Krigstida dans i Finland

Den 30 november 1939 utbröt det krig som går under namnet vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen. Fred slöts den 13 mars 1940, men ett drygt år senare, den 25 juni 1941, började det s.k. fortsättningskriget och det pågick ända in i september 1944. I Finland fick alltså 1940-talet sin början under brinnande krig. För dem som just inlett sin ungdomstid, blivit ”storpojkar” och ”storflickor”, dvs. nyligen konfirmerats och skulle få börja dansa, innebar kriget en stor besvikelse, eftersom det blev nöjesförbud. Offentliga danstillställningar var förbjudna under vinterkriget och fortsättningskriget. Trots det kom ungdomarna på olika sätt att ordna dans. Förbudsdanserna kallades allmänt smyg- eller tjuvdanser.

Eftersom landet var mobiliserat för att försvara sig var de flesta större ungdomsföreningslokalerna upptagna för aktiviteter inom folkförsörjningen och för inkvartering av soldater. Därför måste ungdomarna finna andra lokaler att träffas i. De mindre föreningshusen, som inte låg alltför centralt, blev lämpliga samlingsplatser för smygdanser eller så spikade man ihop danslavar* i mera avlägsna byar och på dem dansades det under bar himmel. Också bondgårdarnas storstugor gick an, men de var sällan tillräckligt stora för danser, då även utbys ungdomar ofta var inbjudna. Uppgifter om var en smygdans skulle hållas kunde naturligtvis inte basuneras ut. Vanligtvis var det den s.k. djungeltelegrafen som fungerade. Detta innebar att en grupp danslystna samlades på ett visst ställe i byn och så visade det sig att det var någon som ”visste något”. Då var det bara att ställa kosan efter detta ”något”, som tyvärr ibland visade sig vara falskt. (Man Öb 1925)

Optimismen och glädjen grumlades också emellanåt av djup sorg. Någons far, någons bror eller vän hade kanske sårats eller stupat och det dämpade naturligtvis även ungdomarnas glädje. Sorgen respekterades alltid. Tidens osäkerhet och familjernas splittring satte sina spår i vardagen. Men oberoende av de yttre omständigheterna ville ungdomarna samlas och det förefaller som om dansandet hade en mycket central roll för de ungdomar som var hemma och för de frontsoldater som kom på permission.

Dans trots dansförbud Kriget innebar alltså ett hastigt slut på de vanliga danstillställningarna. För dem som nyss blivit konfirmerade och som skulle få börja dansa blev krigstidens dansförbud en stor missräkning.

På min tid var det en oskriven lag att inte börja dansa förrän man gått skriftskolan*.

Jag gick i skriftskolan 1939–1940, alltså när vinterkriget bröt ut. Då blev det inget dansande och jag som bara väntat på att få börja dansa. (Kvinna Öb 1924)

Men vartefter tiden gick och kriget såg ut att bli långvarigt började ungdomarna runtom i byarna alltmer trotsa dansförbudet och arrangera smygdanser.

Midsommaren 1941 förbjöds alla dansarrangemang genom ett regeringsbeslut på nytt. Men ungdomen ville träffas och ordnade trots förbudet en midsommardans i Västervik. Just då man kommit igång med dansen kom en patrull från skyddskåren* och sa att nu är det slut. Sådana abrupta slut var vanliga under krigsåren. Dansandet mattades av under sommaren och hösten 1941 men på våren 1942 började man åter regelbundet gå på tjuvdans. (Man Öb 1923)

Även om nöjestillställningar och danser var förbjudna väntade ungdomarna på lördagskvällen. Det skulle ordnas det som kallades stugdans, tjuvdans eller smygdans i bygden och nu gick ryktet.

