På väg på dans

Ungdomar från Vasa på väg på dans i mars 1966. Här väntar de på dansbussen. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv. När klädvalet var träffat och frisyren fixad var det dags att ge sig iväg ut på dans. Den resan kunde förverkligas på många olika sätt. Det tidsspann som vi fokuserar i vår presentation är en period då mycket händer i det svenska och i det finländska samhället såväl tekniskt som socialt och kulturellt. Därför är det naturligt att sätten att ta sig fram från hemmet eller mötesplatsen till dansplatsen har varierat. Inget färdmedel var omöjligt för den som ville ut och dansa. Problemet att ta sig fram hade alltid en lösning.

Samling före dansen Vägen till dansplatsen gick inte alltid raka spåret fram. Ungdomarna både i Österbotten och i Västerbotten samlades i grupper, ibland hos någon kompis, ibland i större sällskap på något invant ställe, ett café, en bar eller ute i det fria. Samlingen hade oftast mest en logistisk funktion. Ungdomarna åkte sällan ensamma till dansen och då var det fördelaktigt att samlas i grupp för att kunna åka bil eller taxi billigt. I Österbotten var det dessutom mycket vanligt att det gick dansbussar till de olika dansplatserna och då var det naturligt att samlas och vänta på dansbussen tillsammans. Bussarna var välfyllda, mestadels av flickor, medan många pojkar såg det som förnedrande att komma till dansplatsen med buss. Därför åkte de helst taxi.

I Hirvlax fanns en biograf med tillhörande café, där samlades vi ungdomar från de olika byarna i väntan på bussen. Visst fanns det kvällar som ingen buss gick till det ställe vi helst ville till, då var det för oss att försöka få tag på någon bil, taxi eller privat bil som skulle föra oss till dansen. (Man Öb 1938)

Kamraterna från kyrkbyn samlades ofta på Övermark Café före dansen. Därifrån tog de gemensamma taxibilar till dansplatserna. (Man Öb 1945)

Glassbaren. Där utanför startade dansbussarna från Vasa både söderut och norrut.

Vi var ett gäng som ofta samlades på ”Glassbaren” på Handelsesplanaden i Vasa innan vi for till danserna oftast med buss, nån enstaka gång med taxi. (Kvinna Öb 1943)

I Västerbotten berättas det inte om egentliga dansbussar. Däremot kom ungdomarna också där samman för att diskutera kvällens möjligheter och kanske också för att ordna en samåkning till dansplatsen.

Sen träffades vi då för att, vi sminka oss och kamma oss och prata om alla killar vi skulle dansa med och så där. Vi kom till varann och sen gick vi gemensamt ut på samhället. (Kvinna Vb 1944)

Då gick vi runt på samhället. Runt runt runt. Eller möjligtvis var in på Lillans konditori och delade på en sockerdricka. För att se om vi kunde få napp nånstans, vi kunde få åka med nån. (Kvinna Vb 1944)

På 1970-talet kom alkoholen starkare med i bilden än förr och det blev också möjligt att köpa mellanöl i livsmedelsbutiker. Både i Österbotten och i Västerbotten tycktes det bli vanligt att samlas någonstans och ta sig en styrketår före färden till dansen. Det kunde man göra också ute i naturen.

Min lillasyster, hon är nästan åtta år yngre än mig, dom träffades före och drack nog

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

en öl och så där. Det var ju aldrig frågan om för min del. (Kvinna Vb 1944)

Kompisgänget bestod av 5–10 pojkar i lite olika åldrar som också hade ett gemensamt fotbollsintresse. Vi kom ofta samman vid en bar som fanns på Högbacken. Den var på sätt och vis vårt högkvarter. Därifrån sökte vi oss sommartid till Abborrön, till mattbryggan där, innan färden ut till dansplatsen, vanligen den i Åminne, började. På vägen mot Abborrön hade någon eller några av de äldre i gänget gömt undan spriten för kvällen. De som hade möjlighet hade själva köpt spriten på Alko eller låtit någon äldre bekant köpa ut det behövliga. Oftast var det starkvin som Rom Cassis eller någon annan söt sort eller så kunde det också vara öl. Starkvarorna gömdes alltså på förhand i skogen till vänster om bron över motorvägen. Så satt vi då där på Abborrön och lät starkvarorna göra sitt. Mest käbblade vi så smått med varandra, det var ju fotbollsgänget som hade mycket gemensamt. Men jag minns inte att vi skulle ha funderat speciellt på dansen, möjligen något om kvällens orkester eller så. När det sen blev dags att söka sig till dansbussen tågade gänget i väg till Högbacken och steg på bussen där. Då gällde det att skärpa sig för att få åka med. Om man skulle åka i någon annan riktning mot Karperö eller Smedsby t.ex. promenerade gänget från Högbacken in till stan därifrån bussarna gick. Senare hände det att någon i gruppen hade bil och fungerade som chaufför

87

88

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

medan resten hade sina flaskor med i bilen. (Man Öb 1955)

Också nu kunde man träffas på ett café, en bar eller en restaurang och många inledde kvällen med att dricka öl eller alkohol.

