd i fållen användes också. (Kvinna Öb 1946)

Vi stärkte våra underkjolar med hjälp av potatismjöl. Problemet var att tyget blev så styvt att underkjolen ibland skavde mot benet när man satt på en hård träbänk. (Kvinna Öb 1938)

Också skumgummiunderkjolar var populära under några år.

Ibland sydde vi underkjolar av superlon, ca 1 cm tjockt, men de blev oftast för varma. (Kvinna Öb 1946)

Men jag minns ju, skumgummiunderkjolar och den typen av kläder. Jag minns att jag hade det där tyll i min underkjol, men om jag hade den när jag var på dans, det kommer jag inte ihåg. Men man hade väl en kjol som man ägde, det var väl inte frågan om att gå och välja nå mycke i en garderob, utan det var väl en stass man hade. (Kvinna Vb 1949) Strumpor Till en elegant klädsel hörde dito strumpor. En stor nyhet på marknaden var nylonstrumporna som var tunna och glansiga men som kylde mer än de värmde och dessutom ansågs kunna frysa fast i benen. Strumporna måste hållas uppe, och för ändamålet behövdes en korsett och strumpeband. Korsetten höll dessutom in magen och andra rundningar.

Strumporna skulle knäppas fast i korsetten innan man drog på sig klänningen som oftast var hemsydd och av fodraltyp. (Kvinna Öb 1945)

I fråga om bekvämlighet gick utvecklingen framåt. Korsetterna hann utvecklas till gördlar och byxgördlar innan de försvann ur bilden för gott och strumpbyxorna tog över.

Man hade strumpor och gördel och högklackat, nog gick det bra, man kunde få nån klack på foten och blåmärken. (Kvin-

na Vb 1945) Och vilken lycka, när strumporna blev sömlösa och man inte behövde bekymra sig om sömmen satt rakt eller inte. För att inte tala om strumpbyxornas intåg. Då fick vi slänga korsetter och strumpeband all världens väg. Långbyxor hade vi aldrig när vi var på dans, de kom i början av 1970-talet, först som mikro (=shorts) och hellång väst utanpå, och senare som vida byxor. (Kvinna Öb 1946)

Skor Skorna utgjorde en viktig del av utstyrseln och bidrog även de till att skapa ett intryck av välkläddhet och elegans. Därtill hade de en synnerligen viktig funktion. De skulle bära upp kroppen i alla dansens virvlar, de skulle

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 75

vara bekväma för fötterna och ha en sula som gled lätt mot dansgolvet men ändå gav tillräckligt fäste. Valet av skor kan knappast ha saknat betydelse för hur väl flickan klarade sig på dansgolvet. Hon kunde dessutom i någon mån inverka på sin längd genom att välja rätt höjd på klacken. Informanternas svar visar på två trender i fråga om valet av skor. Dels fanns det hypermoderna, vilket under 1960-talet innebar smäckra, spetsiga skor med stilettklack. Dels fanns det bekväma i form av ballerinaskor. I vissa fall kunde flickorna ha två par skor med sig på dansen, även om det torde ha varit ovanligt.

Klädmodet förespråkade korta kjolar och klänningar. Skorna hade smal tå och skyhöga klackar eller så var det låga ballerinaskor. […] Ibland hade man två par skor med sig till dansen, höga klackar till långsamma bitar och ballerinaskor till kvicka låtar. Skorna förvarades under bänken i danssalen och man bytte skor enligt vad orkestern spelade. (Kvinna Öb 1943)

Då hade jag pumps med jättejättehöga klackar som hade lillfingernagels storlek, så dom nötte man ju alltid upp, så då måste man klacka om dom, eller så sätta på såna här små järnklackar som man kunde nöta på ett tag, men det var ju lite dyrare då. (Kvinna Vb 1944)

Skorna hade stilettklackar och sulor som nöttes upp av allt dansande och ofta måste lagas eller bytas ut. (Kvinna Öb 1946) Det som är klart är i varje fall att det var festskor som användes och att flickorna bytte om från stövlar eller promenadskor till festskor när de kom till dansplatsen.

Handväska Till flickornas utstyrsel hörde också en handväska. Handväskan kompletterade klädseln och kunde självfallet betraktas som en accessoar, men dess viktigaste funktion var att förvara olika saker i.