Under de första månaderna av fortsättningskriget tog man dansförbudet på allvar och inga nöjestillställningar förekom. Ungdomarna i Kuckos ordnade ibland stugdanser också under den tiden. Stugdanserna ordnades främst i en gård. Där fanns dels utrymme att dansa, dels hade husbondfolket förståelse för ungdomar-

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland 17

nas behov av glädje och omväxling. Budet gick också till Kalapää som ligger 4 km från Kuckos. En av Kalapääpojkarna hade en grammofon som han bar med sig på ryggen, och det var till musik från den grammofonen man sedan trådde dansen. (Kvinna Öb 1924)

Elis Krooks och Harry Sandås från Lotlax i Vörå var skickliga spelmän. Duon ställde ofta upp också när det ordnades smygdanser i trakten under krigstid. Foto: Erik Hägglund. Österbottens traditionsarkiv.

18

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland

I Tjärlax under kriget blev det mest dans i den s.k. Lillskolan, som användes som mangelhus. Vintertid kunde man värma sig och få ljus från en vedbrasa. Ibland skymtade månen in från öster. Fönstren var övertäckta, kriget krävde ju det. Byns äldre var medvetna om smygdansen, men ingen ingrep. (Man Öb 1930) För musiken svarade ibland en dragspelare eller en fiolspelman plus en dragspelare. I värsta fall – det vill säga om ingen spelman infann sig – fick de dansande nöja sig med grammofonmusik. Eldrivna grammofoner hade redan i slutet av 1930-talet anskaffats av vissa ungdomsföreningar. (Man Öb 1925) der var uppenbar fungerade ändå de krigstida

Inga Stenlund (g. Kaskimäki) till vänster och Hildur Boström (g. Sebbas) någon gång på 1940-talet, under krigstiden, här på väg på dans från Härkmeri till Ömossa ungdomslokal. Sommartid cyklade de, vintertid åkte de sparkstötting. Privat foto.

danserna.

Största delen av den manliga befolkningen i ”rätt ålder” låg inkallad. De enda danskavaljerer, som stod till buds var unga pojkar, som ännu inte hunnit bli inkallade* och ungkarlar och änklingar, som var för gamla för tjänstgöring. En tredje grupp var män som befriats från krigstjänst. Att kvinnoöverskottet var stort var naturligt. Det jämnade ändå ut sig på något sätt, eftersom flickor som ”följde visst” dvs. hade sin ”friare”* eller fästman ute vid fronten satt hemma på lördagskvällarna. (Kvinna Öb 1924)

Småningom blev det ändå tillåtet att dansa som avslutning på olika programkvällar, s.k. soaréer, och på fester för soldater på permission. På bröllopen dansades det också. Där deltog ungdomarna ibland som golvstandare*.

Färden till och från dansen På 1930- och 1940-talen var färden till och från dansplatserna ofta en utmaning. Allmänna transportmedel fanns inte och privata bilar fanns det egentligen inte heller förutom i något enstaka hushåll. Oftast cyklade ungdomarna. På vintern gick de till fots eller så använde de sparkstötting om föret var gott. Hästskjuts var också tänkbar om hästägaren gav sitt löfte. De långsamma kommunikationsmedel som ungdomarna hade tillgång till gjorde att de inte kunde åka särskilt långt. De skulle ju också hem på natten, för det mesta. Några informanter berättar:

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland 19

Till dansplatserna tog vi oss cyklande och oftast gående på vintern. En gång fick vi hästskjuts till Keskis med en ”friianpåjk” men vi fick sedan ta oss hem för egen maskin. Det hände också att en av flickorna, som tillsammans med sin mor hade ansvar för familjens jordbruk, fick ta häst och släde och ge de andra ungdomarna i byn skjuts. […] Jag har enbart stämningsfulla och glada minnen att berätta om färderna till och från danserna. Den positiva attityden avspeglas bäst i en replik som en av mina kamrater fällde när vi lämnade Kuckos på väg mot Kovik en smällkall vinterkväll: ”Jag har bara siden. Jag har bara siden. Men fryser jag ihjäl, så fryser jag ihjäl!” (Kvinna Öb 1924)

