Dansminnen

bottniska studier 1 Margareta Södergård Asta Burvall Marianne Nordman Staffan Lundmark Alice Lillas

Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal

bottniska studier 1

Svensk-Österbottniska Samfundet r.f., vars hemort är Vasa, grundades 1920 för att främja svensk kultur och särskilt vetenskap, litteratur och konst i svenska Österbotten. Samfundet för­ verkligar sitt syfte genom att understöda studier och forskning samt litterär och konstnärlig verksamhet.

Svensk­Österbottniska Samfundets grundare, konsul Harry Schauman, bildade år 1928 en stiftelse i syfte att stödja samfundet. Förutom det bidrag Harry Schaumans Stiftelse årligen ställer till samfundets förfogande delar samfun­ det ut medel ur egna eller förvaltade fonder.

bottniska studier 1

I Dansminnen. Ungdomsdanserna i Österbo 1970­tal förenas två projekt i ett. I Väster des åren 2008–2011 två separata studier fokuserades. När Svensk-Österbottniska Kungl.

Skytteanska Samfundet teanska Samfundet i Umeå beslöt att ge lig skriftserie med namnet Bottniska studi Målsättning om Kvarken som ett av temana. I Dansm Samfundet, grundat 1956, som fått sitt namn och Västerbotten från 1940­tal till 1970­tal ses till minne av den om Norrlands andliga odling som en social umgängesform, som nöje o högt förtjänte Johan Skytte, riksråd, guvernör viktig identitetsskapande En centr och president, har till uppgift att stödjafaktor. och en den regional och folklig tradition. Öste främjaav såväl vetenskapliga forskningen detandliga avseendet eni naturlig givande bet som den odlingen allmänhet och i Norr­ land genom

Boken bygger på enkätstudier och nedskr

• att utgöra ett stödorgan för i Norrland befint­ intervjuer i Västerbotten.

Den tar avstam liga och tillkommande institutioner och organ tidandliga och finsk krigstid, på den odlingens områdemen har tyngdpunk

dansaktiviteter. Boken tar upp vad man

• att i Norrland anordna föredrag och föreläs­ förberedde sig ämnen för den, hur de betedde si ningar i vetenskapliga

när musiken klingat ut för kvällen. Boke

• att i sina handlingar befordra framstående och andra historier som också de blivit en vetenskapliga verk till trycket, samt att även annorledes stödja vetenskaplig forskning, sär­ Och hur är det med likheter och skillnade skilt sådan av norrländskt intresse

niska dansminnena? Den frågan ger boke

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 69

Skrifter

ISSN 0560-2416

ISBN 97

D E MO

ISBN 978-91-86438-48-7

ISSN 04

D

Margareta Södergård, Asta Burvall, Marianne Nordman, Staffan Lundmark och Alice Lillas

Dansminnen Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal

Bottniska studier 1

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 72

Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 69

ISSN 0473-8063

ISSN 0560-2416

ISBN 978-952-69130-2-5

978-91-89244-00-9 © Utgivarna Grafisk form och omslag: Crealio Design, Ove Lillas

Förord Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, skaldade i tiderna Rudyard Kipling. Han avsåg definitivt inte Kvarken-regionen. Här har nämligen havet förenat. Men mera än så. En gemensam historia, liknande samhällsstrukturer och kulturer och, inte minst, vårt svenska språk har förenat Österbotten och Västerbotten.

Men perspektiven är och har varit olika. Att Västerbotten ligger på Sveriges östkust och Ös­ ter­botten på Finlands västkust visar ju på detta. Det kunde ju ha varit tvärtom. Men i SverigeFinland fanns Bottniska viken i mitten. Österbotten och i synnerhet svensktalande Österbotten har länge varit beroende av Sverige, ekonomiskt och kulturellt, medan Västerbotten inte haft samma behov av kontaktytor österut. Ändå finns det så uppenbara likheter områdena emellan.

Systerakademierna Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa (1920–) och Kungl. Skytteans­ ka Samfundet (1956–) i Umeå har nästan identiska syften, att stödja vetenskap och forskning med regional förankring, inte minst som motpoler till starka centra söderut i huvudstadsregionerna.

Den vetenskapliga forskning som i dag bedrivs i Umeå och i Vasa är omfattande och mångfasetterad. Det finns en del beröringspunkter och även en del gemensamma projekt, men de är trots allt relativt få. Det finns dock en samlad kunskap om våra regioner inom humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap.

De båda akademierna beslöt våren 2010 att mera målmedvetet som institutioner samarbeta genom att i tematiska häften, i mer populärvetenskaplig form, presentera och jämföra våra regioner. När processen väl kom igång tenderade emellertid häftena att bli hela böcker, varav den första nu är klar.

Skriftserien Bottniska studier utmynnar inte endast i ett antal publikationer utan skapar även nätverk av forskare inom olika discipliner vid de olika universitetsmiljöerna vid Kvarken. Detta finner vi vara av stor strategisk betydelse för våra akademier och lärosäten, och vara något som dessutom pekar framåt.

För att travestera Kipling kan vi nu säga: Öst är öst, och väst är väst, och nu möts de två!

Umeå och Vasa, i december 2014 Lars-Erik Edlund Preses Kungl. Skytteanska Samfundet

Kjell Herberts Preses Svensk-Österbottniska Samfundet

Innehåll Två projekt blir ett

6

Dans på 1940-talet

10

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

......... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Beredskapstid och dans i Sverige

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10

Fakta: Danslokaler i Västerbotten

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14

Krigstida dans i Finland

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16

Fakta: Ungdomsföreningsrörelsen

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Dans på 1950-, 1960- och 1970-talen

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

26 28

Dansen i de ungas och i andras ögon

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

28

Fakta: Kvällar med dansförbud

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

50

Förberedelser för dansen

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

54

På väg på dans

......... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

86

På dansgolvet

102

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Dansen sedd från estraden

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

128

Utanför dansgolvet

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

136

Kvällens sista dans – och sen?

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

144

Dansens betydelse

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

154

Dans och gränser

.... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

166

Skrönor och andra historier

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

180

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

190

Eftertankar

Fakta: Danslokaler i Österbotten

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

192

Ordförklaringar

............. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

194

Litteratur

....................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

197

Skribenterna

................. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

199

Två projekt blir ett Att fara på dans, att vara på dans och att ta sig hem från dansen – allt detta har väckt drömmar, känslor och tankar som blivit till ord hos ungdomar generation efter generation. Men det som har funnits i ungdomarnas samtal och muntliga berättelser bleknar lätt bort med åren. Om inget tas till vara kommer dansminnena att bli en bortglömd del av den regionala folkkulturen. En medvetenhet om detta uppstod nästan samtidigt på båda sidor om Kvarken, i Västerbotten och i Österbotten. På båda hållen genomförde man 2008– 2011, helt oberoende av varandra, dokumentationer av dansminnen. När de två parterna blev medvetna om varandras arbete, skapades en kontakt mellan regionerna. Det visade sig att mycket av det som informanterna berättade på båda sidor om Kvarken var likadant eller påminde mycket om vartannat. Men visst fanns det skillnader också. Allt detta gav impuls till föreliggande studie.

Hur fick då dokumentationen sin början och hur förlöpte den i de två regionerna i Sverige och i Finland?

Skellefteå museum i Västerbotten bestämde sig för att under åren 2008–2009 dokumentera det som man i Sverige i dagligt tal kal­ lar sällskapsdans. Från museets sida konstaterade man att det länge varit tyst om denna sociala verksamhet men att det ändå var en

aktivitet som var populär och att en dokumentation kunde vara mycket givande.

Dokumentationen gjordes under berättarkaféer, vid dansbesök och genom dansplatsinventering. Genom berättarkaféerna ville man få tag på människor som kunde vara lämpliga att intervjua mer ingående. Kaféerna hölls på olika håll i de tre kommunerna Skellefteå, Norsjö och Malå, som är Skellefteå museums ansvarsområde. Det visade sig att berättarkaféerna var en god form att skapa kontakt med informanter, även om det var svårt att nå ungdomar. Samtalen vid berättarkaféerna spelades in och utgjorde en bas för dokumentationen.

Dansbesöken gav direktkontakt med dans­ arrangörer och ledtrådar till personer som senare kunde intervjuas. Dansplatsinventeringen åter gav bl.a. en uppfattning om hur tätt det var mellan dansplatserna förr i tiden, om vilka sommardansbanor och vinterdansplatser som fanns då. Inventeringen gav naturligtvis också uppgifter om dansplatserna i dag.

Dokumentationsgruppen ordnade 11 berättarkaféer och gjorde 34 intervjuer.

Målet med den västerbottniska dokumentationen var att skildra det sociala spelet på dansgolvet, att studera förändringen av dansens betydelse från 1950-talet fram till i dag

och att samtidigt se vart dansen är på väg: vilka dansar i dag och hur kommer det att gå för dansen som företeelse i framtiden. På samma gång ville man samla in människors dansminnen från både förr och nu. Perspektivet var alltså långt och spände över närmare 60 år av dansaktivitet. Det insamlade materialet användes i utställningen ”Får jag lov?” som öppnades på museet i Skellefteå den 22 november 2009. Materialet utgör också i huvudsak basen för Asta Burvalls artikel ”Minnen av dans.

Handsvett, slagsmål och romantik” som ingår i temanumret ”I afton dans” i tidskriften Västerbotten 4/09.

Ungefär samtidigt som allt detta hände på den västerbottniska sidan om Kvarken kom det österbottniska dansprojektet i gång men på ett annat sätt och under andra premisser. Margareta Södergård hade under många år haft en idé om att dokumentera minnen från ungdomsdanserna på den österbottniska landsbygden. Det kändes som ett viktigt tema, eftersom det är flera generationer av österbottningar som dansat och det var angeläget att teckna ner deras dansminnen medan det ännu var tid. Hösten 2009 tog hon kontakt med tre andra kvinnor och tillsammans beslöt de att skapa en arbetsgrupp som skulle ta sig an dokumentationsuppgiften. Medlemmarna i gruppen har vitt skilda bakgrunder men en gemensam nämnare i dans och dansmusik. Margareta Södergård är lektor i modersmålets didaktik vid Åbo Akademis enhet i Jakobstad, Marianne Nordman är professor emerita i svenska språket vid Vasa universitet, Alice Lillas är rektor emerita vid Korsholms

dansminnen

vuxeninstitut och Anna-Maria Nordman har skrivit sin doktorsavhandling i musikvetenskap vid Åbo Akademi.

Den österbottniska arbetsgruppen höll sitt första möte i januari 2010 och satte då i gång med det projekt som skulle handla om minnen från ungdomsdanserna i Svenska Ös­ terbotten under 1950-, 1960- och 1970-talen.

Gruppen bestämde sig för att låta personer som dansat under de tre decennierna berätta om sina upplevelser och danserfarenheter. Den första utmaningen var att få kontakt med personer som var villiga att dela med sig av sina minnen. Därför inleddes projektet på två olika sätt.

Den ena metoden gick ut på att utarbeta en enkät som hugade informanter fick besvara.

I enkäten användes benämningen ungdomsdans för att göra en tydlig åtskillnad mot senare tiders mogendans och gammaldans i Österbotten. Enkäten tog upp åtta olika temaområden för att inspirera informanterna att berätta om sitt dansande: Före dansen, Färden till dansen, Dansplatsen och praktiska arrangemang, Dansen, Dansmusiken, Efter dansen, Dansens betydelse och Ditt bästa/värsta minne. En del av informanterna besvarade enkäten fråga för fråga, men många skrev sina egna berättelser och fokuserade på någon enstaka punkt i enkäten eller berättade bredare om helheten. Intresset för enkäten var stort och massmedierna hjälpte välvilligt till med att sprida information om den.

Den primära avsikten var att fokusera på 1950-, 1960- och 1970-talen men också de

7

8

dansminnen

som dansade under krigstiden på 1940-talet insåg vikten av att deras minnen togs till vara och hörde av sig i samband med materialinsamlingen. Även deras berättelser togs tacksamt emot av gruppen. Det finns ju inte några absoluta gränser mellan de olika årtiondena och det är intressant att se hur krigstidens förhållanden har sina verkningar en god bit in på 1950-talet.

Den andra insamlingsmetoden gick ut på att vidtala skribenter som kunde tänka sig att bidra med en längre text. Gruppmedlemmarna kontaktade personer som de visste att hade rört sig flitigt på de österbottniska dansgolven under den aktuella tiden. Det var viktigt att skapa bredd i materialet och att få med informanter från olika tidsperioder och från olika regioner i Österbotten. Dessutom innebar det en möjlighet att engagera både kvinnor och män bland informanterna. Sammanlagt 102 informanter deltog i materialinsamlingen och dessutom bistod 23 personer gruppen med fotografier och andra illustrationer.

Resultaten av dokumentationen publicerades i boken Och dansen den går. Minnen från den österbottniska ungdomsdansen på 1950-, 1960och 1970-talen (320 s.) som kom ut på förlaget Scriptum i oktober 2011.

För arbetet med studien om dansminnen på båda sidor om Kvarken knöts kontakter mellan å ena sidan etnologen Asta Burvall, Skellefteå museum, och forskningsarkivarien Staffan Lundmark vid Dialekt-, ortnamnsoch folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) och å andra sidan den österbottniska arbetsgrupp som består av Margareta Södergård, Mari-

anne Nordman och Alice Lillas. Parterna har kommit samman till fem arbetsmöten och utgående från det material som vardera parten ursprungligen samlat in har de utarbetat den nu aktuella studien. Även om de enskilda avsnitten har sina egna skribenter har gruppmedlemmarna läst, kommenterat och diskuterat samtliga texter. Också fil.dr Anna-Maria Nordman och arkivarie Lisa Södergård har gett viktiga kommentarer om manuskriptet.

Utgångsmaterialet, som samlades in på olika håll och på olika sätt, har använts i beskrivningarna och har så långt möjligt anpassats till den gemensamma publikationen.

De muntliga intervjuerna i Västerbotten har gett en annan typ av språklig utformning i exemplen än det skriftliga materialet från Ös­ terbotten. Det får läsarna acceptera. För att markera var informanterna hör hemma har skribenterna använt sig av markörerna Vb för Västerbotten och Öb för Österbotten. Dessu­ tom har informantens födelseår angetts, eftersom detta har betydelse för hur berättelserna placerar sig tidsmässigt. Ett citat av en kvinna från Västerbotten född 1943 får alltså markeringen (Kvinna Vb 1943).

Ibland innehåller texten och exemplen ord för fenomen som är klart regionala och som kräver en närmare förklaring eller definition.

Sådana ord markeras i texten med * vilket anger att ordet finns definierat eller förklarat i förteckningen ”Ordförklaringar” i slutet av boken. Dialektala drag får också bevara lokalfärgen i en del av exemplen. I några fall har det känts viktigt att redogöra mer noggrant för företeelser som är speciella eller mer frekventa

på den ena sidan av Kvarken än på den andra.

Därför har också ett antal faktarutor utarbetats.

Boken inleds med en avdelning om 1940-talet med avsnitt om beredskapstiden i Sverige (skrivet av Asta Burvall och Staffan Lundmark) och om krigstida dans i Finland (Alice Lillas och Marianne Nordman). Båda avsnitten ger en tidsbild och en bakgrund för beskrivningen av dansandet under 1950-, 1960och 1970-talen, den period som är central i boken. Presentationen i den senare avdelningen tar avstamp i Dansen i de ungas och i and­ras ögon (Margareta Södergård) och går vidare i pojkarnas och flickornas förberedelser för dans (Marianne Nordman, Margareta Södergård). Avsnittet På väg på dans (Marianne Nordman) handlar om samling, färdmedel och ankomst till dansplatsen. Själva dansen får sin redovisning i På dansgolvet (Marianne Nordman) och i Dansen sedd från estraden (Marianne Nordman) medan det som äger rum runtomkring tas upp i Utanför dansgolvet (Marianne Nordman). Kvällens sista dans – och sen? (Margareta Södergård) ger perspek-

dansminnen

tiv på det som hände när dansmusiken tonat bort och Dansens betydelse (Margareta Södergård) behandlar dansandet ur en mer emotionell synvinkel. Dans och gränser (Marianne Nordman) tar fasta på geografiska och kulturella barriärer i de dansandes verklighet och Skrönor och andra historier (Marianne Nordman) ger en glimt av berättarnas föreställningar och fantasier men också av deras sinne för anekdoter. I det sista kapitlet Eftertankar knyts trådarna samman.

Allra sist i boken finns en kort förteckning över böcker och artiklar som fungerar som källor och som också tjänar som lästips för den som vill veta mer om dans, dansmusik och kulturella aspekter kring dessa i Västerbotten och i Österbotten.

I studien ses dansandet som en kulturell yttring, som en social umgängesform, som nöje och fritidssysselsättning och som en viktig identitetsskapande faktor. En central aspekt har också varit dansen som en del av en regional och folklig tradition. Österbotten och Västerbotten erbjuder i det avseendet en naturlig och givande betraktelsegrund.

9

DANS PÅ 1940-TALET Beredskapstid och dans i Sverige Dans på Treholmsforsbron över Skellefteälven.

Troligen omkring 1940.

Spelmannen hette Johan Edvard Persson (Edde) (1879–1958). Okänd fotograf. Skellefteå museum.

I Sverige kallades tiden under andra världskriget för beredskapstiden. Unga män skickades ut till gränserna. Västerbottningarna sändes oftast till norska gränsen, men en del hade otur och hamnade upp mot den finska gränsen vid Torne älv, där de blev vittnen till svåra och plågsamma händelser som utspelade sig på den andra sidan. Tillvaron vid den norska

gränsen gick i huvudsak ut på att ta hand om dem som flydde över till den svenska sidan.

Det var främst norrmän men även tyskar och engelsmän. Alla som kom över gränsen internerades, dvs. samlades i övervakade läger, men förläggningarna var uppdelade utifrån nationalitet och inte så många, så man skickade dessa flyktingar ganska långa vägar för att placera dem i läger. I Västerbotten fanns en förläggning i Bredsele, Kusfors, innanför Skellefteå. Även inhemska ”suspekta” personer internerades, som till exempel kända kommunister, som samlades i ett läger i Norrbottens inland.

Norra stambanan går genom Västerbottens inland upp genom Sverige. Stationssamhällena längs banan såg en del mera av kriget än andra genom de transporter som skedde via järnväg, den s.k. transittrafiken.

Det var svenska regeringen som tillät vissa tyska transporter på det svenska järnvägsnätet av rädsla för att landet annars skulle bli annekterat.

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . b e r e d s k a p s t i d o c h d a n s i s v e r i g e

I Västerbotten kom evakueringen från fins­ ka sidan att bli den kanske största händelsen, som krävde betydande organisationsinsatser men även direktkontakt med människor från Finland. När tyskarna skulle drivas ut ur Finland som en del av uppgörelsen med Sovjetunionen förstod man att tyskarna inte skulle lämna trakten frivilligt. Därför beslutade man att evakuera ett antal byar runt Rovaniemi som troligen skulle ligga i farozonen. De flesta kvinnor och barn flyttades inom Finland, men unga kvinnor och en del män som inte var inkallade fick ta boskapen med sig och gå upp till gränsen mot Sverige. Där fraktades de över till den svenska sidan om gränsen, och vidare med tåg till Skellefteåområdet där de utplacerades i byarna i norra Västerbotten. De kom på hösten 1944 och återvände med korna till Finland i maj–juni 1945 efter fredsslutet.

Inkallningar, ransonering och mångahanda besvärligheter satte sina spår i samhället och i det dagliga livet och försvårade också tillvaron för de ungdomar som ville roa sig och som ville dansa, även om dansandet i sig inte tycktes ha minskat. En västerbottnisk informant nämner ändå i förbigående en krigstida begränsning: Men under kriget stängdes lokalen [danslokalen Boston i Skellefteå], då var det lasarett. Och mottagning av finska bussar som kom … (Kvinna Vb 1926) Det svenska nöjeslivet fortsatte ändå att fungera under beredskapstiden, även om det också fanns starka krafter som träget arbetade för

ett dansförbud, inte på grund av de allvarsamma tiderna utan på grund av det syndfulla leverne som man tyckte sig se frodas på dansgolven och kring dem. Den moderna musiken och de nya dansformerna var de stora hoten mot god moral och sund livsstil. Man var upprörd över den ungdomskultur som hade börjat ta form. Den amerikanska dansmusiken med starka jazzinslag attraherade den dansande ungdomen och debatten kunde även innehålla rasistiska inslag eftersom musiken och dansen uttryckte en positiv inställning till afro-amerikansk kultur. Att svenska musiker ofta hade färgade musiker som sina främsta idoler kunde också väcka ont blod.

I vissa delar av landet hade man haft erfarenhet av nöjesförbud p.g.a. utbrottet av mul- och klövsjuka i början av år 1939. Men de flesta av inskränkningarna under beredskapstiden kom att införas av sociala och moraliska skäl. Dessa restriktioner kunde utformas på lite olika sätt. I huvudstaden Stockholm infördes en avsevärd mängd regler år 1943. Många åtgärder riktades mot dansen, t.ex. förbjöds det som kallades tédanserna på söndagseftermiddagarna. Regleringarna drabbade främst restaurangdansen eftersom dans i samband med spritservering kom att tillåtas endast under vissa veckodagar. Men det var få ungdomar som besökte ”spritrestauranger” så dessa förbud var inte till så stor hjälp för de moralens väktare som ville rädda ungdomarna från jazzen och den därtill hörande dansen, t.ex. jitterbug som sommaren 1944 fick moralisterna att ropa på förbud.

11

12

d a n s p å 1940 - ta l e t . b e r e d s k a p s t i d o c h d a n s i s v e r i g e

De av lite olika anledningar införda inskränkningarna i nöjeslivet hävdes efter krigets slut och nu hade också Ungdomsvårdskommittén lagt fram ett betänkande om ungdomens nöjesliv. Denna statliga utredning kom bl.a. fram till att ungdomen hade ett dansbehov men att danskunskaperna var bristfälliga och man föreslog därför ett införande av dansundervisning i skolan samt i bildningsorganisationernas verksamhet.

Beredskapsårens dansorkestrar hade många problem att lösa. Det fanns arrangörer, orkesterförmedlare och en längtande publik, men transporterna mellan spelplatserna kunde vara krävande för de turnerande orkestrarna.

Unionorkestern i Skellefteå 1942. Ledare Gunnar Andersson sax, Bertil Sandlund trumpet, Nisse Viklund trumpet, Lars Lidman trombon, H. G. Forsman piano, Knut Lindgren bas och Viktor ”Vicke” Hedberg trummor. Foto: Norra Västerbotten. Skellefteå museum.

Tillgång till eget fordon hade kanske ersatts av ett ständigt bytande av kollektiva färdmedel, ett besvär som möjligen lindrades av givande möten mellan musiker på väg till olika spelningar. Mer än en orkester kunde ibland vara med på samma tåg.

Inkallningarna var ett stort bekymmer för orkestrarna men de tomma stolarna var värdefulla för vikarier som helt plötsligt kanske fick chansen att spela i sammanhang som de annars inte hade fått vara med i. På detta sätt ökade antalet musiker med orkestererfarenhet. Inkallade musikanter kunde hitta spelkompisar och speltillfällen kunde uppenbara sig under tjänstgöringen.

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . b e r e d s k a p s t i d o c h d a n s i s v e r i g e

I det biografiska bokverket Sveriges musiker.

Sveriges underhållnings-, dans- och restaurangorkestrar samt militära musikkårer kan man orientera sig bland de orkestrar och musiker som var organiserade i Svenska musikerförbundet år 1944. Här skriver ordföranden om den lavinartade utvecklingen inom den populära musikutövningens område och om att fordringarna på de över 2 000 dansorkestrarna var lika stora i städerna som på landsorten. Han skriver att det som ansågs som en övergående ”fluga” på 1920-talet sysselsatte ca 12 000 musikutövare år 1944. Här räknade han de organiserade musikerna.

Skulle man därtill räkna det okända antalet husbehovsmusikanter som också engagerades vid danstillställningar så skulle summan växa oerhört!

Dansaffisch. Ballongdans i Vilhelmina (troligen på 1940-talet). Foto: Susanna Melin, DAUM.

13

14

d a n s p å 1940 - ta l e t . b e r e d s k a p s t i d o c h d a n s i s v e r i g e

Danslokaler i Västerbotten Svenska jordbrukets byggnader i äldre tid skiljer sig något från dem på den finska sidan. Det var vanligt att man hade många olika byggnader för olika funktioner. Det fanns en ladugård för djuren, en tröskloge och en mängd lador, de flesta i närheten av ängarna.Trösklogen i norra Sverige var länge en fyrkantig byggnad, men sedan kom man på att rationalisera tröskningen genom att dra en bult efter en häst. Då kom långlogen, en mycket smal och lång byggnad med dörr i båda ändarna där hästen gick ut och vände med bulten. Detta var naturligtvis inte praktiskt om vädret var dåligt, så därför utvecklades bulten till att bli konisk, dvs. ”luta”, och logarna byggdes om till att bli fyrkantiga eller runda. Hade man långa stockar blev de fyrkantiga, var det korta stockar blev de ”runda”. Byggdes de av timmer blev de inte runda utan hade många kanter, sex el-

ler åtta sidor är det vanliga. Tröskningen pågick under en ganska kort tid, vilket innebar att trösklogen var tom stora delar av året, och passade utmärkt som danslokal. Under 1900-talets andra hälft minskade dessutom jordbruket i omfattning, vilket gjorde att en del logar och lador övergavs och kunde säljas och flyttas. En del köptes upp till sommarstugor, men det fanns också de som flyttades till lämpliga dansplatser eller som redan hade omvandlats till dansbanor. Eftersom logarna var ett vanligt inslag som dansplats på landsbygden kom de till slut att förkroppsliga bilden av landsbygdsromantik, och det har gjort att de började förekomma också i annonseringen. Sedan fanns det också dansplatser som använde ordet loge för att signalera en enklare byggnad.

Dans på Måns’ lon (logen) i Holmträsk, Norsjö. Inget årtal.

Rundloge uppe på Fiskberget ute i skogen, men nog kom det

Okänd fotograf. Skellefteå museum.

folk på dans för det!

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . b e r e d s k a p s t i d o c h d a n s i s v e r i g e

Interiör från dansplatsen Siljumsborg i Bygdsiljum. Denna hade

Folkets hus i Boliden 1930, ritat av John Åkerlund och

sin verkliga storhetstid på 1950-talet. Det toppiga taket bärs

byggt 1926. Okänd fotograf. Skellefteå museum.

upp av en central pelare. Runt den kunde de dansande paren långsamt rotera. Liknande interiörer hittar man också t.ex. i Molpe i Österbotten.

Det var dock inte bara logar som användes som dansbanor. Olika organisationer anordnade danser för sina medlemmar. Danser har alltså förekommit både i nykterhetsföreningars lokaler och inom arbetarrörelsen. Fackföreningsrörelsen motarbetades ofta och fick inte hyra lokal som andra, vilket gjorde att man började bygga egna lokaler runt om i Sverige. Dessa kallas oftast Folkets Hus, men om de byggdes lite utanför staden eller samhället och mer uttalat som nöjeslokaler kallades de i stället Folkets Park. Sådana platser hade oftast flera olika verksamheter utom själva dansbanan, där kunde finnas t.ex. skjutbana och pilkastning. Där fanns naturligtvis också lokaler för servering. Äldre, enklare dansbanor hade inte alltid serveringslokal med sittplatser. Då hade man kanske ba-

racker med nedfällbar lucka där man sålde fika* som folk sedan bar med sig till någon sitt- eller ståplats i omgivningen.

Det fanns också särskilda dansbanor som kallades paviljonger. Dessa brukade vara enklare lokaler byggda enbart för dans. De hade kanske inte väggar utan bara golv och tak. Dansbanorna kunde efterhand förbättras med väggar, servering och kanske uppvärmning beroende på hur mycket de användes.

15

Krigstida dans i Finland Den 30 november 1939 utbröt det krig som går under namnet vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen. Fred slöts den 13 mars 1940, men ett drygt år senare, den 25 juni 1941, började det s.k. fortsättningskriget och det pågick ända in i september 1944. I Finland fick alltså 1940-talet sin början under brinnande krig. För dem som just inlett sin ungdomstid, blivit ”storpojkar” och ”storflickor”, dvs. nyligen konfirmerats och skulle få börja dansa, innebar kriget en stor besvikelse, eftersom det blev nöjesförbud. Offentliga danstillställningar var förbjudna under vinterkriget och fortsättningskriget. Trots det kom ungdomarna på olika sätt att ordna dans. Förbudsdanserna kallades allmänt smyg- eller tjuvdanser.

Eftersom landet var mobiliserat för att försvara sig var de flesta större ungdomsföre­ ningslokalerna upptagna för aktiviteter inom folkförsörjningen och för inkvartering av soldater. Därför måste ungdomarna finna andra lokaler att träffas i. De mindre före­ ningshusen, som inte låg alltför centralt, blev lämpliga samlingsplatser för smygdanser eller så spikade man ihop danslavar* i mera avlägsna byar och på dem dansades det under bar himmel. Också bondgårdarnas storstugor gick an, men de var sällan tillräckligt stora för danser, då även utbys ungdomar ofta var inbjudna.

Uppgifter om var en smygdans skulle hållas kunde naturligtvis inte basuneras ut.

Vanligtvis var det den s.k. djungeltelegrafen som fungerade. Detta innebar att en grupp danslystna samlades på ett visst ställe i byn och så visade det sig att det var någon som ”visste något”. Då var det bara att ställa kosan efter detta ”något”, som tyvärr ibland visade sig vara falskt. (Man Öb 1925) Optimismen och glädjen grumlades också emellanåt av djup sorg. Någons far, någons bror eller vän hade kanske sårats eller stupat och det dämpade naturligtvis även ungdomarnas glädje. Sorgen respekterades alltid. Tidens osäkerhet och familjernas splittring satte sina spår i vardagen. Men oberoende av de yttre omständigheterna ville ungdomarna samlas och det förefaller som om dansandet hade en mycket central roll för de ungdomar som var hemma och för de frontsoldater som kom på permission.

Dans trots dansförbud Kriget innebar alltså ett hastigt slut på de vanliga danstillställningarna. För dem som nyss blivit konfirmerade och som skulle få börja dansa blev krigstidens dansförbud en stor missräkning.

På min tid var det en oskriven lag att inte börja dansa förrän man gått skriftskolan*.

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

Jag gick i skriftskolan 1939–1940, alltså när vinterkriget bröt ut. Då blev det inget dansande och jag som bara väntat på att få börja dansa. (Kvinna Öb 1924) Men vartefter tiden gick och kriget såg ut att bli långvarigt började ungdomarna runtom i byarna alltmer trotsa dansförbudet och arrangera smygdanser.

Midsommaren 1941 förbjöds alla dans­ arrangemang genom ett regeringsbeslut på nytt. Men ungdomen ville träffas och ordnade trots förbudet en midsommardans i Västervik. Just då man kommit igång med dansen kom en patrull från skyddskåren* och sa att nu är det slut. Sådana abrupta slut var vanliga under krigsåren. Dansandet mattades av under sommaren och hösten 1941 men på våren 1942 började man åter regelbundet gå på tjuvdans. (Man Öb 1923) Även om nöjestillställningar och danser var förbjudna väntade ungdomarna på lördagskvällen. Det skulle ordnas det som kallades stugdans, tjuvdans eller smygdans i bygden och nu gick ryktet.

Under de första månaderna av fortsättningskriget tog man dansförbudet på allvar och inga nöjestillställningar förekom.

Ungdomarna i Kuckos ordnade ibland stugdanser också under den tiden. Stugdanserna ordnades främst i en gård. Där fanns dels utrymme att dansa, dels hade husbondfolket förståelse för ungdomar-

nas behov av glädje och omväxling. Budet gick också till Kalapää som ligger 4 km från Kuckos. En av Kalapääpojkarna hade en grammofon som han bar med sig på ryggen, och det var till musik från den grammofonen man sedan trådde dansen.

(Kvinna Öb 1924)

17

Elis Krooks och Harry Sandås från Lotlax i Vörå var skickliga spelmän.

Duon ställde ofta upp också när det ordnades smygdanser i trakten under krigstid. Foto: Erik Hägglund. Österbottens traditionsarkiv.

18

d a n s p å 1940 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

der var uppenbar fungerade ändå de krigstida danserna.

Inga Stenlund (g.

Kaskimäki) till vänster och Hildur Boström (g.

Sebbas) någon gång på 1940-talet, under krigstiden, här på väg på dans från Härkmeri till Ömossa ungdomslokal.

Sommartid cyklade de,

Största delen av den manliga befolkningen i ”rätt ålder” låg inkallad. De enda danskavaljerer, som stod till buds var unga pojkar, som ännu inte hunnit bli inkallade* och ungkarlar och änklingar, som var för gamla för tjänstgöring. En tredje grupp var män som befriats från krigstjänst. Att kvinnoöverskottet var stort var naturligt. Det jämnade ändå ut sig på något sätt, eftersom flickor som ”följde visst” dvs. hade sin ”friare”* eller fästman ute vid fronten satt hemma på lördagskvällarna. (Kvinna Öb 1924)

vintertid åkte de sparkstötting. Privat foto.

I Tjärlax under kriget blev det mest dans i den s.k. Lillskolan, som användes som mangelhus. Vintertid kunde man värma sig och få ljus från en vedbrasa. Ibland skymtade månen in från öster. Fönstren var övertäckta, kriget krävde ju det. Byns äldre var medvetna om smygdansen, men ingen ingrep. (Man Öb 1930) För musiken svarade ibland en dragspelare eller en fiolspelman plus en dragspelare. I värsta fall – det vill säga om ingen spelman infann sig – fick de dansande nöja sig med grammofonmusik. Eldrivna grammofoner hade redan i slutet av 1930-talet anskaffats av vissa ungdomsföreningar. (Man Öb 1925) Trots att bristen på danskavaljerer i lämplig ål-

Småningom blev det ändå tillåtet att dansa som avslutning på olika programkvällar, s.k. soaréer, och på fester för soldater på permission. På bröllopen dansades det också. Där deltog ungdomarna ibland som golvstandare*.

Färden till och från dansen På 1930- och 1940-talen var färden till och från dansplatserna ofta en utmaning. Allmänna transportmedel fanns inte och privata bilar fanns det egentligen inte heller förutom i något enstaka hushåll. Oftast cyklade ungdomarna. På vintern gick de till fots eller så använde de sparkstötting om föret var gott.

Hästskjuts var också tänkbar om hästägaren gav sitt löfte. De långsamma kommunikationsmedel som ungdomarna hade tillgång till gjorde att de inte kunde åka särskilt långt.

De skulle ju också hem på natten, för det mesta. Några informanter berättar:

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

Till dansplatserna tog vi oss cyklande och oftast gående på vintern. En gång fick vi hästskjuts till Keskis med en ”friianpåjk” men vi fick sedan ta oss hem för egen maskin. Det hände också att en av flickorna, som tillsammans med sin mor hade ansvar för familjens jordbruk, fick ta häst och släde och ge de andra ungdomarna i byn skjuts. […] Jag har enbart stämningsfulla och glada minnen att berätta om färderna till och från danserna. Den positiva attityden avspeglas bäst i en replik som en av mina kamrater fällde när vi lämnade Kuckos på väg mot Kovik en smällkall vinterkväll: ”Jag har bara siden. Jag har bara siden. Men fryser jag ihjäl, så fryser jag ihjäl!” (Kvinna Öb 1924)

19

ten av utrymmet var avsett för transport av olika varor, djur och sand. Sedan kom vanliga bussar. De var ofta fullpackade, så en del ungdomar kravlade sig upp på taket eller hängde på kofångaren bakpå bussen.

Först på 1950-talet började det finnas tillgång till taxibilar. (Man Öb 1927) Under tiden med nöjesförbud var även sluttidpunkten för danstillställningen diffus.

Danserna kunde börja mycket sent eller arrangeras till och med på en eftermiddag. Men i och med fredsslutet stabiliserades förhållandena, nöjesförbudet luckrades upp och danserna började kl. 20.00 och slutade kl. 24.00.

Då skulle danslokalerna vara tömda och ungdomarna begav sig iväg hem, antingen med samma grupp som de kommit dit med eller

Cykeln, med den åkte vi vart som helst, hur dålig vägen än var, vi skulle ju fram för att dansa. Otaliga resor gjorde vi i glada sällskap, hela natten låg ju framför oss. […]

Det hände också att vi vandrade i klungor till dansen i våra grannbyar, för dåförtiden fanns det många ungdomar i varje hus.

Dessutom blev vi ännu fler då karelarna* anlände på hösten 1944. (Man Öb 1927) I slutet av 1940-talet började man då och då använda bil om man lyckades få tag på bensin. Då var det bara fråga om hur många ungdomar man lyckades packa in i bilen. Flickorna som var mindre i omfång kunde alltid sitta i famnen. Ibland for man också med lastbil eller kombinerade bussar, där halva bussen var inredd och res-

Kimoungdomar skulle till Storsved på dans midsommartid 1947. Huset som syns bakom bilen är Oravais Hotell. Bilen är en Ford av 1937 års modell och ägdes av Sven Mannil. Gengasrenaren framtill på bilen var av märket Imbert. Fotot tillhör Sven Mannil.

20

d a n s p å 1940 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

också fick flickan kanske följe av en nyfunnen friare. För pojken kunde det innebära otaliga kilometrar extra.

Klädsel och frisyr Det var brist på det mesta under krigstiden och det var ett problem för många ungdomar. De hade ju en längtan att klä upp sig och göra sig fina inför dansen. Den som hade släktingar i Amerika eller Sverige kunde ibland få ett efterlängtat paket med använda kläder eller något tyg. Vilken lycka för en ung flicka om det också råkade finnas med ett par nylonstrumpor! Men informanternas texter talar oftast om surrogat och enkelhet i klädseln.

Liksom idag förberedde sig ungdomen för danstillfällena på 1940-talet. Kläderna var ofta ett problem. Det fanns inte färdiga kläder och inte heller tyg att köpa utan mammorna sprättade, vände och sydde om gamla kläder och lappade och lagade byxor och jackor. (Man Öb 1927) Frisyren måste också vara i skick. Håret måste tvättas på något sätt, ibland med hemkokt tvål och sedan skulle det rullas på papiljotter eller hårrullar. (Kvinna Öb 1926) Byteshandel var inte främmande för den som hade varor att byta till sig något med.

Till dansen skulle pojkarna vara uppklädda i kostym, paletå och hatt och på vintrar-

na pälsmössa. Då jag skulle gifta mig hade jag bara en kostym från 1938. Men lägligt nog kom det en annons i tidningen att någon ville byta till sig vetemjöl mot en smoking. Turligt nog hade jag vetemjöl och på så sätt kunde jag byta till mig en smoking mot 40 kg vetemjöl. (Man Öb 1923) Krigstidens material var inte så hållbara och det kunde leda till obehagliga överraskningar.

Rökiöpojkarna for till Komossa på cykel till dansen. Det var strax efter kriget. En av pojkarna hade köpt nya byxor av cillatyg* och verkade riktigt ”uppdressad” och fin. Pojkarna överraskades av regn och blev våta med den påföljden att pojken med de nya byxorna fick ett hål i byxbaken. När de var framme i Komossa blev han tvungen att sitta på bänken hela kvällen. (Man Öb 1933)

Kulturella influenser utifrån Radion var en viktig underhållningsproducent under krigsåren men den hade också stor betydelse för att förmedla nyheter och för att ge annan information. I Svenska Österbotten blev Sveriges Radio viktig. Synnerligen intressant blev det då man kunde börja ratta in sändningarna från Stockholm och Motala och lyssna på program med önskelåtar. Också litteraturen spelade en viktig roll som förströelse och böckerna sålde rekordartat under krigsåren. Småningom öppnades även biografer och caféer. Vid sidan om dansandet tyckte ungdomarna om att gå på bio.

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

21

Efter bion gick ungdomarna till caféet på en pilsner. Jag och de övriga pojkarna hade lov av föräldrarna att köpa en pilsner. Vi ungdomar köpte våra pilsnerflaskor, drack dem och cyklade sedan hem. (Man Öb 1927) Bland flickorna var filmen Dimmornas bro särskilt populär. Den hade den sedermera omtyckta ”Godnattvalsen” som signatur. Under krigsåren var det ofta radiomusiken som blev tongivande för vad folket och ungdomarna tyckte om. Det var likartad musik både i fältradion* och i Rundradion. Nu blev tangon en verklig sällskapsdans vid sidan av vals och foxtrot. Och i radion ljöd smäktande tangomusik, ofta i moll. Musiken varierades med någon vals ibland som t.ex. ”Konvaljens avsked”, som sedan också blev en populär brudvals.

Populära danser Nästan alla informanter som dansade på 1940-talet anger tangon som den viktigaste dansen. Därnäst kom vals och foxtrot. Danskvällen inleddes oftast med en sugande vals och likaså avslutades kvällen med en vals, då ofta av det vemodiga slaget. Någon nämner även menuetten* som sin favoritdans. Den kunde danspubliken t.o.m. kräva att få dansa. Då ett par ställde upp sig för menuett och and­ra par anslöt sig, måste musikerna spela menuett. Missnöjet blev stort, när nyare tiders orkestrar inte kunde spela menuett, berättar en österbottnisk man (f. 1926).

Ungdomarna dansade mest vals, tango, foxtrot, schottis och några ungdomar

Det var vanligt att flickor hade sånghäften där de skrev in populära sångtexter.

Men det fanns också pojkar som hade sådana häften. Under militärtjänstgöringen vid Åbo kasern skrev Runar Thors i sitt häfte «Sånger och Minnen Från Militärtiden 1940 + 41». Där finns sånger, minnesverser, teckningar och schlagrar, bl.a. den populära tangon «Zegenar gossen» som egentligen heter «Zigenaren» och bygger på en ungersk folkmelodi.

22

d a n s p å 1940 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

kunde dessutom polka. Och Oravaisborna hade sin menuett medan Vöråborna hade Vöråmenuetten. (Man Öb 1927) Det är tydligt att menuetten som allmän dans var inne i ett brytningsskede vid den här tiden. Menuetten som ursprungligen kom från franska hovet dansades i Sverige och Finland redan på 1700-talet. I Svenskfinland* har den dansats långt in på 1900-talet dels som ceremonidans vid bröllop och dels vid allmänna danser. Särskilt starkt har menuetten levt kvar i Österbotten, i bl.a. Vörå, Oravais, Jeppo, Munsala, Esse, Lappfjärd och Tjöck.

Forskaren Gunnel Biskop hänvisar i en artikel till en informant från Oravais (f. 1923) som berättar att det i hans ungdom spelades två till tre menuetter på vanliga danstillställningar. Småningom blev antalet menuetter mindre eftersom orkestrarna inte längre kunde eller ville spela menuett. Enligt informanten hörde det till ”grundutbildningen” att kunna dansa vals, schottis, polka och menuett. Menuett lärde man sig genom att se på kunniga dansare och helt enkelt börja dansa.

På bröllop ställde sig barn sist i ledet av dansande för att lära sig. Och en informant berättar att barnen under hans skoltid övade menuett på rasterna. (Man Öb 1926)

Synen på dansen Trots att 1940-talet inte var något muntert årtionde för landet verkar det som om informanterna har många ljusa och verkligt glada minnen från den tiden och inställningen till

dansen har genomgående varit positiv. Dansen gav möjlighet till samvaro. Den gav möjlighet till nya bekantskaper och i synnerhet på landsbygden hittade de flesta ungdomar sin livskamrat just på en danstillställning.

Danserna var utmärkta ställen för pojkar att få kontakt med flickor – det var träffpunkter för ungdomar utan vuxna. Och genom ungdomsföreningsverksamheten och dansen fick de pojkar som återvände från fronten en viss rehabilitering. Tyvärr tog nog någon pojke till flaskan också som bedövning för sina hemska upplevelser vid fronten. (Man Öb 1923) Många ungdomar såg dansen som glädjen och höjdpunkten i tillvaron. Det berättar flera informanter om på olika sätt.

För mig är det kontakten med andra ungdomar, gemenskapen med kamraterna, de uppvaktande pojkarna, spänningen i det rituella och sociala spelet som främst gett dansen dess innehåll. Att ”stå sig sjå”, bli uppbjuden helst till alla danser, är väl det viktigaste för en flicka som tycker om att dansa. För så var det med dansandet att den som blev uppbjuden av en och två blev uppbjuden av flera, medan den som blev sittande från början blev panelhöna den kvällen och kanske under hela ungdomstiden. (Kvinna Öb 1924) Även pojkarna tyckte om att dansa och många beskriver dansen mycket passionerat.

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

Redan under första danskvällen trivdes jag. Jag njöt av att dansa. Jag fick flera damernas, vilket naturligtvis stärkte mitt självförtroende otroligt, eftersom det inte var så vanligt att flickorna bjöd upp ”nypojkar”. Från första veckan efter konfirmationen, midsommaren 1940, dansade jag varenda vecka både lördag och söndag. Mitt första år på dansgolvet brukar jag jämföra med ”Hon dansade en sommar”, för lika intensivt som personerna där levde jag och lika hastigt tog äventyret slut. I september 1941 blev jag inkallad [till krigstjänst]. (Man Öb 1922) För många ungdomar var dansandet en självklarhet efter skriftskolan. De flesta föräldrar samtyckte också till det och många uppmuntrade sina barn att börja dansa. De ansåg att dansandet höll ungdomarna aktiva, gav gemenskap och höll dem borta från flaskan. Det gällde framför allt pojkar, eftersom det var sällsynt att flickor drack på den tiden. Den sociala kontrollen var sträng och ingen flicka ville bli utskämd. Sedan hände det sig naturligtvis också att man i religiösa hem inte alltid såg med blida ögon på dansandet.