Jag hade säkert läppstift, jag hade troligtvis nåt puder, för brunkrämen skulle man ha puder ovanpå så man inte vart så blank och svettig så där. Så måste jag väl ha haft nån sorts plånbok, kam fick jag väl

Alice Norrkull (g. Lillas) fotograferad vid Karperöfjärden under en danstillställning på paviljongen. Orkestern Rythm Boys spelade till dansen. Den rosa klänningen i moaré var sydd av Marianne Staffans (g. Svenlin) som var expert på detaljer med skärningar och blomdekorationer. Skorna hade stilettklackar och sulor som nöttes upp av allt dansande och ofta måste lagas eller bytas ut. Året var 1964. Dan Lillas fotograferade.

76

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

ha, man skulle ju fluffa upp håret igen, då hade man en sån där kam som var så här och så var det en liten, ja, stålspjut vad jag ska säga. Som man kan sticka in så här och så fluffa upp håret. […] Riktigt mordvapen.

Jaa, näsduk skulle jag kunna tänka mig att det var. (Kvinna Vb 1944)

Hade alltid handväska, med läppstift och kam, kanske nån krona om man hade över. Håret var viktigast – idag är man som ett slasa, men många är noga i dag också. Den prydnad man hade råd med.

Väskan stod under bänken. (Kvinna Vb 1944) Handväskan behövdes ändå inte enbart för förvaring av småsaker. Den behövdes också för att transportera skor i. Åtminstone vintertid behövde flickorna byta skor före dansen och det var bekvämt och praktiskt om dansskorna kunde tas med i handväskan.

Sist stuvade man in de högklackade skorna i handväskan. (Kvinna Öb 1945)

Men sen när vi börja var ut lite senare på 70-talet, då hade man ju andra, jag hade ju mycket tofflor, alltså ballerinatofflor. […] då hade man ju dom in i handväskan å så

Bilden från ett bröllop i Södra Vallgrund 1960 visar ungdomars festklädsel i början av 1960-talet. Flickorna bär klänningar där midjan framhävs och kjolarna är vida. Skorna är smäckra och handväskorna är omfångsrika. En av pojkarna har militärklädsel. Ett par år senare frångicks regeln att beväringar måste vara klädda i uniform vid högtidliga tillfällen. Brudparet heter Ann-Maj och Karl-Johan Westerlund. Foto: Hans Söderlund. Södra Vallgrund byarkiv.

bytte man ju. (Kvinna Vb 1957) Handväskan behövdes under pausen när utseendet skulle bättras på men det hörde inte till att hålla i handväskan under dansen. Handväskorna placerades alltså under bänkarna eller stolarna längs väggen eller uppe på scenen.

Och det som var med, alltså, handväskorna, dom måste man ju bli av med så fort man kom in då. För man kunde ju inte stå och hålla i den och så be nån väninna hålla i medan man själv var uppe på dansgolvet, utan den fick man ju då hänga över nån stolkarm eller lägga på golvet eller göra nånting. Och det är sånt där som jag har sett nu då, uppe på folkparken, när man byggde ut folkparken så det är nuvarande stora danslokalen där, så är det faktiskt, det är hyllor där efter ena väggen. Och det är just för handväskor. Jag tycker det är för läckert. Den där traditionen lever kvar. (Kvinna Vb 1944)

I början av kvällen spelade orkestrarna mest snabba låtar och då dansade flickorna och

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 77

pojkarna i olika grupper. Man stod i cirklar och flickorna placerade ofta sina handväskor mitt i cirkeln. När det blev dags för långsamma, satte man handväskan under en stol eller på scenen framför orkestern. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

För det mesta fick handväskorna vara i fred även om de kunde innehålla små penningsummor. Men också bland danspubliken kunde det finnas oärligt folk. En kvinna berättar så här om sitt obehagligaste dansminne:

Min handväska blev stulen! Den tiden satte flickorna sina handväskor därframme på scenen. När dansen var slut hittade jag inte min väska. Den var splitterny, vit och den kostade 50 mark. Väskan hittades senare i sanden nere vid stranden. Jag fick den tillbaks nästa gång jag kom till Åminne och jag hade den fortsättningsvis i många år.