Cykeln, med den åkte vi vart som helst, hur dålig vägen än var, vi skulle ju fram för att dansa. Otaliga resor gjorde vi i glada sällskap, hela natten låg ju framför oss. […] Det hände också att vi vandrade i klungor till dansen i våra grannbyar, för dåförtiden fanns det många ungdomar i varje hus. Dessutom blev vi ännu fler då karelarna* anlände på hösten 1944. (Man Öb 1927) I slutet av 1940-talet började man då och då använda bil om man lyckades få tag på bensin. Då var det bara fråga om hur många ungdomar man lyckades packa in i bilen. Flickorna som var mindre i omfång kunde alltid sitta i famnen. Ibland for man också med lastbil eller kombinerade bussar, där halva bussen var inredd och resten av utrymmet var avsett för transport av olika varor, djur och sand. Sedan kom vanliga bussar. De var ofta fullpackade, så en del ungdomar kravlade sig upp på taket eller hängde på kofångaren bakpå bussen. Först på 1950-talet började det finnas tillgång till taxibilar. (Man Öb 1927)

Under tiden med nöjesförbud var även sluttidpunkten för danstillställningen diffus. Danserna kunde börja mycket sent eller arrangeras till och med på en eftermiddag. Men i och med fredsslutet stabiliserades förhållandena, nöjesförbudet luckrades upp och danserna började kl. 20.00 och slutade kl. 24.00. Då skulle danslokalerna vara tömda och ungdomarna begav sig iväg hem, antingen med

samma grupp som de kommit dit med eller

Kimoungdomar skulle till Storsved på dans midsommartid 1947. Huset som syns bakom bilen är Oravais Hotell. Bilen är en Ford av 1937 års modell och ägdes av Sven Mannil. Gengasrenaren framtill på bilen var av märket Imbert. Fotot tillhör Sven Mannil.

20

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland

också fick flickan kanske följe av en nyfunnen friare. För pojken kunde det innebära otaliga kilometrar extra.

Klädsel och frisyr Det var brist på det mesta under krigstiden och det var ett problem för många ungdomar. De hade ju en längtan att klä upp sig och göra sig fina inför dansen. Den som hade släktingar i Amerika eller Sverige kunde ibland få ett efterlängtat paket med använda kläder eller något tyg. Vilken lycka för en ung flicka om det också råkade finnas med ett par nylonstrumpor! Men informanternas texter talar oftast om surrogat och enkelhet i klädseln.

Liksom idag förberedde sig ungdomen för danstillfällena på 1940-talet. Kläderna var ofta ett problem. Det fanns inte färdiga kläder och inte heller tyg att köpa utan mammorna sprättade, vände och sydde om gamla kläder och lappade och lagade byxor och jackor. (Man Öb 1927)

Frisyren måste också vara i skick. Håret måste tvättas på något sätt, ibland med hemkokt tvål och sedan skulle det rullas på papiljotter eller hårrullar. (Kvinna Öb 1926)

Byteshandel var inte främmande för den som hade varor att byta till sig något med.

Till dansen skulle pojkarna vara uppklädda i kostym, paletå och hatt och på vintrarna pälsmössa. Då jag skulle gifta mig hade jag bara en kostym från 1938. Men lägligt nog kom det en annons i tidningen att någon ville byta till sig vetemjöl mot en smoking. Turligt nog hade jag vetemjöl och på så sätt kunde jag byta till mig en smoking mot 40 kg vetemjöl. (Man Öb 1923)

Krigstidens material var inte så hållbara och det kunde leda till obehagliga överraskningar.

Rökiöpojkarna for till Komossa på cykel till dansen. Det var strax efter kriget. En av pojkarna hade köpt nya byxor av cillatyg* och verkade riktigt ”uppdressad” och fin. Pojkarna överraskades av regn och blev våta med den påföljden att pojken med de nya byxorna fick ett hål i byxbaken. När de var framme i Komossa blev han tvungen att sitta på bänken hela kvällen. (Man Öb 1933)

Kulturella influenser utifrån Radion var en viktig underhållningsproducent under krigsåren men den hade också stor betydelse för att förmedla nyheter och för att ge annan information. I Svenska Österbotten blev Sveriges Radio viktig. Synnerligen intressant blev det då man kunde börja ratta in sändningarna från Stockholm och Motala och lyssna på program med önskelåtar. Också litteraturen spelade en viktig roll som förströelse och böckerna sålde rekordartat under krigsåren. Småningom öppnades även biografer och caféer. Vid sidan om dansandet tyckte ungdomarna om att gå på bio.