Förr i världen for vi ut tidigt på lördagkvällar. Inte alls ovanligt att vi for ut halv sju på kvällen. Ofta skulle vi via Motorest i Pedersöre först, och kolla vem som var där och vart de skulle. Under en lång tid var Motorest mötesplatsen för ungdomar från Kokkola, Jakobstad och även Nykarlebyungdomar och någon Oravaisbo kunde man träffa där. Där brukade ju många dra huvudet fullt innan de for till dansen. (Kvinna Öb 1954)

Även om alkoholen småningom kom att spela en mer allmän roll i dansförberedelserna kunde ungdomarna fortfarande samlas till ett slags preludium också under alkoholfria former.

Och ibland så var man ju hos nån och hade förfest, å så där […] Ofta hade man kanske fika eller nånting, chips å så klart dom drack ju, he gjorde dom ju, fast det var inte sådär jättemycket, ja tyck de är så obehagligt att tappa kontrollen, ja jag har alltid tyckt det, de kan va gott med ett glas vin men ja va aldrig för att drick, utan jag ville dans, he va he som var grejen, å då vill jag ju ha kontroll. (Kvinna Vb 1957) mönster. Klockan halv sex gick jag i bastun, klockan halv sju kom Kompis 1 promenerande till oss, färdigt ”målad” och friserad. Lite över sju gick vi tillsammans till Kompis 2, som höll på och gjorde sig i ordning, och sedan dök Kompis 3 upp småningom. Det hörde till saken att vi alltid väntade på dansbussen hos Kompis 2 eftersom hennes familj hade butik och gott om utrymme. Ingen av oss flickor rökte och ingen av oss drack. Däremot tuggade vi Toy och Sorbits. (Kvinna Öb 1955)

Färdmedel Oavsett om man for på dans ensam eller i grupp gällde det att ta sig fram och möjligheterna var många. Ännu på 1950-talet hände det i Österbotten att man vintertid tog sig till dansplatsen med häst och släde, när ingenting annat stod till buds. Innan man kunde sätta sig i släden hade man kanske åkt skidor ett par kilometer och börjat dansfärden på det sättet. Skidor och sparkstötting hörde också annars till de fortskaffningsmedel som fortfarande användes.

Ibland skidade vi också till danserna och då föret tillät var sparkstöttingen utmärkt på de osandade vägarna. Det gick undan. (Man Öb 1930)

För en av de västerbottniska informanterna har skidorna varit ett väsentligt färdmedel. I hans hemtrakt fanns det ingen landsväg före 1960. Skidturerna kunde bli verkligt långa och det fanns naturligtvis inte några färdigt

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

uppkörda spår. Man åkte i väg på morgonen för att hinna vila upp sig vid målet innan dansen började.

Det var värre då vi skulle åka 4 mil på dans, då var vi till Laisvallby, för min syster hade barnbespisning och hon ville vi skulle komma dit på dans där, lördagskväll eller vad det var, så jag tog skidorna och åkte till Laisvallby, men nog var man spak när man kom dit. (Man Vb 1920)

När vattendragen var öppna var det ibland nödvändigt att ta båten till hjälp. Det gjorde man både i Österbotten och i Västerbotten.

Vi hade också kontakt med flickor från Österhankmo och vi bjöd förstås också in dem till danserna, de kom med cykel till Brändholmen och vi hämtade dem med båt därifrån. (Man Öb 1937)

Vi körde med motorbåt över Strömmen och beställde taxi till fastlandssidan. Bertils pappa hade en motorbåt som vi fick låna. Redan tidigt på eftermiddagen körde vi den från västra sidan av Bergö till Skatan, där färjfästet är i dag. Vi hade cyklarna i båten, cyklade hem och klädde om oss och sedan cyklade vi igen de fem kilometrarna till motorbåten och körde över till fastlandet. (Man Öb 1943)

På sommaren gick de köra motorbåt, då var det ingen fara att fara dit [till Laisvall]. (Man Vb 1920) För dem som dansade på 1950-talet i Österbotten var lastbilen ett möjligt fortskaffningsmedel. Då var det ingalunda vanligt att sitta i en ombonad hytt, även om det också förekom. Lastbilsägarna agerade regelrätta taxitrafikanter och en del transporterade sina kunder i en s.k. kopp på lastbilsflaket. En informant berättar om de praktiska arrangemangen.

I min hemby, Björköby, när jag var liten pojke och i tonåren under 1950- och 1960-talet, sysslade två män i transportbranschen också med transporter av ungdomar till danserna i de andra skärgårdsbyarna. Transporterna sköttes huvudsakligen med lastbilar försedda med ett tillfälligt passagerarutrymme, en s.k. kopp, tillverkad av spontade bräder eller faner och försedd med fasta bänkar och några fönster. (Man Öb 1949)

Transporten kunde också ske på ett öppet lastbilsflak. När många trängde ihop sig där, uppstod det ibland farliga situationer. Det hände t.o.m. ett par olyckor där ungdomar omkom.