Min kusin hörde till Kyrkans Ungdom* och de fick inte dansa. Så jag beslöt att inte höra till KU för då skulle jag inte ha fått dansa. (Kvinna Öb 1924) Tyvärr fanns nog en viss spänning mellan ungdomsföreningsarbetet och Kyrkans

Ungdom. Min mor och far tyckte nog inte om då vi for på dans men min bror och jag, vi bara for och saken diskuterades inte des­ to mera följande dag. (Man Öb 1923) Det var inte bara Kyrkans Ungdom som hade en avståndstagande attityd till dansen. Också andra väckelserörelser och frikyrkorna visade samma grundinställning. Men på vissa orter började den evangelisk-lutherska kyrkan och ungdomsföreningarna samarbeta redan på 1940-talet för att nå ungdomarna.

Efter krigsslutet Då det blev fred togs hemvändande soldater emot med olika festligheter. I boken Aktiviteter på hemmafronten i Korsholm under krigsåren skriver inventeringsgruppen: ”Efter hemförlovningen av frontsoldaterna ordnades hemförlovningsfester i så gott som alla byar i Korsholm. Idrotts-, kultur- och festverksamheten återupptogs i föreningarna. Nöjes- och dansverksamheten var synnerligen omfattande under mellankrigstiden. I Gerby inbjöds alla hemvändande frontmän på hemförlovningsfest med särskild biljett.”

Efter kriget behövde ungdomsföreningslivet ny inspiration. Svenska folkskolans vänner rf. [registrerad förening] startade en intensiv kampanj inom ungdomsföreningarna i Österbotten genom att ordna kurser, som gav ungdomarna kunskap i hur man leder en förening, i mötesteknik och bokföring. Många ungdomar som fungerade som ordförande i ungdomsföreningarna upplevde ändå arbetet som tungt och arbetsdrygt.

23

24

d a n s p å 1940 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

Det var ibland svårt att få tillräckligt med frivilliga att delta i uppvärmningen av lokalen inför lördagsdansen. På ledig tid skulle också veden huggas, sågas, klyvas och köras till danslokalen. Ved fick man oftast hugga på byns samfällda mark. På den tiden var lördagar vanliga arbetsdagar och därför var det också ont om tid med att hinna få lokalen uppvärmd till kvällsdansen. (Man Öb 1923)

Föreningshuset i Kovik.

Danserna i Kovik drog mycket stor publik i

Nöjesskatten som införts 1928 i Finland var ett ekonomiskt problem för ungdomsföre­ ningarna och sätten att kringgå bestämmelserna var många.

de för föreningen kringgick eller kanske minimerade man skatten genom att sälja samma biljett flera gånger. Det gick till så att då bekanta ungdomar kom med inträdesbiljetten rev ordningsmännen inte av kontrolldelen utan tog emot hela biljetten och förde den sedan tillbaka till kassan för omförsäljning. Denna skatt kunde man också kringgå genom att inleda danskvällen med ett program, kanske en teaterföreställning eller ett föredrag med sång- och musikinslag. Kvällssoarén som den kal­ lades avslutades med en och en halv timmes dans. Nöjesskatten avskaffades 1981.

(Man Öb 1927)

slutet av 1940-talet och under krigsåren ordnades en del smygdanser där. Foto: Erik Hägglund. Österbottens traditionsarkiv.

Redan 1928 hade nöjesskatt införts och den skatten upplevdes som tung av ungdomsföreningarna. Det såldes helt korrekt inköpta skattebiljetter som inträdesbiljetter. Men eftersom skattebiljetterna kosta-

Krigstidens knapphet satte också sina spår i vad som serverades.

Under pausen såldes möjligen lemonad*.

Kafferansoneringen var ännu i kraft under fyrtiotalet och tillgången till vetemjöl var begränsad. Därför serverades varken kaffe eller bullar under 1940-talsdanserna.

(Man Öb 1923) Under senare delen av 1944 arrangerades ”välkomstfester” för hemvändande soldater. Då kunde festen avslutas med en timmes dans. I annonsen kunde man också sända en direkt uppmaning till besökarna som t.ex. socker medtages. (Man Öb 1929)

En ny dansglädje Krigsslutet innebar nya förhållanden och nya villkor för de ungdomar som hade upp-

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

levt den krigstida dansen. Efter kriget bildades många nya orkestrar i Österbotten och intensiteten i dansen blev ännu mer påtaglig.

Skickliga orkestrar kunde väcka stor beundran bland ungdomarna. De som hade dansat före kriget gladde sig över att det mesta hade återgått till det normala. För dem som aldrig hade upplevt annat än krigstida dans var nyordningen omvälvande.

Danskvällen framom alla andra tilldrog sig i Rökiö i Bläckhornet hösten 1944. Då var kriget slut och soldaterna hade blivit hemförlovade. Det var alltså fullt med pojkar på dansgolvet. Först tre år efter att jag blivit konfirmerad fick jag vara med om riktig dans, där danskavaljererna var lika många som de danslystna flickorna. Det

var obeskrivligt roligt och jag tyckte det var rent otroligt att det faktiskt kunde finnas så många pojkar på dans samtidigt.

(Kvinna Öb 1924) Så kom då den minnesvärda kvällen när jag fick återvända till ungdomsdansen i hemtrakten. Det var dans i Kovik och Columbia spelade. Ungdomslokalen låg på en hög backe och när jag gick uppför backen hörde jag tonerna av ”Under takåsarna i Paris”. Upplevelsen var obeskrivlig och oförglömlig. (Man Öb 1922) I början av september 1944 hade de finska och ryska vapnen tystnat och i november samma år hemförlovades den finska armén. Men krigets trådar sträckte sig långt in i framtiden.

25

26

d a n s p å 1940 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

Ungdomsföreningsrörelsen Ungdomsföreningsrörelsen (uf-rörelsen) har sina rötter i sent 1800-tal då ungdomarnas leverne visade att det fanns ett samlat behov av åtgärder. Ungdomsföreningsrörelsen har inte någon motsvarighet på annat håll i Norden utan uppstod spontant i Finland, först på finskt håll 1881 och på finlandssvenskt håll 1888. Malax ungdomsföre­ning var den första som grundades i Svenskfinland och detta skedde på initiativ av den unga studenten, folkbildaren och nykterhetsmannen Johannes Klockars. Så uppstod en folkrörelse som så småningom nådde ut till alla hörn av Svenskfinland. En del ungdomsföreningar gick samman med nykterhetsrörelsen och tog som t.ex. i Kronoby namn som Kronoby ungdoms- och nykterhetsförening.

Inom föreningarna var nyckelorden fosterland, modersmål och hembygd och man ägnade sig åt sång, musik, teater, idrott och hembygdsarbete och höll regelbundna månadsmöten. Också danser arrangerades, men dessa sågs på sina håll med oblida ögon och uppfattades inte alltid som en förädlare i ungdomarnas fritidsliv.

Ungdomarna samlades till en början i någon tillgänglig lokal, t.ex. en skola. En viktig förutsättning för regelbunden och tryggad verksamhet var ändå ett eget föreningshus.

Föreningshusbyggena blev något av ett mogenhetsprov för ungdomsföreningarna. (Om föreningshus se faktarutan Danslokaler i Österbotten.)

En takorganisation, Finlands svenska ungdomsförbund (FSU), grundades 1906. Samma år tillkom fyra regionala medlemsorganisationer eller landskapsförbund under FSU. Ett av dem är Svenska Österbottens Ungdomsförbund rf. [registrerad förening] (SÖU), en centralorganisation för ungdoms-, teater- och hembygdsföreningar i regionen. Inom SÖU finns åtta ringar som i sin tur stöder sina medlemsföreningar på ett lokalt plan. Femte ungdomsringen t.ex. som grundades 1909 finns i Korsholm utanför Vasa.

SÖU hade en stark funktion även på 1950-, 1960- och 1970-talen framför allt kulturellt. Inom de enskilda ungdomsföreningarna var dansen viktig och utgjorde deras huvudsakliga aktivitet under tidsperioden. I anknytning härtill ventilerades också frågor som att sänka nöjesskatten, att skapa en festfördelningsplan* och att reglera busstrafiken till danserna. Festfördelningsplanen, som tillkom 1958, reglerade de danstillställningar som föreningarna ordnade. Den ersattes 2011 av en evenemangsfördelning med ett liknande syfte.

Organisationskomplexet med FSU, SÖU och de olika ringarna existerar fortfarande och alla instanser bedriver en aktiv verksamhet, men dansen spelar inte samma centrala roll i dag.

d a n s p å 1 9 4 0 - ta l e t . k r i g s t i d a d a n s i f i n l a n d

Behovet av dansfördelning mellan ungdomsringarna var uppenbart redan i början av 1950-talet. Till en början gällde fördelningen inom de olika ringarna men utsträcktes 1958 till att omfatta hela ungdomsförbundet (SÖU). Festfördelningsplanen för våren 1955 inom II ungdomsringen publicerades i Jakobstads Tidning 19.1.1955.

27

DANS PÅ 1950-, 1960OCH 1970-TALEN Dansen i de ungas och i andras ögon Både i Österbotten och i Västerbotten har ungdomar samlats för att dansa. Dansandet har varit något av en folkrörelse och ett kulturfenomen som berört flera generationer och många inom generationerna.

Det har ordnats danser på de flesta små orter, och danstillställningarna har avlöst varand­ ra. De som har dansat vet själva hur intensivt dansandet har varit. I Österbotten talas det om en dansboom under 1950- och 1960-talen. Den mest omfattande privata dokumentationen har sänts till oss av en österbottnisk kvinna som dansat ungefär 440 gånger från 1959 till 1965. En annan som fört bok över 68 danskvällar år 1954 skriver så här: När jag läser igenom mina anteckningar i Årsstaven blir jag helt matt. Redan från sommaren 1952 sommarjobbade jag i affär och vintertid gick jag ju i skola sex dagar i veckan. Jag bodde på landet och skolbussen gick kl. 07 och före det hade jag traskat 1 km i alla sorts väder till busshåll-

platsen. Hemkomsten skedde oftast kl.

17. Hur orkade man med så många danser, nästan alltid två gånger i veckan? Sommartid kunde det bli tre kvällar, då det i Åminne ofta ordnades onsdagsdanser.

(Kvinna Öb 1937) Men också på 1970-talet dansades det. En kvinna i Österbotten berättar att hon var 76 gånger på dans under sitt första dansår. En man i Västerbotten har räknat till 57 gånger under ett år och uppskattar att han sammanlagt gått på dans ungefär tusen gånger.

Ålder De ungdomar som börjat besöka allmänna danstillställningar regelbundet har oftast gjort det när de varit i åldern 15–17 år. Det här gäller för både Österbotten och Västerbotten. I Västerbotten förefaller det vara så att ungdomarna börjat gå på dans när intresset väckts och de själva och omgivningen tyckt att de hade åldern inne, medan tillträ-

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

det till de allmänna danserna i Österbotten varit mycket starkt förknippat med en speciell tilldragelse i de ungas liv, nämligen genomgången skriftskola och åtföljande konfirmation.

Det hörde till att man gick ut skriftskolan innan man började dansa. (Kvinna Öb 1939) Ingen dans förrän den ”obligatoriska dansskolan”, dvs. skriftskolan. (Man Öb 1941) Hemma var det viktigt att man inte skulle börja dansa förrän man var konfirmerad, inte av religiösa skäl men mer kanske av tradition. (Man Öb 1955) Att just konfirmationen sattes som gräns kan verka förvånande, eftersom skriftskolan hörde till det kyrkliga livet medan dansen var en världslig företeelse som kyrkan ingalunda uppmuntrade till utan snarare motarbetade.

Av tradition ansågs dock konfirmationen utgöra en viktig del av övergången till vuxenlivet, också vad gällde andra områden än dansen. Detta tog sig tydligt uttryck ännu på 1940-talet i Finland. En informant som är född sent på året berättar.

Jag skulle helst ha velat gå i skriftskola med kamrater födda samma år. Det var dansen som lockade. Min syster som var 8 år äldre övertalade mig att vänta med motiveringen att jag efter konfirmationen också förväntas kunna försörja mig själv

och arbeta lika tungt som vuxna män. Jag väntade alltså ett år och det var bra. (Man Öb 1922) Så småningom blev konfirmationen som markering för övergång till vuxenlivet allt mer symbolisk, eftersom fler och fler ungdomar studerade och hade svårt att frigöra sig från föräldrarna rent ekonomiskt, men i fråga om dans levde gränsen fortfarande kvar.

De flesta i Österbotten gick i skriftskola och blev konfirmerade det år de fyllde 16 år.

Många blev konfirmerade under pingsten och då var det naturligt att börja dansa vid midsommar. För dem som konfirmerades vid midsommaren var det inte lika självklart när det var lämpligt att börja. Det ansågs höra till att den nykonfirmerade avstod från att dansa åtminstone en helg efter konfirmationen. På många håll var dock inställningen ganska liberal.

På midsommardagen 1964 blev jag konfirmerad. Nu var jag 16 år och det var dags att ge sig ut i dansens virvlar. Visserligen hade jag besökt dansplatserna före det, men in kom man inte då man inte var torr bakom öronen. Nu var det midsommardag och förväntningarna inför kvällens dans i Molpe var stora. (Kvinna Öb 1948) Men på andra orter var reglerna strängare.

Jag fick inte börja dansa förrän jag hade blivit konfirmerad, dvs. sommaren 1959.

Inte heller var det skäl att fara på dans di-

29

30

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

rekt efter konfirmationen. Jag vill minnas att jag stannade hemma en tre veckor eller så, men sen var det dans i Karperö och då gick jag inte att hejda mer. (Kvinna Öb 1943) Hur många danskvällar man stannade hemma var oftast beroende av vad föräldrarna tyckte. En man (f. 1945) berättar att hans äldre syster varit hemma i tre månader, trots att hennes väninnor fick börja dansa långt tidigare. Hans egna kamrater började dansa kvällen efter konfirmationen, men själv stannade han hemma fyra veckor på grund av föräldrarnas förväntningar. Det behövde ändå inte vara enbart föräldrarna som såg till att deras barn följde normerna. På orter där alla kände alla kunde äldre ungdomar stå för kontrollen.

Danseran inleddes för min del sommaren 1964. Man fick inte för de äldre ungdomarna i föreningen visa sig på dans förrän man var konfirmerad. Jag hade nog som barn förstås varit med mamma och pappa på dagsdans i Molpe paviljong. (Kvinna Öb 1948) Konfirmationen som gräns har i Österbotten gällt de allmänna danser som ungdomsföre­ ningarna ordnade. Däremot var det tillåtet för de yngre att delta i skoldanser och konvent*.

Att dansa på bröllop gick för sig och likaså att delta i medlemsjulfester, nyårsvakor och midsommarvakor, men det skulle helst ske i vuxnas sällskap.

Mitt första minne av att jag dansade med en pojke är från ett bröllop, då var jag väl 12 år. Det var spännande när någon bjöd upp mig. Sen kom en midsommar, jag var väl 14 år och jag fick följa med två äldre flickor till Lappajärvi på dans. Dit for vi med en buss som gick från Jakobstad. Då hade man inte så mycket förväntningar bara man fick komma med, för det var inte så självklart att man fick lov hemifrån, men det lyckades. (Kvinna Öb 1948) Mitt intresse väcktes när jag fick delta i Hellnäs ungdomsförenings medlemsjulfest annandag jul 1967. En av mina kamrater skulle följa med sin syster och svåger och jag blev bjuden med. Eftersom kamraten var lika ung som jag, och sällskapet var lämpligt, hade mina föräldrar inget att invända. (Kvinna Öb 1955) Min första riktiga dans var nyårsafton 1957 i Kvevlax, då hade jag just fyllt 14 år.

Vi hade ett ungt par, som bodde hos oss då.

De var också på dansen, så därför fick jag fara. Men efter det började nog min dansperiod, jag fick följa med en grannflicka, som var två år äldre. (Kvinna Öb 1943) Fastän reglerna om genomgången skriftskola på de flesta håll var mycket stränga hade de allmänna danserna en stor dragningskraft också på dem som var lite yngre.

Hemma hos mig fick man inte fara ut och dansa förrän man var ”torr bakom öro-

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

nen”. Det blev man då man hade blivit konfirmerad. Efter att jag avslutat medborgarskolan började jag i yrkesskolan och samtidigt gick jag i skriftskolan, så visst tjuvade jag några danser innan jag var ”torr bakom öronen”. (Kvinna Öb 1954) Under alla årtionden har det också funnits sådana som inte brytt sig om vad andra tyckte utan börjat dansa när de själva har velat.

Vi flickor som då var i 14–15-årsåldern skulle egentligen inte fara ut på dans före konfirmationen, men det struntade åtminstone jag i. Visst försökte mina föräldrar hindra mig, men förgäves. (Kvinna Öb 1946) Kravet på att ungdomarna skulle vara konfirmerade innan de började dansa levde kvar in på 1970-talet men det var inte lika givet att reglerna följdes då.

Jag blev konfirmerad midsommaren 1970 och då gällde fortfarande den oskrivna lagen att ingen fick börja dansa före konfirmationen. I det fallet var jag dock en rebell, eller kanske pionjär för att uttrycka det lite vackrare, för när jag äntligen fick officiellt tillträde till dansgolvet hade jag redan hunnit dansa regelbundet i nästan ett år. I början av 1970-talet luckrades också reglerna upp något, eftersom tonåringarna inte automatiskt accepterade att de skulle vänta till konfirmationen för att få pas-

sersedel till något så världsligt som dans.

(Kvinna Öb 1955) Det var ändå inte problemfritt att börja dansa före konfirmationen. Omgivningen förhöll sig fördömande, och också den unga själv kunde dras med samvetskval. Traditionerna höll på att brytas men det gick inte utan vånda.

Jag tjuvstartade alltså med dansandet och hade tidvis enorma skuldkänslor för det.

Det fanns andra vars känslor mitt dansande också rörde upp. Jag bröt ju mot regler som de flesta tålmodigt och lydigt fogat sig i. I en del äldre ungdomars ögon var jag naturligtvis en snorunge som borde ha haft förstånd att hållas hemma. (Kvinna Öb 1955) De flesta informanter från Österbotten kan med ganska stor precision ange när de besökte en allmän dansplats första gången. Informanterna från Västerbotten anger tidpunkten mer svävande och vagt, eftersom de inte nämner någon tilldragelse som markerade att det blev tillåtet att börja gå på dans. Västerbottningarna svarar så här på frågan om när de började dansa.

Skulle tro 16–17 år ungefär. (Man Vb 1963) Ja 14–15 kanske när jag följde Bettan och Nänne på moget … (Kvinna Vb 1957) Svaren visar ändå att det funnits andra, eventuellt underförstådda, normer för hur tidigt

31

32

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

det var lämpligt att börja dansa. Det är tydligt att kvinnor som börjat lite för tidigt och kanske brutit mot normerna kommer mer exakt ihåg vid vilken ålder de började dansa.

Dansaffisch. Stor höstfest i Tallbacka, Bureå. 1946.

Foto: Susanna Melin, DAUM.

Jag tror att jag var knappt fjorton år när jag var på dans första gången, att det var på vintern och jag fyller i april. Första dansen jag var på var i Drängsmark, mitt i vintern

… för det var oerhört spännande att vara så lite gammal (det tycker jag i efterhand).

(Kvinna Vb 1944) En informant som fick följa med sina farbröder berättar att hennes pappa var missnöjd därför att han ansåg att hon var för ung.

Jaa, jag var ju 13 år. Det kan ha varit 1963; 1962 eller 1963. Jag vet att jag hade inte fyllt 15. Jag var för lite gammal egentligen för att få fara på dans. Men så vet jag ju inte hur sträng kontroll det var på ålder på den tiden. Jag vet ju att det var så där lite ifrågasatt hemma. Pappa ifrågasatte ju när dom erbjöd … eller fråga att jag skulle få följa dom på dans den där kvällen.

(Kvinna Vb 1949) En annan informant kommer ihåg ganska exakt vid vilken ålder hon började dansa eftersom föräldrarna hade helt olika uppfattning om huruvida det var lämpligt att dansa. Dansandet gav därför upphov till diskussioner i hemmet.

Då jag vax upp, alltså, musik över huvud taget, vi har som växt upp med det. Min pappa bruka spela på danserna, det var inte så märkvärdigt den tin, han spela fiol och dom var ute och hade roligt. Sen var det också så, mamma var inte för det här med dans och hon vax upp i ett religiöst hem om vi säg så. Vi var ju präglade av det också, min morfar, det var ju synd att vara ute och dansa. Det tyckte ju inte jag.

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

Men jag fick ju aldrig fara på nån dans förns jag var 15 år, så var det ju. Och då var det ju Malåborg och Norsjö. (Kvinna Vb 1945) Samtidigt fanns det andra som fick gå på dans i mycket tidig ålder eftersom de gjorde det i sällskap med sina föräldrar.

Jag kom i kontakt med dans tidigt. Jättepoppis. Redan innan jag flyttade till Norsjö som 13-åring var jag på dans i Holmträsk, på ”loon”. Det var som ett nöje, danserna på logen. Och alla äldre ville ju lära ungdomen och barnen att dansa. Jag var bara ett barn när jag första gången var på dans i Holmträsk. Jag följde mamma och pappa. Alla i byarna var på dans och hade barna med sig. Jag minns inte hur gammal jag var från starten. Det hade inte med barnvakt att göra, för morfar bodde på Åsen. Jag minns det som underbart.

(Kvinna Vb 1945) Sen, vad jag minns det var, då jag var riktigt liten, jag kanske var 12–13. Då festa jag inte. Då följde man ju med mamma och pappa på dans, här på Folkan [Folkets Hus]. Det var ju ganska kul. Då blev man ju uppbjuden om än man var en lillunge.

Och det var jättespännande. Det var kul.

Jag vet inte, nu ser man ju inte till det, att det kom nån förälder med nån tolvåring på dans. Så är det ju inte nu. (Kvinna Vb 1963)

I Österbotten har det således funnits tydliga regler för när det blev tillåtet att börja dansa, medan förväntningarna i Västerbotten har varit mer underförstådda. I båda regionerna har det funnits ungdomar som inte orkat vänta tills de haft rätt ålder utan börjat dansa för tidigt, vilket åtminstone i Österbotten innebar ett klart brott mot normerna och ledde till förtal.

Dansinlärningen ”Det är ingen nackdel om du ska umgås på ett dansgolv om du kan röra dig rytmiskt till musiken i pardans*”, konstaterar en av de intervjuade männen (f. 1947) i Västerbotten, och hans uttalande visar att vissa färdigheter i dans var önskvärda för den som ville bli en uppskattad danspartner.

I både Österbotten och Västerbotten får informanterna berätta om var och när de har lärt sig dansa. Underförstått räknar vi med att informanterna kan dansa, något som de också själva verkar anse, eftersom ingen framfört avvikande åsikt. Vi har inte heller definierat vad vi avsett med begreppet ”kunna dansa” och informanterna har säkert haft olika uppfattningar, men man kan räkna med att det för männens del handlar om att kunna föra, för kvinnornas del om att kunna följa och för bådas del om att behärska stegen och dessutom kunna dansa i takt till musiken.

En informant i Västerbotten berättar om vilka problem han har haft med att lära sig dansa.

33

34

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

Dansbanan i Folkparken i Skellefteå 1948. Två småflickor tar modell

Jag hade det inte gratis, om jag så säger. […]

Men det är klart, tusen danser så vaal man väl lär sig nånting. Men jag har haft tungt för det, jag hade inte ens en aning vad takten var när jag börja. Jag förstod mig inte på vad det var dom dansa till egentligen – att det var nån takt i musiken. Jag fick lära mig det också. Det var ren matematik att lära sig vars takten var egentligen. (Man Vb 1949)

av de vuxna och dansar med varandra. Okänd

Övning ger färdighet

fotograf. Skellefteå

Flera informanter uppger att de lärt sig dansa genom att praktisera konsten. De har börjat

museum.

gå på danstillställningar och småningom deltagit i dansen utan att göra något större nummer av danskunnigheten.

Jag lärde mig dansa enligt learning by doing-principen. (Kvinna Öb 1945) Hur jag lärde mig dansa minns jag inte, det var väl bara att börja på och följa kavaljeren. Det var säkert svårare för pojkarna som skulle föra. (Kvinna Öb 1948) Några av våra kvinnliga klasskamrater visade oss grundstegen. I övrigt har jag inte fått någon undervisning utan allt har gått på känsla och improvisation. (Man Öb 1945) Ja faktiskt, det var så här, jag älskade å dansa, jag älskade musik, och det är ingen egentligen som ha lärt mig att dansa.

I Åmliden, man såg fram emot den årliga festen, Åmlidens idrottsförening, fotbollslaget, ÅIF-hippa som vi kallar det. De hade inga lokaler den tiden, första gången var det i nån stuga, hos min moster tror jag att det var och det var första gången jag provade dansa, det var ingen som hade lärt mig några steg eller nåt, men det var så naturligt. (Kvinna Vb 1945)

Att växa in i traditionen I Västerbotten tycks det ha varit vanligt att danstillställningarna sommartid haft drag av familjefest. Barnen kunde iaktta hur deras föräldrar och andra vuxna betedde sig på

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

dansgolvet. En av informanterna betraktar folkparken som rena fostringsstället.

sällskap. De flesta publika tillställningar avslutades med några timmars dans.

Joo, det var som ett fostringsställe. Dom stora dansa ju som vanligt, men vi som var runt 12–13 år … Med en tjej som man gick upp med och då studsade man som en boll, fick takt och … det var inget konstigt med det. Tillsammans med dom stora. Det var inte mamma och pappa, inte. Det skulle dom inte ställa upp på. Men, vi lärde oss så.

Sen blev det mer och mer. (Kvinna Vb 1931)

En oskriven lag i gångna tider och ännu på 1950-talet var, att man inte skulle fara på allmän dans (böri fälas) förrän man var konfirmerad. Det fanns ändå många möjligheter att kringgå den regeln och få dans­ träning. […] Efter kriget och under 1950och 1960-talet var det i Solf mycket vanligt med storbröllop med 500–1000 inbjudna.

Det innebar att alla i byn var inbjudna och också barnen fick vara med. Efter middagen var det dans till morgontimmarna och ens unga föräldrar bröt inte upp, fast de hade ett barn med sig. Det var alltså stor möjlighet att få lära sig dansa, dansa med pappa eller med kamrater. Andra tillfällen då det var tillåtet att vara med var ungdomsföreningens, idrottsklubbens och marthaföreningens* julfester med program och dans. Vid olika skidevenemang var det ofta eftermiddagsdans i samband med prisutdelningen, vilket jag hann uppleva både i Vörå, Sundom och Gamla Vasa innan jag var ”torr bakom öronen”. Mina föräldrar var sportintresserade och besökte tävlingarna och jag fick förstås vara med. Redan i början av 1950-talet började ungdomsföreningarna anordna lotterifestligheter, som gav ett gott tillskott till kassan. Dessa festligheter pågick i två dagar med fest lördag kväll, dagsfest på söndagen och ännu en festsoaré söndag kväll.

Det var program vid alla tillfällen för att undvika skatt, men alla tillfällen avsluta-

Oftast på utedansbanor. Det var ju så att på sommaren, när det var utedansbanor, då fick man ju gå dit som barn. Då stod man ju först och främst och hängde och tittade på om man inte hade nåt annat att göra. Det var väl där man fick den förs­ ta inblicken i hur dans gick till. […] Ja, det var ju fester… på sommaren speciellt så var det festligt lite överallt … nöjesfältet, folkparken. Det var dom första lärdomarna, men sen på folkparken hade dom en gammal dansbana och en för modern dans. Och vi unga var ju vid gamla dansbanan. Och det var där man lärde sig gammeldans* först och främst. (Man Vb 1929) Också i Österbotten har många barn vuxit in i danstraditionen. De har fått följa med sina föräldrar på bröllop där det var dans långt in på natten. Många har fått delta i ungdomsföre­ ningarnas och idrottsföreningarnas medlems­ julfester och andra evenemang i föräldrarnas

35

36

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

des med dans, visserligen endast 1½ timme, men det räckte för att träna upp danskonsten. (Kvinna Öb 1937) Före det hade jag dock redan som 11-åring dansat på flera bondbröllop i Korsnäs […].

I själva verket var det väl vid sådana bröllopsevenemang som jag lärde mig att dansa. Vi småflickor följde ju noggrant med bröllopsgästernas och golvstandarnas* dansturer, och det räckte inte länge förrän jag och min dåvarande Korsnäsväninna var uppe på dansgolvet och provade.

Schottis var det första vi lärde oss. (Kvinna Öb 1939)

I Österbotten verkar främst mödrarna ha spelat en viktig roll som danslärare och både manliga och kvinnliga informanter har fått dansundervisning av sina mödrar.

Mitt första dansminne är från att min mamma var på väg till ladugården och på gården stannade hon upp och lärde äldste sonen schottis. Efter en stund sade hon, att nu hade hon inte mera tid. Hon bad mig ta vid som ”dam”. Jag minns än melodin som hon trallade. Jag var då sju år och min bror gick i skriftskolan, och båda kunde vi schottis efter det. Det är tydligt att mamma ansåg att sonen i en viss ålder måste kunna dansa. (Kvinna Öb 1942)

Föräldrarna var läromästare Något som förekommit i både Österbotten och Västerbotten är att föräldrarna lärt sina barn dansa. Ofta skedde dansinlärningen på lek medan barnen var små.

Mina föräldrar älskade att dansa och pappa lärde mig dansa ”finsk” polka på köksgolvet då jag var 6 år. Jag stod på hans fötter och han förde mig runt i kökspolkan.

(Kvinna Öb 1948) Vårt köksgolv i Kristinestad var inte särskilt stort men det var där, mellan vedspisen och matbordet, som jag lärde mig de första dansstegen tillsammans med min mamma. När jag var liten kunde jag stå på hennes fötter. Småningom kunde jag dansa och jag tyckte om att röra mig rytmiskt.

(Kvinna Öb 1937)

Mamma, som hade spelat i orkester som ung under kriget, visste hur roligt och viktigt det var att få komma ut bland andra ungdomar. Hon hade lärt mej och min väninna dansa hemma i köket till hennes dragspelsmusik. (Kvinna Öb 1946) Jag hade lärt mig dansa hemma. Mamma och pappa var båda bra på att dansa och mamma lärde mig dansa vals och polka, kanske också schottis även om den dansen inte riktigt tog skruv. (Man Öb 1955) Något som framträder enbart i materialet från Västerbotten är att manliga informanter lärt sig dansa av sina fäder.

Ja jag tyckte väldigt mycket om att dansa, det var väldigt roligt, å pappa han lärde ju

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

oss att dansa när vi var bara, jaa 10 år. […]

Ja först och främst hade vi bara grammofon, å de var ju bra det, det var ju bra skivor då på den tiden då också, stenkakor. […]

Men det var ju vals och schottis och polka och tango och foxtrot också. […] Ja han lärde oss dansa, på hans tid var det inte annat än dans det. (Man Vb 1920) Jag har ett ganska roligt minne från gammeldanskursen. Många tyckte det var svårt att lär sig vals, och jag upptäckte att så fort jag prova dansa vals att det där det kan jag ju. Och då börja jag dra mig till minnes att pappa bruka skoja, jag stod på hans fötter och så dansa han vals. Tror du inte att det hade gått in i ryggmärgen! Så det kunde jag. Och det var väl från 5-årsåldern, för jag var 6 år när pappa dog. Så det var ju väldigt tidigt. Det fanns där i det undermedvetna, det är enda dansen jag inte fått kämp me.

(Man Vb 1949) För många flickor har pappan inte bara haft rollen som läromästare i hemmet. Han har också varit danskavaljer på olika danstillställningar. Exempel från både Österbotten och Västerbotten illustrerar pappans roll i det sammanhanget. Däremot finns det inga manliga informanter som berättat att de skulle ha dansat med sina mammor utanför hemmet.

på kvällen spelades dansmusik i festsalen.

Pappa bjöd upp sina döttrar […]. (Kvinna Öb 1937) Jag började dansa i tolvårsåldern, på fester på skolan en gång i månaden. Föräldrarna dansade mycket så där lärde jag mig, pappa var jätteduktig. Det var foxtrot. Förs­ ta allmänna dansen var jag 15 år och det var på Rotundan. Jag gick ibland med föräldrarna och att dansa med pappa var en fröjd. (Kvinna Vb 1943) Många föräldrar har alltså dansat med sina barn och därigenom fört traditionen och kunnandet vidare. Det finns emellertid också bevis på motsatsen. Några informanter i Västerbotten, som får en fråga om föräldrarna lärt ut något, svarar bestämt nej.

Nääh. Fast både mamma och pappa dansa ju i sin ungdom och så, men dom hade väl aldrig tid att pyssla med sånt där. Pappa jobba ju mycket på annat håll, och när han kom hem på kvälln, inte orkade han ställa till med dans då … (Kvinna Vb 1949) Troligtvis fanns också i Österbotten föräldrar som aldrig skulle ha kunnat tänka sig att lära sina barn dansa, men uttalanden saknas.

Syskon och nära släktingar lärde varandra Pappa var efter kriget […] timlärare i samlyceet* och på julfesterna dansades det ringlekar och parmarscher i den stora aulan i Lars Soncks ståtliga skolhus. Senare

I båda materialen finns exempel på att äldre syskon lärde de yngre dansa. ”Stora syster lärde mig vals och tango vid 12 år”, berättar en man (f. 1945) i Österbotten. En kvinna i Väs-

37

38

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

terbotten berättar om hur en sju år äldre syster lärde henne dansa.

Lillebror och lillasyster kunde också få tjäna som danspartner när äldre syskon ville dansa.

äldre än mig hon var ju heller int så mycket ute på dans från början. Utan det är nog rent hemma asså. Man såg mamma och pappa dansa och grannarna hade ju träffar och det var ju som hemma hos oss kunde du ju dansa i köket, hallen, rummet, det andra rummet, köket man kunde som jo … så man va väl med där då och dansa med sina egna syskon för vi är ju fyra flickor och ganska tätt så att … (Kvinna Vb 1949)

Jag lärde mig dansa på köksgolvet med min syster som ville öva på mej. Hon var 3 år äldre. (Man Öb 1960)

Men det finns också exempel på att informanter med bestämdhet hävdar att de inte lärt sina syskon dansa.

Mina fyra äldre bröder som redan var ute i vuxenlivet kom alltid hem till fredag och lördag. De var unga, friska och starka. När de kom innanför dörren till barndomshemmet blev de så glada. De grabbade tag i mig och vi dansade runt på stuggolvet.

Vi dansade vals, tango och foxtrot. Oh, så härligt det var. Mamma skrattade och såg på. (Kvinna Öb 1926)

Jag är äldst av sju syskon. Jag hade ju sex småsyskon. Ja … det [vem som lärt dem dansa] kan jag inte svara på. Jag tror inte allihop har dansat speciellt mycket heller.

Det är inte jag som har lärt dom. (Kvinna Vb 1949)

Det var ju Bettan som lärde en dansa, hon var ju jätte … […] Ja vars var vi? Uppe i farstun, eller i köket? […] De var väl radion, hörde nån bra bit. Nä men vi hade egentligen ingen grammofon. (Kvinna Vb 1957)

I hem med flera barn i ungefär samma ålder kunde syskonen öva tillsamman om tillfälle gavs.

Jag skulle tro alltså hemma dansa vi väl men jag tror mycket alltså det fanns nog inom en också skulle jag tro jag vet int … […] Jamen det va jo [föräldrarna] men sen lärde vi väl varann för att äldsta syrran hon är ju … i och för sig int så mycket

En av de intervjuade i Västerbotten berättar om hur hennes unga farbröder lärde henne dansa. Samma informant har också ett minne av hur hennes farmor lärde henne dansa hambo.

Frågan kom ju upp hur man hade lärt sig dansa – och jag har ju lärt mig dansa hemma i köket. Det var mina farbröder som var en 13–14 år äldre än jag. Dom spela dragspel och dom spela gitarr lite grann och sen var det väl radio, musik från radio kan jag tänka mig. Och så dansa vi hem-

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

39

ma på köksgolvet. Så det var på det sättet som jag lärde mig dansa då. […] Det var vanlig foxtrot i stort sett. Sedan lärde jag mig lite gammeldans, men det var med min farmor jag lärde mig det. Hambo å … det vet jag var farmor som lärde ut. […]

Egentligen minns jag inte att jag och farmor dansade så mycket … Jag vet att vi var på ett bröllop och då vet jag farmor kämpa och skulle lära mig dansa hambo. Jag vet att hon träna hambo med mig. Farmor var född 1893, så det kan ju ha varit i början på 1960-talet. (Kvinna Vb 1949)

Flickorna lärde varandra Något som är typiskt för både Österbotten och Västerbotten är att flickorna har lärt varandra dansa.

Sedan brukade vi dansa för oss själva hemma hos mig i farstukvisten. Jag kan ännu höra min kamrats gälla röst eka i farstun då hon sjöng ”Manjana, manjana” medan vi var i färd med att öva in nya danssteg.

(Kvinna Öb 1939)

hambo och schottis, vals å modern dans.

Det fanns ju inga killar som kunde det vid den åldern. (Kvinna Vb 1926)

Flickorna lärde sig ofta att dansa av varandra, och när de ville lära in nya danser övade de

Dansa hade jag lärt mig ute på vägen tillsammans med en väninna och två pojkar redan i 10-årsåldern. Jag hade ju också övat lite på vintrarna före då det hölls handelsstämma i Petalax, då kvällen alltid avslutades med dans. (Kvinna Öb 1948) Vi väninnor lärde oss dansa, vi var väl ungefär 10–12 år och gick hos varann och lärde varann att dansa. Och det var både

[Lärt mig dansa] hade jag gjort hemma i vardagsrummet. Jag hade en kompis längre upp på gatan där jag bodde, som hade en gammal vevgrammofon, och dom här var då lite modernare så där. Ja vevgrammofon, det fanns ju såna här, vad ska jag säga, elektriska grammofoner, med pinne i mitten man kunde ladda skivor och så föll dom ner eftersom, men sån hade dom också, men så hade dom också en vevgrammo-

tillsammans. Det enda som behövdes för detta övande var lite svängrum och ett slätt underlag. På bilden dansar Maj-Len Ingman till vänster och Rose-Maj Mickelsson (g. Sandström) rock i en hyreslägenhet i Vasa 1976. Privat foto.

40

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

fon, för vi hade ingen grammofon hemma hos mig. Och så hade dom köpt Bill Haleys Rock around the clock. Så vi var hemma hos mig då några kompisar så här och lärde oss dansa till Rock around the clock. Och det minns jag så där som …

Alltså, vevgrammofon vevar man ju upp fjädern, så Roock aroound the clooock blev det ju till slut då, för fjädern gick ju av, då fick man veva upp den igen. Och så sen så var vi ju så där en 12–13 år så hade vi yllesockar på oss. Och har man haft tonårsbarn så vet man ju hur det luktar med fotsvett och sånt, så vi fick ju öppna fönster i smällkalla vintern och försöka få ut lite ångorna från detta, men vi tränade och … jaa, vi lärde oss dansa. (Kvinna Vb 1944) Jag tror att jag är självlärd, vi dansa med varann tjejerna. Pojkarna i byn var ju så tröga, det var ju som att dra dem ur tjäran ibland, men de fick nog lov ibland. (Kvinna Vb 1945) Eftersom flickorna dansade med varandra fick de också lära sig föra.

Jag lärde mig dansa vals hemma med pappa i köket och annat med andra flickor; vi lärde oss föra och bytte roller. Det är fortfarande lätt att dansa vilken dans som helst med en annan jämnårig kvinna från Österbotten. (Kvinna Öb 1948) I Österbotten var det inte bara i inlärnings-

situationer som flickorna dansade med varandra. Också på de allmänna danserna dansades de inledande danserna främst av flickor tillsammans. Dansen kom igång tack vare det och det var ett bra tillfälle för flickorna att visa upp sig.

När sedan orkestern spelade upp till första valsen var det mest bara flickor som dansade. Det hörde till ovanligheten att pojkar kunde dansa vals, samba och schottis och de pojkar som kunde det var oftast lite äldre. (Kvinna Öb 1955) Det var inte så många pojkar som kunde dansa vals eller schottis, så därför dansade flickorna ofta tillsammans. Vissa flickor dansade även samba till de snabba låtarna och hade hittat på egna mer eller mindre avancerade stegkombinationer. En fördel med att dansa samba var att man samtidigt kunde kolla in vem som var på plats utan att verka alltför nyfiken. På samma gång kunde också kavaljererna se att man var där. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961) Att kvinnor dansar med varandra tycks väcka uppmärksamhet på danserna i Västerbotten numera. Av exemplet nedan framgår ändå att det förekommit också där tidigare.

Vals och schottis det dansar jag och lillasyster då vi är på dans. Jajjamensan! […] Nä det är roligt att dansa. Vi har alltid roligt när vi dansar det där. Och ibland vi kan

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

även dansa med varann och jag blir så full i skratt och då säg jag det till syrran att dansa med dig det är som att dansa med pappa. Ja så alltid retar det väl nån men vaddå? Vill karlarna stå där och titta på fruntimren som sitt där och int våga bjuda upp jamen då kan vi ju dansa med varann istället bara för att. […] Jag tror det var det [vanligt] när jag var liten och när jag var i tonåren så … att det hände att man gjorde det … (Kvinna Vb 1949) Ingetdera materialet innehåller uppgifter om att pojkar skulle ha dansat med varandra, men däremot finns det exempel på att pojkar tränat på egen hand.

Detta med dans för mig började med att jag själv försökte lära mig hemma i mitt rum till radions musikutbud, att röra mig i takt till musiken. Det började under tiden jag gick i skriftskolan och träningen gav nog ett visst resultat. Under sommaren som kom samlades vi ett gäng kamrater turvis hos varandra och tränade. Den hösten blev det premiär i byns ungdomslokal och sedan har jag älskat att dansa till god dansmusik. (Man Öb 1943) Jag började dansa 1955–56, men var inte så attraktiv då jag höll takten med armen, lärde mig sedan dansa i mörkret i gruvan med verktygslådan. Det var ju inte roligt att folk nästan gick undan. Skelleftehamns­ killarna hade rykte om sig att vara dukti-

ga dansare så jag tittade på hur de gjorde.

(Man Vb 1937) En informant i Österbotten berättar också om hur han som nykomling på dansplatsen efter konfirmationen försökte lära sig dansa genom att iaktta erfarna dansare. Också bland västerbottningarna finns det pojkar som lärt sig dansa genom att iaktta. Ibland kunde pojkarna få draghjälp av någon modig flicka.

Mina första danssteg tog jag på Lillön 1954, före det hade jag inte försökt mig på ett endaste steg. Vi stod ju och tittade på de som dansade och försökte se hur de gjorde. (Man Öb 1938) Jag tror att det var redan första danskvällen i Kisamaja som jag kom igång med dansandet. Det skulle jag knappast ha gjort om inte Marianne hade hjälpt mig.

Hon kom helt enkelt ”efter” mig. Vad hon sade och hur hon gjorde minns jag inte längre. Men jag kunde ju inte springa undan. Så jag följde med ut på dansgolvet.

(Man Öb 1947) Jag minns inte att någon lärde mig dansa, jag menar att jag stod vid sidan av dansgolvet på bröllop och så, och tittade och gungade i takt med musiken. En gång när jag var ca 18 år blev jag uppbjuden på ett bröllop av en bekant. Jag varnade henne att jag inte kunde dansa, men vi försökte tillsammans, och sedan kom jag på det

41

42

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

de mej dansstegen. Det hade jag nytta av då jag efter konfirmationen fick gå på allmän dans. (Kvinna Öb 1941) Också en del informanter i Västerbotten nämner skoldanser.

På skoldanserna fick jag ju många gånger vara kille för klasskompisarna, pojkarna … dom kunde som int dansa så då fick man va kille då bland klasstjejerna. (Kvinna Vb 1949)

Dansundervisning utanför hemmet Både i Österbotten och i Västerbotten tycks ungdomarna i princip ha förväntats lära sig dansa utan formell dansundervisning. En informant som själv gick på danser i tidig ålder men inte vågade bjuda upp kommenterar detta.

För ungdomar som studerade utgjorde ofta

och började vara på dans. Ofta, mest varje vecka, om jag inte var sjuk. (Man Vb 1931)

skoldanserna inkörsport till de allmänna

Skoldanser god inkörsport

danserna. Också för

Eftersom konfirmationen har utgjort en så tydlig gräns för tillträde till de allmänna danserna i Österbotten har skoldanserna haft en stor betydelse. På skoldanserna har också de som ännu inte blivit konfirmerade kunnat dansa.

dem som redan var vana dansare hade skoldanserna sin charm. Bilden är tagen i Österbottens centralyrkesskola i Vasa läsåret 1966–1967.

Privat foto.

Jag lärde mej dansa i Vörå samskola på konventen som det kallades. Då jag kom dit var det femteklassens pojkar som bjöd upp en blyg flicka, som var ovetande om alla faror och hade stark moral, och de lär-

Det var väl på 60-talet [som jag började vara på dans], inte som dansare, mera som privat chaufför då, för då var det ju mycket, mycket mera festande på danserna än vad det är idag, å då behövde dom nån som höll sig nykter, å körde, det var ju 60-talet som jag började vara ute, […]

Nääee, det blev väl aldrig så [att jag började dansa själv], man var väl för feg, tordes inte, å det anordnades inte några danskurser som jag vet av, då inte, utan då skulle du ju lära dig själv, så det blev aldrig, jag hade nog med att hålla reda på dom som åkte man skulle hålla ordning på dom också. (Man Vb 1949)

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

Det förekom dock i vissa fall att skolorna lärde ut olika danser. Det fanns gymnastiklärare som ansåg att det hörde till att kunna grunderna i de vanligaste pardanserna och eventuellt också sällskapsdans.