Men allt var plundrat, börsen fanns kvar men pengarna var borta och borta var alla mina makeupgrejer. Man trodde ju att det var säkert på scen eftersom alla hade sina väskor där. Men man lär sig. Därefter höll jag själv i väskan hela tiden. (Kvinna Öb 1947) Frisyr Håret skulle vara tvättat och rent. En informant i Österbotten som dansade på 1940-talet berättar att flickorna brukade tvätta håret på torsdagen. Sedan rullade de upp håret på papiljotter gjorda av gråpapper, och så blev håret vågigt och vackert till lördagskvällens dans. Vartefter levnadsstandarden steg och hemmen fick bättre tvättmöjligheter ökade kravet på att håret skulle vara nytvättat för att betraktas som rent. Småningom byttes gråpappret ut mot plastpapiljotter.

Bastugång på eftermiddagen, sen skulle håret rullas på spolar, som inte var så enkla att rulla på som dagens spolar. Inga hårtorkar eller fönar fanns, det var att hålla sig utomhus så att blåsten och solskenet gjorde sitt, ifall det regnade blev det att stå nära hällspisen. (Kvinna Öb 1941)

Så kom då 1960-talet som inte var bara de romantiska klänningarnas årtionde utan också de konstfärdiga frisyrernas glansperiod. Den

Nyårsdans 1951 i Skellefteå. Okänd fotograf. Skellefteå museum.

stora förebilden var den vackra Farah Diba,

78

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

En frisyr som var på modet under 1960-talet var svinrygg. På bilden kammar damfrisörskan Lea Åkers (g. Salonen) från Koskeby svinrygg åt praktikanten Maydy Kesti (g. Lindgård). Privat foto.

som blev hustru till shahen av Iran år 1959. Det nya hårmodet krävde fingerfärdighet och ställde krav på ny teknik, nya tillbehör och nytt språkbruk. Flickorna började tupera sitt hår. Det behövdes kammar med långt skaft och hårspray blev en stor produkt på marknaden.

Håret skulle tvättas och rullas och när det var torrt skulle det tuperas kraftigt och sättas upp i en ”Farah Dibafrisyr”. Det gick åt många timmar framför spegeln och massor med hårspännen och hårspray. (Kvinna Öb 1943)

Hårmodet var också ganska ”häftigt”, det skulle tuperas till svinrygg, för vi hade långt hår. Mitt hår var självlockigt och det var inte så roligt då man skulle ha rak pannlugg. Luggen blev lockig strax det duggade lite. (Kvinna Öb 1948) Jag rullade håret så det skulle vara så fluffigt som möjligt. Den sommaren eller sommaren innan hade Shahen av Iran gift om sig, eftersom Soraya inte kunde få barn, sas det. Han gifte sig med Farah Diba, som hade sån där uppfluffad frisyr. Så det gällde att försöka få upp det så högt som möjligt, och det var ett fasligt sjå. Man hade spray också. Men det gällde att först rulla det och sen tova ihop det så där lite lagom och så sätta upp det. (Kvinna Vb 1944)

Också i fråga om kamning och frisering blev det vanligare med utrustning i hemmen. Det var ändå en stor lyx att ha en torkhuv.

Det var viktigt med förberedelserna inför kvällens dans. Håret krävde speciellt mycket tid då inte ens hårtorken var så vanlig i hemmen. En höst hade min mamma köpt en hårtork åt mig i Umeå. Den skulle jag få som julklapp. Efteråt berättade mamma att hon flera gånger under höstens lopp tänkt plocka fram hårtorken och ge den åt mig, då jag kämpat med att hinna få håret torrt för lördagskvällens dans. (Kvinna Öb 1943)

Frisyren var viktig! Eftersom man inte hade hårtork, åtminstone inte jag, tvättade jag håret på kvällen och sov med papiljotter. Jag kunde sedan stå framför spegeln en timme eller mer och tupera håret och lägga varje strå rätt. Att gå till frissan var ett annat alternativ. Jag arbetade ofta i

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 79

butik på lördagarna och eftersom vi stängde kl. 13 så hann jag till frissan före dansen. Fattig var jag men det handlade om att prioritera! (Kvinna Öb 1949)

Det är intressant att notera att en informant från Västerbotten och en från Österbotten har använt samma okonventionella knep för att få håret att ligga på plats, nämligen öl som läggningsvätska. Informanten i Västerbotten nämner att hon troligtvis fått idén ur Fickjournalen eller Bildjournalen, och de tidningarna lästes också i Österbotten.