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland 21

Efter bion gick ungdomarna till caféet på en pilsner. Jag och de övriga pojkarna hade lov av föräldrarna att köpa en pilsner. Vi ungdomar köpte våra pilsnerflaskor, drack dem och cyklade sedan hem. (Man Öb 1927)

Bland flickorna var filmen Dimmornas bro särskilt populär. Den hade den sedermera omtyckta ”Godnattvalsen” som signatur. Under krigsåren var det ofta radiomusiken som blev tongivande för vad folket och ungdomarna tyckte om. Det var likartad musik både i fältradion* och i Rundradion. Nu blev tangon en verklig sällskapsdans vid sidan av vals och foxtrot. Och i radion ljöd smäktande tangomusik, ofta i moll. Musiken varierades med någon vals ibland som t.ex. ”Konvaljens avsked”, som sedan också blev en populär brudvals.

Populära danser Nästan alla informanter som dansade på 1940-talet anger tangon som den viktigaste dansen. Därnäst kom vals och foxtrot. Danskvällen inleddes oftast med en sugande vals och likaså avslutades kvällen med en vals, då ofta av det vemodiga slaget. Någon nämner även menuetten* som sin favoritdans. Den kunde danspubliken t.o.m. kräva att få dansa. Då ett par ställde upp sig för menuett och andra par anslöt sig, måste musikerna spela menuett. Missnöjet blev stort, när nyare tiders orkestrar inte kunde spela menuett, berättar en österbottnisk man (f. 1926).

Det var vanligt att flickor hade sånghäften där de skrev in populära sångtexter. Men det fanns också pojkar som hade sådana häften. Under militärtjänstgöringen vid Åbo kasern skrev Runar Thors i sitt häfte «Sånger och Minnen Från Militärtiden 1940 + 41». Där finns sånger, minnesverser, teckningar och schlagrar, bl.a. den populära tangon «Zegenar gossen» som egentligen heter «Zigenaren» och bygger på en ungersk folkmelodi.

Ungdomarna dansade mest vals, tango, foxtrot, schottis och några ungdomar

22

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland

kunde dessutom polka. Och Oravaisborna hade sin menuett medan Vöråborna hade Vöråmenuetten. (Man Öb 1927)

Det är tydligt att menuetten som allmän dans var inne i ett brytningsskede vid den här tiden. Menuetten som ursprungligen kom från franska hovet dansades i Sverige och Finland redan på 1700-talet. I Svenskfinland* har den dansats långt in på 1900-talet dels som ceremonidans vid bröllop och dels vid allmänna danser. Särskilt starkt har menuetten levt kvar i Österbotten, i bl.a. Vörå, Oravais, Jeppo, Munsala, Esse, Lappfjärd och Tjöck.

Forskaren Gunnel Biskop hänvisar i en artikel till en informant från Oravais (f. 1923) som berättar att det i hans ungdom spelades två till tre menuetter på vanliga danstillställningar. Småningom blev antalet menuetter mindre eftersom orkestrarna inte längre kunde eller ville spela menuett. Enligt informanten hörde det till ”grundutbildningen” att kunna dansa vals, schottis, polka och menuett. Menuett lärde man sig genom att se på kunniga dansare och helt enkelt börja dansa. På bröllop ställde sig barn sist i ledet av dansande för att lära sig. Och en informant berättar att barnen under hans skoltid övade menuett på rasterna. (Man Öb 1926)

Synen på dansen Trots att 1940-talet inte var något muntert årtionde för landet verkar det som om informanterna har många ljusa och verkligt glada minnen från den tiden och inställningen till dansen har genomgående varit positiv. Dansen gav möjlighet till samvaro. Den gav möjlighet till nya bekantskaper och i synnerhet på landsbygden hittade de flesta ungdomar sin livskamrat just på en danstillställning.