Visst ordnades det ibland lastbilstransport, med bänkar uppe på flaket, men efter att en flicka fallit ner och dött under en sådan färd upphörde de. (Kvinna Öb 1937)

Om man inte bodde så nära dansplatsen att man kunde gå till fots var det ofta cykeln som gällde. En sträcka på 20–25 kilometer på cykel var inte något hinder ännu på 1950-talet. En

89

90

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

österbottnisk informant (f. 1936) hade varit på skjutläger i Ilmajoki och cyklade 75 km till Vasa med full packning. Efter en snabb tvätt cyklade han till Västervik på dans och sen ut till familjens sommarstuga i Hankmo. Det blev en rejäl cykelfärd den danskvällen.

Man kunde också cykla för att ta sig fram till den dansbuss som sedan förde en vidare till dansplatsen.

Till Kvevlax var det 13 km så vi måste vara ute i god tid så vi skulle hinna med bussen som kom från Vasa via Kvevlax till Vörå, Oravais, Hellnäs och Maxmo norrut. Sommartid cyklade vi till Kvevlax och därifrån for vi med buss till dansen och då hade vi bättre möjlighet att komma hem efter dansen. Vintertid var det viktigt att ha ordentligt med kläder på så att man inte skulle förfrysa sig. (Kvinna Öb 1955)

Många av informanterna i Österbotten och någon också i Västerbotten har i något skede av sin dansresa tagit sig fram på cykel och funnit fördelar med det.

På somrarna hände det att vi tog cyklarna, ett helt gäng, och ”pedade” iväg. En härlig känsla, då ”fick” man klä sig i långbyxor vilket inte hände sig vintertid. (Kvinna Öb 1937)

Vi cyklade på sommarn […] De yngre fick ta hand om spritflaskorna då de äldre kunde cykla omkull när de fått lite i sig. (Man Vb 1937) För en yngre generation var cykeln däremot lågt i rang åtminstone i Österbotten och användes helst inte.

Det som slår mig är att vi aldrig räknade med cykeln som fortskaffningsmedel. Numera kan jag tänka mig att cykla till Maxmo, Oravais eller Rejpelt men då tänkte jag aldrig på att göra det. Det skulle kanske ha behövts ombyteskläder, för konditionen var inte den bästa. Det var egentligen inte alls status bland ungdomar i min generation att cykla. (Kvinna Öb 1955)

Att åka sparkstötting, cykla eller t.o.m. åka moped på vintern var kallt och krävde sina speciella knep, som både österbottningar och västerbottningar kommit underfund med.

När jag skulle på dans tog jag mig fram på vintern med spark eller till fots, på sommaren med cykel. Det var 2,5 km från mitt hem till samlingshuset och den tiden gick ingen flicka i långbyxor. Det var klänning, kjol och kappa som man hade på sig. Ibland när det var snö och kallt frös man om knäna, men hade man tygnäsdukar med i fickan, lade man dem på knäna innanför sidenstrumporna och då blev det lite varmare. (Kvinna Öb 1930)

Jag och några andra från byn Ytterberg cyklade in till Malå på dans, sju kilometer. Vi cyklade vinter som sommar, och i danskläder. På vintern när det var kallt hände det att jag och min kompis stoppade tid-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans 91

ningspapper i byxorna för att skydda mot kylan. Då stannade vi vid Bergströms såg och stoppade in tidningspappret bland brädstaplarna för att det skulle finnas kvar när vi skulle hem. Sedan for vi vidare till Malåborg. När vi skulle cykla hem igen var det omvänd procedur, vi stannade till vid sågen och stoppade tillbaka det iskalla tidningspappret. Inte så roligt just när vi stoppade dit det … (Man Vb 1931)

Vi for på dansövning på moped sommar som vinter. När det var kallt lade vi Vasablad under byxorna på knäna för att inte frysa och bra gick det. (Man Öb 1960) sig i Österbotten ännu på 1970-talet. Endast en av de västerbottniska informanterna nämner möjligheten att åka någon form av buss till dansplatsen, även om busstransporter förekom också i Västerbotten. Han berättar:

Sven Larsson, han var ordningsvakt på gamla borgen, och så hade han ett bussföretag så han bruka köra förbi Mörttjärn och hämta upp ungdomen. Han hade en minibuss som rymde 12–13 stycken. Han bruka alltid köra då det var dans på Malåborg. Han förena nytta med nöje. Då jobba han sen som ordningsvakt hela kvällen och så körde han hem. (Man Vb 1949)

I dansbussen. Ungdomar från Vasa på väg på dans i mars 1966. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

92

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

Körkort och egen bil gav rörelsefrihet. Det var vanligare att pojkar kom till dansen i personbil än att flickor gjorde det. På bilden Vöråpojkarna Jörgen Seppas, SvenErik Fors och Nils Kullas i början av 1960-talet. Bilen är en Austin 40. Privat foto. ningar i Österbotten även om bussarna inte gick längs alla småvägar. Ibland var bussarna mer än fullsatta.