Idag så är det så väldigt mycket med hår. Jag tänkte på det när jag for hit, att det här var ju som på gränsen när det började finnas läggningsvätska. Men vi kom på, jag var ju en arbetarunge från Boliden, jag hade ju lite pengar jämt, att lättöl var bra som läggningsvätska. Det lukta bara just då, det gick ju över väldigt fort, men det var bra att ha i håret. Håret blev lite blankt och lite styvt av det. Jag tvättade håret och så hade jag då i det som läggningsvätska. I dag har man ju mousse och sånt där. Men då hade man läggningsvätska och det var ju då ölet. Man blötte ju ner håret och så rullade man upp det och så fick det torka. (Kvinna Vb 1944) Eftersom mitt finska hår är ganska tunt så hjälpte inte enbart tupering för att åstadkomma en ordentlig svinryggsfrisyr. Baktill fäste jag en löshårsvalk och rullade mitt tuperade hår runt den för att åstadkomma ryggen. Hårspännen användes för att fästa det hela och så massor med spray ovanpå. Ett knep var också att jag sköljde håret i öl. Det gav håret stadga. En nackdel var dock att vid regn luktade jag öl. Detta var också min vardagsfrisyr, som gjordes på nytt varje morgon liksom en ordentlig make up med mascara, eyeliner och brunkräm i ansiktet. Det gällde att stiga upp tidigt på morgnarna! Efter några år av detta fick jag nog och klippte håret mycket kort. (Kvinna Öb 1944)

Makeup och smycken

Det är inte många bland dem som dansat på

Lili-Ann Björkas (g. Brolund) fotograferad i Särkimo 1965. Notera den ståtliga håruppsättningen. Privat foto.

80

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

1950- och 1960-talen som berättat om makeup. Ändå fanns det en del skönhetsmedel också på den tiden. Och läppstiften var kyssäkta.

Sminkandet tog ingen lång tid, för bruncremen hade åtminstone jag från ovan.

Lite mascara på ögonbrynen och fransarna, sen läppstift som var kyssäkta Sans

Egal. Som pricken över i:et var parfymen

Liljekonvalj eller Tosca. (Kvinna Öb 1941)

Make up hade vi inte så mycket, ricinolja på ögonfransarna, för då skulle dom växa och bli långa hade vi hört, nån klimpig mascara och puder. Parfymen var Tosca 4711 om jag inte minns fel. (Kvinna Öb 1946)

Jag minns hur flaskan såg ut, den var som så där lite grön och röda blommor så där runt och så var det som en guldram så här, och där stå, jo 4711, när du säger det så hette den, men jag minns int vem det var som hade det märket, det kom jag int ihåg.

Men Chanel nr 5, det var väl det som Marilyn Monroe hade på sig, som hon sov i, tror jag. Och det var ju så väldigt avancerat, det minns jag. (Kvinna Vb 1944)

Hade örhängen, nipper, clips, ingen hade hål i öronen, det gjorde jätteont att knäppa fast. Hade fina gröna hängen, satt jättehårt. Då modernt med pärlhalsband huller om buller, köpte pärlor och trädde på fisklina. Parfym var, det hörde ihop med doften, alla hade mycket parfym, hur de luktade. Minns en som hette Worth, en lila flaska, kan känna hur de luktade, sött, vidrigt. I dag har nästan ingen dofter. (Kvinna

Vb 1945) På väg in i 1970-talet Övergången till 1970-talet medförde nya, ofta snabbt växlande modetrender. Redan i slutet av 1960-talet hade byxdräkterna dykt upp, och utvecklingen gick mot det mer praktiska och vardagliga. Klädseln kunde också vara beroende av var man dansade. Slutet av 1960-talet kännetecknades dessutom av starka färger.

När jag började besöka dansplatser i slutet av 1960-talet var det fortfarande vanligt att flickorna hade klänning eller kjol både vinter och sommar. Till Maxmo dansbana kom dock sällan någon i klänning, utan där hade flickorna byxor. (Kvinna Öb 1955)

Det var i slutet på 60-talet, jag tror att det var -68. Jag hade ganska nyligt träffat min blivande man. Jag tror vi hade träffats under vinterhalvåret. Den här sommaren var det väldigt populärt med ganska utsvängda byxor och i ganska grälla mönster. Och jag vet att jag hade sytt ett par byxor, jag kom precis ihåg hur tyget såg ut, men det är svårt att beskriva. För det var mycket färger och mycket optiska mönster var väldigt populärt. (Kvinna Vb 1949)

Redan under 1960-talet hade kjollängden krympt. Minikjolar blev småningom högsta mode. Kort-kort talade man om. Samtidigt

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 81

som trenden gick mot enklare plagg dök det också upp andra modeflugor som gick i motsatt riktning.