Min pappa lärde mig dansa schottis och i skolan hade vi dansat mignon* på gymnastiktimmarna, men i det stora hela var jag totalt okunnig när jag kom ut på min första danskväll. (Kvinna Öb 1943) Vi lärde oss också dansa på gymnastiken och jag minns en grej där – vi gick i sjuan och skulle dansa med pojkarna i nian, det var en klass med bara grabbar. Och när man går i sjuan är grabbarna i nian jättestora, och de var ganska stökiga. Av någon anledning, jag tror inte vi bjöd upp utan att det var gympaläraren som på nåt vis styrde att ”du där, du där, du där”. Och jag skulle dansa med en grabb som var den stökigaste på hela skolan, han var lång, klädd i typ brynja, han var barfota och man var bara skiträdd för honom. Vi dansade vals och han dansade med tremeters steg! Så det är ungefär det första dansminnet jag har. Men jag blev inte avskräckt, jag tyckte det var kul. (Kvinna Vb 1963)

det mest genant. Inget bra upplägg med dans på gymnastiken – liten bandspelare i stor gymnastikhall med lärare som inte var purung. Största hjälpen fick jag av min kusin som kom med råd – sen var det ”trial and error” som gällde. Men det är nog 15– 20 år sedan jag provade dansa sist. (Man Vb 1965) Under 1970-talet avtog intresset för dans bland ungdomarna i Österbotten och för att vända den negativa trenden började bl.a.

Svenska Österbottens Ungdomsförbund ordna danskurser. Ungdomarna fick lära sig tango och foxtrot, men det blev också mer populärt att lära sig danser som schottis, polka och hambo. Bland informanterna i Österbotten finns flera som gått med i folkdanslag för att lära sig dansa och samma tendens syns också i Västerbotten.

Den dansundervisning som gavs i skolorna ledde inte alltid till resultat.

Dansa lärde vi oss i Härkmeri av ett äkta par som flyttade tillbaka till Härkmeri från Sverige (Margaretha o Alf Hoxell) som drog danskurs för ungdomarna på ungdomslokalen. Vi lärde oss tango, vals o jive, jag tror att vi också prövade på schottis, som spelades ibland. Sen tränade vi flickor nog på någons rum också. […] Senare gick jag via medborgarinstitutet med i en folkdansgrupp och där lärde vi oss vals, schottis, polka osv. (Kvinna Öb 1959)

Jag lärde mig dansa mer eller mindre i fyllan och villan lite här och där. Det förekom i skolan, men när man är 14–15 bast var

Men just de här att, så var jag ju faktiskt med i ett danslag när jag bodde i Skellefteå, jag bodde där några år, då var jag ju

43

44

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

den här grekiska och jag tyckte det var jätteskoj. (Kvinna Vb 1963)

Danslektioner Ingen av informanterna i Västerbotten nämner dansskola och det gör inte heller de som vuxit upp på landsbygden i Österbotten. Det förekom emellertid att ungdomar i städerna i Österbotten hade möjlighet att gå i dansskola. Som danslärare fungerade bland annat Åke Blomqvist, som var aktiv som dansinstruktör från 1940-talet ända in på 2000-talet. Tillsammans med sin hustru drev han dansskola i flera städer i Finland. Blomqvist blev känd i vidare kretsar som dansmästare i tv-programmet Lauantaitanssit [Lördagsdans] på 1970-talet. Åke Blomqvist höll dansskola i Vasa sommaren 1955. Deltagare var 5 pojkar och en manlig lärare. De två sista gångerna bjöds tidigare kvinnliga dansskolelever med, de var duktiga och pojkarna lärde sig. (Man Öb 1936) Reunamos turnerande dansskola besökte ibland ungdomsföreningar i Österbotten och övriga Svenskfinland. Här övar sig tonåringar och barn i

med i Guldstalaget, det var ju jättekul. […]

Jo, då jag gick skola där och jobbade där, på en förskola där. Då var jag med i folkdanslaget, de var ju å roligt, dans har ju alltid varit min grej, allt med musik att göra.

(Kvinna Vb 1957)

Kimito i att dansa. Okänd fotograf. Åbolands ungdomsförbund.

Och jag hade en kompis som dansade folkdans så hon drog med mig på gammaldans […] Så vi var i ungdomsgårdens lokal intill och lärde oss hambo och schottis och jag minns även att vi dansade ”Zorbas dans”

Dansa kunde vi nödtorftigt. Jag hade redan som 13-åring satts i Reunamos turnerande dansskola och där dels lärt mig att man skulle räkna dansstegen, dels förgäves försökt klara av den svåra valsen. Det blev sen min pappa som hemma på salsgolvet lärde mig vals och schottis. (Kvinna Öb 1937) En man från Västerbotten berättar om en improviserad dansundervisning som gavs av hans faster.

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

Egentligen enda danslektionen jag har fått, det var ett gäng hemikring … dom hade ju skola i Mörttjärn och då hyrde dom en slöjdlokal på en gammal affär och det var min faster som ägde huset. Och hon gjorde improviserade danslektioner med oss ungdomar i den där slöjdlokalen.

Men det vart ju kanske 4–5 gånger. Det är väl dom enda egentliga danslektioner jag har haft. Men sen har man fått lär sig efterhand. (Man Vb 1949)

Föräldrarnas inställning Överlag har föräldrarna förhållit sig positiva till ungdomarnas dansande. Det gäller i både Österbotten och Västerbotten. En bidragande orsak är att dansandet så att säga har gått i arv. Föräldrarna hade dansat själva när de var unga, eller så dansade de fortfarande som medelålders.

Min mamma hade ingenting emot att vi dansade, därför att hon själv tyckte om att dansa. Min pappa spelade i unga år på danser. (Kvinna Öb 1924) Nej, å mamma hon var ju en sån där som var mycket på dans, hon tyckte de var roligt och hon längte dansa, de såg man ju, de syntes, men hon kunde ju inte för hon vart ju ofärdig å så där, men ibland, hon tog dansstegen, hon satt så här, hon viss­ te precis hur man gjorde, alla de här gammeldanserna bland annat, de kunde hon ju, småsprintarna*, som hon kalla de, hon hade ju många historier å från dans, den ti-

den, hon berätta då dem var på olika logar å så där. (Kvinna Vb 1957) Trots att föräldrarna i Österbotten ogärna såg att ungdomarna dansade före konfirmationen lade de sig sällan i sedan de unga väl blivit konfirmerade.

Dansen var nog allmänt accepterad hemifrån sedan jag fått åldern, även om föräldrarna kunde fundera om det var nödvändigt att åka iväg varje veckoslut. De hade dock tidigare, före konfirmationsåldern, lovat att inte lägga sig i då jag får åldern inne, vilket de ju naturligtvis blev påminda om i det skedet. (Kvinna Öb 1959) Det finns exempel från både Österbotten och Västerbotten på att någon närstående ibland tyckte att det blev lite väl mycket av det goda, i synnerhet om de unga dansade också på vardagskvällar. Men det gick bra så länge som de skötte sig i övrigt.

Det kan hända, att en och annan tyckte, att det blev lite väl mycket dansande för min del under dessa mina sorglösa ungdomsår, men så länge det gick bra i skolan och med studierna hade åtminstone inte mina föräldrar så mycket att invända.

(Kvinna Öb 1939) Jag var också på dans på vardagkvällar om det fanns. Jag var mycket på dans, men varje vecka var det kanske inte. En kväll bjöd en kille upp mig och vi dansade. Dagen

45

46

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

därpå, en torsdag, berättade han för min pappa att han dansat med mig kvällen in­ nan. Jag bodde ju i Norsjö och levde ett eget liv. Min pappa tyckte inte om att jag varit på dans en vardagkväll. Pappa ifrågasatte inte skolarbetet. Jag tog då realen och kom mig vidare … Jag slarvade inte med läxorna. Men det blev som vår hobby att vara på dans. (Kvinna Vb 1945) Föräldrarnas inställning till att ungdomarna rörde sig på dans året runt under tidiga kvällar och sena nätter var olika. Förhållningssättet berodde naturligtvis dels på personligheten, dels på sådana omständigheter som var man bodde och om den unga hade pålitligt sällskap. Vissa litade på att allt skulle gå bra och undvek att oroa sig.

Men mina föräldrar sov då jämt när jag kom hem, så att det [att de skulle ha varit oroliga] tror jag inte. Och dom har då aldrig sagt nånting sen heller. (Kvinna Vb 1944) Den som hade flera barn blev med åren gans­ ka härdad. En kvinna i Österbotten som var yngst i en stor syskonskara tänker med förundran tillbaka på sin mammas tålmodiga och generösa inställning. Att familjen bodde på en skärgårdsö gjorde dansresorna extra strapatsfyllda.

Att inte mamma var orolig när vi for!

Aldrig att hon skulle ha sagt något och inte heller fick man skäll fast man kom hem först följande dag. Nog var hon väl

orolig fast hon inte visade det. (Kvinna Öb 1947) Det står ändå klart att ungdomarnas dansande gav många föräldrar sömnlösa nätter.

Detta gäller i synnerhet dem som hade flickor ute på nätterna. ”Jag minns att mamma knappt sov innan jag var hemma på natten”, skriver en kvinna (f. 1954) i Österbotten.

Föräldrarna målade upp för sig allt hemskt som kunde hända under själva danstillställningen och framför allt under färden dit och därifrån. Dessutom fanns en oro för att de egna barnen inte skulle uppföra sig eller följa de regler som föräldrarna satt upp för dem. För det mesta oroade de sig lyckligtvis i onödan.

Hemifrån fick vi då förhållningsreglerna att … flickor … ni far med bussen … men!

Ni kommer också hem med bussen … Därmed basta!! … Ibland fick man faktiskt en känsla av att dom satt där hemma med tidtagaruret i hand, för att riktigt pricka av sen när vi väl var hemma igen … Det gällde att hålla koll på läget. Sägas bör att om dom bara visste där hemma vilka snälla flickor vi var. Inte en tillstymmelse till något fuffens. (Kvinna Öb 1946) Det fanns också föräldrar som gärna tog del av ungdomarnas upplevelser, och som också lyckats vinna deras förtroende så pass att de fick sig berättelser till livs.

Jag hade en mycket bra relation till mina

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

föräldrar och väckte dom alltid när jag kom hem. Berättade kort var jag varit och med vem. Jag började redan som 10-åring att vara ute på byn. Detta på grund av att mina kompisar var ett par år äldre. Mina föräldrar var ej heller oroliga för mig då jag redan från början berättade om vad jag varit med om. (Kvinna Öb 1948) Men ibland, vet nu när det var så här, vinter och kallt, det var spännande ibland när man for hem, järnors å, men jag var aldrig med om att vi körde av nån väg, tack och lov, och ändå så åkt man ju med dom, jag förstår bara mamma, hur hon mådde, nog låg hon ju vaken, för då när man ju komme hem, då var det ju så, då gick man ju in till mamma en stund, så satt man på sängkanten och prata med hon och berätta, så var det ju. […] Jo hon var vaken, men det förstår jag nu när man har egna barn, no förstår jag he. […] No var hon vaken, huva hon var vaken jämt, när man ville, satt man och pratade med hon en stund. […] Berätta man om man har dansat med nån. (Kvinna Vb 1957) För mödrarna var det särskilt angeläget att hålla koll på sina döttrar, även om de inte hade något emot att flickorna dansade.

Mina föräldrar tyckte det var självklart att gå på dans (min far spelade många år fiol i orkestern Accent). Då jag kom hem efter dansen hade alltid mor dukat fram smörgås och mjölk, men i gengäld ville hon veta

vem jag hämtat första-andra-tredje damernas, då hon fick veta det var hon nöjd och gick och la sej. (Kvinna Öb 1941) För mina föräldrar var det helt OK att jag dansade. Det hade de också gjort. Det viktiga var att vara konfirmerad. Sen är det ett faktum att min mamma höll noga koll på vart jag for, när jag kom hem och med vem jag kom hem. Det var inte alltid konfliktfritt. Hon hade sin syn på vem jag absolut inte skulle sällskapa med och jag var lite bångstyrig. (Kvinna Öb 1943) Ibland var det inte så enkelt för föräldrarna att se hur barnen rycktes med i nöjeslivet och drabbades av den stora passion som dansen utgjorde. Speciellt de föräldrar som hade en stark religiös tro kunde ha svårt att acceptera dansandet. Många ansåg att det var synd att dansa, och föräldrarna var naturligtvis rädda för att dansandet skulle leda de unga i fördärvet.

Jag vet att mamma inte tyckte om att jag dansade. Hon var kristen och tyckte inte om det. Visst hade jag samvetskval ibland, när jag flängde på, men den där längtan ut var så stark, den gick inte att motstå. Antagligen var hon rädd om mig, att jag skulle råka illa ut. Hon var ensam och jag var yngsta barnet. Det har jag förstått efteråt hur det kändes för henne. (Kvinna Öb 1939) Dansandet ansågs ändå också föra mycket gott med sig. Ungdomarna sökte sig till varandra i vilket fall som helst, och många föräldrar ansåg

47

48

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

att dansen höll dem borta från and­ra frestelser.

Det fanns också föräldrar som var strängt religiösa men som trots allt ansåg att det var en god social färdighet att kunna dansa, och att det var bättre att lära sig dansa än att bli utanför kamratgruppen.

Mina föräldrar var glada då jag började dansa och de understödde mitt dansande för jag minns då far sade dansar du inte kommer du på sidan om, risken finns att du tar till flaskan. (Man Öb 1938) Trots att min mor höll mig tillbaka från dansen efter konfirmationen var det ytterst viktigt för henne att jag började dansa. Också för min far var det viktigt. Hon hade dansat mycket i sin ungdom, medan han aldrig vågat gå och bjuda upp. Det hade varit ett stort problem för dem i ungdomen. Han hade varit därute och tagit en och annan sup, medan hon var därinne och dansade. De ville inte att det skulle gå så för mig. (Man Öb 1945) I både Österbotten och Västerbotten har det funnits ungdomar som inte dansat av religiösa skäl. I deras hem har dansandet eventuellt ansetts syndigt och barnen har övertagit föräldrarnas inställning eller rättat sig efter deras önskningar och låtit bli att dansa. I materialet insamlat i Österbotten har ingen berättat om detta ur en personlig synvinkel eftersom insamlingen omfattade just dansminnen och inte frånvaron av sådana. Däremot finns det en kvinna som berättar hur svårt det var när

hon slets mellan två olika kamratgrupper: de som dansade och de som var kristna. Själv ville hon egentligen dansa men hennes föräldrar höll henne tillbaka i början.

Själv fick jag inte åka på dans före jag gått i skriftskolan och blev p.g.a. detta utestängd från gruppen och mobbad […]. Jag blev tvungen att försöka hitta nya kamrater och gick så med i en kristen grupp vid sidan av att jag nog ville dansa. I ungdomstiden kom jag så att ha foten i två läger, vilket ibland kunde vara tungt. Det var lite av att gå på lina, för varken den ena gruppen eller den andra var speciellt pop hos den andra och sen skulle man välja ord och samtalsämnen beroende på vilken grupp man befann sig i och vilka som stod i närheten. (Kvinna Öb 1959) En västerbottnisk informant som av religiösa skäl avstod från dans i sin ungdom men som började dansa som vuxen berättar: Jag började inte dansa förrän för 20 år sedan, dessförinnan har jag nog aldrig varit på en dans. […] Vi som kristna så vi var aldrig på dans, det var som aldrig tal om att fara på nån dans, vi var ju många då, ett helt gäng, när de var tal om dans så satt vi längst inne i ett hörn, när det var bröllop och firmafest å så där. (Kvinna Vb 1955) En annan informant från Västerbotten berättar om hur det ordnades dans i stugorna och konstaterar att ”halva byn var religiös, dem

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

vill ju aldrig vara med, de fick inte vara med och dansa, för de komme ju aldrig”. Han berättar också om bröllop där även de religiösa deltog men inte i dansen.

Jag tyckte de var roligt att dansa, och då var de dragspel de spela, flera stycken som hade dragspel, så de byt om, de avlöste varandra och det där religiösa släktet var ju också med där men du skulle aldrig tro att man fick dansa med deras döttrar, nä du […] Nää, de lät bli, de fick inte gå upp och dansa, de var ju för nedrigt tyckte jag.

(Man Vb 1920) Ungdomarnas rörlighet ledde inte enbart till vaknätter för föräldrarna, det kunde också medföra en del utgifter. Det här diskuteras av flera informanter i Österbotten. Inträdet kostade och den som dansade behövde vara snyggt klädd och följa modet. En del upplevde det som motbjudande att be föräldrarna om pengar. Andra resonerar kring föräldrarnas kamp för att få ekonomin att gå ihop när det fanns flera danslystna ungdomar i familjen.

uppgivna föräldrar. Hur de fick ekonomin att räcka till var nog en gåta. (Kvinna Öb 1939) Eftersom föräldrarna inte lade sig i ungdomarnas dansande betyder det också att de inte engagerade sig i hur ungdomarna tog sig till och från dansen. Detta gäller åtminstone under 1950- och 1960-talen. Många ungdomar skulle ha behövt skjuts till dansbussen eller dansplatsen, men ingen informant i Österbotten nämner att föräldrarna skulle ha ställt upp med skjutshjälp. Detta berodde dels på att de flesta familjer saknade personbil, dels på att de flesta på landsbygden hade fähus som de var upptagna med både morgon och kväll.

Inte heller var det frågan om att föräldrarna skulle köra oss, och aldrig i livet skulle de ha hämtat oss på natten. De hade ju fähuset som skulle skötas kvällar och morgnar. (Kvinna Öb 1954)

Det svåraste momentet var när vi ibland måste be föräldrarna om pengar till bussen och inträdet. Vi visste ju att det var ont om pengar hemma och de små löner vi fick för våra sommarjobb räckte inte så länge. Nåja, vanligtvis fick vi vad vi behövde. (Kvinna Öb 1945)

Min pappa hade inte bil. Mauds pappa hade bil, men det var ju aldrig tal om att dom skulle skjutsa oss nånstans. Utan skulle vi på dans så fick vi ta oss dit själva.

Och det var ju inte heller som så att vi tyckte att vi var utsatta för nå, att det var nån risk med det där eller nånting. Det upplevde vi inte. Utan vi var ute och hade roligt.

(Kvinna Vb 1944)

Då hade stuprörsbyxorna och gummitossorna* hittat våra nejder och tjatats lös av

En av informanterna i Västerbotten som dansade på 1960-talet nämner att hennes pappa

49

50

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

Kvällar med dansförbud I Finland rådde dansförbud under vinterkriget 1939–1940 och under fortsättningskriget 1941–1944. Dansen sågs som ett olämpligt nöje för ett folk som befann sig i krig.

Också i andra sammanhang, både före och efter kriget, var vissa kvällar under året belagda med dansförbud i Finland. Det gällde julafton, kvällen före långfredag och påsklördagskvällen (i Sverige: påskafton). Då rådde nöjesförbud från kl. 18.00, då helgen inträdde, till följande dag kl. 18.00. Dessu­ tom var dans förbjuden kvällarna före böndagarna från kl. 18.00.

Böndagar eller tacksägelse-, bot- och böndagar finns med inom de flesta protestantiska kyrkor. Redan år 1554 gav Gustav Vasa i det svenska riket, där Finland ingick som den östra riksdelen, ett påbud om åtta böndagar i följd för att avvärja oväder och andra landsolyckor. Senare bestämdes det att det varje år skulle hållas fyra nationella böndagar. I Sverige avskaffades systemet med de fyra böndagarna 1983. Nöjesförbudet som gällt också vissa andra helgdagar slopades i Sverige 1969.

I Finland bestämde man sig år 1812 för att fira två böndagar om året, och 1813 blev

de fyra. Regeringen kun­gjorde årligen datum och texter för följande års böndagar. Sedan 2004 bestämmer den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland själv om böndagarna, som i dag (2014) är två per år.

Det var länge förbjudet att ordna offentliga nöjen från klockan 18.00 på lördagskvällen före böndagen, det som i folkmun kal­ lades bönlördagskvällen.

Dansförbudet var impopulärt bland ungdomarna. Det gällde att hitta på aktiviteter utan dans, men det gick naturligtvis också att dansa: tjuvdansa, svartdansa eller smygdansa.

Som en följd av diskussioner och protester mot dansförbudet konstaterade Svenska Österbottens Ungdomsförbund (SÖU) i mitten av 1960-talet att förbundet inte ville bryta mot lag som gäller, men erfarenheterna talade för att bönlördagarnas nöjesförbud borde mildras. År 1968 blev detta ett faktum. Från och med då gällde förbudet endast mellan klockan 8.00 och 18.00 på själva böndagen, och bönlördagskvällen var öppen för nöjen och förlustelser. År 1984 slopades nöjesförbudet helt för böndagarna i Finland. År 2002 upphävdes också det nöjes­förbud som var kopplat till övriga helgdagar.

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

51

skjutsade i undantagsfall. I och med att allt fler familjer skaffade sig personbil ändrades vanorna i det avseendet och det blev vanligare att föräldrarna erbjöd skjuts.

Jag vet också att pappa skjutsa oss till Norsjö någon gång. De var nog bara en enstaka företeelse. Jag har en syster som är ett år yngre än jag, så hon började också vara med ute på dans. (Kvinna Vb 1949) Sedan blev de ett gäng från klassen, lite olika som gick. Två från Norsjö och tre som bodde lite utanför. De fick nog skjuts av någon förälder och senare av de äldre killarna i gänget. (Kvinna Vb 1963) Eftersom föräldrarna inte ställde upp med skjuts betydde det att föräldrar över huvud taget aldrig visade sig i samband med danserna.

En kvinna (f. 1946) i Österbotten berättar att hennes pappa, som körde taxibil till danserna, höll ett vakande öga på henne medan hon var riktigt ung, men för övrigt har föräldrarna haft en mycket passiv roll under själva danskvällen. Det skulle ha varit mycket besvärande för den som drabbats om någon förälder dykt upp på en dansplats eller vid vägen där dansbussen stannade.

Dansförbud Också samhället utanför ställde upp ramar för vilka möjligheter ungdomarna hade att dansa. På bönlördagskvällarna var det ända fram till senare delen av 1960-talet inte til�låtet att dansa i Finland. I de österbottniska

Ungdomarna i Södra Vallgrund Ungdomsförening ordnade utfärd till Korsören den bönlördag som inföll i juli. Dansförbudet på bönlördagarna upphävdes 1968 men utfärderna upphörde inte för det. Här är ungdomarna på väg från Korsören sommaren 1970. Längst bort från kameran Leo Hjerpes båt och Eskil Sunds båt med Roger Björkman vid rodret. Närmast kameran Lars Ström och Torbjörn Åström.

Privat foto.

informanternas anteckningar finns det kommentarer som visar att bönlördagarna ofta var ett förargligt streck i räkningen. En del av ungdomarna sökte andra sysselsättningar och fogade sig kanske motvilligt i förbudet. Somliga söp mer än vad de gjorde annars. Men det fanns också de som accepterade tingens ordning.

52

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

De där bönlördagarna var ett otyg, det fanns ju fyra i året och en av dem var i juli, den bästa tiden på året för paviljongdans.

Då var det vanligt att den bönlördagen for ungdomen till skärgården och då söps det mer än vanligt, man höll till i någons sommarstuga eller i tält. (Man Öb 1937) […] var det bönlördag måste man vara hemma och morra åt förbudet men så fick man i stället dansa på bönsöndagen.

(Kvinna Öb 1937) Nästa lördag var det bönlördag igen, men det led väl inte jag direkt av, tyckte jag.

(Man Öb 1947) Visst kunde man dansa också på bönlördagskvällarna, tjuvdansa, svartdansa eller smygdansa, och då dansades det i svag belysning och till dämpad musik.

I Vassor dansades en tid på nästan alla bönlördagar, det blev så känt att det kom ungdomar utifrån. Poliserna följde ju med [vad som hände] och det blev dryga böter om man kom fast så ungdomsföreningen slutade innan det gick så långt. (Man Öb 1937) Jag och några andra flickor var på svartdans i Vassor på en bönlördag sommartid. När svartdanser arrangerades måste allt ske i smyg och både belysningen och musiken måste vara dämpad för att arrangemangen inte skulle dra till sig ord-

ningsmaktens uppmärksamhet. (Kvinna Öb 1938) Det var viktigt att hålla utkik för att varna om någon nitisk polis dök upp på dansplatsen.

En kväll kom varningen, men det var falskt alarm och dansen kunde fortsätta.

Vi dansade och hade roligt när plötsligt någon kom in och ropade att alla måste ut. I Vassor fanns det troligtvis någon som hållit utkik för att varna de andra ifall det fanns risk för upptäckt. Och nu var det fara å färde. Lokalen ligger vid en skogsbacke och när varningen kom hoppade vi ungdomar ut genom fönstren och sprang ut i skogen. Där väntade vi sedan tills arrangörerna signalerade att faran var över. Denna gång hade misstankarna varit överdrivna och vi fick gå in igen och fortsätta att dansa. (Kvinna Öb 1938) Bönlördagsproblemen kunde också lösas som i Solf .

Ett streck i räkningen var årets fyra bönlördagar, då dans inte fick anordnas, men ungdomarna hittade på råd. Föreningarna, t.ex. Solf uf bjöd in Sundom uf till månadsmöte eller vad det nu hette, med lite program och dans. Det var alltså slutna tillställningar endast för dessa föreningars inbjudna. (Kvinna Öb 1937) I början av 1960-talet hade Korsholms ungdomsförening valt en dansfri linje och ordna-

d a n s p å 1950 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n i d e u n g a s o c h i a n d r a s ö g o n

de rätt regelbundet s.k. bönlördagsträffar där programmet varierade, ibland improviserat, ibland mer organiserat. Någon gång blev det plättkalas och annat smått och gott som gav ”både andlig och lekamlig spis åt före­ningens läckergommar”. Det tilltalade åtminstone

tonåringarna, berättar tidskriften Hembygden. År 1968 upphävdes dansförbudet och de som dansade senare levde omedvetna om de bekymmer som bönlördagarna hade gett danslystna ungdomar före det.

53

Förberedelser för dansen Att fara på dans var sällan något som ungdomarna gjorde av en tillfällighet eller på ren impuls även om slutmålet för färden ibland kunde bli slumpartat. Danskvällen krävde alltid förberedelser av både flickor och pojkar, kanske på lite olika sätt och i olika omfattning, men förberedelserna fanns där fysiskt och mentalt.

Planering och uppladdning Lördagen var den viktigaste dagen i veckan för ungdomarna. Det var då de skulle ut på dans. För den som väntade på lördagskvällen verkade tiden gå mycket långsamt, och början av veckan segade sig fram. Visserligen ordnades det ofta dans under andra kvällar också, i synnerhet sommartid, men det var lördagsdansen som var veckans höjdpunkt. ”Jag väntade såklart hela veckan på lördagen”, skriver en kvinna i Österbotten.

I god tid före veckoslutet började vi flickor planera för lördagens dans, ja ibland dansades det också på söndagar. Var spelade den bästa orkestern? Var fanns det en chans att träffa än den ena, än den andra drömkillen? Hur skulle vi ta oss dit? (Kvinna Öb 1945) I Österbotten tog planeringen inför lördagsdansen fart redan på torsdagen. De som dansa-

de på 1950- och 1960-talen väntade med spänning och iver på torsdagsnumret av Vasabladet där dansannonserna ingick, de som gjorde att planerna för lördagsäventyret kunde ta form.

Dansannonserna i Vasabladet var ”egentligen klockrent dolda kopplingsannonser, som betytt mycket för befolkningstillväxten lokalt i Österbotten”, skriver en man (f. 1947).

Från vår lilla kustby var vi en 6–7 pojkar som höll ihop och som träffades varje torsdag kväll då dansannonserna var i Vasabladet. Vi gick då igenom de olika ställena där det var dans och vi vägde för och emot. Många gånger var åsikterna delade, men för det mesta pratade vi oss samman.

(Man Öb 1938) På 1970-talet väntade de österbottniska ungdomarna lika otåligt på Österbottniska Posten (ÖP) som 1968 hade blivit ett notis- och annonsorgan för Svenska Österbottens Ungdomsförbund. Också i Västerbotten gav dansannonserna fart åt planeringen.

Samma mönster upprepades vecka efter vecka. På lördagen dansade man, på söndagen var man full av intryck som behövde bearbetas med de närmaste kamraterna. På måndag träffade man skolkamraterna. På tisdag var man trött, trött, trött. På onsdag

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

Dansannonser från 1940-talet i Västerbotten. DAUM.

55

56

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

Några dansannonser, publicerade i Österbottniska Posten fredagen (!) den 16 april 1971.

började spänningen stiga, och på torsdagen kom äntligen ÖP! (Kvinna Öb 1955) Vi planerade alltid dansandet på torsdag då ÖP kom, på den tiden var mittuppslaget fullt av dansannonser. Det var bara att välja och vraka vart man ville fara. (Man Öb 1960) Ja men man läste ju dansannonser. Det var ju väldigt viktigt, ingick i förberedelserna.

Att då se, och så först hörde man ju då.

Nästa helg så är dom och dom här, det var alltid nån som visste. Och så läste man ju dansannonserna då. Och så fick man ju då höra med varann och bestämma: Ja men i kväll försök vi fara dit. Jag menar, man for

ju int, man försökte ju int ta sig till Pärudden om det inte var nån bra orkester som man visste, som var där, eller tänka sig damma iväg ända upp till Malå, utan då fick det ju vara nån riktig. (Kvinna Vb 1944) För ungdomarna var det viktigt var dansen ordnades, vem som spelade, vem som kanske skulle vara där och hur man skulle ta sig fram.

Att fatta beslut var ofta en kollektiv process, där argument och prioriteringar vägdes mot varandra.

Orkestern var en viktig komponent. Före danskvällen kollade man vilken orkester som spelade var. (Man Öb 1955)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

Vem skulle komma till dansen? Skulle han vara där? Eller skulle jag träffa någon ny och spännande kille? Skulle jag få dansa (”sta na sjå”)? (Kvinna Öb 1949) Det var ju väldigt spännande och nervöst – vem kommer att vara där, kommer det att vara bra musik, kommer man att ha roligt, mycket spänning innan. (Kvinna Vb 1963) Man visst ju precis på olika ställen om de sen var Norsjö, Långträsk, Boliden, stan eller vars man då var, Bredsele där var man ju mycket, hä va ju sommar, jämt då var man ju där, men de var ju alltid samma folk på ett eller annat sätt, och är han där då? Tror du han är där ikväll? Jo han är där i kväll (hon viskar). Var de nån som dansa bra så var de ju lyckan, förstås. (Kvinna Vb 1957)

57

hem om man inte kommit tillsammans.

(Kvinna Öb 1959) Ibland var det rent praktiska omständigheter som avgjorde hur dansfärden planerades. Det kunde t.o.m. bli en regelrätt ritual av det hela.

Dessutom hade kompisen bil. Så jag tog kontakt med honom och sedan upprepades samma ritual vecka efter vecka. Jag for till honom på fredag kväll och frågade om han skulle ut på lördag och om jag fick följa med. Det fick jag. (Man Öb 1943)

Också i skolan kunde danserna diskuteras i det oändliga.

Dansen var ett viktigt samtalsämne på rasterna i skolan. På onsdagen började man planera för veckoslutet och på lördagen var det i allmänhet dans någonstans. Man diskuterade vart man skulle fara (om det fanns alternativ), vad ha på sig, till vem man skulle gå innan dansen och göra sig färdig, om det skulle vara ”dricka” så vad och på vilket sätt man skulle få tag i det. Efteråt diskuterades hur det varit, vem man dansat med, vad som sagts, vilka andra man sett, vem som varit med vem, på vilket sätt man kommit

Dansaffisch.

Midsommarfest i Storkågeträsk. 1947.

Foto: Susanna Melin, DAUM.

58

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

Inombords rörde sig naturligtvis också tankar och funderingar inför det som skulle hända och som kunde hända. De tankarna delades kanske bara med de närmaste kamraterna eller så behöll man dem för sig själv.

Den kommande och blötts med ter halva veckan förväntningarna 1945)

danskvällen hade stötts ett par utvalda kamraföre dansen, så visst var uppskruvade. (Man Öb

Visst blev det en del funderingar inför danskvällen, mest var det kanske för sig själv man funderade. Månne hon är där som man fått första damernas av veckan före och månne det blir något mer av det hela, det var såna här tankar och också andra man kunde ha före en danskväll. (Man Öb 1938) Att lyssna på musik spelade också en roll när det gällde att skapa förväntningar och att ladda upp.

Hela lördagarna var jag inställd på dansandet. Det låg en spänning i luften. Jag laddade upp genom att lyssna till dansmusik i radion. De första åren lyssnade jag på finska kanaler sedan blev det Sveriges P3.

(Man Öb 1947) Vi lyssnade alltid på musikkassetter med svenska dansband som Torleifs, Tonix och Yngve Forsells när vi for till danserna. Kvalitén var inte som den är i dag men njöt gjorde vi. (Man Öb 1960)

Även om alkoholen, så som de österbottniska informanterna beskriver förhållandena, egentligen inte skapade problem på dansgolvet så hände det sig att pojkarna inför danskvällen försåg sig med en flaska eller tog sig en sup eller två. Det var ett medel som de föreställde sig skulle öka deras mod och dansförmåga.

Det hände att vi hade med oss någon flaska till dansen, vi inbillade oss att vi då blev bättre dansare, åtminstone blev vi modigare. (Man Öb 1938) Även om många svenskspråkiga pojkar tyckte att det var enklare att bjuda upp flickor på finskspråkiga dansplatser, krävdes det ändå en sup för att våga. Att få tag på brännvin var inte det enklaste.

Dels hade vi ont om pengar, dels var vi för unga att köpa ut. Så det blev just en sup eller två. Det fanns åtminstone en pojke i bekantskapskretsen som ”alltid” hade brännvin. Dessutom fanns det vissa taxichaufförer som sålde sprit (till dubbelt pris). (Man Öb 1943) Också intervjumaterialet från Västerbotten visar att alkoholen spelade en roll, men informanterna öppnar upp för detta i anknytning till danskvällen som helhet och det är en annan historia.

Att göra sig ren och fräsch På 1950- och 1960-talen var det ännu ganska få hem på den österbottniska och västerbottniska landsbygden som hade moderna be-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

59

kvämligheter. Våra dagars badkar och dusch var en sällsynthet, t.o.m. rinnande vatten saknades i många hem. De österbottniska informanterna berättar hur bastun gav dem en möjlighet att göra sig rena inför lördagsdansen. På landsbygden hade många familjer egen bastu och i städerna fanns en allmän bastu.

När skoldagen var slut på lördagen skyndade vi hem för att börja ställa oss för dansen. Först bar det iväg till stadsbastun, sedan skulle frisyren fixas. (Kvinna Öb 1945) I en familj med sju söner där sex gick på dans samtidigt eldades bastun varje lördag.

Mot kvällen gick alla pojkarna i gammaldags rökbastu. (Man Öb 1947) Om man inte hade tillgång till bastu gällde det att fräscha upp sig på något annat sätt och utnyttja de möjligheter som gavs.

Man tvättade sig, kunde aldrig bada, fanns nog inte ens varmvatten. (Kvinna Vb 1945) Det som kanske inte var lika ”prydligt” var hygienen. Vi bondpojkar hade ansvar för en del av ladugårdsjobbet, även på lördagskvällarna, bl.a. handmjölkning och utgödsling.

Sådana faciliteter som dusch, schampo och deodorant existerade inte. Det var bara att köra ned huvudet i handfatet, hälla över lite ljummet vatten och tvåla in håret med vanlig tvål, tvätta av kroppen så gott det gick och sedan klä om till finkläder, för att se-

dan hoppa på cykeln och cykla till dansen.

Vi kanske inte var de fräschaste danspartners för flickorna. (Man Öb 1939)

Ulla Eriksson fixar till frisyren inför giftermålet med Nils Hedlund i Stadskyrkan i Skellefteå,

En kvinna i Österbotten berättar om vilket bestyr hon hade med att göra sig ren inför lördagsdansen. Det som krävde extra noggrannhet var att hon arbetade på en minkfarm och lukten fastnade i kläder och hår.

Skruvade man på kranen så kom det ju bara kallvatten, allt varmvatten måste man värma själv. Någon egen bastu hade vi inte heller, så det gällde att värma vatten i alla stora kastruller och grytor som fanns i huset och fick plats på ”hällon” i köket. Lördagens dans- och rengöringsbestyr började med en grundlig tvättning av håret redan på morgonen, med flera schamponeringar för säker-

augusti 1954. Foto: Wollmar Lindholm. Skellefteå museum.

60

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

hets skull. Till håret räckte det med bara en kastrull varmvatten så jag behövde inte gå ner i källaren utan jag kunde tvätta håret i skrubben där handfatet med kallvattenkranen fanns. På lördag eftermiddag började jag värma vatten i alla stora kastruller vi hade. När vattnet börjat koka bar jag ner en kastrull i taget [till källaren]. Sedan hällde jag det kokande vattnet i en stor badbunke som stod på cementgolvet nära kranen med kallvatten, på vintern var golvet iskallt. Det var bara att blanda kallvatten i det kokheta vattnet, men inte för mycket, vattnet måste ju vara så varmt som möjligt för att det skulle bita på minklukten. Jag satte mig på huk i badbunken och tvålade in hela kroppen med Lux-tvål – den som ”nio filmstjärnor av tio” använde och hoppades att detta skulle få mig att dofta gott. (Kvinna Öb 1946) Det var viktigt att känna sig fräsch, och den som så småningom hade möjlighet att ta ett karbad eller att duscha gjorde det gärna.

Ja, man låg i badet och filosoferade och så var det ju mycket med makeup och vilka kläder man skulle ha. (Kvinna Vb 1963) En österbottnisk informant berättar om en speciell typ av skjorta som inte behövde tvättas så ofta.

Jag hade i 60-talets början en vändbar vitskjorta, dvs. den behövde inte tvättas varje gång. Lukt!? (Man Öb 1941)

Men också för en man var det viktigt att dofta gott, och det lade åtminstone damerna märke till.

Och sen så var det ju speciella rakvatten då. Vad ska vi säga för nånting, Tabac, Aqua Vera, Old Spice tror jag det hette, jaa … (Kvinna Vb 1944) Jo, rakvatten hade man nog. Jag minns hur flaskan såg ut, en svart flaska med nåt grönt på, men minns inte märket. (Man Vb 1963)

Pojkarnas kläder och frisyr Så blev det då dags att klä sig för dans. En manlig informant minns helhetsbilden från sina första dansfärder på 1960-talet.

En nyvuxen intellektuell romantiker iklädd konfirmationskostymen, vit nylonskjorta som klibbade och smetade mot kroppen redan efter första dansen, smal slips och myggjagare på fötterna som inte alltid trampade rätt. Dessutom en ganska liten filthatt i jaktmodell och en lite för stor överrock under den kallare delen av året. Frisyren bakåtkammad med en liten Elvisinspirerad våg som hölls på plats med hjälp av ett visst överskott av Suave, en visserligen väldoftande men fet hårpomada som omedelbart satte sina tydliga spår på huvudkudden. Och så den nya innegrejen – munspray (i stället för Sisu*). (Man Öb 1947)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

61

Kläder För pojkarna var klädvalet inte speciellt problematiskt, åtminstone inte för de österbottniska pojkar som dansade på 1950-talet och också en bit in på 1960-talet. Valmöjligheterna och behoven att välja var rätt små. Inför konfirmationen hade pojkarna fått sin första kostym och det var en ganska kostsam anskaffning som det gällde att dra full nytta av. Konfirmationskostymen kom därför väl till pass på den första dansen. Det skulle vara mörk klädsel och vit skjorta också på dansgolvet, speciellt vintertid. Och så slips naturligtvis. I något skede blev det populärt med ”hjärtekrossare”, dvs. skjortkragar utanpå rockkragen. Det var tufft. Sommartid gick det an med ljusare färger.

På min tid var vi ordentligt klädda, då var det kostym som gällde, på den tiden var det ju vita nylonskjortor och slips och skorna var ofta tvåfärgade. (Man Öb 1937) Vi pojkar utrustades med en mörk kostym till konfirmationen, men det gick ju inte att klä sig i mörkt till en dans under sommaren. Det skulle vara ljus kostym. Man kunde hänga av sig kavajen om det blev för varmt, men klädseln var viktig. (Man Öb 1939) Pojkarna hade ”hjärtekrossare” i form av skjortkragar utanpå rockkragen, och sommartid kunde man slänga kavajen för att uppträda enbart i nylonskjorta och byxor.

(Man Öb 1932)

Också de västerbottniska pojkarna var propert klädda på 1960-talet i kostym, vit skjorta och slips. I slutet av 1960-talet blev koderna lite mer informella och t.o.m. polotröjor kom med i bilden både i Österbotten och i Västerbotten.

Midsommarvaka på Jåssasback i Södra Vallgrund 1960. Pojkarna är festklädda i kostym, vitskjorta och slips och så bär de kontrollmärken på

Killarna var klädda i kostym och vitskjorta, så fruktansvärt varmt, det var också modernt med väst. (Man Vb 1937) Då var det ju antingen kostym å slips, till vit skjorta eller också var det byxer, bläser, sen komme de en period de kunde vara de här polotröjerna här i slutet på 60-talet.

(Man Vb 1947) Ibland kunde ett klädesplagg få ett oväntat värde.

Något jag kan berätta om var vintern 1955, det var dans i Jeppo och jag hade

rockuppslaget. Foto: Kurt Sandvik. Södra Vallgrund byarkiv.

62

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

en gul skjorta, en som jag inte tyckte om men måste ta då det var den enda som var ren och struken. Jag hade bra tur den kvällen och fick alla damernas dans, efter den kvällen ville jag bara ha den skjortan. Min mamma förstod inte riktigt varför. (Man Öb 1938) En kvinnlig informant i Västerbotten har noterat pojkarnas klädkod och Elvisinfluenserna i den och kommer med sin egen syn på den manliga munderingen.

Killarna ville klä sig som Elvis, myggjagare, snäva byxor, skjorta med snöre i halsen.

1958–1959 slog han igenom. Från början hade de kostym, snyggt, ordentligt klädd, inget slafs, rädd om lockarna. (Kvinna Vb 1945) Valet av skor var viktigt, inte minst för att man skulle dansa en hel kväll. En österbottnisk man (f. 1943) berättar att skorna absolut skulle vara svarta och han putsade dem med gamla ”nailonstrumpor” tills de blänkte och sken. Det var viktigt att det var läder under sulan, för det gick ju inte att dansa i gummisulat, anser han. Ibland var det värt att låna för att få det bästa.

Alltid kostym och slips. Svarta läderskor med läderbotten, som gled på golvet. Jag tog gärna pappas skor, de var de snyggaste.

Det berättas att pappa började köpa 1/2 nr för små skor för att sönerna skulle lämna dem i fred. (Man Öb 1936)

På vintern ställde fotbeklädnaden alldeles speciella krav berättar en man från Västerbotten som dansade redan på 1940-talet.

Och vintertid var det inte speciellt varmt att gå den långa promenaden [till Sörböle]. Då hade man ju lågskorna, dansskorna, men då hade man … då var man och köpte damasker för att ha på fötterna.

Gangsterdamasker. Enkelgaloscher hade ju ingen ungdom då, utan man hade damasker och det var så enkelt att stoppa ner i rockfickan när man tog av sig före dansen. […] Dom där trädde man över foten, det fanns ett gummiband under hålfoten och sen knäppte man dem … Och dem var ju egentligen ganska varma om man hade lågskor. (Man Vb 1929) Också modetrender spelade en roll i skovalet för både de österbottniska och de västerbottniska ynglingarna. De valde moderiktigt även om det kanske inte alltid var så bekvämt att dansa i t.ex. myggjagare eller boots.

Sen blev de väl vanliga lågskor, myggjagarna hade man ju så länge som det var inne så att säga, sen blev det dom som var lite mindre spetsiga, å vanliga lågskor tills det blev dom här buggskorna (liknar gympa­ skor, som en vanlig lädersko med en tunn gummisula). (Man Vb 1947) Det enda jag minns var de här bootsen, det var ju förfärligt. Det var ju nå högklackade boots, det var ju som en halvstövel som

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

var så här lång och så med blixtlås. Fastän man hade foten rak, så kunde klacken göra så här [visar med händerna] så man vrickade ju nästan föttren. Så skorna var i väldigt mjukt läder, hela skon, och så satt klacken fast bara i bottensulan och han gjorde ju så här om man inte såg upp så man hade ställt ner foten … det var väldigt otäcka skor det där. De var nog bara ett par (jag hade), det kan jag garantera.

Vart det modernt så skulle dom säkert ha dom (idag också). Jag tror inte ens jag nötte upp dom, dom vart kasserade … (Man Vb 1949) För den som dansade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet gick t.o.m. gummistövlar an när vädret så krävde.

Det var riktigt slaskigt, det hade regnat länge och regnade nog den kvällen också, då tog jag på mig några gröna stövlar och for dit [till dansplatsen].[…] Ja, egentligen tänkte man sig ju för, men inte så bra som dansklädsel. (Man Vb 1963) Långt tidigare, ännu på 1950-talet, fanns det också små osynliga detaljer som strumpeband som kunde ställa till med förtret för bäraren.

Vi pojkar hade strumpeband för att hålla strama vrister utan strumpsyltning. Plötsligt kunde låsningen floppa för någon. Då släpade strumpebanden på golvet när dansaren for förbi – till allas förnöjelse. (Man Öb 1933)

För dem i Finland som gjorde sin värnplikt och kom hem på permission var klädvalet ytterst enkelt ännu i början av 1960-talet. Beväringarna måste gå klädda i arméns uniform vid offentliga tillställningar. Tvånget att bära uniform hade faktiskt också vissa fördelar.

I hemtrakterna fick soldaterna i uniform gratis entré. (Man Öb 1941) Åren 1965–1969 genomfördes en rad reformer som förbättrade beväringarnas förhållanden. Deras veckoslutspermissioner blev fler och de fick rätt att använda civila kläder under permissionerna. Då kunde uniformen t.o.m. bli en hämsko på dansplatserna i Ös­ terbotten, där avancemang inom armén inte hade högstatus.