Dansbussen till Västervik fordrade en viss teknik: i trängseln skulle man aldrig försöka ta sig rakt mot bussdörren, för då blev man oftast obönhörligen trängd ut mot busskylaren. Den riktiga taktiken var att börja tätt intill bussidan och långsamt ta sig framåt. Visserligen var det trångt och man fick åtskilliga törnar, men man kom slutligen fram till bussdörren. (Man Öb 1936)

Den som fick åta sig uppgiften att ta betalt av passagerarna kände sig utvald och viktig.

Den tiden gick det buss till alla danser, om man höll sej i egen region, så där var inga problem. Många gånger tjänstgjorde jag som konduktör, och då fick man åka gratis. Oj, så viktig man kände sej med konduktörsväskan på magen. Vi kände alla i bussen, så sällskap fattades aldrig, och samtalsämnet var ju förstås, om HAN med stort H skulle komma till dansen. Nils Åstrand körde ofta dansbussarna och han var väldigt omtyckt, för han hade humor och väntade alltid tåligt på alla. (Kvinna Öb 1946)

När det blev vanligare att ungdomarna eller deras kompisar hade egna bilar låg det något av lågstatus över pojkar som åkte buss. För flickorna gällde inte riktigt samma kriterier.

Dansbussarna stannar på parkeringsplatsen med ett dovt brummande och avgaslukten känns för en kort stund men den är nästan borta, innan bussen töms på sitt innehåll. Ett ungt, vackert och förväntansfullt sådant. Flickorna är i majoritet eftersom det blir allt vanligare att pojkarna har egna bilar, som tar dem till dansplatserna. (Kvinna Öb 1941)

En sommar gick jag in för att åka dansbuss till Maxmo dansbana. Då stegade jag varje onsdagskväll i väg till den inofficiella busshållplatsen […] och väntade på dansbussen tillsammans med byns flickor. Det krävdes nog lite mod att som pojke slå följe med flickorna och åka dansbuss. (Man Öb 1943)

Jag har efteråt förstått att den manliga entrén ur en buss (tillsammans med flickor-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

na) hade lägre status än entrén ur en taxi. Under mina dansår förstod jag inte detta. (Man Öb 1945)

På 1950-talet var det ännu ganska ovanligt att de unga själva hade körkort och ägde bil. Men den som hade en bil var en eftertraktad chaufför och mången ung man ställde upp för sina kamrater även om han inte själv var så dansant. Det gällde både i Österbotten och i Västerbotten.

En väninna hade en äldre bror, som hade bil, en stor amerikanare, en checker. Han dansade inte och inte hans kompisar heller, men de körde gärna oss flickor till olika dansplatser. Vi kunde då t.o.m. byta dansplats under kvällen med hans hjälp, om inte rätta kavaljererna var på plats. (Kvinna Öb 1937)

Ibland fick vi lift med någon gammelpojk som gärna körde runt till olika dansplatser men inte dansade utan endast kom för att få kontakt med andra än bybor. (Kvinna

Öb 1955) Knepen att få chaufför för kvällen kunde vara olika som t.ex. att prata om minnen från lumpen med chauffören.

Vi hade en som vi fick åka med som var då lite äldre än oss som var då ungkarl och hade en fin Mercedes, och honom fick vi åka med. Och det upptäckte vi då att om vi, då bjöd vi honom på fika för att han var så hygglig vi fick åka med han både dit och hem då, och så prata vi lumparminnen med han. […] vi prata in oss på så sätt så då fick vi åka med han nästa lördag också. Så man hade ju små knep så där med vissa ena. (Kvinna Vb 1944)

Om man inte hade egen bil, kunde man låna, även om det hade sina vådor som för de österbottniska pojkarna i Sideby i början av

1950-talet.

En lördagskväll beslöt vi att låna grannens gamla Chrysler från 1930-talet och göra en räd mot Lautjärv. Vi engagerade en äldre pojke som chaufför och lyckades tanka

Chryslern. […] Vi äntrade bilen, men när vi kommit ett par kilometer och nått fram till Högbron vägrade vår inhyrda förare att köra vidare. Bilen skakade som ett såll i byns gemensamma tröskverk. Där slutade dansfärden den gången. Minns jag rätt så stack vi till sjöss med någon lånad fiskarbåt den kvällen. Någon dans i Lautjärv blev det inte. (Man Öb 1937)

Bilarna på båda sidor om Kvarken var ofta stora som den fina Mercedesen, PV:n och amerikanare som Dodge och Chrysler. Ungdomarna trängde in sig i bilen så många som bara fick utrymme; 10–11 personer i samma bil var inte ovanligt och 4 i framsätet. Man kunde ju sitta i knäet på varandra.

För ibland var ju en bil full då, men dom tryckte ju in allt dom kunde, hä gjorde de.

93

94

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

Och som sagt he var ju, jag vet vi var 10–11 stycken i en PV och he var […] ju ganska långt […] 12–13 mil säkert. (Kvinna Vb 1957)

År 1969 tog en av mina bröder körkort och då köpte far i huset och de äldsta sönerna en bil, en Dodge Dart. I Dodgen rymdes vi alla, även om det med tiden blev sex pojkar som dansade samtidigt. Dessutom rymdes också de flickor som vi ville skjutsa hem. (Man Öb 1947)

Det fanns de som hade smärre bilar också, men även då packades bilen full.