Runt julen 1968 blev det inne med rysch och pysch samt guldfärgade plagg. Vårvintern 1969 var västklänningar mode. Då gällde ännu kortkort. Jag hade köpt ett vadmalsliknande brunt tyg från Masunin (Oravais fabrik) och min moster som var mest sykunnig i släkten sydde en västklänning åt mig. Tyvärr hade jag köpt så lite tyg att klänningen knappt skylde bakdelen. Min moster blev tvungen att sko den i fållen. Jag hade en guldfärgad, höghalsad herrskjorta till. Att det blev herrskjorta berodde på att Nygårds textil hade sålt slut på alla festliga damskjortblusar. (Kvinna Öb 1955)

Även om affärerna hade ett allt större utbud av konfektion som tilltalade ungdomarna, sydde många ändå sina kläder själva.

Sommardans med Dannes orkester vid Åminne paviljong i Malax i slutet av 1960-talet. I pausen samlades fansen tillsammans med orkestermedlemmarna. Flickorna var tidstypiskt klädda i byxdräkt, tunika och vita knästrumpor. I övre raden från vänster orkestermedlemmarna Bengt Nykopp, Mikael Udd och Ben Hellman; i nedre raden från vänster okänd, Christer Backgren (orkestermedlem), Clary Backgren, Christina Backgren och Inger Ek. Fotot tillhör Christina BackgrenNygård.

Kläderna var också viktiga. Visserligen hade jag inget stort urval, fastän jag själv ofta tillverkade egna kläder. Nästan alla hade samma kläder många gånger efter varandra. […] Jag hade sytt några par byxor som var jättebreda i fållen. Vi kallade dem sjömansbyxor. I ett par hade jag silverknappar i sidan en bit från fållen, 5–6 små silverknappar i rad på sidsömmen. Jättehäftigt. Det skulle inte vara någon linning i midjan utan bara en infodring, och byxorna skulle sitta lågt ner på höftbenen. Smala lår och breda ben nertill skulle det vara. Många ungdomar klädde sig i liknande byxor eller så hade man jeans. (Kvinna Öb 1954)

Klädseln var för mig inget problem. Jag sydde nästan alla kläder efter årstiden, byxor, blusar, jackor m.m. Långbyxorna var korta i midjan och vida nertill i byxbenen. Skorna var platåskor och hade inga höga klackar. (Kvinna Öb 1955)

I början av 1970 gjorde tunikan entré. Vi visste inte riktigt hur ordet skulle uttalas

82

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

men själva plagget blev synnerligen populärt. Våren 1970 dansade jag i en blåmönstrad hemsydd tunika och ljusblå hemsydda crimplenebyxor. Jersey från Oravais fabrik var ett annat tyg som var inne. De flesta plagg sydde jag själv, och i det fallet var jag inspirerad av min kompis. (Kvinna Öb 1955)

Likriktningen var stor såtillvida att när något visst plagg blev modernt skulle alla ha det. En sommar dansade alla flickor i vita knästrumpor, en annan period var det vita innestövlar som gällde. Tidvis hade klänningar och tunikor kapuschong. Det som också blev inne var shortsliknande mikrobyxor, som ofta hade hålsnörning frampå och slag på de minimala byxbenen.

Jag minns speciellt långkoftorna som var så moderna och shorts som vi använde tillsammans med snäva stövlar och långkofta. Det var ju sommarstövlar vi använde med kortkorta shorts. Stövlarna var blanka och av plast eller konstmaterial. Det var tider det. Som tur var så kunde jag gott använda den stilen på kläderna, eftersom jag var lång och relativt smal. Jag minns också ”snickarbyxorna” som var så populära ett tidevarv. Hade jag kjol så skulle den naturligtvis vara kort. (Kvinna Öb 1954)

Det var i början av 70-talet, som dom här kortsen var populära. Det var ju som shorts, och så skulle man ha dom där vita stövlarna. […] Det var vita stövlar med högt skaft (Crushlackstövlar*), det var väldigt inne då till dom där kortsen. Dom var ju som tight uppefter benet, och vita skulle dom vara. Men hade man då inte pengar nog att köpa dom riktiga vita stövlarna, så kunde man köpa lösa skaft till. Och det hade jag gjort. Mina korts var blå och till det hade jag en långärmad tröja som var mönstrad i olika blåa färger. Det var inte blommor eller så, det var flammigt på nå vis och så var det kapuschong på den där. Jag vet att dom där var alldeles ny, då hade vi flyttat till Umeå och jag hade gått barnskötarutbildning under vintern och varenda tjej, vi tog examen i slutet av april (det har jag tidningsurklipp på). Där har vi allihopa korts och vita stövlar. Det måste ha varit 1971, våren 1971. (Kvinna Vb 1949)