Militäruniformen skulle man dock inte visa upp. Kom man i militäruniform betraktades man som ”spännare”, dvs. någon som gjorde sitt bästa i militärtjänsten och som kanske ”i värsta fall” strävade efter några vinklar på kragen. Det hörde inte till en ”riktig” österbottning att uppföra sig så. En gång hade jag militärjackan på vid ett besök på ungdomsgården i Nykarleby, men lärde mig snabbt att så gjorde man bara inte. Vad flickorna ansåg om militäruniformerna har jag fortfarande ingen aning om. (Man Öb 1949) Även om det var vanligt med kostym i början av 1960-talet kan man se ett försiktigt trendskifte i pojkarnas klädsel. Den mörka kosty-

63

64

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

Christer Holm och Hasse

Det var vanligt att pojkarna var klädda i uddarock, vitskjorta och slips på lördagskvällarna. På söndagarna byttes uddarocken ut mot en stickad tröja. (Man Öb 1943)

Nordman i tidstypisk finklädsel. Christer har sin första egenhändigt inhandlade kavaj, troligen Beatlesinspirerad, utan

I Västerbotten gjorde jeansen redan tidigt sitt intåg och klädseln var överlag mer informell än bland österbottningarna.

krage med en kant som står rakt upp. Kavajen är knäppt nästan ända upp i halsen och har blanka

Det var väl huvudsakligen jeans och nån skjorta och nån tröja. Sommartid var det T-shirt … eller … aldrig direkt nån kostym i alla fall. Det var mycket sällsynt … Nog fanns det väl folk som var kostymklädda, men det börja ju vara mindre och mindre vanligt. (Man Vb 1949)

knappar. Hasses ytterrock är en poplinrock med raglanärmar. Båda bär vit skjorta och smal slips. Året är 1965 och bilden är tagen i Hovrättsparken i Vasa. Privat foto.

men fick långsamt ge vika för ett ledigare klädval också vintertid.

Kostym var en självklarhet. Jag kommer ihåg hur upprörda mina föräldrar blev, när jag började tala om udda rock + byxor som var olika: ”Det var bara drängar, som hade olika rock och byxor.” (outtalat: förr i världen, när de dansade; de var födda 1900 och 1907). Så småningom började udda rock + byxor göra en viss genombrytning under mina dansår (1961– 1965), men i huvudsak var det kostym som gällde. Själv hade jag aldrig annat än kostym så när som under några kvällar våren 1963 då jag hade blus + raka byxor.

Också slipsen och vitskjortan (nylon) var självklarheter. (Man Öb 1945)

Årstiderna ställde sina speciella krav på ytterkläderna. Det som behövdes sommartid var tunt och lätt medan vintern krävde en mer omständlig arsenal.

På sommaren skulle man ha tunn sommarrock (poplinrock). Jag kommer ihåg att köpman Tor Sundlin i Övermark använde begreppet ”raglanärmar”, när en sådan inköptes. […] På vintern skulle man ha en tjock vinterrock + hatt. Dessa inköptes hösten 1961, dvs. några månader efter konfirmationen. (Man Öb 1945) På vintrarna var det ju paletå och halsduk och bottiner på fötterna. (Man Öb 1937) På vintern hade vi mörka kostymer, ytterplagg var ulster, på huvudet skinnmössa

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

Dans i Karperö ungdomsförenings paviljong 1975. Klädkoderna var ganska informella. Pojkarna klädde sig i tröja, skjorta eller blus och hade utsvängda byxor eller jeans. Också flickorna höll sig för det mesta till jeans. Och så gick det t.o.m. att dansa i träskor.

Foto: Olle Fransholm.

eller hatt om det var milt väder. (Man Öb 1938) Regnet ställde till speciell förtret om det var kallt och det gällde att ta sig hem på cykel. En västerbottning (f. 1931) berättar om Gandhi­ skynket, en typ av trenchcoat som fungerade som regnrock. En gång då han cyklat hem på vintern var ett stycke på rocken som ett ispansar, eftersom fukt dunstat från kostymen efter en svettig danskväll.

I början av 1970-talet hade de gamla klädkoderna ytterligare modifierats och blivit än mer informella. Nu var det skjorta och tröja eller slipover som gällde och slipsen var helt ute ur bild för den som ville följa med sin tid.

Jeansen fick småningom sitt genombrott också på de österbottniska dansbanorna.

I början av 1970-talet var, som jag minns det, pojkarna sommartid klädda i terylenbyxor som var utsvängda nertill, vintertid var det varmare med tweedbyxor. Och så hade man kragskjorta och slipover men inte slips. Skorna var sommartid lågskor av läder, ibland av bootstyp men runda framtill, och vintertid kängor med skaft.

Det var ändå viktigt att det gick bra att dansa i dem. (Man Öb 1955) Sedan kom byxorna med breda uppslag och ljusa färger och på 1970-talet började jeansen bli mer allmänna och klädseln blev mera fri. Ingen kom dock till dansen med ovårdade kläder. (Man Öb 1949) Kostymen hade helt spelat ut sin roll för ung-

65

66

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

1950- och 1960-talens mörka kostymer var långt. En västerbottning som dansade i början av 1980-talet berättar:

På bilden ses sju bröder Södergård (Harry, Helge, Holger, Harald, Helmer,

Det blev ju det vidriga 80-talsmodet, jag minns att jag hade en röd skinnslips, det är den enda slips jag haft, den tyckte jag var lite cool. Och så alltid en skinnväst, vit skjorta, svart skinnväst, röd slips och så boots. Och jeans. […] det var himla fult när man ser det nu, tyckte det var det då också, de där bredaxlade korta kavajerna. (Man Vb 1963)

Hans och Hilding) av vilka alla utom den yngsta ”fäälast på dansin” samtidigt under ett par år. Bilden är tagen i deras hem i Kaurajärvi, Vörå, i början av år 1971. Ribbstickade tröjor med dragked och metallring var inne,

Frisyr

likaså kunde pojkar bära

Frisyren var viktig för pojkarna och kunde skapa en del huvudbry fastän modet ända in på 1960-talet föreskrev att håret skulle vara kort.

scarf. Kostymernas och vitskjortornas tid är förbi.

Privat foto.

domarna som sökte sig till 1970-talets dansbanor. En kvinnlig informant berättar om trenderna och den tidens syn på den manliga klädseln.

Pojkarna var klädda i tröja och skjorta.

Det som blev inne runt 1970 var enfärgade ribbstickade tröjor med blixtlås fram och en metallring i blixtlåset. Ett par pojkar i mitt distrikt dansade alltid i udda­rock och alla accepterade det. De var liksom lite fina av sig. Det var sällan någon pojke kom i kostym. Kostymklädda pojkar dömdes ut som gamla gubbar. (Kvinna Öb 1955) Ett nytt decennium, 1980-talet, förde in nya klädkoder på dansbanorna. Steget till 1940-,

Pojkarna lade Silvikrin eller annat hårvatten i håret. Man hade ofta ”bäining” på ena sidan, så att frisyren delades i två delar. Det var en konst att få benan rät, men min ungdomskamrat var en mästare i det avseendet. Men så höll jag också upp fickspegeln för honom när han kammade håret utanför uf-lokalen. (Man Öb 1933) Det var mycket noga med det bakåtkammade håret, inget hårstrå fick ligga fel, så jag höll på i evigheter innan jag blev klar.

De andra fick vänta och det hände att vi blev försenade, så till slut började de åka ifrån mig ibland. Då blev jag snabbare …

(Man Vb 1931)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

”Fram till mitten av 1960-talet skulle pojkarnas hår vara ’bakåtkammat’. Det skulle vara välklippt och kort i nacken. Sedan blev det modernt att kamma håret till sidan och med handen föra det snett framåt för att bilda en slags skärm eller också så att man med handen tvinnade håret till en knorr”, berättar en av de österbottniska informanterna (f. 1949) som dansade i slutet av 1960-talet. En som satte stort avtryck på pojkarnas frisyrer var Elvis Presley, den stora popidolen, som fick sitt genombrott 1956 med hitten ”Heartbreak Hotel”. Någon gång under senare delen av 1950-talet blåste nämligen Elvisvinden in och satte sin prägel på ungdomarnas klädsel och frisyr.

var snygg i håret med brylcreme och klädsel kostym och slips. […] Det där med frisyren var ju viktigt att man fick till ”Elvis look­en” därför brylcremen. (Man Öb 1943)

En del av pojkarna var modiga och köpte nya skor med klackar, de hade smala byxben och kammade håret i Elvis-frisyr. De ville synas på dansgolvet. Det fanns de som ville göra narr av dessa pjattar. När de kom förbi knäppte de fast en klädnypa i deras rockskört och klädnypan hoppade upp och ner under dansens gång. Nästa gång de kom förbi tog man bort klädnypan som om ingenting hade hänt. Allt var frid och fröjd. (Man Öb 1933)

En ny våg av popidoler svepte in i ungdomskulturen i början av 1960-talet. I augusti 1960 tog en grupp musiker i Liverpool namnet The Beatles. De fick sitt verkliga genombrott 1963 med låten ”She Loves You” och kom att bli en stark källa till identifikation för den tidens unga och det satte spår både i klädsel och framför allt i frisyren med det halvlånga håret.

Också den trenden gick förbi och nya modevågor tog över när 1970-talet fick sin början.

Mjukpermanenten kom in och håret fick växa till sig, ibland också polisongerna.

Om man ville ha riktiga Elvislockar gällde det att ta till lite extra knep för att få frisyren att sitta, men de feta hårmedlen som pojkarna använde kunde sätta sina spår och få trista konsekvenser, tyckte flickorna ibland.

Det var nog kutym på den tiden att man

Och brylcreme. Brylcreme var ju också, det var ju då fasan. För det minns jag då, alltså det hände ju då att alltså nån vi fick skjuts med följde med hem och så upp på mitt rum och så för det mesta så bjöd vi dom på fika* då. Och då var det ju nån gång nån som satt, halvlåg på min säng. Och då kunde man se sen att då var det en sån hära fettrand efter dom hade hållit huvudet då, mot väggen. (Kvinna Vb 1944)

Beatlestiden var förbi men pojkarna hade ännu långt hår, längre än Beatles, ibland ända ner till axlarna men oftast åtminstone ner över öronen. Och så skulle det vara permanent, minivogue mjukpermanent. Det hade en del av kompisarna skaf-

67

68

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

fat sig hos barberaren. Min mamma som själv skötte sin permanent hemma erbjöd sig att laga också mitt hår. Det blev inte så lyckat. Håret krullade sig och spretade ut på båda sidor om mittbenan. Jag minns inte hur det gick sen och vem som gjorde det men det blev i alla fall mjukpermanent i ett senare skede. (Man Öb 1955) Klädseln var nog viktig med skjorta och svarta byxor, långt hår var på modet med polisonger. Rakvatten skulle det vara fastän man inte hade skägg, bara lite fjun på hakan. (Man Öb 1960) På 1980-talet var ”det fluffiga pudelhåret, och lite längre punkhår” på modet, berättar en av de västerbottniska informanterna (f. 1963).

Kampen med frisyren kunde få ganska lustiga former också på 1980-talet, när alla hårstrån inte ville lägga sig på plats. En västerbottnisk kvinna (f. 1943) berättar om sin partner: ”Han hade mycket hår som inte ville kammas så han hade på en BP-mössa* efter duschen för att få håret att ligga. Det var populärt att hempermanenta så han och en kompis gjorde det och det blev fruktansvärt krulligt, och alla killarna på verkstadsskolan ville göra det samma – en frisör i stan fick jobba hårt med det.

Det var bekvämt, behövde aldrig kamma sig och inte ha på BP-mössan.”

Flickornas kläder, frisyr och makeup Det låg något särskilt i luften hela lördagen, även om den var en vanlig arbetsdag och också

skoldag till början av 1970-talet. På eftermiddagen blev det i alla fall dags att börja ställa sig i ordning inför dansen. För flickorna var det en hel del att bestyra med.

Då om man hade varit ute och dansat fredagen, ja då vakna man ju där kring 12–13 och då börja man ring igen. Nej, då läste man tidningen, få se vars var det ikväll, så var det nånstans då, då började man ringa och fråga om nån skulle fara och började fråga vem som skulle köra, då var man ju tvungen att ringa till han som körde först, då tala han om hur många som skulle med i bilen, då kunde vara att man rymdes ju inte, då var man deppad, då kom man sig ju inte i väg. (Kvinna Vb 1957) Det var ju det där att, hä må väl va dansen som var, men förberedelserna, he var ju egentligen den stora grejen, he var det ju även för mig. Hur man ska komma sig dit, hur man skull se ut, hur man skull ha frisyren den där kvälln, hur man skulle klä sig. Kanske man inte hade så mycket heller så man var ju tvungen, å så skulle de vara rent, speciellt som syrran sa, den tiden, he skulle vara rent inifrån, och man startade ju inte tvättmaskin för en bh, utan då var det ju att kok den där bh:n, å de dära, så skulle de vara torrt. Hon sa jag minns ju, hon fick ju då, för hon var ju 7 år yngre då, fick hon stå på balkongen hemma och snurra bh:n, för det fanns ju ingen torktumlare, torka han, så han skulle torka fort. (Kvinna Vb 1957)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

Val av kläder Under 1950- och 1960-talen var ungdomarna uppklädda när de gick på dans. Danserna var festtillfällen och det var viktigt att vara välklädd. Stil och elegans prioriterades, allt efter råd och belägenhet. Samtidigt var man också tvungen att vara praktisk och rädd om sina kläder, vilket visas av att flickorna höll sig med rejäla skodon som överskor.

Då man for på dans var man finklädd. Redan det gav feststämning. […] Flickorna klädde sig efter årstiden. På vintern hade de ylleklänningar med varierande modeller och färger. Skorna hade oftast höga klackar, men halvhöga gick också för sig.

Nylonstrumpor kom på modet. […] Överskor fanns för såväl höga som halvhöga klackar. Ytterplagg var yllekappa, hatt eller mössa och vantar. Sommarklänningarna var av varierande material och hade sväng i kjolen. Handväska hörde till. Den lades under bänken eller uppe på scenen framför orkestern. Vi kunde lita på varand­ra.

(Kvinna Öb 1936) Ett plagg som behövdes vintertid men som ansågs intimt och måste smusslas med var yllebyxorna. Följaktligen blev dessa yllebyxor en orsak till gemenskap flickorna emellan.

På vintern gällde det att klä sig varmt med stickabyxor och stövlar om man ägde sådana. Sen stod vi mellan klädhyllorna och skylde varandra när vi klädde av och på oss. (Kvinna Öb 1924)

På vintern hade vi kjol (el. klänning) och ”nailonstrumpor” och ”stickabyxor”. ”Sticka­byxorna” skulle man ta bort i gömma bakom nån när man kom vägen fram.

(Kvinna Öb 1937) Det fanns ändå flickor som hellre frös än tog på sig yllebyxor eller andra plagg som behövdes för värmens skull.

Jag hade nylonstrumpor och strumpeband. Mamelucker kunde man ju inte ha, eller yllebyxor. Det här var ju före täckbyxornas tid. För man skulle ju komma in på dansen och så skulle man bara hänga av sig, och stå där och fumla med yllebyxor, det var det bara aldrig tal om. Och likadant, ha nån mössa på sig när man hade äntligen fluffat upp håret, det var ju inte heller att tänka på. Så Gud vad jag har fryse! Men så är det. Ska man vara fin får man lida pin. (Kvinna Vb 1944)

Klänningar och kjolar Under 1950- och 1960-talen var det klänning eller kjol som gällde som festklädsel, även om långbyxorna fick förhöjd status i slutet av 1960-talet. Klänningarna och kjolarna syddes i hemmen eller av yrkeskunniga sömmerskor. ”Mamma sydde alltid mina dansklänningar på sin trampmaskin, Singer”, berättar en informant (f. 1943) i Österbotten.

Mamma lärde mig sy klänningar och kjolar, inte fick man köpa färdiga kläder på 60-talet. Inte blev de väl så välsydda alla

69

70

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

nånting sånt, som var sömmerska, och hon kom till oss på hösten och hjälpte till att sy upp kläder. Min mamma kunde sy, men det där var som lite extra då. Och då sydde hon något så jag hade varje kväll jag var på dans över hela vintern. En vinter, kanske när jag var 16 år, då hade jag faktiskt TVÅ kreationer. Jag hade en ganska kort brun snäv kjol och så en jacka, och så fick jag två blusar till det. Och så var det en lila, också snäv kjol och så en liten kort jacka till det. Och det var det jag hade då.

Alla hade ju som samma kläder, så det var inget, man visste vad man hade och därmed basta, så det var ingen stor sak. Idag ska det vara nytt och man ska byta men jag hade ju samma hela vintern, och det var det jag hade. Det var lika för alla så det var inget särskilt med det. (Kvinna Vb 1944) Bellis Östling (g. Randazzo) på väg på dans

gånger, för det var bråttom ibland, men det dög ändå. (Kvinna Öb 1946)

i Österbotten 1961 i klänning med markerad midja och starkt utsvängd kjol. Under den skymtar en underkjol i

Hon hade en kompis som lärde sig sy, så hon sydde nya kläder till varje gång, tog gardiner och sydde kjolar, det var kul att ha nåt nytt. (Kvinna Vb 1943)

Många kommer ihåg exakt vilka kläder de hade på sin första dans, vilket visar hur stor händelse det var att få börja dansa.

Kläderna skulle vara snygga och lätta att dansa i. Jag sydde ofta mina klänningar och kjolar själv men det var också vanligt på 60-talet att lämna ett tyg till sömmers­ kan. (Kvinna Öb 1949)

Min första dansklänning minns jag tydligt. Den var vacker, rosa med små blåa blommor. Kjolen var sydd i klock, mycket tyg i fållen. Den var kantad med blått tyg kring halsen och den korta holkärmen. Skorna var mörkblåa ballerinaskor.

Strumporna var nylon el. perlonstrumpor med söm baktill. Aj, aj vilket elände att få sömmen rak. (Kvinna Öb 1941)

Mamma hade en syster till en svägerska,

Min första dansklänning var rosa med vit

flera lager. Privat foto.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

sidenkrage och två små vita sidenrosetter nedom midjan. Sidentyget hade jag fått från Amerika av min pappas morbror och hans hustru och av det hade också min konfirmationsklänning sytts. På fötterna hade jag vita skor med medelhög klack, mina konfirmationsskor. (Kvinna Öb 1943) På min första dans hade jag en orange poplinkappa, höga vita klackaskor, vita tyllhandskar, en klänning med vid kjol som gick mitt på knäna, tuperat hår med lack* i så det var styvt, stora plastörhängen och ett långt pärlband av plastkulor. (Kvinna Öb 1948) En del flickor i Österbotten har använt konfirmationsklänningen som sin första dansklänning. Det vanliga var att flickornas konfirmationsdräkt var vit, men också svart tycks ha förekommit.

Jag såg fram emot skriftskolan 1953 som gav mig licens till de riktiga danstillställningarna. Jag ritade själv min tvådelade konfirmationsklänning som mamma sydde i svart taft. Kjolen var klockad och hade infällda fickor i sidsömmarna. Jackan hade halvlång ärm med list, ett kort klockat skört och en rund gosskrage som kunde varieras med vit spetskrage. (Kjolen har jag ännu i behåll.) Läroverkseleverna, som i många fall var inackorderade i stan, hade egen skriftskolundervisning och konfirmerades i mars i korta svarta klänningar

71

för flickorna, pojkarna hade mörk kostym.

Min klänning blev min första dansklänning. Några månader senare fyllde jag 16 år. (Kvinna Öb 1937) Första gången jag var på dans hade jag på mej min vita konfirmationskjol och en röd blus. Det syntes säkert på långt håll att man var ”nyvällo” som det kallades då man först började dansa. Efter hand började jag köpa nya kläder förstås, inte blev det ju alltför ofta. Det var inte så vanligt med långbyxor ännu i mitten på 1960-talet. Sen blev det modernt med byxdräkter och ”halare”*. (Kvinna Öb 1948) Att klänningarna syddes upp gjorde att den individuella prägeln blev stark. Risken att stöta på någon annan i exakt samma stass var liten. Modellerna till klänningarna måste ändå

En förväntansfull Siv Nyman (g. Joskitt) fotograferad i sitt flickrum i Kovik, Vörå, inför lördagskvällens dans. Håret är tuperat och sprayat och make­upen gjord.

Klänningen som hon sytt själv pryds av en virkad spetskrage i angoragarn och av överklädda knappar. Året är 1967. Privat foto.

72

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

tas någonstans ifrån, och i Österbotten kom influenserna ofta från Sverige.

Min mor sydde alla kläder åt mig tills jag var vuxen. Det gjorde att jag ofta hade lite annorlunda klänningar för hon var en skicklig sömmerska. […] Mammas kusin i Stockholm sände mig ett nylontyg och jag var en av de första som hade en fluffig nylonklänning med vitt bälte på sommardanserna. Något senare under en resa med familjen till Sverige köpte vi ett nylontyg som gick i grönt och gult och som också blev en omtyckt dansklänning (gult bälte till). (Kvinna Öb 1937) Valet av kläder inför danserna var väldigt viktigt. Jag höll noga reda på vad som var modernt när jag prenumererade på Fickjournalen. När jag såg någon modell som jag gillade köpte mamma tyg och en sömmerska sydde det åtråvärda plagget. Småningom gjorde långbyxorna sitt intåg men mest handlade det om klänningar och kjolar. (Kvinna Öb 1948) Den som beundrade en filmstjärna ville vara lik henne. Den franska skådespelerskan Brigitte Bardot som fick sitt genombrott 1956 med filmen Och Gud skapade kvinnan var en stor idol för många. I slutet av 1950-talet lanserades det Bardotrutiga mönstret i bomullstyg. När Brigitte Bardot gifte sig med Jacques Charrier 1959 bar hon en rosa- och vitrutig klänning som väckte flickornas habegär världen över.

Sommaren jag var fjorton år tror jag var samma år som Brigitte Bardot gifte sig.

Brigitte gifte sig i en rutig bomullsklänning som hade brodyr i urringningen och så var det en väldigt vid kjol. Det var väldigt enkelt, det kunde alla flickor skaffa sig, och det fick jag också, mamma sydde den åt mig. (Kvinna Vb 1944) Mamma sydde oss vackra klänningar på sin trampsymaskin, och själv hade man fått en ny pirrande känsla i kroppen för varje nytt veckoslut som kom. Jag som alltid varit intresserad av mode och styling fick i regel bestämma tyget, färgen och modellerna, och min tvillingsyster samtyckte snällt, för det mesta. Så kom då den tid som formade oss flickor till små kopior av vår ungdoms stora, stora idol Brigitte Bardot. Då tyckte vi flickor att vi funnit en identitet. Ja, vi fick exakta klänningar uppsydda, efter ett foto i en veckotidning … wow … Ljusblå-vitrutigt tyg med bomullsbrodyr runt ringning och ärmar. Och det halvlånga håret rullades upp av oss själva förstås, och tuperades sen upp till en hövolm på huvudet. (Kvinna Öb 1946) Det förekom också att flickorna ändrade och sydde om färdiga kläder. De var inte heller främmande för att byta plagg med varandra.

Jag lät ofta sy om mammas avlagda klänningar, hon var affärskvinna och ville vara välklädd! Jag hade samma modell hela tiden, vid kjol och korta ärmar, ibland var

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

klänningen rak och snäv. Då måste man tränga in sig i en lång korsett för att verka slank. Det var inte vanligt att flickor hade långbyxor på 60-talet. (Kvinna Öb 1948)

för det mesta dansa varje dans. Detta ledde också till att dans var det bästa jag visste.

(Kvinna Öb 1948)

Underkjolar Mamma lät sy om, det var populärt med väst och kjol, och mamma hade skickat efter en grön trikåklänning som hon inte hade så jag fick den till kjol och väst. Jag har alltid varit liten och jättesmal. Den var knallgrön. Så hade jag en knallblå kjol och som en blusjacka, det hade jag mycket på dans. Man hade ju sina favoriter. (Kvinna Vb 1945)

Det som utmärker 1960-talet är underkjolarna, som var något alldeles extra. Vissa av dem krävde mer omsorg än klänningen som bara behövde strykas. ”Underkjolen stärktes i Verda och klänningen ströks och papiljotterna satt i håret hela dagen under en duk”, skriver en österbottnisk informant (f. 1948) sammanfattande om förberedelserna. Också annat än Verda dög som stärkelse.

Var syrran på gott humör eller arbetsbyten kunde göras, kunde man också få byta till sig nåt klädesplagg som ej alla sett redan.

Men det var en lyckträff om det ordnade sig så. Men nog dög de kläder som fanns också. Kravet var ej så stort på 50-talet, då alla hade det lika knapert. (Kvinna Öb 1939)

Ja, sen skulle underkjolen stärkas upp inför lördagsdansen. Då när returhinken (skummjölk) kom tillbaka från mejeriet för dagen, så hämtade min syster och jag två liter direkt ur mjölkhinken och hällde den i ett ämbar, sen dit i mjölken doppade vi då våra hemsydda underkjolar av lärft.

Sen skulle man skaka dom ordentligt in­ nan dom lades på tork på klädstrecket. Sen var det bara att sätta dom på sig när kvällen kom, alldeles frasiga … I dag kan man skratta åt tilltaget. (Kvinna Öb 1946)

Att klä sig snyggt var alltså viktigt. Det gällde också att ha blick för vad som klädde en. En informant gör en direkt koppling mellan en snygg klänning och framgångar på dansgolvet.

Jag fick inte dansa så mycket i början men till julen samma år 1964 sydde jag en julröd sammetsklänning med smala ärmar och skinn runt halsen och nere i ärmarna.

Denna klänning var nyckeln till min popularitet och efter den kvällen så fick jag

Vi hade vida, stärkta underkjolar som höll ut kjolen som ett paraply nästan, så var modet då. Lyckan var fullkomlig, då jag och ett par av mina väninnor lyckades beställa tyllunderkjolar från Ellos i Sverige, 25 m i fållen. Den har jag sparat åt min dotter när hon som liten ville klä ut sig till brud, så den hängde med många

73

74

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

år. Vi hade också hemsydda underkjolar av lakanslärft som vi doppade i skummjölk och när de torkade var de styva och fungerade bra som stärkta underkjolar. Järntråd i fållen användes också. (Kvinna Öb 1946) Vi stärkte våra underkjolar med hjälp av potatismjöl. Problemet var att tyget blev så styvt att underkjolen ibland skavde mot benet när man satt på en hård träbänk.

(Kvinna Öb 1938) Också skumgummiunderkjolar var populära under några år.

Ibland sydde vi underkjolar av superlon, ca 1 cm tjockt, men de blev oftast för varma.

(Kvinna Öb 1946) Men jag minns ju, skumgummiunderkjolar och den typen av kläder. Jag minns att jag hade det där tyll i min underkjol, men om jag hade den när jag var på dans, det kommer jag inte ihåg. Men man hade väl en kjol som man ägde, det var väl inte frågan om att gå och välja nå mycke i en garderob, utan det var väl en stass man hade.

(Kvinna Vb 1949)

des en korsett och strumpeband. Korsetten höll dessutom in magen och andra rundningar.

Strumporna skulle knäppas fast i korsetten innan man drog på sig klänningen som oftast var hemsydd och av fodraltyp.

(Kvinna Öb 1945) I fråga om bekvämlighet gick utvecklingen framåt. Korsetterna hann utvecklas till gördlar och byxgördlar innan de försvann ur bilden för gott och strumpbyxorna tog över.

Man hade strumpor och gördel och högklackat, nog gick det bra, man kunde få nån klack på foten och blåmärken. (Kvinna Vb 1945) Och vilken lycka, när strumporna blev sömlösa och man inte behövde bekymra sig om sömmen satt rakt eller inte. För att inte tala om strumpbyxornas intåg. Då fick vi slänga korsetter och strumpeband all världens väg. Långbyxor hade vi aldrig när vi var på dans, de kom i början av 1970-talet, först som mikro (=shorts) och hellång väst utanpå, och senare som vida byxor. (Kvinna Öb 1946)

Strumpor Till en elegant klädsel hörde dito strumpor. En stor nyhet på marknaden var nylonstrumporna som var tunna och glansiga men som kylde mer än de värmde och dessutom ansågs kunna frysa fast i benen. Strumporna måste hållas uppe, och för ändamålet behöv-

Skor Skorna utgjorde en viktig del av utstyrseln och bidrog även de till att skapa ett intryck av välkläddhet och elegans. Därtill hade de en synnerligen viktig funktion. De skulle bära upp kroppen i alla dansens virvlar, de skulle

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

75

Alice Norrkull (g. Lil-

vara bekväma för fötterna och ha en sula som gled lätt mot dansgolvet men ändå gav tillräckligt fäste. Valet av skor kan knappast ha saknat betydelse för hur väl flickan klarade sig på dansgolvet. Hon kunde dessutom i någon mån inverka på sin längd genom att välja rätt höjd på klacken. Informanternas svar visar på två trender i fråga om valet av skor. Dels fanns det hypermoderna, vilket under 1960-talet innebar smäckra, spetsiga skor med stilettklack. Dels fanns det bekväma i form av ballerinaskor. I vissa fall kunde flickorna ha två par skor med sig på dansen, även om det torde ha varit ovanligt.

las) fotograferad vid Karperöfjärden under en danstillställning på paviljongen. Orkestern Rythm Boys spelade till dansen.

Den rosa klänningen i moaré var sydd av Marianne Staffans (g. Svenlin) som var expert på detaljer med skärningar och blomdekorationer. Skorna hade stilettklackar och sulor som nöttes upp av allt dansande och ofta

Klädmodet förespråkade korta kjolar och klänningar. Skorna hade smal tå och skyhöga klackar eller så var det låga ballerinaskor. […] Ibland hade man två par skor med sig till dansen, höga klackar till långsamma bitar och ballerinaskor till kvicka låtar. Skorna förvarades under bänken i danssalen och man bytte skor enligt vad orkestern spelade. (Kvinna Öb 1943)

måste lagas eller bytas ut. Året var 1964. Dan Lillas fotograferade.

Det som är klart är i varje fall att det var festskor som användes och att flickorna bytte om från stövlar eller promenadskor till festskor när de kom till dansplatsen.

Handväska Då hade jag pumps med jättejättehöga klackar som hade lillfingernagels storlek, så dom nötte man ju alltid upp, så då måste man klacka om dom, eller så sätta på såna här små järnklackar som man kunde nöta på ett tag, men det var ju lite dyrare då. (Kvinna Vb 1944) Skorna hade stilettklackar och sulor som nöttes upp av allt dansande och ofta måste lagas eller bytas ut. (Kvinna Öb 1946)

Till flickornas utstyrsel hörde också en handväska. Handväskan kompletterade klädseln och kunde självfallet betraktas som en accessoar, men dess viktigaste funktion var att förvara olika saker i.

Jag hade säkert läppstift, jag hade troligtvis nåt puder, för brunkrämen skulle man ha puder ovanpå så man inte vart så blank och svettig så där. Så måste jag väl ha haft nån sorts plånbok, kam fick jag väl

76

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

och det var bekvämt och praktiskt om dansskorna kunde tas med i handväskan.

Sist stuvade man in de högklackade skorna i handväskan. (Kvinna Öb 1945) Men sen när vi börja var ut lite senare på 70-talet, då hade man ju andra, jag hade ju mycket tofflor, alltså ballerinatofflor. […] då hade man ju dom in i handväskan å så bytte man ju. (Kvinna Vb 1957)

Bilden från ett bröllop i Södra Vallgrund 1960 visar ungdomars festklädsel i början av 1960-talet. Flickorna bär klänningar där midjan framhävs och kjolarna är

ha, man skulle ju fluffa upp håret igen, då hade man en sån där kam som var så här och så var det en liten, ja, stålspjut vad jag ska säga. Som man kan sticka in så här och så fluffa upp håret. […] Riktigt mordvapen.

Jaa, näsduk skulle jag kunna tänka mig att det var. (Kvinna Vb 1944)

vida. Skorna är smäckra och handväskorna är omfångsrika. En av pojkarna har militärklädsel. Ett par år senare frångicks regeln att beväringar måste vara klädda i uniform vid högtidliga

Hade alltid handväska, med läppstift och kam, kanske nån krona om man hade över. Håret var viktigast – idag är man som ett slasa, men många är noga i dag också. Den prydnad man hade råd med.

Väskan stod under bänken. (Kvinna Vb 1944)

tillfällen. Brudparet heter Ann-Maj och Karl-Johan Westerlund. Foto: Hans Söderlund. Södra Vallgrund byarkiv.

Handväskan behövdes ändå inte enbart för förvaring av småsaker. Den behövdes också för att transportera skor i. Åtminstone vintertid behövde flickorna byta skor före dansen

Handväskan behövdes under pausen när utseendet skulle bättras på men det hörde inte till att hålla i handväskan under dansen. Handväskorna placerades alltså under bänkarna eller stolarna längs väggen eller uppe på scenen.

Och det som var med, alltså, handväskorna, dom måste man ju bli av med så fort man kom in då. För man kunde ju inte stå och hålla i den och så be nån väninna hålla i medan man själv var uppe på dansgolvet, utan den fick man ju då hänga över nån stolkarm eller lägga på golvet eller göra nånting. Och det är sånt där som jag har sett nu då, uppe på folkparken, när man byggde ut folkparken så det är nuvarande stora danslokalen där, så är det faktiskt, det är hyllor där efter ena väggen. Och det är just för handväskor. Jag tycker det är för läckert. Den där traditionen lever kvar.

(Kvinna Vb 1944) I början av kvällen spelade orkestrarna mest snabba låtar och då dansade flickorna och

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

pojkarna i olika grupper. Man stod i cirklar och flickorna placerade ofta sina handväskor mitt i cirkeln. När det blev dags för långsamma, satte man handväskan under en stol eller på scenen framför orkestern.

(Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961) För det mesta fick handväskorna vara i fred även om de kunde innehålla små penningsummor. Men också bland danspubliken kunde det finnas oärligt folk. En kvinna berättar så här om sitt obehagligaste dansminne: Min handväska blev stulen! Den tiden satte flickorna sina handväskor därframme på scenen. När dansen var slut hittade jag inte min väska. Den var splitterny, vit och den kostade 50 mark. Väskan hittades senare i sanden nere vid stranden. Jag fick den tillbaks nästa gång jag kom till Åminne och jag hade den fortsättningsvis i många år.

Men allt var plundrat, börsen fanns kvar men pengarna var borta och borta var alla mina makeupgrejer. Man trodde ju att det var säkert på scen eftersom alla hade sina väskor där. Men man lär sig. Därefter höll jag själv i väskan hela tiden. (Kvinna Öb 1947)

Frisyr Håret skulle vara tvättat och rent. En informant i Österbotten som dansade på 1940-talet berättar att flickorna brukade tvätta håret på torsdagen. Sedan rullade de upp håret på papiljotter gjorda av gråpapper, och så blev håret vågigt och vackert till lördagskvällens

77

dans. Vartefter levnadsstandarden steg och hemmen fick bättre tvättmöjligheter ökade kravet på att håret skulle vara nytvättat för att betraktas som rent. Småningom byttes gråpappret ut mot plastpapiljotter.

Bastugång på eftermiddagen, sen skulle håret rullas på spolar, som inte var så enkla att rulla på som dagens spolar. Inga hårtorkar eller fönar fanns, det var att hålla sig utomhus så att blåsten och solskenet gjorde sitt, ifall det regnade blev det att stå nära hällspisen. (Kvinna Öb 1941) Så kom då 1960-talet som inte var bara de romantiska klänningarnas årtionde utan också de konstfärdiga frisyrernas glansperiod. Den stora förebilden var den vackra Farah Diba,

Nyårsdans 1951 i Skellefteå. Okänd fotograf.

Skellefteå museum.

78

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

En frisyr som var på modet under 1960-talet var svinrygg.

På bilden kammar damfrisörskan Lea Åkers (g. Salonen) från Koskeby svinrygg åt praktikanten Maydy

Jag rullade håret så det skulle vara så fluffigt som möjligt. Den sommaren eller sommaren innan hade Shahen av Iran gift om sig, eftersom Soraya inte kunde få barn, sas det. Han gifte sig med Farah Diba, som hade sån där uppfluffad frisyr. Så det gällde att försöka få upp det så högt som möjligt, och det var ett fasligt sjå. Man hade spray också. Men det gällde att först rulla det och sen tova ihop det så där lite lagom och så sätta upp det. (Kvinna Vb 1944)

Kesti (g. Lindgård).

Privat foto.

som blev hustru till shahen av Iran år 1959.

Det nya hårmodet krävde fingerfärdighet och ställde krav på ny teknik, nya tillbehör och nytt språkbruk. Flickorna började tupera sitt hår. Det behövdes kammar med långt skaft och hårspray blev en stor produkt på marknaden.

Håret skulle tvättas och rullas och när det var torrt skulle det tuperas kraftigt och sättas upp i en ”Farah Dibafrisyr”. Det gick åt många timmar framför spegeln och massor med hårspännen och hårspray. (Kvinna Öb 1943) Hårmodet var också ganska ”häftigt”, det skulle tuperas till svinrygg, för vi hade långt hår. Mitt hår var självlockigt och det var inte så roligt då man skulle ha rak pannlugg. Luggen blev lockig strax det duggade lite. (Kvinna Öb 1948)

Också i fråga om kamning och frisering blev det vanligare med utrustning i hemmen. Det var ändå en stor lyx att ha en torkhuv.

Det var viktigt med förberedelserna inför kvällens dans. Håret krävde speciellt mycket tid då inte ens hårtorken var så vanlig i hemmen. En höst hade min mamma köpt en hårtork åt mig i Umeå. Den skulle jag få som julklapp. Efteråt berättade mamma att hon flera gånger under höstens lopp tänkt plocka fram hårtorken och ge den åt mig, då jag kämpat med att hinna få håret torrt för lördagskvällens dans. (Kvinna Öb 1943) Frisyren var viktig! Eftersom man inte hade hårtork, åtminstone inte jag, tvättade jag håret på kvällen och sov med papiljotter. Jag kunde sedan stå framför spegeln en timme eller mer och tupera håret och lägga varje strå rätt. Att gå till frissan var ett annat alternativ. Jag arbetade ofta i

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

butik på lördagarna och eftersom vi stängde kl. 13 så hann jag till frissan före dansen. Fattig var jag men det handlade om att prioritera! (Kvinna Öb 1949) Det är intressant att notera att en informant från Västerbotten och en från Österbotten har använt samma okonventionella knep för att få håret att ligga på plats, nämligen öl som läggningsvätska. Informanten i Västerbotten nämner att hon troligtvis fått idén ur Fickjournalen eller Bildjournalen, och de tidningarna lästes också i Österbotten.

79

komma ryggen. Hårspännen användes för att fästa det hela och så massor med spray ovanpå. Ett knep var också att jag sköljde håret i öl. Det gav håret stadga. En nackdel var dock att vid regn luktade jag öl. Detta var också min vardagsfrisyr, som gjordes på nytt varje morgon liksom en ordentlig make up med mascara, eyeliner och brunkräm i ansiktet. Det gällde att stiga upp tidigt på morgnarna! Efter några år av detta fick jag nog och klippte håret mycket kort.

(Kvinna Öb 1944)

Makeup och smycken Idag så är det så väldigt mycket med hår.

Jag tänkte på det när jag for hit, att det här var ju som på gränsen när det började finnas läggningsvätska. Men vi kom på, jag var ju en arbetarunge från Boliden, jag hade ju lite pengar jämt, att lättöl var bra som läggningsvätska. Det lukta bara just då, det gick ju över väldigt fort, men det var bra att ha i håret. Håret blev lite blankt och lite styvt av det. Jag tvättade håret och så hade jag då i det som läggningsvätska. I dag har man ju mousse och sånt där. Men då hade man läggningsvätska och det var ju då ölet. Man blötte ju ner håret och så rullade man upp det och så fick det torka.

(Kvinna Vb 1944) Eftersom mitt finska hår är ganska tunt så hjälpte inte enbart tupering för att åstadkomma en ordentlig svinryggsfrisyr. Baktill fäste jag en löshårsvalk och rullade mitt tuperade hår runt den för att åstad-

Det är inte många bland dem som dansat på

Lili-Ann Björkas (g.

Brolund) fotograferad i Särkimo 1965. Notera den ståtliga håruppsättningen. Privat foto.

80

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

1950- och 1960-talen som berättat om makeup. Ändå fanns det en del skönhetsmedel också på den tiden. Och läppstiften var kyssäkta.

Sminkandet tog ingen lång tid, för bruncremen hade åtminstone jag från ovan.

Lite mascara på ögonbrynen och fransarna, sen läppstift som var kyssäkta Sans Egal. Som pricken över i:et var parfymen Liljekonvalj eller Tosca. (Kvinna Öb 1941) Make up hade vi inte så mycket, ricinolja på ögonfransarna, för då skulle dom växa och bli långa hade vi hört, nån klimpig mascara och puder. Parfymen var Tosca 4711 om jag inte minns fel. (Kvinna Öb 1946) Jag minns hur flaskan såg ut, den var som så där lite grön och röda blommor så där runt och så var det som en guldram så här, och där stå, jo 4711, när du säger det så hette den, men jag minns int vem det var som hade det märket, det kom jag int ihåg.

Men Chanel nr 5, det var väl det som Marilyn Monroe hade på sig, som hon sov i, tror jag. Och det var ju så väldigt avancerat, det minns jag. (Kvinna Vb 1944) Hade örhängen, nipper, clips, ingen hade hål i öronen, det gjorde jätteont att knäppa fast. Hade fina gröna hängen, satt jättehårt. Då modernt med pärlhalsband huller om buller, köpte pärlor och trädde på fisklina. Parfym var, det hörde ihop med doften, alla hade mycket parfym, hur de luktade. Minns en som hette Worth, en lila

flaska, kan känna hur de luktade, sött, vidrigt. I dag har nästan ingen dofter. (Kvinna Vb 1945)

På väg in i 1970-talet Övergången till 1970-talet medförde nya, ofta snabbt växlande modetrender. Redan i slutet av 1960-talet hade byxdräkterna dykt upp, och utvecklingen gick mot det mer praktiska och vardagliga. Klädseln kunde också vara beroende av var man dansade. Slutet av 1960-talet kännetecknades dessutom av starka färger.

När jag började besöka dansplatser i slutet av 1960-talet var det fortfarande vanligt att flickorna hade klänning eller kjol både vinter och sommar. Till Maxmo dansbana kom dock sällan någon i klänning, utan där hade flickorna byxor. (Kvinna Öb 1955) Det var i slutet på 60-talet, jag tror att det var -68. Jag hade ganska nyligt träffat min blivande man. Jag tror vi hade träffats under vinterhalvåret. Den här sommaren var det väldigt populärt med ganska utsvängda byxor och i ganska grälla mönster. Och jag vet att jag hade sytt ett par byxor, jag kom precis ihåg hur tyget såg ut, men det är svårt att beskriva. För det var mycket färger och mycket optiska mönster var väldigt populärt. (Kvinna Vb 1949) Redan under 1960-talet hade kjollängden krympt. Minikjolar blev småningom högsta mode. Kort-kort talade man om. Samtidigt

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

81

som trenden gick mot enklare plagg dök det också upp andra modeflugor som gick i motsatt riktning.

Runt julen 1968 blev det inne med rysch och pysch samt guldfärgade plagg. Vårvintern 1969 var västklänningar mode. Då gällde ännu kortkort. Jag hade köpt ett vadmalsliknande brunt tyg från Masunin (Oravais fabrik) och min moster som var mest sykunnig i släkten sydde en västklänning åt mig. Tyvärr hade jag köpt så lite tyg att klänningen knappt skylde bakdelen. Min moster blev tvungen att sko den i fållen. Jag hade en guldfärgad, höghalsad herrskjorta till. Att det blev herrskjorta berodde på att Nygårds textil hade sålt slut på alla festliga damskjortblusar. (Kvinna Öb 1955)

Sommardans med Dannes orkester vid Åminne paviljong i Malax i slutet av 1960-talet. I pausen samlades fansen tillsammans med orkestermedlemmarna.

Flickorna var tidstypiskt klädda i byxdräkt, tunika och vita knästrumpor. I övre raden från vänster orkestermedlemmarna Bengt Nykopp, Mikael Udd och Ben

Även om affärerna hade ett allt större utbud av konfektion som tilltalade ungdomarna, sydde många ändå sina kläder själva.

Kläderna var också viktiga. Visserligen hade jag inget stort urval, fastän jag själv ofta tillverkade egna kläder. Nästan alla hade samma kläder många gånger efter varandra. […] Jag hade sytt några par byxor som var jättebreda i fållen. Vi kallade dem sjömansbyxor. I ett par hade jag silverknappar i sidan en bit från fållen, 5–6 små silverknappar i rad på sidsömmen.

Jättehäftigt. Det skulle inte vara någon linning i midjan utan bara en infodring, och byxorna skulle sitta lågt ner på höftbe­ nen. Smala lår och breda ben nertill skul-

Hellman; i nedre raden från vänster okänd, Christer Backgren (orkestermedlem), Clary Backgren, Christina Backgren och Inger Ek. Fotot tillhör Christina BackgrenNygård.

le det vara. Många ungdomar klädde sig i liknande byxor eller så hade man jeans.

(Kvinna Öb 1954) Klädseln var för mig inget problem. Jag sydde nästan alla kläder efter årstiden, byxor, blusar, jackor m.m. Långbyxorna var korta i midjan och vida nertill i byxbenen. Skorna var platåskor och hade inga höga klackar. (Kvinna Öb 1955) I början av 1970 gjorde tunikan entré. Vi visste inte riktigt hur ordet skulle uttalas

82

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

men själva plagget blev synnerligen populärt. Våren 1970 dansade jag i en blåmönstrad hemsydd tunika och ljusblå hemsydda crimplenebyxor. Jersey från Oravais fabrik var ett annat tyg som var inne. De flesta plagg sydde jag själv, och i det fallet var jag inspirerad av min kompis. (Kvinna Öb 1955) Likriktningen var stor såtillvida att när något visst plagg blev modernt skulle alla ha det. En sommar dansade alla flickor i vita knästrumpor, en annan period var det vita innestövlar som gällde. Tidvis hade klänningar och tunikor kapuschong. Det som också blev inne var shortsliknande mikrobyxor, som ofta hade hålsnörning frampå och slag på de minimala byxbenen.

