Krigstida dans i Finland Den 30 november 1939 utbröt det krig som går under namnet vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen. Fred slöts den 13 mars 1940, men ett drygt år senare, den 25 juni 1941, började det s.k. fortsättningskriget och det pågick ända in i september 1944. I Finland fick alltså 1940-talet sin början under brinnande krig. För dem som just inlett sin ungdomstid, blivit ”storpojkar” och ”storflickor”, dvs. nyligen konfirmerats och skulle få börja dansa, innebar kriget en stor besvikelse, eftersom det blev nöjesförbud. Offentliga danstillställningar var förbjudna under vinterkriget och fortsättningskriget. Trots det kom ungdomarna på olika sätt att ordna dans. Förbudsdanserna kallades allmänt smyg- eller tjuvdanser. Eftersom landet var mobiliserat för att försvara sig var de flesta större ungdomsföre ningslokalerna upptagna för aktiviteter inom folkförsörjningen och för inkvartering av soldater. Därför måste ungdomarna finna andra lokaler att träffas i. De mindre före ningshusen, som inte låg alltför centralt, blev lämpliga samlingsplatser för smygdanser eller så spikade man ihop danslavar* i mera avlägsna byar och på dem dansades det under bar himmel. Också bondgårdarnas storstugor gick an, men de var sällan tillräckligt stora för danser, då även utbys ungdomar ofta var inbjudna.
Uppgifter om var en smygdans skulle hållas kunde naturligtvis inte basuneras ut. Vanligtvis var det den s.k. djungeltelegrafen som fungerade. Detta innebar att en grupp danslystna samlades på ett visst ställe i byn och så visade det sig att det var någon som ”visste något”. Då var det bara att ställa kosan efter detta ”något”, som tyvärr ibland visade sig vara falskt. (Man Öb 1925) Optimismen och glädjen grumlades också emellanåt av djup sorg. Någons far, någons bror eller vän hade kanske sårats eller stupat och det dämpade naturligtvis även ungdomarnas glädje. Sorgen respekterades alltid. Tidens osäkerhet och familjernas splittring satte sina spår i vardagen. Men oberoende av de yttre omständigheterna ville ungdomarna samlas och det förefaller som om dansandet hade en mycket central roll för de ungdomar som var hemma och för de frontsoldater som kom på permission.
Dans trots dansförbud Kriget innebar alltså ett hastigt slut på de vanliga danstillställningarna. För dem som nyss blivit konfirmerade och som skulle få börja dansa blev krigstidens dansförbud en stor missräkning. På min tid var det en oskriven lag att inte börja dansa förrän man gått skriftskolan*.