De korta kjolarna var uppseendeväckande men de kunde knappast kallas stiliga. Behovet av förnyelse fanns hela tiden och runt julen 1970 slog ett mera romantiskt mode med långa svarta kjolar igenom i Österbotten. Till långkjolen behövdes också en festligare blus.

Kjolarna hade varit korta ända fram till slutet av år 1970, men sedan introducerades två kjollängder till. Man kunde alltså välja mellan mini, midi och maxi. Detsamma gällde längden på kappan. Min kompis och jag köpte maxikappor vintern 1970–71. (Kvinna Öb 1955)

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

Långklänning var jätteinne då [1973]. (Kvinna Vb 1957)

Småningom blev det den mera vardagliga trenden som tog överhanden.

Jeans, jeans, åter jeans var det som gällde. Blåa jeans! T-shirtar likaså! Ett tag var snickarbyxorna moderna och då hade jag alltid dem och en skjorta under. Kanske flanell. Jag brukade ofta tvätta mina blåjeans vid sommarstugan i sjön med tallsåpa och rotborste. Jag inbillade mig att de blev lite ljusare i färgen. Ibland tog jag roddbåten ut för att kunna skölja dem ordentligt (rätt grunt vid stranden) och så soltorkade jag dem. Jag sprang ofta och vände dem för att det skulle gå fortare. (Kvinna Öb 1956) Jag minns en uppsättning som jag köpte särskilt, jag hade några vinröda snickarjeans, snickarbrallor i manchester. Till dom hade jag en beige storskjorta, det trivdes jag i. Sen hade jag en plyschtröja, lite finare, tunn plysch i vinrött, jag gillade nog vinrött på den tiden. (Kvinna Vb 1963) Byxbenen blev snävare [i mitten av 1970-talet]. Sommartid var jeansen, och skorna, ofta vita, vintertid mörka. Men jeans var inte det enda alternativet. Byxor i manchestersammet och så kallade pressvecksbyxor hängde också med. De var ofta svarta men speciellt pojkarna hade också grå. Skjortblusar och sammetsblazrar var populära, men flickor kunde också ha egenhändigt stickade tröjor eller västar. Under den senare delen av decenniet kom snickarbyxorna. Bruna eller vinröda snickarbyxor i sammet. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

Skor 1960-talets eleganta festskor byttes småningom ut mot mindre spetsiga skor med lägre klack. Modet var tidvis ganska blandat. De vita innestövlarna hade sin glansperiod men det blev också möjligt att dansa i vanliga vinterstövlar under vintersäsongen. Samtidigt var det lika rätt att dansa i stiliga festskor eller i ballerinatofflor. Ett extremt skomode som slog igenom bland de yngre beskrivs i nedan-

stående exempel.

Ett inslag i klädmodet i början av 1970-talet var gummistövlar – också när man skulle på tonårsträff för att dansa. Gummistövlarna var lågskaftade i klara färger, gula, röda, gröna eller blå. De utsvängda byxbenen skulle vara instoppade i stövelskaftet där bak och hänga ner över foten där fram. I något skede blev det populärt att stoppa in bara det ena byxbenet och låta det andra hänga normalt. Speciellt lätt och elegant var det inte att dansa med gummistövlar. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

Frisyr Också i fråga om frisyrer slog det enkla och

83

84

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen

naturliga igenom. Det blev trendigt att låta håret växa. Håret hölls utslaget och det var till fördel om det var rakt och blankt.

Jag hade långt hår med mittbena och ägnade inte så mycket tid åt håret […] (Kvinna Öb 1956)

En annan frisyr som blev populär var en halvlång, uppklippt lockfrisyr. Håret i pannan skulle kammas uppåt, till stor förargelse för de flickor som inte passade med uppåtkammat hår. Flickor som hade lite längre hår eller pagefrisyr kunde också dra håret bakåt från ansiktet och fästa det med gummisnodd uppe på skulten. Träkulor i olika färger prydde snodden. [Jag satte] bara upp en tofs så här, å gummiband med nå kuler på som var jätteinne, jag å Nänne hade samma frisyr. (Kvinna Vb 1957) Stilen var i övrigt något varierad och parallellt förekom det korta frisyrer som krävde papiljotter och kamning. Elektriska hårrullar var en av nymodigheterna. Hövolmarnas och uppsättningarnas tid var dock förbi.