Danserna var utmärkta ställen för pojkar att få kontakt med flickor – det var träffpunkter för ungdomar utan vuxna. Och genom ungdomsföreningsverksamheten och dansen fick de pojkar som återvände från fronten en viss rehabilitering. Tyvärr tog nog någon pojke till flaskan också som bedövning för sina hemska upplevelser vid fronten. (Man Öb 1923)

Många ungdomar såg dansen som glädjen och höjdpunkten i tillvaron. Det berättar flera informanter om på olika sätt.

För mig är det kontakten med andra ungdomar, gemenskapen med kamraterna, de uppvaktande pojkarna, spänningen i det rituella och sociala spelet som främst gett dansen dess innehåll. Att ”stå sig sjå”, bli uppbjuden helst till alla danser, är väl det viktigaste för en flicka som tycker om att dansa. För så var det med dansandet att den som blev uppbjuden av en och två blev uppbjuden av flera, medan den som blev sittande från början blev panelhöna den kvällen och kanske under hela ungdomstiden. (Kvinna Öb 1924)

Även pojkarna tyckte om att dansa och många beskriver dansen mycket passionerat.

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland

Redan under första danskvällen trivdes jag. Jag njöt av att dansa. Jag fick flera damernas, vilket naturligtvis stärkte mitt självförtroende otroligt, eftersom det inte var så vanligt att flickorna bjöd upp ”nypojkar”. Från första veckan efter konfirmationen, midsommaren 1940, dansade jag varenda vecka både lördag och söndag. Mitt första år på dansgolvet brukar jag jämföra med ”Hon dansade en sommar”, för lika intensivt som personerna där levde jag och lika hastigt tog äventyret slut. I september 1941 blev jag inkallad [till krigstjänst]. (Man Öb 1922)

För många ungdomar var dansandet en självklarhet efter skriftskolan. De flesta föräldrar samtyckte också till det och många uppmuntrade sina barn att börja dansa. De ansåg att dansandet höll ungdomarna aktiva, gav gemenskap och höll dem borta från flaskan. Det gällde framför allt pojkar, eftersom det var sällsynt att flickor drack på den tiden. Den sociala kontrollen var sträng och ingen flicka ville bli utskämd. Sedan hände det sig naturligtvis också att man i religiösa hem inte alltid såg med blida ögon på dansandet.

Min kusin hörde till Kyrkans Ungdom* och de fick inte dansa. Så jag beslöt att inte höra till KU för då skulle jag inte ha fått dansa. (Kvinna Öb 1924)

Tyvärr fanns nog en viss spänning mellan ungdomsföreningsarbetet och Kyrkans Ungdom. Min mor och far tyckte nog inte om då vi for på dans men min bror och jag, vi bara for och saken diskuterades inte desto mera följande dag. (Man Öb 1923)

Det var inte bara Kyrkans Ungdom som hade en avståndstagande attityd till dansen. Också andra väckelserörelser och frikyrkorna visade samma grundinställning. Men på vissa orter började den evangelisk-lutherska kyrkan och ungdomsföreningarna samarbeta redan på 1940-talet för att nå ungdomarna.

Efter krigsslutet Då det blev fred togs hemvändande soldater emot med olika festligheter. I boken Aktiviteter på hemmafronten i Korsholm under krigsåren skriver inventeringsgruppen: ”Efter hemförlovningen av frontsoldaterna ordnades hemförlovningsfester i så gott som alla byar i Korsholm. Idrotts-, kultur- och festverksamheten återupptogs i föreningarna. Nöjes- och dansverksamheten var synnerligen omfattande under mellankrigstiden. I Gerby inbjöds alla hemvändande frontmän på hemförlovningsfest med särskild biljett.”

Efter kriget behövde ungdomsföreningslivet ny inspiration. Svenska folkskolans vänner rf. [registrerad förening] startade en intensiv kampanj inom ungdomsföreningarna i Österbotten genom att ordna kurser, som gav ungdomarna kunskap i hur man leder en förening, i mötesteknik och bokföring. Många ungdomar som fungerade som ordförande i ungdomsföreningarna upplevde ändå arbetet som tungt och arbetsdrygt.