Jag minns speciellt långkoftorna som var så moderna och shorts som vi använde tillsammans med snäva stövlar och långkofta. Det var ju sommarstövlar vi använde med kortkorta shorts. Stövlarna var blanka och av plast eller konstmaterial. Det var tider det. Som tur var så kunde jag gott använda den stilen på kläderna, eftersom jag var lång och relativt smal. Jag minns också ”snickarbyxorna” som var så populära ett tidevarv. Hade jag kjol så skulle den naturligtvis vara kort. (Kvinna Öb 1954) Det var i början av 70-talet, som dom här kortsen var populära. Det var ju som shorts, och så skulle man ha dom där vita stövlarna. […] Det var vita stövlar med högt

skaft (Crushlackstövlar*), det var väldigt inne då till dom där kortsen. Dom var ju som tight uppefter benet, och vita skulle dom vara. Men hade man då inte pengar nog att köpa dom riktiga vita stövlarna, så kunde man köpa lösa skaft till. Och det hade jag gjort. Mina korts var blå och till det hade jag en långärmad tröja som var mönstrad i olika blåa färger. Det var inte blommor eller så, det var flammigt på nå vis och så var det kapuschong på den där.

Jag vet att dom där var alldeles ny, då hade vi flyttat till Umeå och jag hade gått barnskötarutbildning under vintern och varenda tjej, vi tog examen i slutet av april (det har jag tidningsurklipp på). Där har vi allihopa korts och vita stövlar. Det måste ha varit 1971, våren 1971. (Kvinna Vb 1949) De korta kjolarna var uppseendeväckande men de kunde knappast kallas stiliga. Behovet av förnyelse fanns hela tiden och runt julen 1970 slog ett mera romantiskt mode med långa svarta kjolar igenom i Österbotten. Till långkjolen behövdes också en festligare blus.

Kjolarna hade varit korta ända fram till slutet av år 1970, men sedan introducerades två kjollängder till. Man kunde alltså välja mellan mini, midi och maxi. Detsamma gällde längden på kappan. Min kompis och jag köpte maxikappor vintern 1970– 71. (Kvinna Öb 1955) Långklänning, insvängd och med huva.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

Långklänning var jätteinne då [1973].

(Kvinna Vb 1957) Småningom blev det den mera vardagliga trenden som tog överhanden.

Jeans, jeans, åter jeans var det som gällde.

Blåa jeans! T-shirtar likaså! Ett tag var snickarbyxorna moderna och då hade jag alltid dem och en skjorta under. Kanske flanell. Jag brukade ofta tvätta mina blåjeans vid sommarstugan i sjön med tallsåpa och rotborste. Jag inbillade mig att de blev lite ljusare i färgen. Ibland tog jag roddbåten ut för att kunna skölja dem ordentligt (rätt grunt vid stranden) och så soltorkade jag dem. Jag sprang ofta och vände dem för att det skulle gå fortare.

(Kvinna Öb 1956) Jag minns en uppsättning som jag köpte särskilt, jag hade några vinröda snickarjeans, snickarbrallor i manchester. Till dom hade jag en beige storskjorta, det trivdes jag i. Sen hade jag en plyschtröja, lite finare, tunn plysch i vinrött, jag gillade nog vinrött på den tiden. (Kvinna Vb 1963) Byxbenen blev snävare [i mitten av 1970-talet]. Sommartid var jeansen, och skorna, ofta vita, vintertid mörka. Men jeans var inte det enda alternativet. Byxor i manchestersammet och så kallade pressvecksbyxor hängde också med. De var ofta svarta men speciellt pojkarna hade också grå.

Skjortblusar och sammetsblazrar var populära, men flickor kunde också ha egenhändigt stickade tröjor eller västar. Under den senare delen av decenniet kom snickarbyxorna. Bruna eller vinröda snickarbyxor i sammet. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

Skor 1960-talets eleganta festskor byttes småningom ut mot mindre spetsiga skor med lägre klack. Modet var tidvis ganska blandat. De vita innestövlarna hade sin glansperiod men det blev också möjligt att dansa i vanliga vinterstövlar under vintersäsongen. Samtidigt var det lika rätt att dansa i stiliga festskor eller i ballerinatofflor. Ett extremt skomode som slog igenom bland de yngre beskrivs i nedanstående exempel.

Ett inslag i klädmodet i början av 1970-talet var gummistövlar – också när man skulle på tonårsträff för att dansa. Gummistövlarna var lågskaftade i klara färger, gula, röda, gröna eller blå. De utsvängda byxbenen skulle vara instoppade i stövelskaftet där bak och hänga ner över foten där fram. I något skede blev det populärt att stoppa in bara det ena byxbenet och låta det andra hänga normalt. Speciellt lätt och elegant var det inte att dansa med gummistövlar. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

Frisyr Också i fråga om frisyrer slog det enkla och

83

84

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

naturliga igenom. Det blev trendigt att låta håret växa. Håret hölls utslaget och det var till fördel om det var rakt och blankt.

Jag hade långt hår med mittbena och ägnade inte så mycket tid åt håret […] (Kvinna Öb 1956) En annan frisyr som blev populär var en halvlång, uppklippt lockfrisyr. Håret i pannan skulle kammas uppåt, till stor förargelse för de flickor som inte passade med uppåtkammat hår. Flickor som hade lite längre hår eller pagefrisyr kunde också dra håret bakåt från ansiktet och fästa det med gummisnodd uppe på skulten. Träkulor i olika färger prydde snodden.

[Jag satte] bara upp en tofs så här, å gummiband med nå kuler på som var jätteinne, jag å Nänne hade samma frisyr. (Kvinna Vb 1957) Stilen var i övrigt något varierad och parallellt förekom det korta frisyrer som krävde papiljotter och kamning. Elektriska hårrullar var en av nymodigheterna. Hövolmarnas och uppsättningarnas tid var dock förbi.

Frisyren var både kort och långt, rakt eller lockigt hår. Håret rullades upp efter tvätt med rullor med taggar och sticka som höll fast den eller locktång i torrt hår. Inga hårfärger användes som jag minns. (Kvinna Öb 1955)

Makeup Det som informanterna främst kommer ihåg av 1970-talets makeup är mascaran i kakform och den blå ögonskuggan. Favoritfärgen var svart men brunt förekom också både i mascara och i eyeliner.

Mascara och blå ögonskugga var viktigt.

Om jag åkte från sommarstugan till dansen, så brukade jag hälla vatten från ”porren”* (en stor tung sak) i en liten f.d. glassbehållare i plast (röd skål med beige hatt), min mascaraborste doppade jag i vattnet och gned den därefter i den lilla mascaraasken. Jag stod länge framför spegeln och borstade ögonfransarna för att få dem längre. (Kvinna Öb 1954) [Ögonskuggan] he va nåt sånt där pulver, tror jag, jo he var såna här kakor, med olika färger å så, men just det här att man hade eyeliner, det var ju samma sak där, he var ju också som en kaka å tunn tunn tunn pensel … Nu är det en penna som dom kör mycket med, då var det en pensel, samma sak där spotta var ju bäst … (Kvinna Vb 1957) Två exempel får sammanfatta flickornas bestyr med att ställa sig i ordning för dans. Det ena är från 1960-talet och det andra från 1970-talet, och de visar på likheter men också på förändringar och trender som styr beteendet.

Under skoltiden gick man i skola på lördagar. Då gällde det när man kom hem att

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . f ö r b e r e d e l s e r f ö r d a n s e n

först spola i varmvatten i badkaret. Vi hade just fått badkar hemma, dusch fanns inte utan man badade, och vi hade så liten varmvattenberedare att man fick spola sakta. Så började man spola i vatten, under tiden det rann till gällde det att koka underkjolarna i potatismjölsblandning, för att sen stryka dom torra. Efteråt har jag tänkt på vilka otroligt tåliga föräldrar jag hade, som stod ut med att jag ockuperade badrummet och köket hela lördagseftermiddagen. Jag strök först den ena underkjolen och ställde upp den som en krinolin på köksgolvet, så styv var den ju, och så strök jag den andra, det tog hela ytan där. Sedan skulle jag då bada och tvätta håret, och på den tiden fanns det inte blås och sådant, utan efter ett tag kunde jag på något sätt skaffa mig en sådan där huva som man hade och kunde torka håret i. Annars skulle det torka av sig själv. Så det tog ju också tid. För det var en förfärlig procedur det där, att göra sig i ordning. (Kvinna Vb 1944) Alltid på lördagarna var det ett evigt ”sjå” att ställa sig till dansen. Jag började ställa mig redan vid 13–14-tiden med att duscha och rulla håret. Det tog ju lång tid för håret att torka, så man måste ha många timmar på sig. Sen skulle ju naglarna lackeras och sminket måste vara perfekt. Ofta hade man ögonskuggor i stiftform, och det blev tjockt och klibbigt. Blå ögonskugga trodde de flesta var vackert, även jag tyckte det, så därför använde jag blå ögonskugga. Ka-

jalen var tjock och ögonfransarna målade man med kakmascara. Man spottade ofta på den borste som fanns med i asken. Ofta var den också jättetjock med mascara som torkat från gång till gång. Jag tror nog att ögonfransarna var jätteklibbiga och hade massor av mascaraklimpar. Håret skulle tuperas eller så hade man något diadem eller liknande, beroende på hårets längd.

(Kvinna Öb 1954)

85

Utbudet av kosmetika ökade. Ögonskugga, eyeliner och mascara var ett måste i slutet av 1960-talet. Bilden på flickor som gör makeup tillsammans är tagen i Karvsor, Vörå, sommaren 1970. Från vänster Lisbeth Helsing (g. Sigfrids), Lisbeth Antell (g. Johansson) och Gunvie Helsing (g. Pulkkinen).

Eva Nyman (g. Södergård) fotograferade.

På väg på dans

Ungdomar från Vasa på väg på dans i mars

När klädvalet var träffat och frisyren fixad var det dags att ge sig iväg ut på dans. Den resan kunde förverkligas på många olika sätt. Det tidsspann som vi fokuserar i vår presentation är en period då mycket händer i det svenska och i det finländska samhället såväl tekniskt som socialt och kulturellt. Därför är det naturligt att sätten att ta sig fram från hemmet eller mötesplatsen till dansplatsen har varierat. Inget färdmedel var omöjligt för den som ville ut och dansa. Problemet att ta sig fram hade alltid en lösning.

1966. Här väntar de på dansbussen. Foto:

Samling före dansen

Rafael Olin. Österbottens

Vägen till dansplatsen gick inte alltid raka spåret fram. Ungdomarna både i Österbotten

traditionsarkiv.

och i Västerbotten samlades i grupper, ibland hos någon kompis, ibland i större sällskap på något invant ställe, ett café, en bar eller ute i det fria. Samlingen hade oftast mest en logistisk funktion. Ungdomarna åkte sällan ensamma till dansen och då var det fördelaktigt att samlas i grupp för att kunna åka bil eller taxi billigt. I Österbotten var det dessu­ tom mycket vanligt att det gick dansbussar till de olika dansplatserna och då var det naturligt att samlas och vänta på dansbussen tillsammans. Bussarna var välfyllda, mestadels av flickor, medan många pojkar såg det som förnedrande att komma till dansplatsen med buss. Därför åkte de helst taxi.

I Hirvlax fanns en biograf med tillhörande café, där samlades vi ungdomar från de olika byarna i väntan på bussen. Visst fanns det kvällar som ingen buss gick till det ställe vi helst ville till, då var det för oss att försöka få tag på någon bil, taxi eller privat bil som skulle föra oss till dansen.

(Man Öb 1938) Kamraterna från kyrkbyn samlades ofta på Övermark Café före dansen. Därifrån tog de gemensamma taxibilar till dansplatserna. (Man Öb 1945) I Vasa samlades ungdomarna på 1960-talet på

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

Glassbaren. Där utanför startade dansbussarna från Vasa både söderut och norrut.

en öl och så där. Det var ju aldrig frågan om för min del. (Kvinna Vb 1944)

Vi var ett gäng som ofta samlades på ”Glassbaren” på Handelsesplanaden i Vasa innan vi for till danserna oftast med buss, nån enstaka gång med taxi. (Kvinna Öb 1943)

Kompisgänget bestod av 5–10 pojkar i lite olika åldrar som också hade ett gemensamt fotbollsintresse. Vi kom ofta samman vid en bar som fanns på Högbacken. Den var på sätt och vis vårt högkvarter. Därifrån sökte vi oss sommartid till Abborrön, till mattbryggan där, innan färden ut till dansplatsen, vanligen den i Åminne, började. På vägen mot Abborrön hade någon eller några av de äldre i gänget gömt undan spriten för kvällen. De som hade möjlighet hade själva köpt spriten på Alko eller låtit någon äldre bekant köpa ut det behövliga.

Oftast var det starkvin som Rom Cassis eller någon annan söt sort eller så kunde det också vara öl. Starkvarorna gömdes alltså på förhand i skogen till vänster om bron över motorvägen. Så satt vi då där på Abborrön och lät starkvarorna göra sitt. Mest käbblade vi så smått med varandra, det var ju fotbollsgänget som hade mycket gemensamt. Men jag minns inte att vi skulle ha funderat speciellt på dansen, möjligen något om kvällens orkester eller så. När det sen blev dags att söka sig till dansbussen tågade gänget i väg till Högbacken och steg på bussen där. Då gällde det att skärpa sig för att få åka med. Om man skulle åka i någon annan riktning mot Karperö eller Smedsby t.ex. promenerade gänget från Högbacken in till stan därifrån bussarna gick. Senare hände det att någon i gruppen hade bil och fungerade som chaufför

I Västerbotten berättas det inte om egentliga dansbussar. Däremot kom ungdomarna också där samman för att diskutera kvällens möjligheter och kanske också för att ordna en samåkning till dansplatsen.

Sen träffades vi då för att, vi sminka oss och kamma oss och prata om alla killar vi skulle dansa med och så där. Vi kom till varann och sen gick vi gemensamt ut på samhället. (Kvinna Vb 1944) Då gick vi runt på samhället. Runt runt runt. Eller möjligtvis var in på Lillans konditori och delade på en sockerdricka. För att se om vi kunde få napp nånstans, vi kunde få åka med nån. (Kvinna Vb 1944) På 1970-talet kom alkoholen starkare med i bilden än förr och det blev också möjligt att köpa mellanöl i livsmedelsbutiker. Både i Ös­ terbotten och i Västerbotten tycktes det bli vanligt att samlas någonstans och ta sig en styrketår före färden till dansen. Det kunde man göra också ute i naturen.

Min lillasyster, hon är nästan åtta år yngre än mig, dom träffades före och drack nog

87

88

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

medan resten hade sina flaskor med i bilen. (Man Öb 1955) Också nu kunde man träffas på ett café, en bar eller en restaurang och många inledde kvällen med att dricka öl eller alkohol.

Förr i världen for vi ut tidigt på lördagkvällar. Inte alls ovanligt att vi for ut halv sju på kvällen. Ofta skulle vi via Motorest i Pedersöre först, och kolla vem som var där och vart de skulle. Under en lång tid var Motorest mötesplatsen för ungdomar från Kokkola, Jakobstad och även Nykarlebyungdomar och någon Oravaisbo kunde man träffa där. Där brukade ju många dra huvudet fullt innan de for till dansen.

(Kvinna Öb 1954) Även om alkoholen småningom kom att spela en mer allmän roll i dansförberedelserna kunde ungdomarna fortfarande samlas till ett slags preludium också under alkoholfria former.

Och ibland så var man ju hos nån och hade förfest, å så där […] Ofta hade man kanske fika eller nånting, chips å så klart dom drack ju, he gjorde dom ju, fast det var inte sådär jättemycket, ja tyck de är så obehagligt att tappa kontrollen, ja jag har alltid tyckt det, de kan va gott med ett glas vin men ja va aldrig för att drick, utan jag ville dans, he va he som var grejen, å då vill jag ju ha kontroll. (Kvinna Vb 1957) Lördagskvällarna följde alltid samma

mönster. Klockan halv sex gick jag i bastun, klockan halv sju kom Kompis 1 promenerande till oss, färdigt ”målad” och friserad. Lite över sju gick vi tillsammans till Kompis 2, som höll på och gjorde sig i ordning, och sedan dök Kompis 3 upp småningom. Det hörde till saken att vi alltid väntade på dansbussen hos Kompis 2 eftersom hennes familj hade butik och gott om utrymme. Ingen av oss flickor rökte och ingen av oss drack. Däremot tuggade vi Toy och Sorbits. (Kvinna Öb 1955)

Färdmedel Oavsett om man for på dans ensam eller i grupp gällde det att ta sig fram och möjligheterna var många. Ännu på 1950-talet hände det i Österbotten att man vintertid tog sig till dansplatsen med häst och släde, när ingenting annat stod till buds. Innan man kunde sätta sig i släden hade man kanske åkt skidor ett par kilometer och börjat dansfärden på det sättet. Skidor och sparkstötting hörde också annars till de fortskaffningsmedel som fortfarande användes.

Ibland skidade vi också till danserna och då föret tillät var sparkstöttingen utmärkt på de osandade vägarna. Det gick undan.

(Man Öb 1930) För en av de västerbottniska informanterna har skidorna varit ett väsentligt färdmedel. I hans hemtrakt fanns det ingen landsväg före 1960. Skidturerna kunde bli verkligt långa och det fanns naturligtvis inte några färdigt

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

uppkörda spår. Man åkte i väg på morgonen för att hinna vila upp sig vid målet innan dansen började.

Det var värre då vi skulle åka 4 mil på dans, då var vi till Laisvallby, för min syster hade barnbespisning och hon ville vi skulle komma dit på dans där, lördagskväll eller vad det var, så jag tog skidorna och åkte till Laisvallby, men nog var man spak när man kom dit. (Man Vb 1920) När vattendragen var öppna var det ibland nödvändigt att ta båten till hjälp. Det gjorde man både i Österbotten och i Västerbotten.

Vi hade också kontakt med flickor från Österhankmo och vi bjöd förstås också in dem till danserna, de kom med cykel till Brändholmen och vi hämtade dem med båt därifrån. (Man Öb 1937) Vi körde med motorbåt över Strömmen och beställde taxi till fastlandssidan. Bertils pappa hade en motorbåt som vi fick låna. Redan tidigt på eftermiddagen körde vi den från västra sidan av Bergö till Skatan, där färjfästet är i dag. Vi hade cyklarna i båten, cyklade hem och klädde om oss och sedan cyklade vi igen de fem kilomet­ rarna till motorbåten och körde över till fastlandet. (Man Öb 1943) På sommaren gick de köra motorbåt, då var det ingen fara att fara dit [till Laisvall].

(Man Vb 1920)

För dem som dansade på 1950-talet i Österbotten var lastbilen ett möjligt fortskaffningsmedel. Då var det ingalunda vanligt att sitta i en ombonad hytt, även om det också förekom.

Lastbilsägarna agerade regelrätta taxitrafikanter och en del transporterade sina kunder i en s.k. kopp på lastbilsflaket. En informant berättar om de praktiska arrangemangen.

I min hemby, Björköby, när jag var liten pojke och i tonåren under 1950- och 1960-talet, sysslade två män i transportbranschen också med transporter av ungdomar till danserna i de andra skärgårdsbyarna. Transporterna sköttes huvudsakligen med lastbilar försedda med ett tillfälligt passagerarutrymme, en s.k. kopp, tillverkad av spontade bräder eller faner och försedd med fasta bänkar och några fönster. (Man Öb 1949) Transporten kunde också ske på ett öppet lastbilsflak. När många trängde ihop sig där, uppstod det ibland farliga situationer. Det hände t.o.m. ett par olyckor där ungdomar omkom.

Visst ordnades det ibland lastbilstransport, med bänkar uppe på flaket, men efter att en flicka fallit ner och dött under en sådan färd upphörde de. (Kvinna Öb 1937) Om man inte bodde så nära dansplatsen att man kunde gå till fots var det ofta cykeln som gällde. En sträcka på 20–25 kilometer på cykel var inte något hinder ännu på 1950-talet. En

89

90

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

österbottnisk informant (f. 1936) hade varit på skjutläger i Ilmajoki och cyklade 75 km till Vasa med full packning. Efter en snabb tvätt cyklade han till Västervik på dans och sen ut till familjens sommarstuga i Hankmo. Det blev en rejäl cykelfärd den danskvällen.

Man kunde också cykla för att ta sig fram till den dansbuss som sedan förde en vidare till dansplatsen.

Till Kvevlax var det 13 km så vi måste vara ute i god tid så vi skulle hinna med bussen som kom från Vasa via Kvevlax till Vörå, Oravais, Hellnäs och Maxmo norrut. Sommartid cyklade vi till Kvevlax och därifrån for vi med buss till dansen och då hade vi bättre möjlighet att komma hem efter dansen. Vintertid var det viktigt att ha ordentligt med kläder på så att man inte skulle förfrysa sig. (Kvinna Öb 1955) Många av informanterna i Österbotten och någon också i Västerbotten har i något skede av sin dansresa tagit sig fram på cykel och funnit fördelar med det.

På somrarna hände det att vi tog cyklarna, ett helt gäng, och ”pedade” iväg. En härlig känsla, då ”fick” man klä sig i långbyxor vilket inte hände sig vintertid. (Kvinna Öb 1937) Vi cyklade på sommarn […] De yngre fick ta hand om spritflaskorna då de äldre kunde cykla omkull när de fått lite i sig. (Man Vb 1937)

För en yngre generation var cykeln däremot lågt i rang åtminstone i Österbotten och användes helst inte.

Det som slår mig är att vi aldrig räknade med cykeln som fortskaffningsmedel. Numera kan jag tänka mig att cykla till Maxmo, Oravais eller Rejpelt men då tänkte jag aldrig på att göra det. Det skulle kanske ha behövts ombyteskläder, för konditionen var inte den bästa. Det var egentligen inte alls status bland ungdomar i min generation att cykla. (Kvinna Öb 1955) Att åka sparkstötting, cykla eller t.o.m. åka moped på vintern var kallt och krävde sina speciella knep, som både österbottningar och västerbottningar kommit underfund med.

När jag skulle på dans tog jag mig fram på vintern med spark eller till fots, på sommaren med cykel. Det var 2,5 km från mitt hem till samlingshuset och den tiden gick ingen flicka i långbyxor. Det var klänning, kjol och kappa som man hade på sig.

Ibland när det var snö och kallt frös man om knäna, men hade man tygnäsdukar med i fickan, lade man dem på knäna in­ nanför sidenstrumporna och då blev det lite varmare. (Kvinna Öb 1930) Jag och några andra från byn Ytterberg cyklade in till Malå på dans, sju kilometer.

Vi cyklade vinter som sommar, och i danskläder. På vintern när det var kallt hände det att jag och min kompis stoppade tid-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

ningspapper i byxorna för att skydda mot kylan. Då stannade vi vid Bergströms såg och stoppade in tidningspappret bland brädstaplarna för att det skulle finnas kvar när vi skulle hem. Sedan for vi vidare till Malåborg. När vi skulle cykla hem igen var det omvänd procedur, vi stannade till vid sågen och stoppade tillbaka det iskalla tidningspappret. Inte så roligt just när vi stoppade dit det … (Man Vb 1931)

sig i Österbotten ännu på 1970-talet. Endast en av de västerbottniska informanterna nämner möjligheten att åka någon form av buss till dansplatsen, även om busstransporter förekom också i Västerbotten. Han berättar:

Vi for på dansövning på moped sommar som vinter. När det var kallt lade vi Vasablad under byxorna på knäna för att inte frysa och bra gick det. (Man Öb 1960)

Sven Larsson, han var ordningsvakt på gamla borgen, och så hade han ett bussföretag så han bruka köra förbi Mörttjärn och hämta upp ungdomen. Han hade en minibuss som rymde 12–13 stycken. Han bruka alltid köra då det var dans på Malåborg. Han förena nytta med nöje. Då jobba han sen som ordningsvakt hela kvällen och så körde han hem. (Man Vb 1949)

Bussen var det fortskaffningsmedel som stod

Det gick dansbussar till de flesta danstillställ-

91

I dansbussen. Ungdomar från Vasa på väg på dans i mars 1966. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

92

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

ningar i Österbotten även om bussarna inte gick längs alla småvägar. Ibland var bussarna mer än fullsatta.

Körkort och egen bil gav rörelsefrihet. Det var vanligare att pojkar kom

Dansbussen till Västervik fordrade en viss teknik: i trängseln skulle man aldrig försöka ta sig rakt mot bussdörren, för då blev man oftast obönhörligen trängd ut mot busskylaren. Den riktiga taktiken var att börja tätt intill bussidan och långsamt ta sig framåt. Visserligen var det trångt och man fick åtskilliga törnar, men man kom slutligen fram till bussdörren. (Man Öb 1936)

till dansen i personbil än att flickor gjorde det.

På bilden Vöråpojkarna

Den som fick åta sig uppgiften att ta betalt av passagerarna kände sig utvald och viktig.

Jörgen Seppas, SvenErik Fors och Nils Kullas i början av 1960-talet.

Bilen är en Austin 40.

Privat foto.

Den tiden gick det buss till alla danser, om man höll sej i egen region, så där var inga problem. Många gånger tjänstgjorde jag som konduktör, och då fick man åka gra-

tis. Oj, så viktig man kände sej med konduktörsväskan på magen. Vi kände alla i bussen, så sällskap fattades aldrig, och samtalsämnet var ju förstås, om HAN med stort H skulle komma till dansen. Nils Åstrand körde ofta dansbussarna och han var väldigt omtyckt, för han hade humor och väntade alltid tåligt på alla. (Kvinna Öb 1946) När det blev vanligare att ungdomarna eller deras kompisar hade egna bilar låg det något av lågstatus över pojkar som åkte buss. För flickorna gällde inte riktigt samma kriterier.

Dansbussarna stannar på parkeringsplatsen med ett dovt brummande och avgaslukten känns för en kort stund men den är nästan borta, innan bussen töms på sitt innehåll. Ett ungt, vackert och förväntansfullt sådant. Flickorna är i majoritet eftersom det blir allt vanligare att pojkarna har egna bilar, som tar dem till dansplatserna. (Kvinna Öb 1941) En sommar gick jag in för att åka dansbuss till Maxmo dansbana. Då stegade jag varje onsdagskväll i väg till den inofficiella busshållplatsen […] och väntade på dansbussen tillsammans med byns flickor. Det krävdes nog lite mod att som pojke slå följe med flickorna och åka dansbuss. (Man Öb 1943) Jag har efteråt förstått att den manliga entrén ur en buss (tillsammans med flickor-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

na) hade lägre status än entrén ur en taxi.

Under mina dansår förstod jag inte detta.

(Man Öb 1945) På 1950-talet var det ännu ganska ovanligt att de unga själva hade körkort och ägde bil. Men den som hade en bil var en eftertraktad chaufför och mången ung man ställde upp för sina kamrater även om han inte själv var så dansant. Det gällde både i Österbotten och i Västerbotten.

En väninna hade en äldre bror, som hade bil, en stor amerikanare, en checker. Han dansade inte och inte hans kompisar heller, men de körde gärna oss flickor till olika dansplatser. Vi kunde då t.o.m. byta dansplats under kvällen med hans hjälp, om inte rätta kavaljererna var på plats.

(Kvinna Öb 1937) Ibland fick vi lift med någon gammelpojk som gärna körde runt till olika dansplatser men inte dansade utan endast kom för att få kontakt med andra än bybor. (Kvinna Öb 1955) Knepen att få chaufför för kvällen kunde vara olika som t.ex. att prata om minnen från lumpen med chauffören.

Vi hade en som vi fick åka med som var då lite äldre än oss som var då ungkarl och hade en fin Mercedes, och honom fick vi åka med. Och det upptäckte vi då att om vi, då bjöd vi honom på fika för att han

var så hygglig vi fick åka med han både dit och hem då, och så prata vi lumparminnen med han. […] vi prata in oss på så sätt så då fick vi åka med han nästa lördag också.

Så man hade ju små knep så där med vissa ena. (Kvinna Vb 1944) Om man inte hade egen bil, kunde man låna, även om det hade sina vådor som för de ös­ terbottniska pojkarna i Sideby i början av 1950-talet.

En lördagskväll beslöt vi att låna grannens gamla Chrysler från 1930-talet och göra en räd mot Lautjärv. Vi engagerade en äldre pojke som chaufför och lyckades tanka Chryslern. […] Vi äntrade bilen, men när vi kommit ett par kilometer och nått fram till Högbron vägrade vår inhyrda förare att köra vidare. Bilen skakade som ett såll i byns gemensamma tröskverk. Där slutade dansfärden den gången. Minns jag rätt så stack vi till sjöss med någon lånad fiskarbåt den kvällen. Någon dans i Lautjärv blev det inte. (Man Öb 1937) Bilarna på båda sidor om Kvarken var ofta stora som den fina Mercedesen, PV:n och amerikanare som Dodge och Chrysler. Ungdomarna trängde in sig i bilen så många som bara fick utrymme; 10–11 personer i samma bil var inte ovanligt och 4 i framsätet. Man kunde ju sitta i knäet på varandra.

För ibland var ju en bil full då, men dom tryckte ju in allt dom kunde, hä gjorde de.

93

94

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

Och som sagt he var ju, jag vet vi var 10–11 stycken i en PV och he var […] ju ganska långt […] 12–13 mil säkert. (Kvinna Vb 1957) År 1969 tog en av mina bröder körkort och då köpte far i huset och de äldsta sönerna en bil, en Dodge Dart. I Dodgen rymdes vi alla, även om det med tiden blev sex pojkar som dansade samtidigt. Dessutom rymdes också de flickor som vi ville skjutsa hem.

(Man Öb 1947) Det fanns de som hade smärre bilar också, men även då packades bilen full.

Den enda som hade bil själv och kunde köra var en som hade en liten Saab och vi tryckte oss in i den. Det var inga säkerhetsbälten där. (Kvinna Vb 1945) Transportproblemen måste naturligtvis lösas och den som hade körkort hade på något sätt sin hand över det hela. Tendenserna var de samma både i Österbotten och i Västerbotten.

En av männen (f. 1947) i Västerbotten berättar att han ofta var ”fyllechaffis” och upplevde att han måste hålla ordning på bråkstakarna och se till att avstyra begynnande konflikter. ”Jag hade inte kört nåt mer åt dom å det visste dom, hann jag bara med att säga till så lugna dom sig”, berättar han.

Viljorna i bilen kunde vara olika i fråga om valet av dansplats. Det gällde alltså att kompromissa, åtminstone till en början. När bilarna blev vanligare blev också resmålen mer avlägsna och rörligheten större samtidigt som

passagerarantalet i bilarna krympte. En österbottnisk flicka som fick körkort tidigt berättar om kompromisser. En västerbottnisk pojke lyfter fram behovet att skaffa egna bilar för att lösa problemen.

Transporten avgjorde oftast vart man kunde fara. Var det busstransport eller hade man möjlighet att åka med någon, som hade bil. Det problemet löste sig, då jag som drygt 18 år gammal fick körkort och pappa lät mig köra vår lilla Renault. Men det var inte alltid som vi väninnor ville till samma plats, mången gång blev det mindre lyckade kompromisser. (Kvinna Öb 1937) Det var ju bara det dom börja ha intressen åt lite olika håll, så dom börja skaffa egna bilar och for åt var sitt håll. […] Det var dom sista åren som man var ute, då var det bara en eller två som åkte i samma bil.

(Man Vb 1949) Under andra halvan av 50-talet blev det allmännare med bilar, men då blev det nån slags tävling, vem som hade varit längst bort på dans. (Man Öb 1939) På den tiden var det inte så allmänt att tjejer hade bil. Jag som arbetade och tjänade egna pengar, hade lyckats skaffa mig en bil. Då blev det också ofta att jag måste köra mina vänner. Det kändes ju inte så kul, eftersom då kunde man ju inte ta ens en mun starkt ur någons flaska. Om det lyckades brukade vi växla att ta bilen och

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

vara chaufför, men samma sak, det var ju inte så allmänt att alla hade körkort ens.

(Kvinna Öb 1954) Att föräldrarna skulle ställa upp som chaufförer var på den tiden en omöjlighet enligt de österbottniska informanterna. I Västerbotten kunde vissa acceptera en sådan lösning me­ dan andra såg den som ganska otänkbar.

Minst av allt ville man råka i den situationen att man måste be föräldrarna föra en till dansen – ännu mindre hämta en från dansen. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961) Det var ju livet när det var helg, mest spännande att ordna skjuts. Vi var mycket ungdomar, men inte så mycket bilar. Pappa hade ju bil men inte skjutsade han, vi fick ta oss själva. Vi hade två som bodde i Raggsjö som var trogna taxichaufförer eller vad man ska kalla det. Ungkarlar. (Kvinna Vb 1945) Jag vet också att pappa skjutsa oss till Norsjö någon gång. He var nog bara en enstaka företeelse. (Kvinna Vb 1949) Med den större bilparken blev det också möjligt att lifta sig fram till dansplatsen. Det utnyttjades rätt flitigt av de österbottniska ungdomarna. De var ganska orädda och trygga i sitt liftande, och det blev billigt att kvittera bara med ett ”tack ska du ha”, berättar en informant, men det kunde också bli en del äventyr på vägen.

Ibland liftade vi också. Det gick bra att lifta på den tiden. Både män och kvinnor i olika åldrar stannade för att plocka upp oss (oftast var vi två). (Kvinna Öb 1956) Ett dansminne där det kunnat gå dåligt var då vi vår vana trogen gick längs vägen en lördagskväll. Det kom en bil med 5 killar och stannade. Jag kände den ena som jag träffat en eller ett par veckor tidigare från Sideby-Merikarvia området, finsk.

Det rymdes bara en i bilen och jag åkte med då de skulle till Storå. Jag skulle få åka tillbaka med dem också. Väl framme kom jag underfund med att killen var alltför ”avancerad” för mig. Då blev jag orolig för hur jag skulle komma mig hem, då det inte gick bussar. Som tur var hade mina två flickkompisar liftat och kommit efter då de blev oroliga för hur det skulle gå. Vi åkte sen buss till Lappfjärd där vi träffade Härkmeripojkar som vi fick skjuts med. Så slutet gott, allting gott. (Kvinna Öb 1959) Endast en av de västerbottniska informanterna nämner möjligheten att lifta sig fram.

Vi var några flickor i byn då och ibland hade vi tur, vi fick åka med nån och ibland lifta vi, vi kunde komma oss dit, men när vi skulle hem var det ju å se om nån skulle åt Åmliden. (Kvinna Vb 1945) Det var också möjligt att åka taxi, men påtagligt få informanter i Österbotten nämner taxi som ett primärt fortskaffningsmedel

95

96

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

även om taxiresorna inte behövde bli speciellt dyra. Priset blev ganska överkomligt om man var många som delade på kostnaderna.

Att någon hade en ”egen” taxi hörde ändå till undantagen men gav fri rörlighet under kvällen, ibland också status och t.o.m. en känsla av trygghet både för de unga och för föräldrarna.

I Vassor fanns en taxibil men den hade de äldre pojkarna lagt beslag på, de hade beställt den i helgerna för hela året hette det. Så småningom skaffade en pojke en taxi till och den hade vi som vår egen, och nu började vi åka långa vägar, vi hade kan man säga stort revir. […] Vår s.k. taxichaufför var ungkarl och hade ingen taxameter och han tyckte mycket om att dansa så därför hade vi råd att åka långt. Särskilt på midsommar hörde det till att åka extra långt. Vi var ju mest ett pojkgäng, det var sällan vi hade byns flickor med, de sökte sig till danser på närmare håll. (Man Öb 1937) Eftersom det inte gick någon dansbuss genom vår by så åkte vi till danserna med taxi­bilen som fanns i byn, en vit Simca Aronde de Luxe som hade röda stjärtfenor.

Chauffören skojade och retades med oss och vi skrattade och hade roligt oberoende av om vi åkte till eller från dansen. Nu efteråt har jag förstått vilken trygghet dessa taxiresor innebar för såväl oss själva som våra föräldrar. Vi kom hem lika helskinnade som vi åkte iväg. (Kvinna Öb 1946)

I Västerbotten har taxin av allt att döma varit ett betydligt mer anlitat färdmedel än i Ös­ terbotten. Man trängde in så många som bara rymdes i bilen och om det fanns bara en bil att tillgå gällde det att vänta på en ny vända.

På vintern åkte de taxi, till Bastuträsk kunde det vara två bilar från Renström, det fanns bara en bil så ett gäng fick vänta.

(Man Vb 1937) Å i och med att hennes pappa hade taxi, var taxichaufför, eller hade taxi i Hemmingen, så var det ju ofta att hon ville att jag skulle följa med henne hem, och så for vi då, för då var det ju fler i Hemmingen, för att bilarna var ju alltså, dom var ju säkert 10 pers i. (Kvinna Vb 1945) Vi ringde till Herman Liden vid Nordsjökvarnen, som hade taxi och trängde in oss tio för att åka till Boliden, dit var det trevligt att fara på dans. Nästa gång kunde vi fara till Jörn eller Kalvträsk. Vi väntade på taxin som aldrig kom och så sa han ”i vart nalta sein” och sen ”när böri dansen – ja da va vi där”. Han väntade på plats under kvällen. (Man Vb 1925) Att åka taxi blev ibland ett helt äventyr som inte förde ända fram till hemdörren. Vinterföret t.ex. kunde ställa till med besvärligheter. Det fick en västerbottning känna av. Men samma typ av upplevelser hade några orkestermedlemmar i Österbotten som var på väg hem från en spelning.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

Jag och mina vänner skramlade ihop till taxi en påskhelg. Under danskvällen började det snöa. När vi åkte hem stannade taxichauffören vid vägskälet in till Ytterberg och vägrade köra, för där var det inte plogat. Vi fick gå de sista 2 kilometrarna, i danskläder och -skor. Det blåste också, så en kille fick plumsa i snö upp till grenen för att fånga sin höga hatt som blåst iväg.

(Man Vb 1931) Han hade en Volga och skötte transporten [av orkestermedlemmarna] den kvällen.

När vi kom fram till vägkröken vid Hägglunds butik i Singsby, konstaterade Bengt att snödrivorna på vägen var så höga att han blir tvungen att vända om. […] Vi tre beslöt oss för att promenera. Det var kämpigt att pulsa igenom snödrivorna i halvskorna mitt i natten, men vi stretade på och halkade vidare. (Man Öb 1943) Nyare tider gav nya möjligheter att ta sig fram.

En var mopeden, en annan motorcykeln som dyker upp i ett par dansminnen från Österbotten, från 1960-talet och från 1970-talet.

Västerbottningarna har inte nämnt de fortskaffningsmedlen.

Cykeln byttes så småningom ut mot en moped, och mopeden dög som fortskaffningsmedel sommartid om vi skulle på dans till Lillkyro som låg närmast. Det var dock bekvämare att åka bil och vi försökte i mån av möjlighet ordna bilskjuts. (Man Öb 1943)

Före det hade vi möjlighet att vara ”spättor” under sommarmånaderna när det var ljust och varmt. Han [min äldre bror] och andra pojkar från byn hade stora motorcyklar med många kubik under plåtarna.

Utan hjälmar och övrig utrustning slängde vi oss på ”bönpallen” och det gick undan. Huvudsaken var ju att vi kom fram till dansstället. (Kvinna Öb 1941) En av de mest mödosamma och längsta dansresorna står ett sällskap på tio österbottniska pojkar för. De bodde ute i Maxmo skärgård på en ö som inte då hade vägförbindelse med fastlandet. Men avstånden hindrade dem inte från att varje lördagskväll åka på dans till fastlandet. Sommartid for de med motorbåt, en båtfärd som tog ungefär en och en halv timme oberoende av vilket målet var.

Från hamnen förde en lastbil eller en taxi dem till dansplatsen. Vintertid gick de den 10 kilometer långa vägen över isen, med stövlar på fötterna och dansskorna i en ryggsäck.

På landbacken väntade dem två taxibilar.

En hemresa från en söndagsdans blev speciellt mödosam för en del av gänget. Snöstormen började vina och den taxichaufför som startat senare från dansplatsen vågade inte köra över på isen vid Hellnäs sund. Det blev övernattning hemma hos taxichauffören, skjuts med häst och släde en annan väg över Kvimo sund och den sista långa sträckan över isen gick med en traktor, en Zetor, som hade en släde tillkopplad och en brädlåda på släden. I den satt pojkarna. De kom alltså hem på ett traktorsläp klockan 18 på måndags-

97

98

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

kvällen. ”Vi höll ihop”, konstaterar en av dem, ”vi tog hand om varandra och såg till att alla kom sig hem”. Det var på 1950-talet i den ös­ terbottniska skärgården.

När man jämför valen av färdmedel för den som gav sig ut på dans i Österbotten och i Västerbotten märker man att likheterna är tydliga.

Det var cykel, bil med chaufför eller småningom egen bil på båda hållen. Men det finns också olikheter. Lastbil och senare buss var betydligt mer anlitade i Österbotten medan västerbottningarna flitigt rörde sig med taxi. Skillnader i topografin gör att båtarna på sina håll togs mer i användning i det skärgårdsrika Österbotten på de platser där vägförbindelser saknades.

Väglösa sträckor fanns ännu in på 1960-talet i

det inre av Västerbotten och ungdomarna måste färdas utgående från det. För alla var det viktigt att ta sig till mötesplatsen, dansen, oberoende av med vilket färdmedel det skedde.

Inträde Innan ungdomarna fick gå in i danslokalen gällde det för var och en att betala inträde.

Sommartid togs inträde oftast innan man kom in på dansplatsens område. Vintertid betalade man inträde i tamburen i festlokalen.

I Västerbotten har det av allt att döma funnits en åldersgräns för när ungdomarna fick tillträde till danslokaler. De som sålde biljetter borde ha haft kontroll på de ungas ålder, men det var inte alltid så noggrant med den saken.

En grupp flickor betalar inträde i Karperö 1975.

Handen stämplades när inträdet var betalt.

Kontrollampan med det ultravioletta ljuset som lyste på stämpeln hade varit en stor nymodighet några år tidigare. Ända in på 1970-talet användes färggranna kontrollbiljetter, som ordningsmännen tog emot och delade ut allteftersom danspubliken rörde sig in och ut genom biljettkontrollen.

Foto: Olle Fransholm.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

Gränsen var 15, egentligen, men nog komme man in. (Kvinna Vb 1948) Gränser fanns väl naturligtvis, men man försökte se äldre ut än man var. Leg förekom ju inte. Dom sa ju bara: Hur gammal är du? Dom flesta visste ju nästan hur gammal man var. (Man Vb 1929) Jag minns det som att det berodde på hur gammal man såg ut. […] i Slagnäs, att du vet int i faan fråge man hur gammal, had dom bara tian därna i nävan så. Tack in!

(Man Vb 1943) Jag såg knappt dom som köpte biljetter, för det var en liten lucka och dom stack in näven och köpte biljetter. Det var inte min sak att bromsa någon från att köpa biljetter.

För sen var det ju dom som tog emot biljetterna i nästa dörr. Och det var väl deras sak att sortera. Sen dom hade avlagt avgiften, det var ju viktigast. För oss. (Man Vb 1929) Kutymen var att ungdomarna betalade inträde till dansplatsen och fick tillträde till kvällens alla danser.

Inträdet, kanske 50 kr, upplevdes aldrig dyrt för det var så roligt. Sen betalade min man biljetterna. Vi dansade väldigt mycket. Vi träffades på dans i Bursiljum, det var vårat ställe, det var romantiskt att få fara dit. (Kvinna Vb 1952) Vid dansbanan nära Sandviksvillan i Vasa

hade man på 1950-talet ett system med enskilda dansbiljetter som t.o.m. gav möjligheter till ett slags dansdemokrati.

Man köpte biljetter skilt för varje dans. Det var alltså pojkarna som betalade för dansen, de köpte vid inträdet ett antal, vissa flickor var fiffiga nog att likaså köpa dansbiljetter och kunde så bjuda upp. (Man Öb 1936) Det fanns de som upplevde att inträdet var dyrt och det hände sig att det prutades på ärligheten från både föreningarnas och de dansandes sida. För föreningarna gällde det att slå vakt om lönsamheten. Det bars nämligen upp en skatt för nöjestillställningar, den s.k. nöjesskatten, i Finland fram till 1981 och i Sverige till 1963. Därför ville man från föreningarnas sida att biljetterna skulle cirkulera flera gånger för att arrangören skulle undgå skatt.

Inträde till dansen var 200 mark och nöjesskatt skulle betalas på varenda biljett. Där fuskades det nog ibland, för man skulle ju spara på kostnaderna för föreningen, men sånt är väl preskriberat idag. (Kvinna Öb 1946) Jag betalade inträdesavgiften som alla and­ ra. Fick en biljett i handen och visste om att man skulle återlämna biljetten oriven till ordningsmannen som stod vid dörren.

Samma biljett skulle cirkulera ett antal gånger. På den tiden måste dansarrangörer betala skatt. Skatten betalades i samband

99

100

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

med inköpen av biljetterna från länsmanskansliet. Därför användes så få skattebiljetter som möjligt. Utsocknes fick behålla biljetterna. De kunde ju annars meddela om fusket till länsmannen i Lappfjärd.

(Man Öb 1937) På 1960-talet fick man kontrollmärken när man betalade inträde vid en danstillställning. Christer Holm har sparat kontrollmärken från sina danser i Österbotten 1963–1965.

Märkena skulle på den tiden bevaras synligt under hela danskvällen.