Den enda som hade bil själv och kunde köra var en som hade en liten Saab och vi tryckte oss in i den. Det var inga säkerhetsbälten där. (Kvinna Vb 1945)

Transportproblemen måste naturligtvis lösas och den som hade körkort hade på något sätt sin hand över det hela. Tendenserna var de samma både i Österbotten och i Västerbotten. En av männen (f. 1947) i Västerbotten berättar att han ofta var ”fyllechaffis” och upplevde att han måste hålla ordning på bråkstakarna och se till att avstyra begynnande konflikter. ”Jag hade inte kört nåt mer åt dom å det visste dom, hann jag bara med att säga till så lugna dom sig”, berättar han.

Viljorna i bilen kunde vara olika i fråga om valet av dansplats. Det gällde alltså att kompromissa, åtminstone till en början. När bilarna blev vanligare blev också resmålen mer avlägsna och rörligheten större samtidigt som passagerarantalet i bilarna krympte. En österbottnisk flicka som fick körkort tidigt berättar om kompromisser. En västerbottnisk pojke lyfter fram behovet att skaffa egna bilar för att lösa problemen.

Transporten avgjorde oftast vart man kunde fara. Var det busstransport eller hade man möjlighet att åka med någon, som hade bil. Det problemet löste sig, då jag som drygt 18 år gammal fick körkort och pappa lät mig köra vår lilla Renault. Men det var inte alltid som vi väninnor ville till samma plats, mången gång blev det mindre lyckade kompromisser. (Kvinna Öb 1937)

Det var ju bara det dom börja ha intressen åt lite olika håll, så dom börja skaffa egna bilar och for åt var sitt håll. […] Det var dom sista åren som man var ute, då var det bara en eller två som åkte i samma bil. (Man Vb 1949)

Under andra halvan av 50-talet blev det allmännare med bilar, men då blev det nån slags tävling, vem som hade varit längst bort på dans. (Man Öb 1939)

På den tiden var det inte så allmänt att tjejer hade bil. Jag som arbetade och tjänade egna pengar, hade lyckats skaffa mig en bil. Då blev det också ofta att jag måste köra mina vänner. Det kändes ju inte så kul, eftersom då kunde man ju inte ta ens en mun starkt ur någons flaska. Om det lyckades brukade vi växla att ta bilen och

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

vara chaufför, men samma sak, det var ju inte så allmänt att alla hade körkort ens. (Kvinna Öb 1954)

Att föräldrarna skulle ställa upp som chaufförer var på den tiden en omöjlighet enligt de österbottniska informanterna. I Västerbotten kunde vissa acceptera en sådan lösning medan andra såg den som ganska otänkbar.

Minst av allt ville man råka i den situationen att man måste be föräldrarna föra en till dansen – ännu mindre hämta en från dansen. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

Det var ju livet när det var helg, mest spännande att ordna skjuts. Vi var mycket ungdomar, men inte så mycket bilar. Pappa hade ju bil men inte skjutsade han, vi fick ta oss själva. Vi hade två som bodde i Raggsjö som var trogna taxichaufförer eller vad man ska kalla det. Ungkarlar. (Kvinna Vb 1945)

Jag vet också att pappa skjutsa oss till Norsjö någon gång. He var nog bara en enstaka företeelse. (Kvinna Vb 1949) Med den större bilparken blev det också möjligt att lifta sig fram till dansplatsen. Det utnyttjades rätt flitigt av de österbottniska ungdomarna. De var ganska orädda och trygga i sitt liftande, och det blev billigt att kvittera bara med ett ”tack ska du ha”, berättar en informant, men det kunde också bli en del äventyr på vägen. Ibland liftade vi också. Det gick bra att lifta på den tiden. Både män och kvinnor i olika åldrar stannade för att plocka upp oss (oftast var vi två). (Kvinna Öb 1956)

Ett dansminne där det kunnat gå dåligt var då vi vår vana trogen gick längs vägen en lördagskväll. Det kom en bil med 5 killar och stannade. Jag kände den ena som jag träffat en eller ett par veckor tidigare från Sideby-Merikarvia området, finsk. Det rymdes bara en i bilen och jag åkte med då de skulle till Storå. Jag skulle få åka tillbaka med dem också. Väl framme kom jag underfund med att killen var alltför ”avancerad” för mig. Då blev jag orolig för hur jag skulle komma mig hem, då det inte gick bussar. Som tur var hade mina två flickkompisar liftat och kommit efter då de blev oroliga för hur det skulle gå. Vi åkte sen buss till Lappfjärd där vi träffade Härkmeripojkar som vi fick skjuts med. Så

slutet gott, allting gott. (Kvinna Öb 1959) Endast en av de västerbottniska informanterna nämner möjligheten att lifta sig fram.