23

24

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland

Föreningshuset i Kovik. Danserna i Kovik drog mycket stor publik i slutet av 1940-talet och under krigsåren ordnades en del smygdanser där. Foto: Erik Hägglund. Österbottens traditionsarkiv. Det var ibland svårt att få tillräckligt med frivilliga att delta i uppvärmningen av lokalen inför lördagsdansen. På ledig tid skulle också veden huggas, sågas, klyvas och köras till danslokalen. Ved fick man oftast hugga på byns samfällda mark. På den tiden var lördagar vanliga arbetsdagar och därför var det också ont om tid med att hinna få lokalen uppvärmd till kvällsdansen. (Man Öb 1923)

Nöjesskatten som införts 1928 i Finland var ett ekonomiskt problem för ungdomsföreningarna och sätten att kringgå bestämmelserna var många.

Redan 1928 hade nöjesskatt införts och den skatten upplevdes som tung av ungdomsföreningarna. Det såldes helt korrekt inköpta skattebiljetter som inträdesbiljetter. Men eftersom skattebiljetterna kostade för föreningen kringgick eller kanske minimerade man skatten genom att sälja samma biljett flera gånger. Det gick till så att då bekanta ungdomar kom med inträdesbiljetten rev ordningsmännen inte av kontrolldelen utan tog emot hela biljetten och förde den sedan tillbaka till kassan för omförsäljning. Denna skatt kunde man också kringgå genom att inleda danskvällen med ett program, kanske en teaterföreställning eller ett föredrag med sång- och musikinslag. Kvällssoarén som den kallades avslutades med en och en halv timmes dans. Nöjesskatten avskaffades 1981.

(Man Öb 1927) Krigstidens knapphet satte också sina spår i vad som serverades.

Under pausen såldes möjligen lemonad*. Kafferansoneringen var ännu i kraft under fyrtiotalet och tillgången till vetemjöl var begränsad. Därför serverades varken kaffe eller bullar under 1940-talsdanserna. (Man Öb 1923)

Under senare delen av 1944 arrangerades ”välkomstfester” för hemvändande soldater. Då kunde festen avslutas med en timmes dans. I annonsen kunde man också sända en direkt uppmaning till besökarna som t.ex. socker medtages. (Man Öb 1929)

En ny dansglädje Krigsslutet innebar nya förhållanden och nya villkor för de ungdomar som hade upp-

dans på 1940- talet . krigstida dans i finland

levt den krigstida dansen. Efter kriget bildades många nya orkestrar i Österbotten och intensiteten i dansen blev ännu mer påtaglig. Skickliga orkestrar kunde väcka stor beundran bland ungdomarna. De som hade dansat före kriget gladde sig över att det mesta hade återgått till det normala. För dem som aldrig hade upplevt annat än krigstida dans var nyordningen omvälvande.

Danskvällen framom alla andra tilldrog sig i Rökiö i Bläckhornet hösten 1944. Då var kriget slut och soldaterna hade blivit hemförlovade. Det var alltså fullt med pojkar på dansgolvet. Först tre år efter att jag blivit konfirmerad fick jag vara med om riktig dans, där danskavaljererna var lika många som de danslystna flickorna. Det var obeskrivligt roligt och jag tyckte det var rent otroligt att det faktiskt kunde finnas så många pojkar på dans samtidigt. (Kvinna Öb 1924)

Så kom då den minnesvärda kvällen när jag fick återvända till ungdomsdansen i hemtrakten. Det var dans i Kovik och Columbia spelade. Ungdomslokalen låg på en hög backe och när jag gick uppför backen hörde jag tonerna av ”Under takåsarna i Paris”. Upplevelsen var obeskrivlig och oförglömlig. (Man Öb 1922)

I början av september 1944 hade de finska och ryska vapnen tystnat och i november samma år hemförlovades den finska armén. Men krigets trådar sträckte sig långt in i framtiden.

25