Jag har ett speciellt minne av övervakning av inträdesbiljetter. Händelsen inträffade i Närpesgården en vinterkväll. Ett par ynglingar sträckte fram biljetter för avrivning, men kontrollanterna avvisade dem. Det hände att ungdomar försåg sig med extra biljetter sådana kvällar när deras uppgifter gav möjlighet till det. För att gardera sig mot dylika gratisbiljetter hade kontrol-

lanterna den aktuella kvällen stansat ett extra hål i ena hörnet av kvällens alla biljettknippen. De framsträckta biljetterna saknade sådana hål! (Man Öb 1945) På vissa ställen hade biljettförsäljarna ansvar för hur många personer som fick komma in.

Fördelen låg oftast på föreningens sida och ordningsmakten hade ett styvt jobb att hålla pli på verksamheten.

Jag fick order att när jag satt i kassan […] och då fick jag höra ”sälj mens det går”.

Och var det mycket folk då sålde man. Jag minns en gång då jag hade sålt bra många så kom polisen och fråga ”men visst håller det på att vara fullsatt”. ”Jaa, du gissa bra ”, sa jag, ”jag har bara tre biljetter kvar du”, sa jag. ”Jag förstod det”, sa han och då var jag redan uppe i 480. Jag hade nog 50–60 biljetter sålt mer än tillåtet. Vi hade biljettrulle, och det var bara på numrerna man avgjorde hur många som var sålda. Man tog ju inte en ny rulle varenda gång, utan hade man sålt 100 på en rulle där det var 300 biljetter, så fortsatte man nästa helg att sälja ur samma rulle. (Man Vb 1929) Biljettkontrollen fanns utanför dansplatsen och den tog sig med tiden allt mer sofistikerade uttryck med stämplar och ljuskontroll.

Också då gick det att slinka in utan att betala om man var lite snabb och slug.

Inträdet, vill minnas att det kunde vara 2,50 eller 3 mk. Ordningsmännen stod för över-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å v ä g p å d a n s

101

vakning, hade armbindlar på sig och såg myndighetsutövande ut. (Kvinna Öb 1949) På 1960-talet använde man ofta ett slags stämpel med vilken handen markerades när man betalt biljetten. Systemet var praktiskt eftersom man när som helst kunde gå utanför stängslet utan att få problem vid returen. Ställde man sig vid biljettluckan när det var trångt kunde man sticka in armen genom den lilla luckan för att få ovansidan av handen stämplad, utan att den flicka som skötte stämplandet märkte att det var en ”obetald” hand hon stämplade. […] Naturligtvis kunde man också krypa under stängslet, men det var mera riskfyllt. Det fanns vanligen ordningsmän som såg till att ingen ”ostämplad” kom in. (Man Öb 1949) Via sjövägen till dansplatsen kunde båtar stanna vid bryggan och kollade att dansanta gäster betalade som alla andra som kom landvägen […] inträdet kostade ca 10 mk och man fick en stämpel på handen så att vakterna kunde kolla om man betalt.

Senare infördes en annan stämpel som kunde kollas genom att en lampa lyste på handen. (Kvinna Öb 1955) Om man upplevde att man inte hade råd att betala inträde, kunde man vänta till efter pausen. Då var biljettluckan stängd och det var fritt fram att gå in. Men då blev det inte heller så lång tid över på dansgolvet.

Sen var det ju det där att man hade ju inte råd att gå jämt – det kostade nog 50–60 kronor. De hade paus vid halv tolv, och när den var slut vid 12-snåret, om det inte var fullsatt så kunde man få gå in gratis efter pausen. Så var det hyfsat väder så man kunde stå och hänga från 9 till 12, kanske sitta i nån bil nån stund och surra med folk, så hängde man där till 12 och kunde gå in och dansa den sista timmen. (Kvinna Vb 1963) När proceduren med inträdesbiljett väl var avklarad var också destinationen för dansfärden uppnådd. Då kunde dansen börja. Den var ju det egentliga målet för kvällen.

På väg på dans i Baggböle loge, Umeå, troligen 1986. Foto: Ulf Hägglund. Västerbottens museum: Västerbottens Folkblads arkiv.

På dansgolvet Dansen i sig var navet som allt rörde sig kring för ungdomarna som sökte sig till de österbottniska och västerbottniska dansplatserna under den tidsperiod som vår undersökning omfattar. Ungdomarna strålade samman fyllda av stora förväntningar och förhoppningar, levde sin danskväll med glädjeämnen och besvikelser och så mynnade allt ut i en sista dans och i vägar som kanske skildes men också i

Dans på dansbanan i Burliden, Burträsk, en ljus sommarkväll 1924. Foto: Elof Olofsson. Västerbottens museum.

drömmar om ett nytt möte med nya förhoppningar och nya förväntningar.

Vid danskvällens början En danskväll i Österbotten började vanligen officiellt klockan åtta, i Västerbotten först klockan nio, men alla var sällan på plats i inledningsskedet och inte på långt när alla dansade till orkesterns första takter. De österbottniska

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

103

orkestrarna inledde ofta med en vals, ibland med en samba, och då var det vanligen flickorna som tog ut stegen. Någon säker och valskunnig pojke kunde våga sig fram men det var inte så vanligt. Pojkarna stod mest som betraktare och flickorna visade upp sig för betraktarna.

En blick in på dansgolvet gör klart att kvällens första vals är på gång. Det är bara flickor som dansar med varandra och pojkarna står runt och kollar, vilka som är på plats. Vals är inte en innedans bland pojkarna. Men det kommer att bli bättre för nästa är med säkerhet en tango. Då styr allt manfolk stegen mot flickhopen*, som gyttrat ihop sig längs vänstra väggen.

(Kvinna Öb 1941) Man kom till dansplatsen för att dansa – och för att träffa någon snygg typ förstås!

När den oftast överfulla bussen kom fram betalade man inträdet, bytte skor och fixade till sitt yttre, placerade handväskan med allt innehåll på bänken … och så var man redo att bli uppbjuden, helst varje dans och av de rätta personerna! (Kvinna Öb 1945) Vanligen stod flickorna uppradade längs den ena väggen i danssalen i flickhopen, medan pojkarna stod på den motsatta sidan i pojkhopen*. Så var det både i Västerbotten och i Österbotten. När orkestern spelade upp blev det liv och rörelse bland pojkarna.

Flickorna satt alltid på västra väggen och

killarna stod ned från trappen och östra väggen. Och var det mycket folk så hamnade flickorna nästan mitt på golvet. Det vart så många så att säga. Så då gällde det, när dom börja spela vart det en jädrans rusning. Många ville ju vänta och höra vad det vart för slags musik som kom, tango eller vals eller … om man börja bli säker på att dansa så kunde man gå och strosa lite grann innan musiken kom så man var säker på att få tag på en tjej som man ville dansa med. (Man Vb 1929) I flickhopen, flickhögen eller ”kohögen”, ”koskocken”, ”kohopen” som några lite förakt-

Nyårsfirande på Tuböle i Skellefteå 1954. Foto: Wollmar Lindholm. Skellefteå museum.

104

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

fullt kallar den, levde flickorna i förväntan och spänning med i situationen.

bakadragen och höll mig gärna lite i bakgrunden. (Kvinna Öb 1939)

Dansandet var rena rama köttmarknaden. De mest populära flickorna satt helt oberörda på bänken längs bakre delen av paviljongen medan de mindre populära trängde sig högvis allt längre fram mot pojkarna för att ha en chans att bli uppbjudna. Det var hårda kamper som utspelades om utrymmet. Ibland, speciellt lördagskvällar, då antalet ungdomar var som allra störst stod flickorna till slut nästan näsa mot näsa med pojkarna innan musiken vidtog. Att ha förmånen att vara ett eftertraktat byte och sitta i lugn och ro på bakre bänken och invänta någon var också olidligt spännande. Pojkarna som uppsökte bortre delen av paviljongen för att bjuda upp flickorna där trängde sig rakt genom den församlade flickhopen, vilket inte var någon lätt uppgift. (Kvinna Öb 1946)

Ofta var det trångt, flickorna stod i två, tre rader bakom varandra, ofta i sidled med ena axeln framåt. Jag ville synas lite, men inte helt. Idag kan icke-dansande som inte har levt i samma danskultur anse att det måste ha varit förfärligt att ”bjuda ut sig”.

Jag upplevde inte att jag bjöd ut mig. Vi flickor bara inväntade en dans och detta inväntande var en naturlig del i vår danskultur. (Kvinna Öb 1942)

Flickorna följde nogsamt pojkarnas rörelser.

Vanligen gällde det för dem att hålla sig väl framme även om de kanske kände sig blyga och generade.

Det gällde att hålla sig i främsta ledet, för att förhoppningsvis bli uppbjuden. Pojkarna vandrade av och an, letade, ibland bjöd de upp på förhand, om det var någon särskild de ville dansa med. När musiken började, kom de stormande som en mörk vägg emot oss! Jag var ganska blyg och till-

I ”kohögen” kunde det nog vara lite armbågsmentalitet, för chansen att få sig en dans var störst om man stod längst fram, men visst var det pojkar som tittat efter någon speciell och om denna stod bakerst banade de sig väg dit. (Kvinna Öb 1959) Ibland försökte flickorna med sina blickar påverka pojkarnas val om de starkt önskade sig en viss danskavaljer, eller det motsatta med att hålla sig undan om den potentiella danskavaljeren inte föll riktigt i smaken, om han var berusad eller annars olämplig.

Som flicka följde jag noga med blicken den som jag väntade på. Ibland lyckades det, ibland valde han någon annan och det var ju inte roligt. Den som inte blev uppbjuden fick sätta sig på bänken framför scenen eller stå i en mindre hop med andra som haft samma öde. Om pojkarna inte hittade den de sökte vände de tillbaka, gick ut ur salen

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

eller stod i mindre klungor och såg på dem som dansade. (Kvinna Öb 1943) Sen gällde det att ställa sig på en bra plats, så att man blev uppbjuden. Det var ju spännande, och inte var det alltid man gillade danskavaljeren, men sällan tackade vi nej. Hellre sprang man och gömde sig bakom flickhögen, så att man var otillgänglig om man såg att nån ”fel” pojke styrde stegen mot en. (Kvinna Öb 1946) Det var spännande att stå i raden och dansen började, pojkarna började strömma till när musiken började spela. De gick i rad framför oss flickor (som stod i en hög vid sidan av dansgolvet) och när de såg någon de gillade lade de upp en hand mot flickan, som sen gick fram till pojken. […] Det måste ha varit oerhört stressigt för både pojkar och flickor att ha det så här. Jag minns inte att någon avböjde någons uppbjudan alls, kanske bara om någon var påverkad eller klart full. (Kvinna Öb 1956) Man skulle i allmänhet gå och dansa då man blev uppbjuden, men om någon var alldeles för berusad var det tillåtet att avböja. Då kunde det hända att samma pojke bjöd upp den som satt bredvid och följande och följande, vilket gjorde att ingen gick. Det var liksom lite förnedrande att då gå och dansa med en som många gett nej till. (Kvinna Öb 1959) Pojkarna som skulle ta initiativet och bju-

da upp till dans hade inte någon lätt uppgift. Också de var blyga och osäkra. Det visar många av minnesanteckningarna.

Med tiden blev även jag modigare, vi pojkar stod uppradade mittemot flickorna, visst hände det att jag stod i främsta raden, för att vara säker på att hinna bjuda upp den flicka man spanat in. Var man intresserad av någon flicka, var det vanligt att bjuda upp henne så tidigt på kvällen som möjligt, första dansen efter pausen var också viktig. (Man Öb 1938) Jag bogserade flickorna framför mig, kanske i takt? […] danssalen var ”stoor”, att ta sig ensam över detta hav till flickhopen var en utmaning! Jag besökte uf-lokalen för några år sen. Oj vad den hade blivit liten!

(Man Öb 1941) När det sen blev ”vanlig” dans gällde det att bjuda upp. Då sökte sig pojkarna i pojkhögen fram mot flickhögen, man såg den tilltänkta danspartnern i ögonen, bockade lite och fattade hennes hand och gick ut på dansgolvet. När dansen var slut gick man hand i hand tillbaka och lämnade flickan på den plats där man bjudit upp henne. […] Detta att bjuda upp var inte alltid det lättaste. Ibland kunde det vara svårt att hitta den flicka man sökte, kanske hann någon annan före och så var man tvungen att söka igen. Och visst rörde sig tankar som ”duger jag åt henne?” i huvudet. (Man Öb 1955)

105

106

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

raden gick som en våg undan och ifrån den självutnämnde kavaljeren. Så mycket sorg och besvikelse det måste ha blivit för många ungdomar. (Kvinna Öb 1949) Den första gången på dans var alltid ett spännande ögonblick också för flickorna.

Man var väldigt rädd och försiktig, vågade nästan inte gå in, men sen blev det ju mer och mer, då man fick komma in och dansa gav det mersmak. (Kvinna Vb 1952)

Nyår på Tuböle i Skellefteå 1954. Flickorna väntar på att bli uppbjudna.

Foto: Wollmar Lindholm.

Sedan var man inte så blyg mera att bjuda upp flickor. För visst var det nervöst om det var någon man hade lite mera känslor för. (Man Öb 1960)

Skellefteå museum.

Det fanns flickor som levde sig in i pojkarnas dilemman och kände förståelse och medkänsla med dem.

Orkestern spelade de första tonerna, de pojkar som trodde sig vara populärast rusade efter de flickor som stod närmast scenen och var vackra och eftertraktansvärda.

Resten av pojkarna började gå längs raden av flickor och bjöd upp olika snabbt beroende på om självförtroendet räckte till och om hon som han spanat in var nåbar. Många pojkar gick gång på gång längs hela raden utan att bjuda upp, modet svek.

Andra, mindre populära pojkar, blev också utan, de försökte bjuda upp men flick-

Man var ju nervös i början, du milda tid, inte visste man hur det känns när man aldrig provat dansa med någon, det var ju spännande. (Kvinna Vb 1957) När man började kvällens dans gav det en viss trygghet att bjuda upp någon som kändes bekant och på så sätt bekväm. Både i Österbotten och i Västerbotten sökte ungdomarna sig gärna till sin egen grupp när de första dansstegen för kvällen skulle tas. Det var kanske någon ur det gäng som följts åt till dansen men det kunde också vara en trygg bekantskap från tidigare danskvällar. Det blev ofta så att både flickorna och pojkarna hade sina ”danskunder” som de dansade med kväll efter kväll även om kretsen också breddades. Där spelade damernas dans en viktig roll.

Jag bjöd gärna upp flickor från stan som jag hade lagt märke till i dansbussen.

Egentligen vet jag inte varför, men kanske var det en trygghet i det. (Man Öb 1955)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

Träffades hos nån, drack kaffe och for iväg.

Man dansade ofta inom gruppen först, sen träffade man andra. (Kvinna Vb 1952) Man bjöd upp flickkamrater (skolkamrater, skriftskolkamrater osv.). (Man Öb 1945) Man fick ju som ett gäng som man ofta dansa med på alla ställen, för man börja ju känna rätt mycke folk överallt. Det fanns ju alltid 10–15 olika tjejer som man hade dansat med massor av andra gånger. (Man Vb 1949) Men det fanns också ett motsatt beteende.

Med byns flickor dansade man inte heller.

Det hörde bara inte till. (Man Öb 1949)

107

Valet av en obekant danspartner kunde föra med sig överraskningar eller andra förvecklingar. Ofta var den fysiska storleken, speciellt hos flickorna, en källa till problem.

Eftersom jag var lång blev det ofta så att någon kortare kille kom och bjöd upp mig. Jag minns hur jag plågades av det då jag var längre än killarna som dansade med mig. Det var en plåga av värre sort. Jag undvek att sitta, för då kom säkert någon kort kille. (Kvinna Öb 1954) I Helsingby var jag en gång på Damernas afton och råkade ut för en storvuxen flicka, som kom och bjöd upp dans efter dans. Det var i och för sig en god lärdom: jag kunde väl förstå hur flickor kan kän-

Dans i Bygdsiljums folkpark 1964. Foto: Martin Lindqvist. Skellefteå museum.

108

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

na sig när de gärna skulle dansa med någon annan, men det alltid är någon energisk som gång efter gång hinner före. […]

I Ilmajoki bjöd jag upp en flicka, som satt kvar på bänken. I stället för att, som vanligt, flickan hoppade ner från bänken, reste hon sig ett huvud högre än mig. Hon tog ett stadigt grepp och var nog den som förde i dansen. Det var nästan en lättnad när jag slutligen fick följa henne tillbaka till bänken. (Man Öb 1936) Det sågs inte med blida ögon om någon tackade nej till en dans efter att ha blivit uppbjuden. Det uttalar sig också en man om.

Men just på dansen, du ska egentligen inte nobba. Det är lite en oskriven lag. Blir du uppbjuden, så ska man nästan dansa, tycker jag. (Man Vb 1960) Vanligen valde den uppbjudna att följa med, men försökte senare under kvällen undvika att situationen upprepades. Både i Västerbotten och i Österbotten var det accepterat att nobba en kavaljer som var onykter eller bråkig.

Det ansågs mycket oförskämt att direkt neka, man kunde ”straffas” på olika sätt av den nobbade och hans kamrater. (Kvinna Öb 1935) För mig var det självklart att om man var på en allmän dans, så dansade man med den som bjöd upp. Men om denne var full eller bråkig, fick man tacka nej. Jag minns en gång i Karvat, i början av kvällen. Flickorna satt på bänkarna under fönstren. Då orkestern började spela och pojkarna började röra på sig, såg vi bland dem en man som hade ett starkt belastande rykte. […]

Den ena efter den andra av flickorna skakade på huvudet, då han bjöd upp. Till all lycka tackade en av dem ja. Jag drog en lättnadens suck. Hade han kommit ända fram till mig, skulle jag ha känt mig tvungen att dansa med honom. (Kvinna Öb 1936) Nobba gjorde man bara om någon var full och stökig, kladdig hör ihop med det, ingen nykter kille kladdar på dansgolvet. Nog hände det att någon lämnades på golvet, men det var inget märkvärdigt, inget omgivningen reagerade på speciellt. (Kvinna Vb 1963)

Det var inte trevligt att gå upp med en som var full. Näe, det kunde man nobba, men normalt, även om man tyckte illa om den som kom så inte vågade man nobba då inte. Nog gick vi upp och dansade nog.

(Kvinna Vb 1931 och Kvinna Vb 1926)

Det kunde ändå bli ganska lustiga förvecklingar som för den unga man som ännu inte lärt sig dansa.

Bjöd någon berusad upp, dansade vi motvilligt med, om vi inte hann smita undan.

Redan innan jag kunde dansa, åkte jag gärna till dansplatser, roligt att vara med,

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

titta på folk, cykla dit med kompisarna.

En gång gick jag bakom den ivriga flickskaran för att titta på dem som satt kvar.

Jag snubblade på ett par utsträckta ben, bad om ursäkt, varpå flickan trodde att jag bjöd upp och reste på sig. Jag förskräckt: Nej, nej, jag ska inte dansa. Och så flydde jag. (Man Öb 1936) De första ”riktiga” dansstegen på dansgolvet lever kvar i mångas minnen, kanske mer i pojkarnas än i flickornas. För pojkarna kändes steget nästan dramatiskt. Det var ju de som skulle ta mod till sig och bjuda upp och det var de som skulle föra i dansen och få ett flyt i det hela. Hela deras självkänsla och självtillit sattes på prov och lättnaden var stor när projektet rotts i land.

På vintern var jag på danser på lördagskvällar. Jag satt på bänken och såg på när andra dansade, själv kunde jag inte dansa.

Jag tänkte … här kan jag inte börja sitta och se på när andra dansar. Jag tog mod till mig och gick och bjöd upp en obekant flicka. Jag började med att föra henne framåt, sedan försökte jag svänga henne mot höger men det gick inte, så vi fortsatte framåt, sedan försökte jag svänga henne till vänster men det gick inte heller, så vi fortsatte framåt tills vi kom mot den heta kaminen, där var det stopp. Vi gick bakåt hela vägen till andra sidan tills vi kom mot den andra kaminen som var brännhet, det var bara att stanna och fortsätta framåt igen, jag tackade för dansen!

[…] Så var min danspremiär gjord. (Man Öb 1949) Under ungdomstiden kunde jag inte dansa någon annan dans än ”tango”. Min stora skräck var att orkestern skulle byta till en snabbare låt efter att den spelat en långsam som första låt. Detta hände dock i princip aldrig. […] Jag såg med beundran på några pojkar från grannbyn som svepte fram över dansgolvet och behärskade både vals och schottis. Jag undrar var de hade lärt sig. (Man Öb 1947) Då kommer min kompis som inte får takten i benen att stämma. Han finner sig och stannar och försöker skylla på skorna. Han börjar småskrinna och sparka med sulorna mot golvet som om det satt någonting under skorna. Sedan fortsätter han att dansa, men det blir ingen ordning på takten i den dansen. Så kan det gå när man är nybörjare. (Man Öb 1933) Jag är inte särskilt musikalisk. Det var normalt att man, när orkestern spelade upp, frågade kompisar vad det var för dans: foxtrot eller tango. Schottis undvek jag, jag hittade vanligen takten först vid sista varvet. Tango eller fox spelade inte så stor roll, det var ungefär samma steg ändå. (Man Öb 1936) För mig var det en hög tröskel att stiga över, då jag tog mina första danssteg. Men samtidigt kände jag en lättnad och befri-

109

110

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

else, jag hade ju vågat, tagit steget ut i vuxenlivet. (Man Öb 1938)

där. Och se ut som om man vore upptagen med nånting annat. (Kvinna Vb 1944)

Jag var väl lite blyg för tjejer redan då, ung och fräsch. Så jag hade lite problem att ta i en tjej och dansa. Men första dansen jag gjorde var borta på Folkan, jag dansade till Prince, en lugn låt som gick inte alls att dansa till, och det var premiär, och det kändes det gick ju riktigt bra. Tyckte i alla fall tjejen jag dansade med. (Man Vb 1960)

Tobaksrökningen var inte tillåten på alla ställen och då gällde det att söka sig utanför själva dansgolvet.

Också tobaksrökning spelade en roll när det gällde för ungdomarna att dölja sin osäkerhet. I Västerbotten rökte man på vissa ställen inne i danslokalen, t.o.m. på dansgolvet. Det gjorde också flickorna i väntan på att få dansa.

Det blev ett sätt för dem att stärka självkänslan om de inte blivit uppbjudna.

De rökte på golvet medan de dansade, lite i småfyllan, helt OK, aska, glöd, att ingen brände upp sig med all spray damerna hade i håret. (Man Vb 1947) Det var ju, jag tillhörde dom där som blev uppbjuden väldigt mycket. Så att, jag kan tänka mig det är en anledning till att jag aldrig har rökt, till exempel. För det var ju där man lärde sig röka när man skulle stå och vänta på att bli uppbjuden. Men jag var uppbjuden så gott som jämt, så att … jaa. (Kvinna Vb 1944) Många av dom börja röka. För att det gällde ju att ha nånting att göra när man stod

Dom kunde inte sitta inne i danslokalen och se nonchalanta ut och röka, det gick inte. Det var inte tillåtet. […] Nää, dom fick gå ut i foajén … det var ju vinter och kallt oftast på 1940- och 1950-talen så man kunde ju inte gå ut. Men på fiket på Tuböle fick man röka och i foajén. (Man Vb 1929) Endast en av de österbottniska informanterna har berört tobaksrökningen i sina dansminnen, men den incidenten visar att rökning förekom också där.

Det var nyktert och skötsamt men man rökte inomhus även om det var trångt i lokalen. Den här kvällen hade jag en fin klänning med skorstenskrage, en vid krage, som tydligen passade att aska i. Någon hade stått bakom mig, rökt och askat i ”skorstenen”. Jag såg det när jag kom hem på natten, hela ryggen var sotsvart. (Kvinna Öb 1949) Även om dansen var det centrala som allting kretsade kring så fanns det också ungdomar som inte sökte sig ut på dansgolvet. De hade kanske inte ännu dristat sig till det första steget.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

Somliga killar dansade inte men gick med de andra och låtsades leta efter någon att bjuda upp, som om de sökte efter någon som inte var där. Varje gång. Men ändå, det kanske var ett slags tillhörighet att vara på samma ställe som andra ungdomar. (Kvinna Öb 1949) Någon hade redan hittat sin partner och önskade sig inte annat utbyte av danskvällen än närheten till honom.

Med tiden lärde ungfröknarna sig att fånga de begärda kavaljererna och var känslorna väldigt heta, kanske man bara satt bredvid varandra på en bänk om inte danstakten tilltalade, eller så nändes man inte låna ut kavaljeren, utan höll sig stadigt intill och fick ”kinda” med egen mjukfjunig hakspets. (Kvinna Öb 1939) Men seden kunde också vara en annan.

Oförlovade par (trots att de sällskapade) satt inte tillsammans utan dansade med andra förutom de speciella första och sista danserna samt första damernas och första herrarnas. (Kvinna Öb 1937) Under min tonårsdanstid fanns jag alltid på flicksidan också då det fanns en pojkvän med i spelet. Han bjöd upp flera gånger under kvällen och jag bjöd upp honom på ”första damernas”. (Kvinna Öb 1937) Alla som kom till dansplatsen och ställde sig

i flickhopen eller i pojkhopen gavs inte möjlighet att dansa. Ändå ställde de upp dans efter dans. Och inte ens de dansande själva förstod alltid varför vissa flickor blev panelhönor.

Och det som var så konstigt. Jag minns en, en tjej, jättesnygg tjej. Men hon fick nästan aldrig dansa. Och det där förstod jag aldrig. För att, jaa, man trodde ju att det var dom snyggaste flickorna som skulle bli uppbjudna först. Men det stämde inte, utan det var nåt annat. (Kvinna Vb 1944) Oftast var det samma ena [panelhönorna].

Vi hade nån som var panelhöna, hon satt.

Troget. Dans efter dans. Ja, och ändå gick dom ofta (på dans). Ja, det var ju det enda sättet att träffa folk. Ja, det är ju klart hon försökte på damernas, då gick hon nog och bjöd upp, men … (Kvinna Vb 1926 och Man Vb 1929)

De viktiga danserna De viktiga danserna under danskvällen var åtminstone i Österbotten den första dansen efter pausen, de tre damernas mot slutet av kvällen, första herrarnas efter damernas och slutligen kvällens sista dans. Den första dansen efter pausen gav pojken en chans att visa sitt intresse för en flicka. De tre damernas gav flickorna deras enda möjlighet att besvara pojkarnas dansinviter. I första herrarnas efter damernas kunde pojken bekräfta flickans ”första damernas” och i den sista dansen knöts kvällens kontaktskapande ihop.

111

112

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

I Västerbotten hade man vanligen endast två damernas och då låg fokus starkast på dem och på den sista dansen för kvällen. I alla österbottniska enkätsvar och i många av de västerbottniska intervjuerna berörs de viktiga danserna och de koder som de egentligen stod för, en kommunikation utan ord, men där alla parter, med några få undantag, ändå förstod innebörden. Flickorna följde nogsamt med vem som bjöd upp dem och när han gjorde det.

Oftast var det tre ”damernas” men det kunde vara fler, vilket var tacksamt. Om någon hade dansat flera danser med en och man dessutom gillade honom, an-

tingen som person eller som utmärkt dansör, sku man försöka hinna efter honom på första damernas. Oftast gällde det att trygga nästa danskväll genom att bjuda upp på damernas. Snarstuckna kavaljerer kunde låta bli att bjuda upp följande danskväll ifall man inte gett dem någon damernas. Men man var ju oftast flera som hade samma mål, varför det inte var lätt. Sen var det spännande att se om man fick första herrarnas av den man bjudit upp till första damernas och kanske också sista valsen. Fick man inte det, då förstod man, att man kanske hade förivrat sig. Men det var ju också ett sätt att ”berätta” att man gillade honom. (Kvinna Öb 1937) Det var ju uppdelat, det här med damernas och herrarnas. Eller det var ju herrarnas med några danser damernas, det var inte så modernt att du hade var annan som det väl var lite senare. Det var ju också det att du dansade med någon som redan bjudit upp dig om det inte var något riktigt span man hade och man peppade varann att ”men gå och gör det!” (Kvinna Vb 1963)

Dans i Smedsby i slutet av 1960-talet. Lampan på väggen signalerade

Också pojkarna höll kontroll på de strategiska danserna.

om det var herrarnas eller damernas tur att bjuda upp. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

När jag vax upp, där i Byske, då var det herrarna som bjöd upp och så var det damernas tre kvart efter paus. Då skulle dom på tre kvart hinna bjuda upp alla killarna för-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

hoppningsvis som dom dansat med på tre kvart, det var ju jättesvårt. Så då hade dom den där lilla tiden på sig att bjuda igen.

(Man Vb 1960) Man kunde bjuda upp samma flicka flera gånger under kvällens lopp, men dock inte alltför många gånger för att inte verka alltför intresserad. […] Danskvällen avslutades alltid med tre damernas och sista valsen. Det var ett bra system, för om någon flicka kom och bjöd upp en på förs­ ta damernas, visste man att man hade chans med henne. Då kunde man t.ex. fråga vart hon skulle fara på dans nästa lördag, utan att utsätta sig för smäleken att bli nobbad. Den flicka som eventuellt bjöd upp en på andra eller tredje damernas, kunde man också försöka med, utan att behöva göra bort sig. Sedan kom sista valsen och om man då bjöd upp den som man blivit uppbjuden av på första damernas var det klappat och klart. Man följde henne till kapphängarna, till bussen eller så och kunde komma överens om att träffas igen. (Man Öb 1941) Första [damernas]. Den var inbjudan till att göra sällskap hem. Andra det var mer artighetsdans. Dom som hade dansat mycket med nån eller kände väl eller …

Men första dansen var den viktiga. (Man Vb 1929) Men koderna var inte alltid så lättolkade. Det behövdes insikter för att avläsa rätt.

Ett speciellt kapitel var den flicka man försökte få igång ett sällskapande med.

Jag funderade mycket på problematiken: ”Hur många gånger ska man bjuda upp under en kväll för att å ena sidan markera sitt intresse och å andra sidan inte vara för efterhängsen (jag var oerhört blyg, och den senare aspekten vägde mycket tungt).

Detta var ett mycket, mycket stort dilemma, åtminstone för mig. När jag diskuterade detta med en av mina allra närmaste kamrater sade han: ”Nå, tre gånger måste nog räcka till.” Jag tog detta svar så allvarligt att tre gånger blev standard för resten av min ungdomstid. […] Fick man första damernas, tog man det som ett tecken på att man var godkänd för att förhållandet skulle starta. Fick man andra damernas, tog man det som ett tecken på att ett betydande intresse fanns och att man kunde dansa tre gånger nästa kväll ifall man var intresserad. Fick man tredje damernas, tog man det som ett tecken på att man nästa kväll kunde dansa två gånger för att se om man skulle få andra damernas osv. För mig var emotionerna och formlerna starkt sammanflätade. (Man Öb 1945) Ibland kom man helt enkelt inte underfund med systemet.

Det tog länge innan jag lärde mig de oskrivna reglerna i fråga om damernas. Jag tror att vi som kom från stan aldrig blev riktigt informerade. Regeln (som jag småningom kom underfund med) var att man

113

114

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

bjuder upp till första damernas endast om man blivit uppbjuden tre gånger av kavaljeren i fråga och om han bjudit upp till första dansen efter pausen. Jag gjorde nog bort mig flera gånger på den punkten och bjöd upp ”fel” person! Med andra och tredje damernas var det kanske inte så strikt. (Kvinna Öb 1945) Med tiden blev koderna inte heller lika tydliga och ungdomarna valde danspartner mer efter lust än efter regler.

För mig var detta med i vilken ordning man dansade med vem inte så medvetet viktigt. Kanske hade jag inte riktigt koll på alla koder. Men visst var det spännande med första damernas. Däremot minns jag inte att första herrarnas efter damernas skulle ha varit något speciellt för mig. Men den som bjudit upp på första damernas kunde få sista valsen. Ofta var det inte mer.

Flickorna höll sig gärna till sitt gäng när dansen var slut och det som kanske hände var att man skildes åt med ett ”vi ses nästa gång”. (Man Öb 1955) Damernas var inte så viktig som tidigare, bjöd upp någon man ville dansa med, det var inget speciellt att bjuda den första dansen, inga sådana undertoner som man hört berättas. Samma med sista dansen, inte riktigt någon stor sak. Inga speciella tankar kring att hon hade karln ute på parkeringen om hon dansade sista dansen med någon annan. (Kvinna Vb 1963)

Annorlunda danskoncept Det traditionella danskonceptet både i Ös­ terbotten och i Västerbotten var att pojkarna bjöd upp till dans, så när som på då det var damernas dans. Någon gång hände det att man avvek från det vedertagna danskonceptet och ordnade Damernas afton, en helafton där damerna bjöd upp, eller så blev det damernas timme och då fick flickorna lite fler möjligheter än normalt att återgälda och att visa sitt intresse.

Damernas afton och damernas timme var egentligen steg i dansdemokratisk riktning och gav flickorna mer utrymme att bjuda upp, men t.ex. damernas timme upplevdes inte alltid som helt populär.

Där var det damernas hela kvällen, och det var ju jättespännande. Då skulle man ju bjuda upp då, och för att inte tala om så vansinnigt spännande det var när det vart herrarnas. Om man då skulle bli bjuden, uppbjuden på herrarnas, om man hade skött sig då. (Kvinna Vb 1944) Senare började det ordnas också damernas timme så att flickorna fick bjuda upp. De modigaste bjöd upp men alla vågade inte, och pojkarna bjöd nog upp även om det var damernas timme. Någon kunde nog tillrättavisa dem!! (Kvinna Öb 1959) En västerbottnisk orkestermedlem (f. 1960) berättar om ett system där herrarnas och damernas danser varvades med varandra. För att signalera vem som var i tur att bjuda upp an-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

115

vände man sig av en skyltmetod. Det skapade problem också för orkestern. Själv tog han tändstickor till hjälp och berättar: ”Jag la fram en tändsticka, två stickor – då var det dags att byta skylt.” Samma sätt att utöva ett slags dansdemokrati prövades också i Österbotten, ibland med ljussignaler.

I Oravais hade man olika lampfärger som signalerade vem som fick bjuda upp.

(Kvinna Öb 1949) En speciell typ av arrangemang var tunneldanserna där man hade byggt upp en tunnel i danssalen, ofta vid den ena långväggen.

I tunneln fanns det belysning bara så mycket att man såg skuggor av varandra, berättar en västerbottnisk orkestermusiker (f. 1936). Resten var absolut mörker. Tunneldans hade man både i Västerbotten och i Österbotten.

Så var det en öppning på 1,5–2 meter och så hade dom byggt med ett enkelt tak … ena väggen var ytterväggen och det andra var tak med skärmvägg. Så var det in i östra änden och ut i västra änden. Det var ju bara nån gång, mycket enkelt, unit* eller så. För nästa helg var det kanske inte tunneldans. Det var tunneldans kanske nån gång på säsongen. (Man Vb 1929) Alla danstillställningar var ganska lika, men i Jeppo ordnades som jag minns nånting som kallades tunneldans, det var gans­ ka häftigt att dansa genom den mörka tunneln med nån pojke som man tyckte om,

för då kramades och kysstes man, så att ingen märkte nånting. (Kvinna Öb 1941)

Damernas helafton.

Roy Carlssons nybildade qvintett spelade i

I Oravais hade vi tunneldanser några gånger. Det var ju mörkt inne i tunneln förstås och det var ju spännande att dansa igenom den. Jag minns en danskavaljer som började «pussas» med mig, men det tyckte jag inte om, så jag drog mig undan. Jag tror inte att han dansade med mig mera efter det. (Kvinna Öb 1948) Ett annat annorlunda arrangemang var det som kallades skymningsdans. Det omtalas från Västerbotten och var inte så komplicerat, men kunde ge en viss stämning ändå.

Samma sak med skymningsdans. Det innebar att man klädde lite kräppapper över lamporna så det vart lite rött och romantiskt. (Man Vb 1929)

Holmsunds Folkets Park vid experimentet med enbart ”Damernas” 1949. Okänd fotograf.

Västerbottens museum.

116

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

Ibland satsade föreningarna stort på karnevaler och maskerader. På ön Bergö i Österbotten hade man t.ex. vintern 1949 arrangerat en stor karneval i ungdomslokalen. Besökarna kom till Bergö med häst och släde. Informanten berättar: Stora palmer var placerade i varje hörn av salen tillsammans med kulörta lampor.

Det var inte äkta palmer förstås, utan de var tillverkade av käppar och hade blad av blompapper. Men de såg så verkliga ut. En av ungdomarna var mycket uppfinningsrik, han hade gått i Ateneum [konstskola] i Helsingfors, och bladen var välgjorda.

Framme vid scenen hade man klistrat Söderhavsmånen på en lampa och ett spindelnät och en spindel på den andra. Det var serpentiner i hela salen. Vi hade strutar eller hattar med breda brätten på huvudet.

Den som inte hade med sig en egen hatt eller strut, fick köpa en för en liten slant.

Det var maskerad och en del hade masker.

Ibland visste man inte vem man dansade med. (Kvinna Öb 1933) Ett speciellt och spännande arrangemang var damernas tjuv som förekom både i Västerbotten och i Österbotten. Då kunde flickorna tjuva till sig en ny danskavaljer mitt under dansen och vissa pojkar kunde få dansa med många olika flickor under en enda dans. Det fanns flickor som utnyttjade tjuven till att visa sin uppskattning för flera pojkar och ibland tjuvade de någon pojke för att retas med honom eller med hans dam, speciellt om man

visste att de två inte ville skiljas åt. Damernas tjuv förlades till en av de få damernas danser som spelades under kvällen. I Österbotten kunde både flickor och pojkar tjuva. Där talar man också om klappdans.

Då var det två damernas och damernas tjuv, det såg man fram emot, så man skulle hinna dansa med den man ville. Tjuven var ju jättekul, då kutade man fram och tjuvade. […] Ja, först två vanliga att bjuda upp och sen tjuv, då sprang man och tjuvade, tog över karln. Det gällde att vara snabb och tuff. Det var roligt och, små … man var då där, om man visste, nåt par som dansade som man var lite intresserad av, småjävlades ibland. Man bjöd upp den man var intresserad av. (Kvinna Vb 1945) Med klapp- eller tjuvdans blev det verkligt livat på dansgolvet. Antingen pojkarna eller flickorna fick tjuva åt sig en ny danspartner med en klapp på ryggen. (Kvinna Öb 1935) Uppfinningsrikedomen bland dansarran­ görerna var stor. Det dansades också lyckospiksdans, pjäxdans och Ödets tango. I lyckospiksdansen vann det par som, när musiken stoppades, stod närmast den spik i golvet som man på förhand hade valt ut som lyckospik. I pjäxdansen hade man pjäxor på fötterna, senare också vinterskor. I Ödets tango ställdes flickor och pojkar i två rader, fick matchande nummer och parades ihop till en dubbellång tango. En österbottnisk informant (f. 1935)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

berättar: ”Aldrig gav Ödet den danskavaljer jag helst velat ha, men det var ju spännande ändå.”

Danspartnern I dansen kodade danspartnerna så att säga av varandra. Där kom de varandra nära. Ungdomarna hade självklart sina förhoppningar och förväntningar på motparten. Flickornas syn på en god danspartner skiljer sig, kanske naturligt så, från pojkarnas. De attribut som flickorna väljer för att beskriva en god danskavaljer är stilig, snygg, väl stajlad, artig, uppmärksam, belevad, inte stor på sig, nykter, har utstrålning. Dessutom var det viktigt att han var bra på att dansa, kunde dansa i takt med musiken, höll i med respekt, vågade hålla i, kunde kinda* utan att vara ”kletig” och var bra på att föra så att man kunde njuta av dansen. Men också andra kriterier gällde.

Det var alltid roligt att dansa med den som var bra på det. En av mina kavaljerer hade ett mycket speciellt sätt att dansa och det skämdes jag lite över ibland. Vi kallade honom ”knöckarin”. Han hade ett knyckigt sätt att dansa. Men han var trevlig som person och det var nog viktigast. […] En god danspartner skulle se till att man kom smidigt ut på dansgolvet och tillbaka till flickraden igen. Inte bara dumpa av en när dansen var slut. (Kvinna Öb 1943) Först och främst att dom skulle dansa bra, sen så var det väl också som så att, ja men jag vart så stor som jag är idag, en och

sjuttisex […] och så sen kom jag på att jag skulle ha högklackade skor, för då slapp jag dansa med dom som var korta, för då syntes det ordentligt hur lång jag var. Så att dom skulle dansa och så fick dom inte va så korta, för det var så jobbigt att dansa med dom. Dom som var i brösthöjd, knäna var som i vägen jämt. […] Sen så var det väl en extra bonus om dom var snygga och trevliga också. Men ett var att dom skulle dansa bra. (Kvinna Vb 1944) Och tänk vad vi tyckte om att dansa med zigenarpojkar, dom kunde verkligen ta ut stegen i en eldig tango. Visst hade vi vissa fördomar mot dem, men dansa med dem det gick bra för sig. (Kvinna Öb 1946) Flickorna undvek att bli uppbjudna av pojkar som var berusade. Sådana tyckte de inte om att dansa med.

En del som bjöd upp till dans var så druckna att de inte gick att dansa med, det var bäst att ge upp. (Kvinna Öb 1955) Visst fanns det också andra orsaker till att det inte var så roligt att dansa med den som man blev uppbjuden av.

Det hände att jag försökte smita undan gossar som inte var dansanta, som svängde yvigt med armen, som var kortare än jag eller som bara hade tre repliker att komma med: Varmt schär [här]. – Traangt schär. – Bra/Dåligt golv schär. (Kvinna Öb 1937)

117

118

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

Sällan hände det väl, men det kunde hända att dansen bröts mitt i, då ofta p.g.a. att killen var för ”handarg”, annars ohövlig eller för full. (Kvinna Öb 1959) Om danskavaljeren inte fyllde kraven på att vara en god dansör, gällde det att hitta på knep för att klara av situationen. En kvinna i Västerbotten berättar att en paus i själva dansandet kunde bli en räddningsplanka.

Det var ju som så att om det var någon som absolut inte kunde dansa, då prata jag som tusan i stället. Och det hände ju nån gång då att jag sa som så men ska vi gå och sätta oss och prata en stund i stället. För dom gick rent inte dansa med. […]

Och det var också som så att det var en hederskodex att man nobbade ju inte nån.

Så därför, om det var nån som man visste dansa dåligt, det var bara att finna sig i det.

(Kvinna Vb 1944) Också männen hade sin syn på sig själva som danspartner. En manlig informant som var populär på dansgolvet berättar öppenhjärtigt om sig själv.

Jag var en eftertraktad danspartner, kunde dansa bra och mångsidigt. Jag ansåg mig måsta dra på spända simbyxor för att dölja att jag ofta hade stånd!! (Man Öb 1945) För pojkarna var det andra kriterier på en

Det mest lockande för en flicka var naturligtvis att bli uppbjuden av en trevlig pojke, men flickorna kunde vid behov också dansa med varandra. Bilden är tagen på Keltsu i Vasa i slutet av 1960-talet.

Slippers spelade. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

god danspartner som gällde än för flickorna, men så var pojkarna också i ett annat läge på dansplatsen. De stod för valet, förutom vid damernas, och kunde inte bara önska sig en god danspartner utan valde själva. Det var sällan som slumpen avgjorde. Informanterna berättar att de tittade på dem som dansade och såg hur flickan dansade, om hon följde bra.

En god danspartner skulle vara följsam, mjuk i kroppen, trevlig och inte blyg. Hon skulle våga hålla i och kunna diskutera. Också utseendet spelade en roll.

partner. Mellan de två danserna hölls en kort paus då paren stod kvar på dansgolvet. Den pausen gav ungdomarna möjligheter att koda av varandra också på ett samtalsplan, men för många blev det en pinsam väntan på att musiken åter skulle ta vid.

En bra danspartner var en som inte var högmodig, kall och likgiltig, utan i stället mjuk och följsam, lätt att föra och som man fick som en aning om att hon tyckte om att dansa med en. (Man Öb 1938)

Pausen mellan de två danserna bestod mest av tystnad och var en nervös pina.

Våra närstående flickkamrater i gymnasiet gav oss goda råd: ”Ni ska inte säga: Här är mycket folk i kväll, eller Det är en mycket bra orkester. De fraserna är alltför utslitna.” Rådet var säkert välment, men det försvårade åtminstone min situation. Blyga ungdomar, helt utan den allmänbildning som senare generationers ungdomar har förmånen att ha. Vad skulle man då säga?

Resultatet blev: Tystnad. (Man Öb 1945)

Det fanns också synpunkter på hurdana flickorna inte skulle vara. ”Flickor som med det samma klistrade sig fast var inte önskvärda.

Genom att byta handställning kunde man känna sig för”, berättar en manlig informant (f. 1936) från Österbotten. En kvinnlig informant känner sig lite uppgiven inför pojkarnas förmenta krav och skriver:

I pausen mellan de två danserna måste man ju säga något och standardreplikerna var: ”Bra orkester ikväll” eller ”Brukar du ofta vara här?” eller ”Halt dansgolv”. (Man Öb 1941)

Samtal

Jag tyckte om att prata med min dans­ kavaljer, inte hela tiden men i alla fall i pausen mellan de två danserna. Vanligen var det tomma fraser som utbyttes (typ: vackert väder, mycket folk, bra musik, bra orkester, lite folk osv.) men det fanns också sådana som hade mer att komma med och då var det roligt. (Kvinna Öb 1943)

När man bjudit upp dansade man normalt två danser efter varandra med samma dans-

Själv var jag inte speciellt bra på small talk

Ja man hade en känsla av att man konkurrensutsatte sig hela tiden. […] Tur att även smaken också kunde variera hos pojkarna … i vissa fall. (Kvinna Öb 1946)

119

120

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

men visst hände det att jag trevade mig fram med standardrepliker som ”De spelar bra i kväll” eller något sådant för att testa responsen. Då det var någon flicka som diskussionen löpte bra med hände det att jag dansade flera danser i följd med henne innan jag förde henne tillbaka. (Man Öb 1955) Blockeringen kunde också bli total och det var omöjligt att hitta ett samtalsämne även om man bjöd upp samma partner många lördagar i följd.