Vi var några flickor i byn då och ibland hade vi tur, vi fick åka med nån och ibland lifta vi, vi kunde komma oss dit, men när vi skulle hem var det ju å se om nån skulle åt Åmliden. (Kvinna Vb 1945)

Det var också möjligt att åka taxi, men påtagligt få informanter i Österbotten nämner taxi som ett primärt fortskaffningsmedel

95

96

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

även om taxiresorna inte behövde bli speciellt dyra. Priset blev ganska överkomligt om man var många som delade på kostnaderna. Att någon hade en ”egen” taxi hörde ändå till undantagen men gav fri rörlighet under kvällen, ibland också status och t.o.m. en känsla av trygghet både för de unga och för föräldrarna.

I Vassor fanns en taxibil men den hade de äldre pojkarna lagt beslag på, de hade beställt den i helgerna för hela året hette det. Så småningom skaffade en pojke en taxi till och den hade vi som vår egen, och nu började vi åka långa vägar, vi hade kan man säga stort revir. […] Vår s.k. taxichaufför var ungkarl och hade ingen taxameter och han tyckte mycket om att dansa så därför hade vi råd att åka långt. Särskilt på midsommar hörde det till att åka extra långt. Vi var ju mest ett pojkgäng, det var sällan vi hade byns flickor med, de sökte sig till danser på närmare håll. (Man Öb 1937)

Eftersom det inte gick någon dansbuss genom vår by så åkte vi till danserna med taxibilen som fanns i byn, en vit Simca Aronde de Luxe som hade röda stjärtfenor. Chauffören skojade och retades med oss och vi skrattade och hade roligt oberoende av om vi åkte till eller från dansen. Nu efteråt har jag förstått vilken trygghet dessa taxiresor innebar för såväl oss själva som våra föräldrar. Vi kom hem lika helskinnade som vi åkte iväg. (Kvinna Öb 1946) I Västerbotten har taxin av allt att döma varit ett betydligt mer anlitat färdmedel än i Österbotten. Man trängde in så många som bara rymdes i bilen och om det fanns bara en bil att tillgå gällde det att vänta på en ny vända.

På vintern åkte de taxi, till Bastuträsk kunde det vara två bilar från Renström, det fanns bara en bil så ett gäng fick vänta. (Man Vb 1937)

Å i och med att hennes pappa hade taxi, var taxichaufför, eller hade taxi i Hemmingen, så var det ju ofta att hon ville att jag skulle följa med henne hem, och så for vi då, för då var det ju fler i Hemmingen, för att bilarna var ju alltså, dom var ju säkert 10 pers i. (Kvinna Vb 1945)

Vi ringde till Herman Liden vid Nordsjökvarnen, som hade taxi och trängde in oss tio för att åka till Boliden, dit var det trevligt att fara på dans. Nästa gång kunde vi fara till Jörn eller Kalvträsk. Vi väntade på taxin som aldrig kom och så sa han ”i vart nalta sein” och sen ”när böri dansen – ja da va vi där”. Han väntade på plats under kvällen. (Man Vb 1925)

Att åka taxi blev ibland ett helt äventyr som inte förde ända fram till hemdörren. Vinterföret t.ex. kunde ställa till med besvärligheter. Det fick en västerbottning känna av. Men samma typ av upplevelser hade några orkestermedlemmar i Österbotten som var på väg hem från en spelning.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

Jag och mina vänner skramlade ihop till taxi en påskhelg. Under danskvällen började det snöa. När vi åkte hem stannade taxichauffören vid vägskälet in till Ytterberg och vägrade köra, för där var det inte plogat. Vi fick gå de sista 2 kilometrarna, i danskläder och -skor. Det blåste också, så en kille fick plumsa i snö upp till grenen för att fånga sin höga hatt som blåst iväg. (Man Vb 1931)

Han hade en Volga och skötte transporten [av orkestermedlemmarna] den kvällen. När vi kom fram till vägkröken vid Hägglunds butik i Singsby, konstaterade Bengt att snödrivorna på vägen var så höga att han blir tvungen att vända om. […] Vi tre beslöt oss för att promenera. Det var kämpigt att pulsa igenom snödrivorna i halvskorna mitt i natten, men vi stretade på och halkade vidare. (Man Öb 1943)

Nyare tider gav nya möjligheter att ta sig fram. En var mopeden, en annan motorcykeln som dyker upp i ett par dansminnen från Österbotten, från 1960-talet och från 1970-talet. Västerbottningarna har inte nämnt de fortskaffningsmedlen.

Cykeln byttes så småningom ut mot en moped, och mopeden dög som fortskaffningsmedel sommartid om vi skulle på dans till Lillkyro som låg närmast. Det var dock bekvämare att åka bil och vi försökte i mån av möjlighet ordna bilskjuts. (Man Öb 1943) Före det hade vi möjlighet att vara ”spättor” under sommarmånaderna när det var ljust och varmt. Han [min äldre bror] och andra pojkar från byn hade stora motorcyklar med många kubik under plåtarna. Utan hjälmar och övrig utrustning slängde vi oss på ”bönpallen” och det gick undan. Huvudsaken var ju att vi kom fram till dansstället. (Kvinna Öb 1941)

En av de mest mödosamma och längsta dansresorna står ett sällskap på tio österbottniska pojkar för. De bodde ute i Maxmo skärgård på en ö som inte då hade vägförbindelse med fastlandet. Men avstånden hindrade dem inte från att varje lördagskväll åka på dans till fastlandet. Sommartid for de med motorbåt, en båtfärd som tog ungefär en och en halv timme oberoende av vilket målet var. Från hamnen förde en lastbil eller en taxi dem till dansplatsen. Vintertid gick de den 10 kilometer långa vägen över isen, med stövlar på fötterna och dansskorna i en ryggsäck. På landbacken väntade dem två taxibilar.