Frisyren var både kort och långt, rakt eller lockigt hår. Håret rullades upp efter tvätt med rullor med taggar och sticka som höll fast den eller locktång i torrt hår. Inga hårfärger användes som jag minns. (Kvinna

Öb 1955) Makeup Det som informanterna främst kommer ihåg av 1970-talets makeup är mascaran i kakform och den blå ögonskuggan. Favoritfärgen var svart men brunt förekom också både i mascara och i eyeliner.

Mascara och blå ögonskugga var viktigt. Om jag åkte från sommarstugan till dansen, så brukade jag hälla vatten från ”porren”* (en stor tung sak) i en liten f.d. glassbehållare i plast (röd skål med beige hatt), min mascaraborste doppade jag i vattnet och gned den därefter i den lilla mascaraasken. Jag stod länge framför spegeln och borstade ögonfransarna för att få dem

längre. (Kvinna Öb 1954) [Ögonskuggan] he va nåt sånt där pulver, tror jag, jo he var såna här kakor, med olika färger å så, men just det här att man hade eyeliner, det var ju samma sak där, he var ju också som en kaka å tunn tunn tunn pensel … Nu är det en penna som dom kör mycket med, då var det en pensel, samma sak där spotta var ju bäst … (Kvinna Vb 1957)

Två exempel får sammanfatta flickornas bestyr med att ställa sig i ordning för dans. Det ena är från 1960-talet och det andra från 1970-talet, och de visar på likheter men också på förändringar och trender som styr beteendet.

Under skoltiden gick man i skola på lördagar. Då gällde det när man kom hem att

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . förberedelser för dansen 85

först spola i varmvatten i badkaret. Vi hade just fått badkar hemma, dusch fanns inte utan man badade, och vi hade så liten varmvattenberedare att man fick spola sakta. Så började man spola i vatten, under tiden det rann till gällde det att koka underkjolarna i potatismjölsblandning, för att sen stryka dom torra. Efteråt har jag tänkt på vilka otroligt tåliga föräldrar jag hade, som stod ut med att jag ockuperade badrummet och köket hela lördagseftermiddagen. Jag strök först den ena underkjolen och ställde upp den som en krinolin på köksgolvet, så styv var den ju, och så strök jag den andra, det tog hela ytan där. Sedan skulle jag då bada och tvätta håret, och på den tiden fanns det inte blås och sådant, utan efter ett tag kunde jag på något sätt skaffa mig en sådan där huva som man hade och kunde torka håret i. Annars skulle det torka av sig själv. Så det tog ju också tid. För det var en förfärlig procedur det där, att göra sig i ordning. (Kvinna Vb 1944)

Alltid på lördagarna var det ett evigt ”sjå” att ställa sig till dansen. Jag började ställa mig redan vid 13–14-tiden med att duscha och rulla håret. Det tog ju lång tid för håret att torka, så man måste ha många timmar på sig. Sen skulle ju naglarna lackeras och sminket måste vara perfekt. Ofta hade man ögonskuggor i stiftform, och det blev tjockt och klibbigt. Blå ögonskugga trodde de flesta var vackert, även jag tyckte det, så därför använde jag blå ögonskugga. Kajalen var tjock och ögonfransarna målade man med kakmascara. Man spottade ofta på den borste som fanns med i asken. Ofta var den också jättetjock med mascara som torkat från gång till gång. Jag tror nog att ögonfransarna var jätteklibbiga och hade massor av mascaraklimpar. Håret skulle tuperas eller så hade man något diadem eller liknande, beroende på hårets längd. (Kvinna Öb 1954)

Utbudet av kosmetika ökade. Ögonskugga, eyeliner och mascara var ett måste i slutet av 1960-talet. Bilden på flickor som gör makeup tillsammans är tagen i Karvsor, Vörå, sommaren 1970. Från vänster Lisbeth Helsing (g. Sigfrids), Lisbeth Antell (g. Johansson) och Gunvie Helsing (g. Pulkkinen). Eva Nyman (g. Södergård) fotograferade.