Konversationen, eller rättare sagt bristen på konversation, med danspartnern mellan danserna kändes mången gång plågsam. Man var totalt blockerad trots febrila tankeförsök att hitta på något att säga. Det ansågs futtigt att tala om hur bra orkestern spelade eller hur varmt eller kallt det var. Den fysiska dansmiljön inspirerade inte heller till pratlust. […] Osäkerheten och blygheten var med andra ord stora, speciellt då det gällde flickor som man hade särskilt varma känslor för. Det är förunderligt att tänka sig att jag inte pratade med min hemliga förälskelse trots att jag varje lördagsdans under drygt ett år dansade med henne. Tala om tunghäfta! Det var verkligen långt från dagens otvungna och naturliga umgänge pojkar och flickor emellan. (Man Öb 1945)

visst kunde man kommunicera också under själva dansen även om det var lika naturligt att vara helt tyst. En västerbottnisk informant konstaterar att om man kände varandra bra var det lättare att prata eller så kunde man naturligtvis ägna sig bara ordlöst åt dansen i sig.

Man behövde ju inte prata heller, man kunde dansa cheek to cheek. (Kvinna Vb 1926) Det fanns också ganska oväntade sätt att klara av konversationen.

Min kompis blev uppbjuden av en pojke som inte hade dansat med henne tidigare. Han ville gärna prata men inledde konversationen med en något oväntad replik: ”Hör du. Visst tycker du om morötter också? Nog är väl kokta bättre än råa?” Den pojken fick i fortsättningen gå under namnet Morotsätaren. Han blev min danskavaljer också, men det dröjde flera år innan jag fick reda på hans verkliga namn. I mina dagböcker finns han omnämnd som Morotsätaren. (Kvinna Öb 1955) Många av de österbottniska informanterna har delat med sig av sina svårigheter att få konversationen på dansgolvet att löpa, me­dan västerbottningarna inte har berört det fenomenet.

Populära danser Pausen mellan danserna var det mest krävande ögonblicket när det gällde samtal. Men

För de österbottniska pojkarna var vals, samba och schottis inte så populära. Flickorna

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

hade övat sig tillsammans och dansade tillsammans. Också en del som var sällskapande par hade lärt sig dansen med sin partner.

Men det fanns pojkar som tyckte om att dansa vals.

Vi var nästan alltid på plats när dansen började för vals ville jag dansa. Dom spelade bara första vals och sista vals, däremellan var det kramgoa låtar och shake. (Man Öb 1960) Tango var den absolut populäraste dansen bland de österbottniska flickorna och pojkarna åtminstone under 1950- och 1960-talen. Senare kom slowfox starkare in och blev favorit. Både tango och slowfox ställde inte i enklaste mening så stora krav på danskunnigheten, men de som dansade kunde komma fysiskt nära varandra. Också det kändes gott.

Småningom kom twist, rock’n’roll och shake in i bilden med mindre närhet och större rörlighet. Jazziga toner var inte speciellt i ropet på de österbottniska dansbanorna.

Det skulle vara takt och ton i det hela, inga jazzinspirerade låtar gick hem hos mig.

(Kvinna Öb 1941) Och oj, så vi dansade, vals, tango, schottis, samba och foxtrot. Rock’n’roll var också väldigt populärt, om man bara fick nån som behärskade det. Och vi dansade så svetten rann. (Kvinna Öb 1946) Favoritmelodierna för min del var ju ”Blå

121

tango” och ”Din kyss av eld”. När de melodierna spelades ”dog” vi flickor, som vi uttryckte det. (Kvinna Öb 1937) Allra mest tyckte jag om att dansa tango med någon som verkligen kunde föra bra.

Jag får ännu rysningar av välbehag när jag hör ”Olé Guapa” eller ”Satumaa” eller ”Glömmer du”. Men i princip gillade jag alla danser: vals, foxtrot och schottis. Rock dansade jag oftast med min syster. Vi hade övat in en alldeles egen koreografi. (Kvinna Öb 1945)

Oftast dansade flickorna ”kvickt” (snabba låtar) med varandra. Här rockar Helena Westerlund (g.

Berglund) tillsammans med Berit West (g. Ehnroth) i ungdomslokalen i

Dansrepertoaren förändrades med tiden och

Bergö. Foto: Iris Sjöberg.

122

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

detta gav återsken också i favoritdanserna.

Först var tangon den dominerande och de snabba låtarna stack ut. Då kunde man tala om ”att dansa kvick” i kontrast till det normala dvs. tango. Sedan blev discomusiken norm och tangon det mera ovanliga. Då började man tala om ”långsamma” och ”tryckare”. Och ”tryckare” tyckte många i Österbotten om att dansa.

En låt som jag älskade den tiden var ”Some­one”. Den var ju så tryckande och härlig om man fick dansa med någon kille man tyckte om. Många av dåtidens orkestrar spelade just den låten. En låt som också spelades väldigt ofta var ”Varför”. Den låten hade så innehållsrika ord. (Kvinna Öb 1954) Till mina favoritdanser hörde ”tryckare” som t.ex. slowfox men inte speciellt tango.

En favoritlåt var ”The House Of the Rising Sun”. Men annars spelades också svensktoppenlåtar ganska flitigt dåförtiden på dansbanorna. (Man Öb 1955) Finsk dansmusik kändes främmande och ovan för många av de österbottniska ungdomarna trots den kulturella och geografiska närheten och riktigt gamla danser föll inte heller alla i smaken.

Ja dansmusik som jag inte kunde tåla. Ja det var om man någon gång dansade till den molltonade helfinska musiken … och sen humppan*. (Kvinna Öb 1946)

Jag gilla alla orkestrar och danser förutom polka. (Kvinna Öb 1941) Musiksmaken och dess utveckling var lite olika i Västerbotten och i Österbotten. Tangon var mindre viktig än jazzen bland de västerbottniska ungdomarna. I Österbotten spelades inte jazz på landsbygdens dansbanor även om den kunde förekomma i stadsmiljö, men också i Österbotten fanns det egentligen två olika orkesterprofiler på 1950-talet. Det var dansorkestrar som spelade jazzrelaterad dansmusik, som t.ex. foxtroter och orkestrar som inte hade jazzambitioner utan föredrog tango. För en av de äldsta västerbottniska informanterna var tango nummer ett.

Bästa dansen var egentligen tango, för det gick ju lugnast till, eljest var det mest foxtrot, och vals förstås, polkett och schottis också, och hambo, men det var ju så ansträngande att dansa, så man tyckte inte så bra om dem egentligen, nog tyckte man bättre om tango, de var ju, det gick så lugnt till. […] Ja, vad ger det att dansa med en tjej om man ska ha henne långt ifrån, man får ju inte hålla kring na, nej man ska ha en tjej och tango […] Smekande tango, vet du det är grejer det. (Man Vb 1920) Yngre generationer västerbottningar hade en annan musiksmak där jazzen dominerade till en början. En västerbottnisk orkestermedlem (f. 1936) berättar hur de gamla jazzstjärnorna Putte Wickman och Karl-Henrik Norin på sina turnéer spelade till dans bl.a. i Folkparken

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

123

i Skelleftehamn. Själv spelade han också jazz ”fast man dansa ju till det på den där tiden” och då talar han om 1950-talet. Men hans orkester spelade också ”ganska snäll swing” och ”ett antal smäktande tryckare under kvällen, och det var ju himla poppis”. Småningom kom rock’n’roll och twist in i bilden.

Det var ju mest foxtrot som vi dansade.

Och det var ju också mest till, ska vi säga, storbandsjazz typ. Det fanns ju inte dom hära dansorkestrarna som är nu. ”Låt dom sista ljuva åren” och dom där. Utan det var storbandsjazz vi dansade mest till. Och så kom det ju lite mer rockera då, i och med rock’n’rollen så där. […] Det var möjligtvis att dom spela nån vals nångång. (Kvinna Vb 1944) Jo men det var väl rock’n’roll typ. Jerry Williams, var ju som inne då, sen nån gång kunde det vara Harry Belafonte. […] oftast for man ju när man visste att det var ungdomligare musik rock’n’roll, det var ju de som var, hörde hemma där på 1960-talet […] man har väl aldrig gillat jazz riktigt men den lever ju än i dag jazzen, även fastän man inte har den som en favoritmusik.

(Man Vb 1947) Då kom twisten […] och twisten blev jag en mästare på, de trodde jag varit i Stockholm och lärt mig dansa, det var så naturligt. (Kvinna Vb 1945) I slutet av 1960-talet och under 1970-ta-

let kom shaken in som en modedans på arenan, en dans som vände helt upp och ner på pardanskonceptet. Dansen hade vuxit fram främst på diskoteken och hade från början vissa fasta koreografiska element, men utvecklades senare till en mindre väldefinierad dans.

De dansande improviserade rörelser som följde dansmusikens rytm men de höll inte i varandra.

Uppvisning i hur man dansar twist. Året var 1962. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

124

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

Shakande flickor i Karperö ungdomsförenings paviljong 1975. Foto: Olle Fransholm.

Det fanns ju några som var som moderna band som också turnerade. Dom hade ju betydligt stökigare musik. Och speciellt från början då man dansade, modern dans då var det ju många som inte dansade pardans, utan dom gjorde shake och allt sånt där i stället. Det var alltid ett stort gäng mitt framför scen som var i vägen. (Man Vb 1949) Buggen stod för en ännu nyare trend i Västerbotten, men då är vi redan inne på 1980-talet.

Däremot började ju buggen komma mer och mer även på mogendansen, för det var väldigt många som bugga även på mogendansen. Så var det ju redan från början på

1980-talet […] Det går som inte umgås, det går inte prata, det går ju inte göra nånting om du ska bugga. Det är ju ungefär som att stå och shaka tycker jag. Det är liksom inte den dära samhörigheten. (Man Vb 1949) På den österbottniska landsbygden var shake i början en dans som mest flickor ägnade sig åt. I jämförelse med andra danser var shaken mer kollektiv och gav möjligheter till en viss kreativitet och till en egen koreografi. Flickorna slängde sina väskor i en hög mitt på golvet och shakade runt högen, medan pojkarna ofta stod på sidan om och hängde.

Det roligaste var nog att dansa ”shake” med kamraterna och vi lade alla väskor i

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

mitten och stod i ring runt. Förstås också roligt att dansa ”tryckare”, tango, om favoritpojken var på plats. Favoritpojken kunde variera men det var tryggt och inte så stressigt när vi flickor dansade ihop med våra väskor i mitten. (Kvinna Öb 1956) På gården fanns också ett disko i en ria som var liten och låg men där var mycket volym och Hurriganes kommer jag ihåg därifrån, men där var i allmänhet ”heta” finska rockband med en öronbedövande volym. Det gick inte att egentligen tala där.

Och där ”shejkdansa” man, alltså i par eller i grupp. (Kvinna Öb 1959) Shake dansade vi i en ring flickor och pojkar. Flickorna hade handväskorna i en hög

125

i mitten. När det blev lugna låtar for alla flickor i ett hörn och väntade på att bli uppbjudna. (Man Öb 1960) Alla var ändå inte så fascinerade av den nya dansstilen.

I Forsby ordnades ofta diskoteket i källaren. Där stod ungdomarna och shejkade i en ring, med väskorna i en hög mitt på golvet. Hård rock’n’roll musik kom ur högtalarna och inne i salen spelades livemusik av någon lokal orkester. Jag har aldrig varit fascinerad av shejk och twist, men visst hände det sig att man hängde med i någon låt då och då. Mina intressen gick nog mera till riktiga band. (Kvinna Öb 1954)

Ungdomar på dans.

Okänd lokal och okänt år. Foto: Hans Ohlsson.

Västerbottens museum: Västerbottens Folkblads arkiv.

126

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

För de österbottniska ungdomarna som dansade på landsbygden levde den traditionella dansorkestermusiken med tango, foxtrot och en första och sista vals ännu i slutet av 1970-talet. I Västerbotten hade den eran tagit slut långt tidigare och den jazzinspirerade musikstilen hade dominerat ända tills rock’n’roll, twist och senare även shake kom in i bilden.

Så småningom suddades också skillnaderna i dansmusik i stort sett ut mellan Västerbotten och Österbotten. De internationella musikströmningarna hade skapat en större samtidighet och likriktning i musiksmaken på båda sidor om Kvarken.

I boken Takt och ton i tiden där Anna-Maria Nordman behandlar instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920–1950 är hon inne på eventuella kontakter mellan dansmusiker i Österbotten och i Västerbotten. Hon antar att personliga

kontakter och radioprogram som hörts över Kvarken kan ha förmedlat idéer från Sverige till Finland och även i motsatt riktning. De svenskösterbottniska dansmusikerna hämtade också sin inspiration i samma typ av källor som de västerbottniska. Därför är det rimligt med likheter i dansmusik mellan de två regionerna.

I en artikel i Vasabladet 20.4.2013 kommer Sven-Erik Klinkmann in på kulturella och sociala skillnader mellan Finland och Sverige. Österbottens läge i gränslandet mellan de två länderna har gjort att inflytandet från ”det stora poplandet Sverige” alltid har varit mycket viktigt. Han konstaterar att österbottningarna i jämförelse med sverigesvenskarna ofta är lite efter i kulturella trender. Det gällde på 1960-talet inom pop, rock och film, menar han, och han tror att denna förskjutning existerar fortfarande i dag.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . p å d a n s g o lv e t

127

Ur Svensktoppens listarkiv (http://sverigesradio.se) Dat: 1962-10-13

Vecka: 41

Titel

Artist

1

MIDNATTSTANGO

Lönndahl, Lars

22

1

2

ELISABETH-SERENAD

Berggren, Inger

21

1

3

CATERINA

Malmsjö, Jan

18

1

4

DALATWIST

Skogman, Thore

15

1

5

VITA ROSOR FRÅN ATEN

Hanson, Ann-Louise

13

1

6

BARA DU

Lindblom, Anita

12

1

7

EN NATT I MOSKVA

Höiland, Jan

9

1

Dat: 1972-10-01

Poäng Ant

Vecka: 41

Titel

Artist

Poäng Ant

1

SYSTER JANE

Holm, Peter

41

6

2

BLAD FALLER TYST SOM TÅRAR

Edmark, Clas

37

7

3

MAN VILL JU LEVA LITE DESSEMELLAN

Lyngstad, Anni-Frid

29

3

4

LASSE OCH MARI

Robertson, Alf

25

15

5

KOM MED I VÅRAN BÅT

Ingebrigtsen, Stein

22

4

6

ÄVEN BLAND TÖRNEN FINNS DET ROSOR

Uvemark, Leif

20

10

7

VART TAR ALLA VACKRA DRÖMMAR VÄG

Sjöblom, Titti

19

4

8

TÄNK EN SÅ’N VACKER VÄRLD

Sjöblom, Titti

17

3

9

I EN KLOSTERTRÄDGÅRD

Lamberth, Arne och Visavi

16

1

10

FRAGANCIA

Tre Profiler

15

3

Topplistor över populär musik introducerades i Sverige med Expressens ”Skivspegel” i oktober 1955. Åren 1957–58 började också Bildjournalen och Showbusiness publicera topplistor. Sveriges Radios Svensktoppenlistor har funnits sedan år 1962. Listorna ovan är ur Svensktoppens listarkiv för vecka 41 åren 1962 och 1972. Precis som i Västerbotten var det också i Österbotten en del av ungdomarnas vardag att lyssna på de populäraste svenska låtarna.

Dansen sedd från estraden I de enkäter och intervjuer som vi gjort i Ös­ terbotten och Västerbotten har vi inte primärt fokuserat på dansorkestrarna och deras verksamhet. Boken Och dansen den går, som bygger på material från Österbotten, innehåller trots detta några texter som handlar om dansorkestrar och deras medlemmar. Men den som vill ha mer grundläggande information om svenskösterbottniska orkestrar kan bekanta sig med Anna-Maria Nordmans doktorsavhandling från 2003, Takt och ton i tiden. Instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920–1950 och med Sven-Erik Klinkmanns bok Från Wantons till Wild Force. Nya sound i en gränsstad som kom ut 2010.

För de västerbottniska dansorkestrarnas del hänvisar vi till Kjell Sjöströms bok från 1996, Dansband och dansbanor – ett folknöje och till Alf Arvidssons bok från 2002, Från dansmusik till konstnärligt uttryck: framväxten av ett jazzmusikaliskt fält i Umeå 1920–1960.

Också i materialet från Västerbotten finns det några minnen som dansorkestermedlemmar har delat med sig av. Det handlar om sådant som de kunnat iaktta från sin speciella plats uppe på estraden och som berör det som hände på dansgolvet. Upplevelserna och iakttagelserna är individuella och har inte någon särskild lokal förankring, men de ger ett mänskligt, psykologiskt perspektiv på relationer och skeenden hos dem som rörde sig till

dansens rytmer. ”Att stå på scen under en allmän danstillställning är som att sitta på förs­ ta parkett i ett skådespel som omfattar allt mellan tragedi och fars. Folk anar i allmänhet inte hur väl en iakttagare från scenen kan följa med och läsa av det spel som försiggår på dansgolvet”, skriver en dansmusiker (f. 1941) i Österbotten. De västerbottniska musikerna har samma erfarenheter.

Ja vi såg allt. Vi visste ju, alltså det var ju på den tiden, flickorna stod på vänstra sidan, tror jag, sett från oss och väntade då på pojkarna som rördes oroligt i den andra kanten och dom modigaste gick ju ända ut på golvet. Och så slog vi in musiken, då störtade pojkarna över till flicksidan och högg sig en tjej då. Och kvar stod ju då dom fegaste killarna och givetvis så, den tjej som dom hade siktat in sig på, hon försvann ju då med nån annan. Så att det blev ju då kvar ett antal pojkar där och ett antal flickor där. Och dom borde ju ha kunnat dansa dom då, men pojkarna var ju så blyga och flickorna fick ju inte bjuda upp. Det var ju absolut förbjudet. Så det där iakttog man ju hela kvällen, och man såg ju då efter ett tag ”nä män nu har han dansat fyra gånger med den där tjejen, det här blir intressant när det blir två damernas”. Alltså, klockan halv ett på natten, då tog man micken och

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s e d d f r å n e s t r a d e n

129

Bokstaven z är en populär dansbandsbokstav.

Det som i dag är något av en gimmick började med Lasse Stefanz, ett band som bildades 1967.

Bandet hade fyra s i sitt namn och en gång när de skulle spela tog s-bokstäverna slut för skyltningen.

Då satte de in ett z i stället. Det såg bra ut och blev en kul grej som många orkestrar tagit efter, t.ex. Larz Kristerz, Baracudaz och Swintoz.

sa att nu är det två damernas. Och då utbröt ju, liksom, tjejerna fick ju chansen då va, att kort och gott säga nämän, dig gillar jag. Så att då gick, på första damernas bjöd tjejerna upp den kille dom kunde tänka sig att fara hem med, eller i alla fall stå och pussa där ute innan dom hoppa in i en bil.

(Man Vb 1936)

Speciellt på 1970-talet hade många dansband iögonenfallande och färgglada scenkostymer.

Nya skattemässiga regler i Sverige innebar att man som musiker och artist

Det där såg vi ju precis hela tiden. Och det var väldigt intressant, väldigt socialt spel.

Och så småningom såg man ju att det ofta var samma tjej som blev kvar på ena sidan, en hel kväll. Dom fick int dansa nånting.

Och vi fatta aldrig vad som skilde dom från dom andra. […] Nja, vi tyckte dom kunde vara hur söta som helst, men sannolikt var dom inte lika tuffa som dom andra brudarna när dom dansa, va. Så att man fick kladda på dom och hålla på, utan dom var

kunde göra avdrag för scenklädsel. Denna måste visa upp en tydlig skillnad mot vanlig vardagsklädsel.

Scenkostymerna blev ofta udda och startade ett dansbandsmode som blev allt mer extremt. I dag är företeelsen sällsynt. På bilden poserar Bert Bennys i sin scenklädsel.

130

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n s e d d f r å n e s t r a d e n

mera kyska. Och pojkar i den där åldern, jag menar, dom hade bara ett i huvet. Ja, det är jag ganska säker på. Dom skulle ha sig en tjej, punkt slut. (Man Vb 1936) En musiker (f. 1941) i Österbotten iakttog det som han kallar ”flödet” på dansgolvet och hur det påverkades av olika låtar som orkestern spelade. Han berättar:

Ungdomsdansen sedd från scenen. I Åminne, Malax, i september 1974 var det orkestrarna Exodus och New Kings som hade utsikt över det sociala spelet på dansgolvet. Jakobstads museums bildarkiv.

Det var inte vanligt på den tiden att orkestern annonserade vilken låt den skulle spela. Det var först när de första igenkända tonerna klingade som kavaljeren gjorde det slutliga beslutet, ”hon” eller ”hon”! Man såg också vilka melodislingor som väckte ömmare känslor än andra. När upptakten till ”Tango Jalousie” strömmade ur högtalaren sattes många sprintrekord. När man kommit till tredje reprisen satt ”offret” redan i ett ömsesidigt ömt och stadigt grepp.

(Man Öb 1941)

Men det gällde också att kunna bryta den förtätade stämningen så att de som inte blivit uppbjudna eller som inte hittat den danspartner som de ville ha kunde känna sig bekväma.

Att spela en snabbare låt emellan gav alltid en lättare stämning. Orkestrarna såg till att danspubliken fick den omväxlingen.

Medlemmarna i den österbottniska orkestern Tamborito som var aktiva på 1970-talet minns att de anade sig till både början och slut på många förhållanden bara genom att se vem som dansade med vem under de viktigaste danserna, dvs. första dansen efter pausen, första damernas och de två sista danserna för kvällen.

Om en pojke som fick dansa alla damernas brukade man säga ”han to slätt”. Orkestermedlemmarna i gemen noterade också andra, ibland t.o.m. ganska subtila, signaler hos de dansande.

Den tiden fanns det ännu oskrivna men klara regler för hur man uttryckte sig genom handlande och kroppsspråk, regler vars åtlydnad man lätt kunde iaktta från scenen.

Man började notera vilka som sällskapade och hur förhållandet utvecklades. Det var också intressant att se hur en romans spirade och att följa utvecklingen […] Man kunde notera vilket förhållande som var på upphällningen, ibland också vem och vad som var orsaken till det. Även om det inte hörde till vanligheten att folk ”hånglade” öppet den tiden var det enkelt att notera var ”smockan” hängde i luften. (Man Öb 1941) Ibland låg svartsjukan på lut och om flickornas beundran för orkestermedlemmarna blev

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s e d d f r å n e s t r a d e n

alltför påtaglig var det säkrast också för musikerna att hålla sig på sin kant.

Det hände också, även om det inte var vanligt, att man blev ombedd att hålla ögonen på en viss kavaljer, hur han uppförde sig när han dansade med en förmodad rival.

Då gällde det att vara på sin vakt för att undvika att bli inblandad i något trian­ geldrama. Speciellt problematiskt var det när någon av orkestermedlemmarna uppvaktades av en flicka som man visste redan hade en kavaljer. (Man Öb 1941) Flera av orkestermedlemmarna både i Österbotten och i Västerbotten minns fenomenet tunneldans. Det innebar att en del av danslokalen hade täckts in så att den var en mörk tunnel som man dansade igenom. Syftet var att de dansande i skydd av mörkret skulle våga sig på lite svärmeri om intresse fanns. ”He måra no å patast opp i tunneln [Det brukade nog bli trångt i tunneln]”, berättar en av de österbottniska orkestermedlemmarna.

Av stockningen att döma var det många som tog tillfället i akt och stannade upp i tunnelns mörker. Kanske var tunneldansen t.o.m. starten på en ny romans. Men dansen genom tunneln kunde också få ett mera drastiskt slut och allt detta kunde musikerna på scenen följa.

Jå. Man hade alltså byggt bara ett tak och en vägg. Och det andra var då väggen på Rotundan. Och dit drog grabbarna med tjejerna om dom ville hålla på och hång-

la därinne, men det var ju inte alla tjejer som var så pigga på det, så att det kunde ju komma ut en pojk ibland … Man ser ju väldigt bra från scen, va. Då ser man ju att ibland kom dom ju ut ensam grabbarna, och hade fått sig, för dom höll sig för kinden. Då hade dom fått sig en däng. Och tjejen hon kom ut i andra änden och … mycket bestämt hade hon väl då avvisat den här unge mannen. Men en del dom dansa ju in och sen såg man dom aldrig på två danser.

Så dom hade säkert roligt. (Man Vb 1937) Från sin utsiktspunkt på estraden såg musikerna inte bara spelet mellan de dansande. De hade också kontroll över andra lustiga händelser som t.o.m. berörde dem själva i någon mån.

Jag minns en maskerad i Bolidens Folkets Hus. Otroligt mycket. Men varför jag minns den var att där fanns en, vad ska man kalla det, en hulahuladansös. Mycket lättklädd. […] Och hon bjöds ju upp hela tiden av grabbarna. Och vi som var här uppe såg ju precis rätt ner på den här.

Och hon hade en mycket, fantastisk dekollage, som man fatta inte hur det satt fast ens. Och så slog vi vad. Vi brukade slå vad om, att vi såg nån snygg tjej, att den där tjejen, hon ska le mot mig nästa varv hon kommer. Och lyckades man med det då inkasserade man en femma från varje bandmedlem. Och jag kämpade hårt för att få den här hulahuladansösen att verkligen se mig, men det gick inte. Men i stäl-

131

132

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n s e d d f r å n e s t r a d e n

Orkestern Rythm Boys.

Bröderna Forsgård och bröderna Lillas spelade tillsammans åren 1962 till 1966. På scenen i den gamla paviljongen i Karperö 1964 syns från vänster Dan Lillas, John Lillas, Lars Forsgård och Yngve Forsgård. Privat foto.

let så fick ja va med om att hon … Det var otroligt med folk, så hon blev tryckt mot estraden, och tryckt bakåt så här. Och då for dekollaget. Trummisen och pianisten, dom var ju så upptagna av det dom gjorde och dom satt ju där bak, men alltså, vi som var här framme, vi tappa helt, jag hade borta melodin flera takter. Men trummisen han veva ju på så här tack o lov, och vispa, och basisten han körde å, fast det fanns ju ingen melodistämma kvar för att vi hade int … Nä hon var iskall, hon ba drog upp och så dansa hon vidare så att det var int nån större grej, men … jag minns bara att det var helt

otroligt alltså. Vi var inte riktigt vana vid dom där grejerna. (Man Vb 1937) Vi spelade på ett fint sommarställe utanför Boden 1973 eller 1974. De korta kjolarnas mode. De vek upp luckorna så ljuset kom in, och det blev entonigt i basen när en tjej där killen var lite för lång, så hon la upp armarna runt halsen och brösten föll ut – kolla killar ropade han, men fick till svar att han skulle ägna sig åt att spela. (Man Vb 1947) Många orkestrar var mycket engagerade kring veckosluten och under andra danskvällar, det hände att en orkester hade över 120 spelningar per år, men det fanns ändå kvällar när orkestermedlemmarna kunde ge sig ut på samma äventyr som de övriga ungdomarna och uppleva dansen ur danspublikens synvinkel.

Också under en vanlig danskväll gavs det oftast tillfällen för orkestermedlemmarna att ta sig en kort svängom bland de övriga ungdomarna. En västerbottnisk dansmusiker konstaterar ändå krasst: Och nästa gång jag kom ut på dans, då stod jag ju på scen. Så jag har ju, dansat har jag ju nästan aldrig gjort själv. Men där­emot så, som sagt, i fyra fem år så spelade jag på danser. (Man Vb 1936) Även för en dansmusiker kunde det kännas verkligt nervöst att ge sig ut på dansgolvet.

En österbottnisk orkestermedlem berättar att han själv var mer nervös då han var på dans i

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s e d d f r å n e s t r a d e n

133

egenskap av publik än då han fick stå på scenen och spela medan andra skötte dansandet.

Besöken på dansgolvet gav ändå vanligen positiva upplevelser.

Orkestermedlemmarna sågs ofta som idoler, i synnerhet av den kvinnliga publiken, men också en kvinnlig solist väckte uppmärksamhet. I slutet av 1940-talet annonserade man om refrängsång i dansannonserna, senare var det sångsolist och solist som gällde och det blev allt vanligare att endast namnet på solisten skrevs ut. En refrängsångerska, som hon kallar sig, berättar om sina upplevelser på det österbottniska dansgolvet 1947.

Jag trivdes med att sjunga och hade det lite annorlunda, lite extra, på ett sätt som mina kamrater inte hade det. Och fastän jag inte hann dansa så mycket den tiden när jag var med i orkestern, så blev det ändå några danser varje kväll. […] När jag hade pauser i sjungandet blev jag uppbjuden till dans och fick höra många fina komplimanger för min sång. En som blivit kvar i minnet är: ”Vet du, vet du, att när du sjunger är det precis som att du lindar bomull kring mitt hjärta.” (Kvinna Öb 1930) Även om dansmusikerna stod på sin estrad, avskilda från de dansande, och skötte sin uppgift så var de också lyhörda för önskemål och reaktioner från dem som rörde sig på dansgolvet. Ibland kunde ögonblicket nästan stå stilla när stämningen var stark och laddad.

En gång när jag sjöng ”Singoalla” gick ing-

en och dansade. Alla stod bara stilla och lyssnade och jag måste sjunga den på nytt igen. Både orkestermedlemmarna och jag tyckte att det var en ovanlig stämning under denna stund i danssalen den kvällen, när ingen kom sig för att börja dansa. Men det är en vacker sång. (Kvinna Öb 1930)

Kråkströms orkester spelade på 1950-talet i Österbotten. Erik Wärn, piano, Roy Nybacka, bas, Nils Kråkström, dragspel, Britta Fellman (g. Borgmästars), solist, Göran Esselström, trummor, Levi

Dom [orkestern Cassamatta] var väldigt bra. Man satt som förstenad första timmarna. (Man Vb 1939) Även Yngves sätt att sjunga förstärkte melodin och texten. Han var en frimodig och säker sångare, som trivdes på scenen. Ibland sjöng han lite ”romsigt”, med de ord han fick tag i eller så sjöng han helt enkelt ”jag minns int’ texten”. Vissa låtar sjöng han med sådan inlevelse och sådant patos att ingen kunde undgå att dras med i rytmen och stämningen. (Kvinna Öb 1946)

Björkell, fiol och Bengt Wärnå, gitarr. Fotot tillhör Britta Borgmästars.

134

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n s e d d f r å n e s t r a d e n

Någon gång fanns det t.o.m. en planerad interaktion mellan musiker och publik som under önskekvällarna när publiken fick komma med sina melodiönskemål.

Ibland ordnades önskekvällar på danserna. Publiken skrev på lappar, vilka melodier och sånger man ville höra och dansa till.

Det var också trevligt för oss i orkestern att få lådan med önskningarna och få veta vad som önskades. (Kvinna Öb 1930)

Ibland spelade sverigesvenska band på de större dansplatserna i Österbotten.

Här uppträder Rolf Lennartz på midsommardansen i Fagerö 1975. Jakobstads museums bildarkiv.

Ibland spelade österbottniska orkestrar i Västerbotten. Bilden visar Vasaorkestern Zotch på spelning i Västerbotten på 1970-talet. Till vänster i bakgrunden syns reklam för Bron över Bottenviken, dvs. färjetrafiken mellan Vasa och Umeå. Okänd fotograf.

Västerbottens museum: Västerbottens Folkblads arkiv.

Orkestern hade ibland en otacksam uppgift, i synnerhet i början av kvällen, när det gällde att få igång dansen. Det kändes ganska mödosamt för musikerna när spelningen började om det var mycket glest mellan paren. ”Bara vi höll ut till pausen så brukade det ordna sig.

Efter pausen var det alltid full fart”, konstaterar en av de österbottniska dansmusikerna (f. 1949).

Det var alltid lite extra att dansa när kända band t.ex. från Sverige äntrade den österbottniska estraden. Sådana besök blev allt vanligare på 1960-talet. Ibland när kända artister och popband uppträdde blev det mer konsert än danstillställning av evenemanget. En av dem som upplevde stämningen nedanför estraden berättar om en sådan händelse.

Tages sångare Tommy Blom fick många flickhjärtan att klappa fort. I Takala stod vi och trängdes bakom några kraftiga vakter framme vid scenen. Ingen dansade och jag tror att det var första gången vi

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s e d d f r å n e s t r a d e n

betedde oss som konsertpublik. (Kvinna Öb 1949) Mest var det ändå fråga om en naturlig symbios mellan musikerna på estraden och de som dansade nere på dansgolvet. Man såg varand­ ra, fastän på lite olika sätt, och man lyssnade till varandra. Allt var ett, när danskvällen var som bäst.

Dansarrangörerna i Österbotten kunde skatta sig lyckliga om de lyckades engagera någon av de stora sverigesvenska stjärnorna. På bilden uppträder Svenne och Lotta i Korsnäs den 2 maj 1970. Annonsen ropar ut: ”Det är faktiskt sant ’HEPPARNA’ är i

I en paus vid showen i Korsnäs den 2 maj 1970 låter

KORSNÄS”. I bakgrunden på synth Benny Andersson,

sig Svenne Hedlund väl smaka med en kopp kaffe. Vid

en av dem som grundade ABBA 1972. Fotot tillhör

hans sida knäpper Björn Ulvaeus, en annan av ABBA-

Roger Bergström.

grundarna, på sin gitarr. Fotot tillhör Roger Bergström.

135

Utanför dansgolvet Även om dansen var det viktigaste för ungdomarna så var dansplatsen också samtidigt en samlingsplats. Sommartid var paviljongerna och logarna öppna och dragiga och myggorna hade fritt tillträde. Vintertid var det dans inomhus i lokaler som kanske var uppvärmda av en vedeldad, glödande röd kamin.

Folkets hus i Kusmark.

Okänd fotograf. Skellefteå museum.

I ungdomslokalen fanns en järnkamin som det eldades i under den kalla tiden.

Det fanns ved i vedlidret bakom lokalen.

Jag minns också hur vi ibland sågade ved för hand. Med ”bågasåjen”! Vi gick till ungdomshuset på förhand för att elda. Vi eldade ”stååvin” så att den glödde. Det var nästan riskabelt att stå för nära. (Man Öb 1943)

Kaminen som värmekälla var en erfarenhet som de västerbottniska och de österbottniska ungdomarna hade gemensamt.

När vi kom vägen fram efter att ha stått packade i en trång buss med isiga fönster, kom vi in i ett kallt, råfuktigt föreningshus. Där eldades det i en vedkamin (eller kanske två). På ”flicksidan” där vi stod var kaminen eldröd så en av flickorna brände hål på sin kjol. Hon blev förstås ledsen, men annars var det inget fel på humöret.

(Kvinna Öb 1937) Det fanns en kamin i ett hörn. Man kom in direkt i danslokalen och det var kallt i det hörnet, men sen var det varmt av männi­ skorna och synnerligen varmt i hörnet där kaminen var. (Kvinna Vb 1944) När dansen väl kommit i gång hade kaminens värme spelat ut sin roll och svetten lackade i de dansandes pannor.

Och det är ju ganska fantastiskt, en del lokaler har kvar kaminerna än, för dom värmde upp dom med kaminer ett tag. Sen behövde dom ju inte elda mer än till folk hade börjat dansa, för sen värmde ju folk upp det själv. (Man Vb 1936)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . u ta n f ö r d a n s g o lv e t

137

Där trängdes vi i ganska skum belysning och där vädrade man så att imman lade sig på glasögon och fönster och rann. Vi svettades och frös om vartannat. (Kvinna Öb 1948) Danslokalerna hade inte nutida bekvämligheter och sett med dagens ögon var det ganska primitivt. Ett toalettbesök vintertid var inte alls angenämt.

Kusmark var vi mycket. Gamla Folkets Hus. Utedass å … Det låt ju som om de är 1800-tal det här, men det var utedass faktiskt. (Kvinna Vb 1953) Ungdomslokalerna var enkla oftast med ute-toa, inte så snygga. Vi hade inga stora krav på bekvämlighet och lyx på den tiden.

(Kvinna Öb 1943) Det värsta var då vi skulle på tuppin*, utedasset som var nerisat och man fick stå och klara det så gott det gick i högklackat dessutom. Och det var så kallt, så kallt! Så allt under locket förvandlades till frusna pyramider. (Kvinna Öb 1948) Den som inte dansade och inte nöjde sig med att se på när andra dansade sökte sig någon annan form av sysselsättning utanför dansgolvet. Ofta blev det aktiviteter på gårdsplanen eller på parkeringsplatsen och många gånger spelade alkoholen en roll.

Klart att pojkarna på utsidan söp mer el-

ler mindre. Men i den värld som vi flickor fanns i fanns inget sådant som vi någonsin kom i beröring med. Fanns inte så vitt jag vet en endaste flicka som använde droger … då … Jo faktiskt en flicka som dom påstod rökte, men jag såg det aldrig. (Kvinna Öb 1946)

Garderoben vid Maxmo dansbana var anspråkslös och stod för det mesta tom. Sommartid behövdes sällan ytterkläder. Året är 1975. Foto: Ivar Nordlund. Svenska litteratursällskapet i

På danserna var det inte heller ovanligt att ungdomarna satt i bilarna och söp. Ofta lockade killarna flickorna in i bilen, för att få bjuda dem på nån Koskenkorva sup eller för helt andra fräcka saker. Vissa flickor var väl mera lättlockade än andra. För min del hände det sig kanske nån gång att jag stod utanför bilen och klunkade någon sup, ur nån flaska som många andra också hade haft i munnen. Men synd och skam om man blev full och dålig, och inte kunde man ju fara hem mitt i natten om man var full. Det aktade man nog sig för, åtminstone jag försökte smyga med den saken.

Finland.

138

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . u ta n f ö r d a n s g o lv e t

inte i mina kretsar, det var nog väldigt städat. (Kvinna Vb 1944)

Bursiljums folkpark på midsommarafton 1953.

Foto: Wollmar Lindholm.

Skellefteå museum.

[…] På 1970-talet for man till dansen för att träffa andra. Många var ute bara för att dricka och supa och slåss. Man samlades till dansplatsen där alla andra var. (Kvinna Öb 1954) Men min kompis och hans polare var inte dansare, de var ute på parkeringen och partajade. (Kvinna Vb 1963) De som ägnade sig åt att dansa var ganska omedvetna om livet på parkeringsplatsen eller kände mindre intresse för det än för det som hände på dansgolvet.

Nä, nä det var, alltså jag vet inte alltså, jag var väl så upptagen med dans, eller så var jag väldigt naiv och blåögd, jag minns inte sånt, och jag tyck ju int att det var nån fylla. Och slagsmål hör ihop med fylla. Det är ju sällan det är nån som är nykter som börjar slåss. Tror jag ju. […] Och det var nog

På den tiden var det ju mycket skoterskor*, de som hade mycket skoterskor, de trava ut och in, de var ju mest på parkeringen och söp. De va ju så, dom var ju inga dansare, dom var ju inte intressant för fem öre, utan de kom ju bara in å stöka till de ibland å så gick dem ut igen. Och så gick man ju ut i pausen, då kunde man ju ta sig nån hutt så där, men alltså när jag var väldigt noga jag ville ha kontroll, spana in dem som dansa bra vet du, he va ju grejen.

(Kvinna Vb 1957) Att vistas på parkeringen var inget man höll på med. Man betalade snabbt inträde för att komma upp på dansgolvet så snart som möjligt. Man gick ut nån gång för att ta frisk luft och för det mesta i nån pojkes sällskap. Alkohol smakades också ibland, men för det mesta i rimliga mängder. När man gick ut fick man en utgångsbiljett som skulle lämnas tillbaka när man kom in. (Kvinna Öb 1948) Ibland var utevistelsen bara tillfällig och kanske av romantisk karaktär som när man gick ut ett tag med sin danspartner. Det gav möjlighet att vistas på tumanhand, en stund i tvåsamhet utanför dansgolvets myller. Det var ett annat sätt, parallellt med dansritualerna, att närma sig en partner och de uttalade argumenten kunde vara av olika valör, en direkt fråga eller en mer romantisk invit.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . u ta n f ö r d a n s g o lv e t

Till ritualerna under en danskväll hörde inte bara själva dansandet, utan det var också vanligt att pojkar frågade flickor om de ville ”ga ut och gaa”. En standardreplik var ”Kombä du ut?” som främst var en invit till småhångel, gärna i någon bil om en sådan fanns tillgänglig. (Man Öb 1943) Under kvällen hölls en eller två pauser. Då fick vi flickor ofta förslag på en svalkande promenad. ”Kom ut och sök månen”, hette det, eller så angavs någon annan orsak till att umgås lite enskilt. I Sundom fanns ett talesätt: ”Jag gaar int yyt förän e je slyyt.”

(Kvinna Öb 1935) För en av de österbottniska informanterna fick paussvärmeriet en lite lustig refräng.

En pojke började flitigt uppvakta mig med danser, jag tyckte han var vacker och bra på att dansa. På pausen gick vi ut han bjöd mig på limonad*. Sen skulle vi ha en romantisk promenad i en skogsbacke, men myggorna var besvärliga och pratet var det nollställt med, en svensk och en finsk. Sen träffade jag min kusin i Vörå, hon berättade att hon varit med om samma sak. Då vi beskrev killen i fråga var det samma person. Vi skrattade båda åt händelsen. Som tur var lämnade ingen av oss med den Casanovan. (Kvinna Öb 1941) Också serveringsrummet kunde stå i centrum för händelserna. Där samlades de österbottniska ungdomarna ofta när det var dags för

139

paus och där serverades kaffe med dopp (bullar, örfilar* eller grisar*) och så pilsner och lemonad, den stora favoriten.

En paus i mitten av kvällen hörde till och många strömmade till caféet för att fräscha upp sig med drycker och godsaker.

Min standardfavorit var gul Jaffa* med en välsockrad wienergris. Vissa ungdomar, företrädesvis pojkar, strömmade istället ut i det omgivande buskaget och styrkte sig med allehanda medhavda drycker. (Kvinna Öb 1946) Buffetten (serveringsrum-

Vistelsen i serveringsrummet hade ibland and­ra inslag.

met) i Molpe danspaviljong. Orkestermedlemmarna serveras kaffe före

I serveringsrummet satt de gamla ungkarlarna och ”smaka” (drack uppvärmd pilsner, som spetsades med muscha* och kryddades med salt). Men vi i vårt schack* söp inte, för oss var det endast dansen som gällde. (Man Öb 1941)

spelningen. I bakgrunden syns reklam för bryggeriet Bock och dess apelsinlemonad Jaffa. Året är 1975. Foto: Ivar Nordlund. Svenska litteratursällskapet i Finland.

140

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . u ta n f ö r d a n s g o lv e t

På pauserna köpte vi knackkorv i Frank Krooks ambulerande kiosk. För mig var standarden 5 korvar. En under den tiden känd figur i Sydösterbotten, ”Norras-Janne”, stod alltid vid dansplatserna och sålde rökt sik åt de saltsugna. Ofta slog ungdomarna sig i slang med honom och han berättade om hur ”ja i Amerika slo polisän så stjärnmössona däras flöug”. (Man Öb 1945)

Den som inte ville dansa kunde umgås med andra ungdomar i serverings-

I Västerbotten talar informanterna om samling i cafeterian där de drack sitt kaffe eller fikade. Också läsk hörde till sortimentet.

rummet. Under pausen blev det ofta trängsel när alla som dansat och var törstiga ville köpa

Det var ett fik där också, dom sålde kaffe och läsk och sånt och det drev dom som bodde oppepå. (Man Vb 1929)

Också i Västerbotten såldes varmkorv och fika utanför dansplatsen, men dessutom kunde ungdomarna ägna sig åt lotteri eller tombola, och kanske roa sig t.o.m. med karusell och slänggunga.

Sen hade dom alltid varmkorv och fika, lotteri/tombola. Och du kan ju tänka dig för ett barn som bodde på Åsen och inte hade så mycket grejer å göra, så himla roligt det var. (Kvinna Vb 1945)

lemonad. Bilden är tagen i Karperö 1976. Foto: Olle Fransholm.

Och så var det ju, fanns aldrig någon ölservering, det var ju fikaservering, alltså kaffe.

(Kvinna Vb 1963) Mat och dryck stod till buds även utanför dansplatsen. Utbudet varierade liksom också de sociala kontakterna.

Vi hade Ragnar Gullberg som upprätthöll en egen kiosk i Solhem. Han sålde läsk, pilsner (tror jag) och godis. Samt senare på kvällen kokade han varm korv med senap.

Oj, vad det smakade gott! (Kvinna Öb 1946)

Kommer ihåg att det var en utomhusdansbana, på området tivoli, första gången man åkte karusell, slänggunga, tombola, nå brev man kunde köpa, vad som skulle hända i ditt liv. (Kvinna Vb 1948) Med åren och med den större bilparken och rörligheten blev det allt vanligare att ungdomarna vistades på parkeringsplatsen. Det blev trendigt att tillbringa kvällen utanför själva danslokalen. Kanske gällde det mest de bilburna pojkarna som inte hade vågat börja dansa. Men också flickorna drogs med i um-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . u ta n f ö r d a n s g o lv e t

gänget på parkeringsplatsen. En ny tid med nya utmaningar för dansarrangörerna hade fått sin början. Det gällde både i Österbotten och i Västerbotten.