En hemresa från en söndagsdans blev speciellt mödosam för en del av gänget. Snöstormen började vina och den taxichaufför som startat senare från dansplatsen vågade inte köra över på isen vid Hellnäs sund. Det blev övernattning hemma hos taxichauffören, skjuts med häst och släde en annan väg över Kvimo sund och den sista långa sträckan över isen gick med en traktor, en Zetor, som hade en släde tillkopplad och en brädlåda på släden. I den satt pojkarna. De kom alltså hem på ett traktorsläp klockan 18 på måndags-

97

98

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

kvällen. ”Vi höll ihop”, konstaterar en av dem, ”vi tog hand om varandra och såg till att alla kom sig hem”. Det var på 1950-talet i den österbottniska skärgården.

När man jämför valen av färdmedel för den som gav sig ut på dans i Österbotten och i Västerbotten märker man att likheterna är tydliga. Det var cykel, bil med chaufför eller småningom egen bil på båda hållen. Men det finns också olikheter. Lastbil och senare buss var betydligt mer anlitade i Österbotten medan västerbottningarna flitigt rörde sig med taxi. Skillnader i topografin gör att båtarna på sina håll togs mer i användning i det skärgårdsrika Österbotten på de platser där vägförbindelser saknades. Väglösa sträckor fanns ännu in på 1960-talet i det inre av Västerbotten och ungdomarna måste färdas utgående från det. För alla var det viktigt att ta sig till mötesplatsen, dansen, oberoende av med vilket färdmedel det skedde.

Inträde Innan ungdomarna fick gå in i danslokalen gällde det för var och en att betala inträde. Sommartid togs inträde oftast innan man kom in på dansplatsens område. Vintertid betalade man inträde i tamburen i festlokalen.

I Västerbotten har det av allt att döma funnits en åldersgräns för när ungdomarna fick tillträde till danslokaler. De som sålde biljetter borde ha haft kontroll på de ungas ålder, men det var inte alltid så noggrant med den saken.

En grupp flickor betalar inträde i Karperö 1975. Handen stämplades när inträdet var betalt. Kontrollampan med det ultravioletta ljuset som lyste på stämpeln hade varit en stor nymodighet några år tidigare. Ända in på 1970-talet användes färggranna kontrollbiljetter, som ordningsmännen tog emot och delade ut allteftersom danspubliken rörde sig in och ut genom biljettkontrollen. Foto: Olle Fransholm.

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

Gränsen var 15, egentligen, men nog komme man in. (Kvinna Vb 1948)

Gränser fanns väl naturligtvis, men man försökte se äldre ut än man var. Leg förekom ju inte. Dom sa ju bara: Hur gammal är du? Dom flesta visste ju nästan hur gammal man var. (Man Vb 1929)

Jag minns det som att det berodde på hur gammal man såg ut. […] i Slagnäs, att du vet int i faan fråge man hur gammal, had dom bara tian därna i nävan så. Tack in! (Man Vb 1943)

Jag såg knappt dom som köpte biljetter, för det var en liten lucka och dom stack in näven och köpte biljetter. Det var inte min sak att bromsa någon från att köpa biljetter. För sen var det ju dom som tog emot biljetterna i nästa dörr. Och det var väl deras sak att sortera. Sen dom hade avlagt avgiften, det var ju viktigast. För oss. (Man Vb 1929)

Kutymen var att ungdomarna betalade inträde till dansplatsen och fick tillträde till kvällens alla danser.

Inträdet, kanske 50 kr, upplevdes aldrig dyrt för det var så roligt. Sen betalade min man biljetterna. Vi dansade väldigt mycket. Vi träffades på dans i Bursiljum, det var vårat ställe, det var romantiskt att få fara dit. (Kvinna Vb 1952) hade man på 1950-talet ett system med enskilda dansbiljetter som t.o.m. gav möjligheter till ett slags dansdemokrati.

Man köpte biljetter skilt för varje dans. Det var alltså pojkarna som betalade för dansen, de köpte vid inträdet ett antal, vissa flickor var fiffiga nog att likaså köpa dansbiljetter och kunde så bjuda upp. (Man Öb 1936)

Det fanns de som upplevde att inträdet var dyrt och det hände sig att det prutades på ärligheten från både föreningarnas och de dansandes sida. För föreningarna gällde det att slå vakt om lönsamheten. Det bars nämligen upp en skatt för nöjestillställningar, den s.k. nöjesskatten, i Finland fram till 1981 och i Sverige till 1963. Därför ville man från föreningarnas sida att biljetterna skulle cirkulera flera gånger för att arrangören skulle undgå skatt.

Inträde till dansen var 200 mark och nöjesskatt skulle betalas på varenda biljett. Där fuskades det nog ibland, för man skulle ju spara på kostnaderna för föreningen, men sånt är väl preskriberat idag. (Kvinna Öb 1946)

Jag betalade inträdesavgiften som alla andra. Fick en biljett i handen och visste om att man skulle återlämna biljetten oriven till ordningsmannen som stod vid dörren. Samma biljett skulle cirkulera ett antal gånger. På den tiden måste dansarrangörer betala skatt. Skatten betalades i samband

99

100

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans

På 1960-talet fick man kontrollmärken när man betalade inträde vid en danstillställning. Christer Holm har sparat kontrollmärken från sina danser i Österbotten 1963–1965. Märkena skulle på den tiden bevaras synligt under hela danskvällen. med inköpen av biljetterna från länsmanskansliet. Därför användes så få skattebiljetter som möjligt. Utsocknes fick behålla biljetterna. De kunde ju annars meddela om fusket till länsmannen i Lappfjärd. (Man Öb 1937)

Jag har ett speciellt minne av övervakning av inträdesbiljetter. Händelsen inträffade i Närpesgården en vinterkväll. Ett par ynglingar sträckte fram biljetter för avrivning, men kontrollanterna avvisade dem. Det hände att ungdomar försåg sig med extra biljetter sådana kvällar när deras uppgifter gav möjlighet till det. För att gardera sig mot dylika gratisbiljetter hade kontrollanterna den aktuella kvällen stansat ett extra hål i ena hörnet av kvällens alla biljettknippen. De framsträckta biljetterna saknade sådana hål! (Man Öb 1945)

På vissa ställen hade biljettförsäljarna ansvar för hur många personer som fick komma in. Fördelen låg oftast på föreningens sida och ordningsmakten hade ett styvt jobb att hålla pli på verksamheten.

Jag fick order att när jag satt i kassan […] och då fick jag höra ”sälj mens det går”. Och var det mycket folk då sålde man. Jag minns en gång då jag hade sålt bra många så kom polisen och fråga ”men visst håller det på att vara fullsatt”. ”Jaa, du gissa bra ”, sa jag, ”jag har bara tre biljetter kvar du”, sa jag. ”Jag förstod det”, sa han och då var jag redan uppe i 480. Jag hade nog 50–60 biljetter sålt mer än tillåtet. Vi hade biljettrulle, och det var bara på numrerna man avgjorde hur många som var sålda. Man tog ju inte en ny rulle varenda gång, utan hade man sålt 100 på en rulle där det var 300 biljetter, så fortsatte man nästa helg att sälja ur samma rulle. (Man Vb 1929)

Biljettkontrollen fanns utanför dansplatsen och den tog sig med tiden allt mer sofistikerade uttryck med stämplar och ljuskontroll. Också då gick det att slinka in utan att betala om man var lite snabb och slug.

Inträdet, vill minnas att det kunde vara 2,50 eller 3 mk. Ordningsmännen stod för över-

dans på 1950-, 1960- och

1970- talen . på väg på dans 101

vakning, hade armbindlar på sig och såg myndighetsutövande ut. (Kvinna Öb 1949)

På 1960-talet använde man ofta ett slags stämpel med vilken handen markerades när man betalt biljetten. Systemet var praktiskt eftersom man när som helst kunde gå utanför stängslet utan att få problem vid returen. Ställde man sig vid biljettluckan när det var trångt kunde man sticka in armen genom den lilla luckan för att få ovansidan av handen stämplad, utan att den flicka som skötte stämplandet märkte att det var en ”obetald” hand hon stämplade. […] Naturligtvis kunde man också krypa under stängslet, men det var mera riskfyllt. Det fanns vanligen ordningsmän som såg till att ingen ”ostämplad” kom in. (Man Öb 1949)

Via sjövägen till dansplatsen kunde båtar stanna vid bryggan och kollade att dansanta gäster betalade som alla andra som kom landvägen […] inträdet kostade ca 10 mk och man fick en stämpel på handen så att vakterna kunde kolla om man betalt.

Senare infördes en annan stämpel som kunde kollas genom att en lampa lyste på handen. (Kvinna Öb 1955) Om man upplevde att man inte hade råd att betala inträde, kunde man vänta till efter pausen. Då var biljettluckan stängd och det var fritt fram att gå in. Men då blev det inte heller så lång tid över på dansgolvet. Sen var det ju det där att man hade ju inte råd att gå jämt – det kostade nog 50–60 kronor. De hade paus vid halv tolv, och när den var slut vid 12-snåret, om det inte var fullsatt så kunde man få gå in gratis efter pausen. Så var det hyfsat väder så man kunde stå och hänga från 9 till 12, kanske sitta i nån bil nån stund och surra med folk, så hängde man där till 12 och kunde gå in och dansa den sista timmen. (Kvinna

På väg på dans i Baggböle loge, Umeå, troligen 1986. Foto: Ulf Hägglund. Västerbottens museum: Västerbottens Folkblads arkiv.

Vb 1963) När proceduren med inträdesbiljett väl var avklarad var också destinationen för dansfärden uppnådd. Då kunde dansen börja. Den var ju det egentliga målet för kvällen.