Ungdomarna som kom till danserna kan i stora drag delas in i två grupper. Det fanns de som var inne i danslokalen och dansade och de som befann sig ute på parkeringsplatsen. De som var inne i danslokalen var nyktra, medan det förekom alkohol på parkeringsplatserna. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961) Nej, det var Rännaren och egentligen inte så mycket dans, man for för att lyssna på band och träffa folk, men man blev ofta kvar på parkeringen. […] Nog var man in och snackade med folk men inte just dans. Mer för att träffa polarna och ta sig ett järn. Satt mycket i bilarna och lyssnade på musik. […] vi hade ju stereo och lyssnade på musik, gamla låtar sådär, det var blues, spelade ju själv också. Så det var höra, snacka, köra runt en sväng. […] kändes som det var nog så mycket folk på parkeringen som inne ibland. (Man Vb 1963) Det hände väl ibland att jag var inne och dansade med flickvännen, men hon var nog mest på parkeringen också men med sina kompisar. […] De som for dit för att dansa det är en typ av folk, de som for dit för att dansa de löste in sig och dansade tills det blödde i knäna och sen for de hem.

De andra de for dit för att umgås på par-

keringen, men löste kanske in sig för någon dans. Inträdet var inte så högt på den tiden, 50–60 kronor, så det satt inte i slanten, det var gemenskapen på parkeringen de jagade. (Man Vb 1965) Övervakningen på dansplatsen sköttes både i Österbotten och i Västerbotten av ordningsmän. I Österbotten var dessa vanligen rekryterade bland ungdomsföreningens medlemmar.

Också poliser såg till ordningen på dansplatserna när de gjorde sina rutinbesök eller om de av något skäl blev ditkallade.

Ordningsmän skötte om övervakningen och för mig som höll mig på eller vid dansgolvet verkade det inte att vara problem med ordningen någonstans. (Kvinna Öb 1943) Övervakningen sköttes vanligen av före­ ningarnas ordningsmän, i Oravais och Vörå fanns det nitiska poliser som höll ordning där. Allmänt kan vi väl säga att ordningen var god, undantag fanns förstås. (Man Öb 1938) Och ibland var dom där ute och slogs. Och det, egentligen la vi [polisen] oss inte så mycket i det hela under den här perioden fram till 1965–66, då blev det lite tuffare tag, och kanske också att man drack betydligt mera som ung, för mellanölet hade ju kommit. (Man Vb 1936) Slagsmål och små skärmytslingar förekom i

141

142

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . u ta n f ö r d a n s g o lv e t

samband med danserna, oftast utanför själva dansgolvet. De som var berusade hade lättare att råka i konflikt än andra. Och så fanns det de som var hetlevrade av sig och hade lätt att ta till knytnävarna.

Utanför dansplatsens myller och ståhej fanns det rum också för romantik och känslofulla upplevelser. Naturen och stämningen i sommarkvällen kunde röra vid de innersta strängarna hos den som hade sinne för det.

Där var ett jädra liv, för att dit åkte mycket burträskare och så slogs man utanför där. Och det fick jag ju uppleva även som polis, att jag var tvungen åka ner och vara dansbevakare på Bastuträsk Folkets Hus för att det var bråk där mellan Brönstjärnsgrabbarna och bastuträskarna.

(Man Vb 1936)

Sommartid var det viktigt med naturnära upplevelser, dvs fjärden i Karperö, havets närhet i Maxmo och Oravais och så dansbanan uppe på det höga berget i Rejpelt och älven i Skatila. (Kvinna Öb 1943)

Och vart det ett slagsmål, då for dom och hängde upp kavajen där på en tallkvist och så … gjort dom upp. (Man Vb 1943)

Ännu kan jag minnas stämningen vid uflokalen i Skatila, som låg vid Kyro älv. Jag minns skymningen och bron över älven, månen som lyste på vattnet och dragspelsmusiken, som hördes från danslokalen.

(Man Öb 1941)

Vanligen var det ändå god ordning bland ungdomarna och konflikter och ordningsproblem var inte någon stor sak. Dansen var ju det viktiga för de flesta.

Så blev danskvällen en kedja av drömmar, förväntningar och romantik, men också av verklighet och konkreta möten i en inramning av dansplatsens innanför och utanför.

”Midnattstango” med Lasse Lönndahl låg 13.10.1962 som etta på den allra första Svensktoppenlistan. Den svenska texten till schlagern hade gjorts av Britt Lindeborg och det tyska originalet ”Tanze mit mir in den Morgen” av Kurt Hertha.

Musik: Karl Götz. Ur Ingegerd Wiklunds sånghäfte, nerskriven efter en danskväll i norra Österbotten.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . u ta n f ö r d a n s g o lv e t

143

Kvällens sista dans – och sen?

Och dansen den går.

Bilden är från en dans

Det fanns alltid ett avslut på en danstillställning. Orkestern spelade en sista dans och alla visste att det var dags att bryta upp. Att tillställningen var slut behövde ändå inte betyda att kvällen var slut. De sista danserna hade stort symboliskt värde och blev många gånger avgörande för hur resten av kvällen, eller rättare sagt natten, skulle förlöpa.

i Smedsby i slutet av 1960-talet. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

Kvällens sista dans var för en del mycket viktig. Blev man uppbjuden? Vad skulle hända sen? (Kvinna Öb 1936)

Efter damernas danser följde i Österbotten en dans som gav pojken en möjlighet att svara och bjuda upp den flicka som hade bjudit upp honom på första damernas. Under vissa årtionden tycks denna herrarnas sista dans ha sammanfallit med sista valsen för kvällen. I slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet spelades en tango eller foxtrot som ”sista herrarnas” och den åtföljdes igen av kvällens sista vals.

I Österbotten var de oskrivna reglerna tämligen självklara för alla, och många informanter har kommenterat vilka regler som gällde för avslutningen på danskvällen. I materialet från Västerbotten kommer det inte fram lika tydliga mönster men ett par informanter nämner regler som dessutom sammanfaller med motsvarande i Österbotten.

Hemfärden Ungdomarna färdades ofta långa vägar och också hemfärden blev en del av danskvällen, oberoende av om den företogs tillsammans med kamrater eller om den hade mer romantiska förtecken.

De äldsta informanterna i Österbotten har varit vana att ta sig till och från dansplatsen på cykel sommartid eller till fots vintertid. Det här innebar naturligt nog att ungdomarna sökte sig till dansplatser på nära håll, även om ett långt avstånd inte heller avskräckte ifall det fanns något som lockade och drog.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

–

o c h s e n ?

145

Och vägen var minst lika lång hem på natten beroende på vem som skulle följas hem, fastän det började ljusna mot morgonen sommartid. […] Förstås hände det ibland att hemresan gjordes först följande dag. (Det kunde bli spännande.) (Man Öb 1927) Det var vanligt att pojkar följde hem flickor efter dansen, cyklande eller gående. Flickorna rörde sig i regel i grupper, och pojkarna slog helt enkelt följe med gruppen. Pojken kunde fråga om lov under någon av de sista danserna, men det förekom att han gjorde upp om sällskap redan tidigare under kvällen.

Sista dansen var kanske den viktigaste ty då brukade den som skulle följa hem en komma och dansa sista valsen – för efter dansen följde den pojkvännen hem en och fick cykla tillbaka till sitt hem. (Kvinna Öb 1926)

sen efter pausen. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick följa henne hem. Hon svarade snabbt med en motfråga: ”Vill du ha ti jär me papp miin”. Jag blev plötsligt stum och svarade bara ”Nää”. Avsikten var nog en annan. Så gick den chansen förbi!

(Man Öb 1933)

Tre dansbussar väntar utanför paviljongen i Lillby omkring 1970.

Många flickor kom till dansen med buss, men det var inte lika populärt att åka dansbuss hem.

Den som fick bilskjuts

Från danserna hem tog vi oss på samma sätt som vi tog oss dit. (Cykel eller gående till Hirvlax där dansbussen gick). Blev någon kväll lyckad fick man följa med någon flicka hem. Vi fåur å fri som vi sade. (Man Öb 1938) Ibland gick det kanske inte så bra fastän pojken följt spelreglerna och signalerna varit positiva.

Jag fick första damernas. Jag hade dansat två danser med flickan, även första dan-

Småningom började det i Österbotten arrangeras busstrafik till danserna, och då kunde den som bodde på rimligt avstånd från en dansbusslinje ta sig till dansen med buss. Bussarna körde tillbaka när dansen var slut och för många flickor och en del pojkar var det naturligt att åka hem med dansbuss.

kunde ju fortsätta till en annan dansplats, till något nattöppet café eller hem till någon på kaffe. I värsta fall kunde det dröja en hel vecka till nästa danstillfälle och det gällde att ta ut så

Då dansen var slut for man vanligtvis hem med samma buss som man kommit till dansen. (Kvinna Öb 1945) Det förekom att pojkar följde flickor hem

mycket som möjligt av danskvällen. Foto: Jörgen Sundqvist.

146

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

–

och sen?

med dansbussen, och flera nämner att pojken kunde följa flickan till bussen.

Sedan fortsatte dansen med att herrarna bjöd upp som svar på damernas och slutligen spelades sista dansen för kvällen och den man dansade sista dansen med fick kanske komma och följa flickan till bussen. (Kvinna Öb 1943) Sen skulle då pojken bjuda upp sista herrarnas och följa henne till bussen eller hem. I bästa fall blev man ett par då. (Kvinna Öb 1948)

Fastän det gick dansbussar i Österbotten var hemfärd med buss kanske inte det mest lockande alternativet för flickorna.

Till dansen åkte man med dansbussen men aldrig hem för man blev alltid hemskjutsad av nån kille. (Kvinna Öb 1948) Vanligen [for jag hem] med dansbussen, men när jag sällskapade med någon pojke så kom han och förde hem mig med bil, då ofta också min väninna och hennes pojksällskap. (Kvinna Öb 1943)

Med tiden blev det vanligare att ungdomarna, främst pojkar, kom till dansen med bil, och detta innebar att pojkarna kunde skjutsa hem flickor. Så var det också i Västerbotten.

De som bodde avsides var inte bortskämda med dansbuss ända hem. För dem var hemfärden en utmaning, åtminstone vintertid. Det gällde alltså att ha en viss framförhållning. En kvinna som hade 10 km lång väg till dansbussen skriver så här:

Vi var alltid tre väninnor som följdes åt till dansen. Buss var nog det vanligaste färdmedlet. Många liftade nog men det var inget för mej, tyckte att det var lite för osäkert. Sen när man blev ”ihop” med någon som hade bil så fick man ju åka hem med honom. (Kvinna Öb 1948)

Någon av oss flickor i sällskapet såg alltid till att någon fick ”sista herrarnas” för bilskjutsens skull! Ibland fick vi åka med släktingar (utnyttjade släktskapet kanske).

(Kvinna Öb 1949)

Det var kämpigt, när jag dansade på Pan till 12 på söndagskväll, skulle 5 mil till Renström och så upp klockan 4 för att börja jobba förmiddag, men jag avstod ändå inte frivilligt. Vi var 5 killar som höll ihop. Om chauffören hittade någon fjälla så packades hon också in för skjuts hem.

(Man Vb 1939)

Om chauffören var en släkting eller bybo kunde man erbjuda betalt i form av ”bensinpengar”, vilket oftast accepterades. Om det fanns ett visst intresse mellan parterna kunde de flickor som blev hemskjutsade bjuda på kaffe.

Ibland hände det att vi skjutsade hem några flickor och hade man tur kunde man få

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

en kaffekopp på småtimmarna. (Man Öb 1960) Också i Västerbotten förekom det att flickorna bjöd på något om pojkar skjutsat hem dem med bil.

Jaa, alltså, för min del var inte det så vanligt [att någon pojke fick följa med hem].

Alltså det kunde vara nån som fick skjutsa hem mig, men då, vi följdes ju, jag och Maud, så då bjöd vi på fika. Och så fick han fara sen. Då fick man ju försöka träffas igen, på nåt annat sätt. Men jag har alltid vare den där lite försiktiga typen, alltså att inte, ja, ta det lite lugnt då, vad vi ska säga. Utan i stället försöka att träffas dan efter och gå på fika eller gå på bio eller göra nånting sånt där. (Kvinna Vb 1944) Å så då träffa jag min blivande man, men jag hade ju träffa han förut å så där, hur det nu var så sa han, ska jag skjuts hem dig? Joå, gör

–

o c h s e n ?

147

det. Så då skjutsa han, för ofta var de ju så, att man for ju och fika oftast hos nån, sen, efter dansen då, te och mackor eller nåt, då stanna jag av, jag hade ju en kompis mellan Norsjö och Bjurträsk, Bastutjärn, där bodde dom […] då stanna vi och fika där, sen skjutsa han hem mig … (Kvinna Vb 1957) För de flickor som bodde ute i skärgården kunde hemresan ibland bli ganska äventyrlig.

Två flickor som bodde på Bergö, en ö med färjförbindelse dagtid men inte nattetid, berättar så här om sitt dansande på 1960- och 1970-talen.

Vi liftade många gånger till Molpe och även till Malax. Sommartid for pojkgäng med motorbåtar till danserna. Framförallt till paviljongerna i Molpe och Åminne. Då var vi påpassliga att fråga om vi fick följa med i båten hem. Och inte var det vackert väder alla gånger. Det hände att det blåste så hårt att man måste hålla i sig ordent-

Till och från dansplatsen i Åminne, senare Åminne folkpark, kunde man ta sig också med båt.

Foto: Mary-Ann Elfving.

Svenska litteratursällskapet i Finland.

148

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

–

och sen?

ligt. Då var det bäst att vara lugn och se kaxig ut, för syntes det att man var rädd, ja, då började plötsligt båten att rulla eller stampa sju gånger värre! Men konstigt nog tänkte man aldrig på hur pass nykter båtföraren var. Aldrig att man skulle ha varit rädd för att följa med i båten.

Några gånger fick vi följa med sjöbevakarna från Molpehällorna. De var ute på patrullering med sin båt på lördagsnatten och de var snälla nog att vänta på oss tills dansen var slut. Vintertid fick vi bilskjuts av landspojkar ner till färjfästet. Vid färjfästet fanns en barack där ”festangängen”, ungdomar som varit på dans, samlades, eldade i kaminen och inväntade morgonens första färjtur. Men ibland var det möjligt att ta sig hem över isen. Vi hittade en gång en träspark som hörde till färjbesättningen. Det var rätt mycket snö på isen så det var bra att ha något att hålla i sig i och dessutom något som, så att säga, flöt på snön.

Träsparkens medar fungerade ungefär som skidor. Det var mitt i natten och det var kolsvart. Och det var ingen plogad väg vi gick på. Dessutom var vi tvungna att se till att vi inte kom för nära färjfaret, som var öppet. Då vi kom över till andra sidan, lyfte vi träsparken ombord på färjan så att den skulle komma med första färjturen tillbaka till sin ursprungliga plats på andra sidan.

(Kvinna Öb 1947 och Kvinna Öb 1948) Så här i efterskott konstaterar Bergöflickorna att den tryggaste hemfärden från dansen nog var den med sjöbevakningsbåten.

Friarpojkar I Österbotten var pojkens fråga om flickan bjuder på kaffe många gånger en förtäckt fråga om han fick komma in och ”fria”. Det som utmärkte den österbottniska landsbygden var att flickor som gått i skriftskolan kunde låta pojkar komma in och ”sova över”. Det var vanligt att man delade säng, även om and­ra arrangemang förekom. Till spelet hörde att pojken ibland fick lirka lite innan han fick komma in.

På landet på den tiden var det ju allmänt att den pojke man hade valt ut, och om tycke uppstod från båda hållen, bjöds (efter lite lirkande) in på ”kaffe”. Ibland hade kanske både hon och han ”förkläden” om det var en relativt ny förälskelse. Hade han riktigt tur, så fick han stanna över natten.

Det var ju en oförarglig tradition som låter ganska vulgär, men fungerade för det mesta. Gillade man varann, så blev det stadigt sällskap, och lika ofta var det bara korta förhållanden, med lite kramar och pussar och hålla handen. Men lika kul var det, allt var så enkelt. Visst hände det, att nån blev på smällen och måste gifta sig, som man sa, men egentligen ganska sällan. (Kvinna Öb 1946) För stadsflickorna var det inte självklart att de kunde låta pojkar följa med in.

Pojkvännen följde mig hem till porten.

Puss och kram. Ibland mycket puss och mycket kram. Jag gick ensam in. Mina

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

kompisar på landsbygden var vana med ”friande”, det förekom inte i min familj.

(Kvinna Öb 1937) För mig har det aldrig existerat något nattfrieri, eftersom jag bodde i en ganska trång lägenhet med mina föräldrar och min bror i stan. (Kvinna Öb 1943) I pojkgängen kunde det ligga status i att få komma in och ”fria”. Helst skulle det ske så fort som möjligt efter att pojken ”sluppit skriftskolan”. Ibland kunde det uppstå komplikationer.

Jag hade haft något på gång med en flicka en tid och vi hade kommit överens om att jag skulle få komma in och fria när det var dans i Koskeby under julhelgen. Sedan visade det sig att hennes föräldrar hade gäster, och att det inte alls passade att hon tog hem en friare* den natten. Det fick jag veta först när dansbussen gått och kamraterna farit hem. Det var en missräkning och kallt var det. Som tur var fick jag övernatta hos en flicka som jag kände. Hon var anställd i familjens företag och hade ett litet rum i en närliggande byggnad, allmänt kallad ”hönshuset”. Där var det också kallt. Jag hade fullt schå att hålla mig varm under natten. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl.

(Man Öb 1943) För den som tillbringat en natt hos någon flicka gällde det att ta sig hem följande dag.

Om pojken kommit på cykel trampade han

iväg hemåt på morgonkvisten. Den pojke som blivit avlämnad av sina kamrater eller som följt hem flickan med dansbuss kunde ta turbussen dagen därpå om det gick en sådan.

Enklast var förstås att åka hem med egen bil, men inte ens det var problemfritt.

Ibland fick man följa hem med nån flicka och få ja på frågan om hon bjöd på kaffe.

En sådan händelse, som jag minns, var vintern 1957. Flickan i fråga bodde i en finsk socken öster om Vasa, i ett litet hus, troligen 1 rum och kök. Föräldrarna sov i köket som man måste passera för att komma till flickans rum. I mörkret smög vi förbi föräldrarna som snarkade för att vi skulle tro att de sov. På morgonen när det var dags att åka hem uppstod problem. Jag hade en Moskvitch. Det var 30–32 grader kallt med påföljande startsvårigheter. Startvev var standardutrustning, men den stränga kylan gjorde att jag inte fick bilen att starta.

Efter en stund kom några gubbar ut från granngårdarna och undrade om dom kunde hjälpa. I huset där jag hade varit fladdrade det nog i gardinerna, men ingen visade sig ute. Jag frågade gubbarna om jag kunde få varmt vatten och en trasa. Det ordnade sig och jag blötte trasan i varmvattnet, virade den kring förgasaren och lyckades starta bilen, tackade och for hem. (Man Öb 1939) Ingen av kvinnorna i Västerbotten nämner något om ”friande” och sällskap under natten, men ett par av männen berättar om att seden nog förekom där också.

–

o c h s e n ?

149

150

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

–

och sen?

Jo men på slutet blev det damernas, då blev ju frågande om vem di skulle följa hem, då blev det, följa hem den där flickan, och ligga över natt hos henne i en varm säng, jo.

(Man Vb 1920) Och särskilt tunneldansen här så blev ju parbildning ganska snabbt, och dom ägna ju mycket tid inne i tunneln. Det kunde ju bero på att det var ju ingalunda så att alla hade egna rum, utan skulle man hem med en kille så skulle han ju då först och främst gå genom köket, säkert, för att komma till rummet där han skulle ligga. (Man Vb 1937) Självfallet kunde pojkar och flickor också umgås under mer kamratliga former, i synnerhet om de rörde sig i grupp.

När vi skulle föra hem [flickorna med båt] på natten gick vi förbi mitt hem. Jag viss­ te att min mor hade bakat samma dag, så vi stannade till och jag hämtade mjölk och bulla åt oss allihopa. Lite bekymrad var jag kanske dagen efter, men mor var inte arg, utan hon skrattade bara åt det och tyckte det var riktigt gjort. (Man Öb 1937)

Flickorna bra på att ta sig fram Flickorna var inte lika tidigt bilburna och oberoende som pojkarna, men det som utmärker dem är att de sällan gjorde problem av hur de skulle ta sig hem från dansen. ”Hemfärden var inget man tänkte på, hem kom man på något vis”, konstaterar en kvinna (f. 1941) i Österbotten.

Sen var det ju spännande då man inte alltid visste hur man skulle komma hem och med vem man fick fara hem. Aldrig behövde vi promenera hem och inte heller mot vår egen vilja sova över hos någon för att vi inte kunde komma hem. Med tummen och munnen kom man sig långt förr i tiden. Numera fungerar det inte alls lika bra och är inte heller lika ofarligt. (Kvinna Öb 1954) Ibland kunde vi få skjuts av några äldre pojkar/bröder och ta oss dit på det sättet, men det hände också att vi liftade dit och där försökte hitta några vi kände som vi kunde fråga om vi fick komma med hem.

Vi försökte i första hand att vi alla fick åka i samma bil, men det hände också att vi måste skilja på oss. (Kvinna Öb 1959) Det var ju fördel att vara två stycken då, tyckte man ju. Det var ju ännu större fördel när man skulle ta sig hem från dansen. För det var ju ofta villkoren då från den här Bolidenpojken som man fick åka med, att jag lovar inte att ni får åka med mig hem. För att han kunde ju få ihop det med någon. Så man skulle måsta ordna skjutsen hem själv. Och då var det också som en trygghet att man höll ihop. Så vi lovade varann att vi sticker inte med nån annan kille eller gör nånting sånt, utan vi följs hem. (Kvinna Vb 1944) Om inte annat hjälpte måste man ställa sig vid vägkanten och lifta. Några flickor i Öster-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

botten tog sig fram liftande och det var ibland förknippat med en del äventyrligheter.

Mitt värsta dansminne är förknippat med just färdsättet. Min en väninna och jag hade en gång svårigheter att ta oss hem till Korsnäs från dansen på Fagerö paviljong. Till slut fick vi lift med några ungdomar i en redan fullsatt bil. Det värsta av allt, och det som vi upptäckte för sent, var att chauffören var berusad. Till råga på allt kom det plötsligt en älg utspringande framför bilen. Som genom ett under small det inte, men efter denna färd blev det inget mer liftande för vår del. (Kvinna Öb 1939) En hemsk upplevelse var en natt när vi liftade hem och stod på vägen till Solf från Malax paviljongen. En stor ”amerikanare” (bil) stannade, vi tittade in, en massa pojk­ögon stirrade intresserade på oss! Det fanns en gräns för hur många okända pojkar det var tryggt att åka med i en bil. Det kändes inte bra denna gång, så vi tackade och avböjde. Vi valde inte transporten, men jag minns inte heller hur vi kom hem.

Säkerligen med någon som såg säkrare ut att lifta med. (Kvinna Öb 1956) Någon gång var det kanske inte så lätt att få lift på småtimmarna.

Ifall man åkte med buss via Kvevlax så kunde man få gå hela vägen hela 13 km hem om ingen råkade köra förbi så vi fick

–

o c h s e n ?

151

lift hem. Efter en sån promenad och att ha dansat hela kvällen fanns inte mycket ork kvar följande dag. (Kvinna Öb 1955) Fastän flickorna överlag var optimistiska och inte oroade sig för hemfärden fanns det undantag även i det avseendet. De som dansade sällan kände sig eventuellt mer osäkra än de som dansade varje vecka och var vana att ta sig fram.

Loyd Johansson och Birgitta Holm dansar

Det var ju inte överdrivet ofta man var på dans. Sedan var det ju lika nära till Norsjö, så man var ju på dans i Norsjö nån gång och till Malå nån gång. När man lyckades

på Malåborg i mitten av 1950-talet. Foto: Lennart Björk. Skellefteå museum.

152

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

–

och sen?

få sig skjuts hit. Och ibland var det de knepiga, att då kunde ungdomarna hem i byn – ja, vi ska åt Malå, men vi ska inte hem …

Ja, då var man ju lika ställd. Då tog man sig inte hem. Man var för fisig för att fara på dans och inte veta hur man skulle ta sig hem. Nog hände det, att man inte vågade fara. Och så fick man väl inte fara, om man inte visste att man tog sig hem. (Kvinna Vb 1949) Det som också var vanligt i Österbotten ända in på 1970-talet var att ungdomarna inte alltid for hem direkt efter dansen utan fortsatte dansa på något bröllop. Rykten om att det hölls bröllop på någon ungdomslokal eller paviljong spred sig, och man behövde inte ens känna brudparet för att kunna åka dit och dansa. På vissa orter fick golvstandarna* dessutom ta för sig av mat och dryck. Samma tradition tycks ha funnits också i Västerbotten, men där kallades de objudna gästerna ”koxare”*.

Sommartid for vi alltid som golvstandare till nåt bröllop efter dansen. Vi kunde troppa in ca 10–20 ungdomar alldeles objudna.

Vi visste att det alltid sparats nattmat åt oss också, och vi blev alltid mottagna, jag tror att jag varit med endast en gång när vi inte blev insläppta. Kutymen var nämligen den, att om det inte kom nå golvstandare till ett bröllop, så var brudparet inte populärt eller då var det inget riktigt bröllop. Ja, inte var vi blyga vi, undrar om sånt skulle gå för sig idag. (Kvinna Öb 1946)

Jag och en vän cyklade vidare efter dans till bröllop norr om Adak, där vi var ”koxare” och var med och dansade. Vi var ofta koxare, men denna gång blev det sent och det fanns dåligt med förtäring kvar, så vi var rejält hungriga och skulle cykla hem på morgonsidan. Med på dansen var dock min bror med fru, och de hade en rymlig bil. De stannade till vid föräldrarnas sportstuga, brorsan visste var nyckeln fanns. Vår mor hade liggande hemgjort smör (inlindat i flera lager smörpapper och tidningspapper) och hårdbröd som vi kunde äta.

Sedan fick vi skjuts hem i brorsans bil, våra cyklar rymdes också i bakluckan. (Man Vb 1931) Den som for hem med bil kunde i Österbotten ta sig en sväng till något nattöppet café eller någon bar, som det kallades, på hemvägen.

Grillar öppnades också på landsbygden i början av 1970-talet. Varmkorv hade stor åtgång.

Efter dansen skulle man ofta till någon grill eller in till Jakobstad och köra några varv gaturally. Från grillarna var det mest varm knackkorv man köpte. Eller kanske en raklänk eller en köttpirog. […] I Nykarleby centrum fanns en bra grill och kiosk.

Där på torget kunde många sitta i timmar och ha koll över torg och trafik. De flesta som körde igenom Nykarleby stannade för att köpa något salt innan de for hem.

(Kvinna Öb 1954) Efter danserna åkte man hem och åkte

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . k v ä l l e n s s i s ta d a n s

man med buss var det nog vars och ens hemadress som gällde. Då vi blev lite äldre och hade möjlighet att få åka med någon blev det sen att vi körde via grillen, speciellt i Lålby i Lappfjärd. Då hörde det också ofta till att åka via Kristinestads torg och se vilka andra var där och hur mycket liv där var. Baren i Ömossa var också ett ställe som på den tiden höll nattöppet och dit vi kunde sticka på kaffe, limonad eller varmkorv. (Kvinna Öb 1959) Förr eller senare var danskvällen ändå slut.

Många var trötta efter ett intensivt dansande.

I dansbussen hemåt var det tyst. Just då orkade man kanske inte prata så mycket. Under veckan som kom skulle sedan alla upplevelser ältas och bearbetas.

[På hemvägen i dansbussen var vi] trötta och frusna, hade ont i fötterna och i nacken och pannan efter alla kantiga, sträva hakor och huvuden som tryckts emot och hängt över en. Man orkade inte tänka så mycket, längtade efter vila eller så satt man i en varm bil och då var det varmt av flera anledningar. (Kvinna Öb 1948) Ibland behövde kvällens alla intryck få klinga

av och det kunde bli en ensam vända under natthimlen sedan man lämnat dansbussens dåsiga tystnad.

Full av känslor och intryck från danskvällen gick jag vanligen en sväng ut på Vask­ lotbron innan jag landade i den egna sängen. Det var ljusa sommarnätter, regniga höstnätter, smällkalla vinternätter och gryende vårnätter som gav en chans att insupa frisk luft och tystnad i lagom blandning för att få styr på tankar och funderingar och intryck från kvällen. (Man Öb 1947) En mycket stämningsfull beskrivning av hur en sommarnatt på 1970-talet kunde gestalta sig för en som varit på dans får avsluta kapitlet.

Någon gång på vägen hem på natten från dansställena så kunde vi kliva över dikesrenen och in på någon äng medan vi väntade på någon bil att lifta med. Vi kunde sitta där lutade mot höstörar och tala om allt möjligt. Jag minns dofter och luften från både varma och svala nätter, och ljuset. Livet verkade stå still och vara oändligt på samma gång. (Kvinna Öb 1956)

–

o c h s e n ?

153

Dansens betydelse I både Österbotten och Västerbotten har informanterna fått berätta om vad dansen har betytt för dem. Österbottningarna har koncentrerat sig på dansandet under ungdomstiden medan västerbottningarna knyter an också till nutid eftersom många av dem intervjuas under en danstillställning och bevisligen fortfarande går på dans. Beröringspunkter finns ändå mellan de två materialen. Många av de äldre informanternas svar präglas naturligt nog av nostalgi. År 1958 flyttade jag till Sverige nyss fyllda 19 år. Det jag saknade mest var nog ung-

domslivet i Vasatrakten. Det glada otvungna umgänget ungdomar emellan. Vi dansade med varann. Vi började dansen vid 20–21-tiden och gick hem ungefär när dagens ungdomar går ut till sina fester. Orkestrarna höll en ljudvolym som gjorde att vi kunde prata med varann utan att skrika. Jag kanske är mossig, men nog var det bättre förr. (Man Öb 1939) Det som på olika sätt går igen i många svar är dansens betydelse som umgängesform. Det var viktigt att ha kamrater som utgjorde ens fasta sällskap, men på dansplatsen umgicks

Dans i Smedsby ungdomsföreningslokal i slutet av 1960-talet. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

man inte bara i de egna kretsarna utan lärde också känna nya människor.

För mig var, och är, nog dansen ett bra och roligt sätt att umgås med människor. Jag tycker lite synd om dagens ungdom som inte får uppleva detsamma som vi. (Kvinna Öb 1948) En aspekt som betonas av dem som dansar som medelålders är vilken fin motion dansen ger. Också den som ser tillbaka på ungdomsdansen inser värdet av den rent kroppsliga träningen.

Den spelar ganska stor roll för den ger så mycket glädje, motion, [man får] umgås med vänner och bekanta, träffa nya människor. (Kvinna Vb 1952) För mig var dans en sorts kontaktplats med andra än studiekompisar och en fysisk träning i högsta grad. (Kvinna Öb 1955) Inte oväntat är det flera som betonar hur de njutit av det fysiska och rytmiska i själva dansandet, av att röra sig parvis på golvet, till stillsam eller till svängig musik.

I dansen fanns rytmen, den kittlande närheten till partnern, doften av hans rock, hans arm om livet och ibland kind mot kind. Rytmen och närheten gav lyckokänslor. (Kvinna Öb 1937)

Jag minns det bara som oerhört positivt.

Och det hörde jag bara för ett tag sen, att det som skiljer människan från andra djur, det är att vi kan röra oss i takt, och i olika takt. […] Och jag tycker det är oerhört, hur ska jag säga, sinnligt kan man nog säga att det är. […] Just det där att man dansar med nån annan, och man anpassar sig till varandras takt och sånt där, alltså, jag kan tänka att det faktiskt har ett egenvärde.

(Kvinna Vb 1944) En annan viktig aspekt av pardansen är möjligheten att hålla i och hålla om någon annan under tillåtna former. Dans handlar om att röra vid varandra, om närhet, beröring och känsla.

Dansen gav också möjlighet att känna kroppskontakt med en annan människa på den tiden, då det inte annars var vanligt att kramas och man inte skulle sitta i sina föräldrars famn. Sörjer nästan för dagens ungdom som inte har denna möjlighet, då det ordnas så få danser, speciellt i egna hemtrakter. (Kvinna Öb 1959) Att röra sig i takt till trevlig musik med nån annan människa, känna närheten.

Och jag menar inte sexuella spänningar så, utan rent, ett nöje. Just det där att röra vid varann och röra sig i takt. (Kvinna Vb 1944) Då höll man kring varandra. Man höll ju inte halvmeteravstånd. (Kvinna Vb 1931)

155

156

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

till för många. Jag tror att en av orsakerna till tangons betydelse den tiden låg just i den närheten, att få ”vila” liksom i famn en stund, utan att det då innebar något mer än den stunden. (Kvinna Öb 1942)

Det viktigaste

Vivian Neuman (g. Widd) till vänster och Marianne

Det viktiga var inte att man dansade bra, utan att man höll gott. (Man Vb 1929)

Holm (g. Nordman) till höger flankerar Bertel Helsing som sitter på motorhuven till sin Volkswagen. Det är midsom-

En österbottnisk kvinna som dansade i början av 1960-talet resonerar så här om vad dansen och framför allt den finska tangon haft för betydelse för hennes generation.

mar 1963 och ungdomarna som lärt känna varandra genom dansen är på utflykt till Replot.

Midsommaren till ära pryds bilen framtill med två buketter av björk.

Stig Widd fotograferade.

Jag tror att jag och efterkrigstidens ungdom upplevde en trygghet i den kravlösa närheten, att bli lätt omsluten och ”vaggad” till takten av ljuvlig musik, i en annans famn. Vi hade i barndomen kanske inte haft någon famn på grund av krig eller tidsbrist. Det var kanske inte heller vanligt att fäder skötte barn och mödrarnas famn skulle i barnrika familjer räcka

På dansplatserna kom ungdomarna samman och i många fall knöts nya vänskapsband.

Dansen gav ett ”nätverk av sociala kontakter också på flicksidan”, konstaterar en kvinna i Österbotten (f. 1943). Det är dock framför allt möjligheten till en naturlig kontakt flickor och pojkar emellan som gjort dansandet så tilltalande. Eftersom dansandet skedde parvis åtminstone fram till 1970-talet är det ibland svårt att avgöra vad som är viktigast: dansandet som sådant eller kontakten med danspartnern. För flickornas del tillkommer också spänningen i att bli uppbjuden.

Dansen var det viktigaste, att få dansa varje dans var målet. Vi hade knappt tid att gå på toaletten för att inte missa någon dans.

Vi blev för det mesta uppbjudna, men nog fanns det kvällar då vi var panelhönor också. (Kvinna Öb 1948) Jag minns inte att jag skulle ha utnyttjat serveringen under danskvällarna. Jag var nog på plats enbart för att dansa. (Kvinna Öb 1937) En kvinnlig informant, som tycker mycket om att dansa, hävdar ändå att dansandet inte var huvudsyftet. Hon anser att dansen bara var ett medel.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

Det mest intressanta var ju nog att få se om någon snygg och intressant kille kom och bjöd upp. Jag tror nog att alla var ute på dans för att hitta någon pojkvän eller flickvän. Inte var det för dansens skull vi var ute inte. Danserna var till för att hitta sin vän. (Kvinna Öb 1954) Och det fanns många som hittade en vän.

Till åren på dansgolvet hörde romanser som var mer eller mindre allvarliga. Många gick in för ett mera stadigt förhållande från början.

Andra upplevde romanserna som dagsländor, som kom och gick och hörde ungdomsoch dans­livet till. ”Det var en härlig tid med många förälskelser som ibland räckte ända till nästa lördag”, konstaterar en man i Österbotten (f. 1939).

157

kar. De flesta par uppstod nog på den tiden under danskvällar. (Kvinna Öb 1959) Jag såg inte heller danskavaljererna i ett framtidsperspektiv. Att ha en pojkvän var viktigt och trevligt, men ingenting för framtiden. Det var tonårsnöje och lek.

(Kvinna Öb 1937)

Många ungdomar hittade sin livspartner på dans. Par som köpte förlovningsringar på Hovisepät i Vasa (se reklam på det bifogade

Jamen man vart väl säkert störtkär varenda dans, i olika. Men det blev ingenting för det. Kan ju vara någon som är duktig på dans. Men man tycker det blir extra roligt.

Och så den där sista dansen var ju som mysig. För det var ju alltid en lugn dans. Men det var, alltså, dom killar man har haft, det var ju på dans man träffa dom. Det är klart det var romantik! (Kvinna Vb 1963)

kontrollmärket) blev bjudna på middag på Valios bar i Rewell Center. På bilden Helge Södergård, Margareta Ingman (g. Södergård) och Ingegärd Ingman (g.

Södergård) 23.12.1972.

Festmaten var wienerschnitzel och till måltiden

Danserna på landsbygden har haft en stor betydelse för att träffa andra ungdomar och speciellt för att bekanta sig med poj-

Visst gav det pojkvänner, de flesta av mina hittade jag via dansen, både kortvariga och mer långvariga. Också min man hittade

drack de nyförlovade mjölk. Harry Södergård fotograferade.

158

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

jag så även om det inte var på den österbottniska landsbygden utan på Studentkåren i Åbo. Sen dansade vi på den österbottniska landsbygden. (Kvinna Öb 1943) Att få uppleva ett romantiskt svärmeri under pausen eller medan dansen pågick, hörde också till höjdpunkterna. Och ännu bättre blev det om pojken fick följa med hem till flickan och ”fria”, dvs. sova över.

Dansen var viktig för oss, det fanns ju ingenting att roa oss med den tiden så vi dansade både lördag och söndag kvällar. […]

Till sist visst måste vi tycka att dansen gav oss mycket kamratskap och gemenskap och visst kändes det skönt att någon vacker sommarkväll gå ut och vandra med någon, lägga armarna om varandra och kyssas. Likaså sova över hos någon flicka man tyckte om. (Man Öb 1938)

Vi åker ut ibland på dans även om det ej blir lika ofta som i ungdomen. Båda tycker om att dansa. (Kvinna Öb 1948) Sommarn 1963 träffade jag han, då var det dans på Karlssonborg, sen vart det Malåborg, då började vi följas på Mikaeli. Innan hade jag väl träffat andra, småflörtat men inget större, det var ju han jag skulle ha. Då var jag 18 år och han var 19. 1964 förlovade vi oss, 1965 gifte vi oss och 1965 föddes våran äldsta. (Kvinna Vb 1945) Man lärde ju känna mycket folk och vi umgicks mycket med lite äldre grabbar från några byar utanför som man lärde känna och vårat tjejgäng umgicks med hela killgänget och det är faktiskt nåt par fortfarande efter alla dessa år som är gifta, som lärde känna varandra där. (Kvinna Vb 1963)

Om att hitta den rätta Det går inte att förneka att dansen fungerat som någon form av äktenskapsmarknad såtillvida att många hittade sin livspartner på dans. Det här framgår mycket tydligt i Österbotten och kan iakttas också i Västerbotten.

Flera män tror att det skulle ha varit betydligt svårare att hitta en livspartner om inte ungdomsdansen gett dem så goda möjligheter att träffa flickor och dessutom regler för hur de skulle visa dem sitt intresse.

Många pojkvänner har jag haft under ungdomsåren. Min äkta man träffade jag redan på hösten 1964 i Pörtom på dans. Vi sällskapade av och till under åren men 1969 blev vi ihop på riktigt. Förlovning blev det 1970 och bröllop med hundratals gäster 1972. Ännu är vi gifta med varann.

Dansen var ytterst viktig för mig. Eftersom jag var mycket blyg och komplexfylld i ungdomen, har jag svårt att föreställa mig hur jag skulle ha kunnat bilda familj utan dansen. (Man Öb 1945) Dansandet var faktiskt det bästa med ung-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

domstiden. Det var roligt och det förde med sig spänning. Jag undrar hur dagens ungdomar klarar sig, hur pojkarna hittar flickor när de inte har dansandet att förlita sig på. På danserna fanns ett regelverk att följa, och om man följde det gick resten av sig självt. (Man Öb 1947) En informant berättar om hur dansen gav en sista möjlighet att skapa kontakt. Det blev en relation för livet även om fortsättningen inte gick så mycket i dansens tecken.

Det lustiga är att jag som alltid älskat att dansa blev gift med en karl som inte bryr sig det minsta om dans. På midsommarafton varje år släpar jag honom till Molpe paviljong. Men i Åbo på Kåren kom han en gång och bjöd upp mig på sista valsen fast han inte kunde. Det var en sista chansning han tog att få kontakt med mig och på den vägen är det. Men se dansa det kan han inte! Vår bröllopsvals blev en promenadtango! (Kvinna Öb 1948) Det finns dock informanter som dansat flitigt men som inte träffat sin tillkommande på dans.

Trots att jag var på danserna och tyckte om att dansa, så hittade jag inte mannen jag gifte mig med på dansgolvet. Han hittade jag nog på andra ställen. Jag har många gånger tänkt på det, varför hittade jag ingen ”dansande kille”. (Kvinna Öb 1954)

Dansen sedd i backspegeln Överlag har dansandet haft stor betydelse för informanterna. ”Ja, jag tyckte väldigt mycket om att dansa, det var väldigt roligt”, berättar en man i Västerbotten (f. 1920).

Det var jätteviktigt att fara ut på helgerna.

Ingen gång har man varit så sjuk att man inte kunnat fara ut på helgen. Att vara hemma en helg var ju något grymt. (Kvinna Öb 1954) Vad kul det var att dansa … då var folk duktiga på att dansa. De var ju så unga, en 18-åring som låg i lumpen var jättegammal, så oskyldigt det var. (Kvinna Vb 1945) För mig hade dansandet stor betydelse. Jag upptäckte nya sidor hos mig själv och hos andra. Jag som tidigare varit blyg och osäker märkte att jag kunde vara både trevlig och underhållande när jag var på tumanhand med en danskavaljer. Många pojkar som verkade tuffa, stöddiga och råa i munnen när man träffade dem i sällskap visade sig vara hur trevliga som helst när man fick ha dem för sig själv på dansgolvet. För fastän det finns hundra par på ett dansgolv är förhållandet mellan de två som dansar med varandra ytterst personligt. (Kvinna Öb 1955) Flera kvinnliga informanter har beskrivit dansen i smått lyriska ordalag. ”Dansen var mitt liv som ung”, skriver en medan en annan kon-

159

160

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

staterar: ”Vi levde i veckorna för att dansa i helgerna!”

Jag är glad och tacksam för en underbar ungdom. Jag fick dansa så mycket jag ville för det var det bästa jag visste. Mina föräldrar knorrade ibland men förbjöd mig aldrig att åka på dans. (Kvinna Öb 1948) Brudparet Torsten och Irma Björk dansar på sitt bröllop 1954. Foto: Lennart Björk. Skellefteå museum.

Dansen var väldigt viktig och det band oss alla samman vi ungdomar. Det kändes som det var höjdpunkten i våra ungdomsliv. (Kvinna Öb 1956)

Det som också förenar många informanter är att de tycker synd om dagens ungdom som inte har samma möjligheter att dansa och som inte heller får uppleva den gemenskap som onekligen uppstod när ungdomarna kom samman danskväll efter danskväll.

Vilken härlig ungdomstid man har haft!

Ibland tycker jag nog synd om egna barn, som inte får uppleva detta med den gemenskap vi hade i byarna på den tiden.

Men var sak har sin tid. (Kvinna Öb 1946) Alltså, då tänkt jag, jag har ju två söner och dom har ju aldrig varit ute på dans.

Jag tycker dom har missat väldigt mycket.

Man funderar på hur dom träffar några kvinnor över huvud taget, för dom är på pubar där dom spelar så vansinnigt högt så det går ju int höra vad man säger. […]

Så det tycker jag är synd, att det inte, att inte dagens ungdomar dansar med varann så där, och likadant, det här som har varit med discodans, det blir ju så, man blir ju som innesluten i sig själv på något vis.

(Kvinna Vb 1944)

Uppbrott Det som är gemensamt för de flesta informanter i Österbotten är att de börjat dansa vid ungefär 16 år. Det som däremot varierar mycket är det antal år som de har dansat. Alla har gått på dans i åtminstone ett par år men oftast fler. ”Min dansperiod sträckte sig från 1961 till 1967”, berättar en kvinna (f. 1946). Danspublikens sammansättning var aldrig statisk

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

utan avspeglar de skeenden och milstolpar som utmärker ungdomsåren.

talgisk tango svävar jag ut på köksgolvet.

(Kvinna Öb 1945)

Åldern på dem som var med på ungdomsdanserna varierade mellan 16 och 24 år, men en och annan äldre fanns också med.

Varje sommar kom en ny omgång, samtidigt som det minskade med sådana som börjat studera på annan ort. Likaså med pojkarna som försvann till militärtjänst för kortare eller längre tid. Par som började sällskapa så stadigt att de satt bredvid varandra på bänken framför scenen var också ur räkningen vad danspartner beträffar. (Kvinna Öb 1936)

Jag träffade min blivande man när jag var 17 år gammal och då jag hade fyllt 20 år gifte vi oss och det blev automatiskt mind­ re dans. Men lusten att dansa finns kvar ännu i dag, speciellt om man hör en gammaldags, eldig tango är det svårt att inte ta några små danssteg. (Kvinna Öb 1943)

Det finns både kvinnor och män födda på 1940-talet som gått på ungdomsdanser i 9–10 år, och man kan fråga sig hur de under en så lång tid har orkat med de frekventa danskvällarna och den anspänning och urladdning som varje danskväll onekligen innebar. Ändå är det ingen av dem som säger sig ha tröttnat. En av de yngre informanterna tycker där­ emot att det kanske inte var lika roligt i längden: ”Mot slutet var det nog lite tråkigt för vi hade ju hållit på några år.” (Kvinna Öb 1956) De flesta av informanterna i Österbotten slutade dansa när de gifte sig och fick barn. Också i Västerbotten fanns det sådana som följde samma mönster.

Efter att jag bildat familj och fått barn år 1971 lade jag dansskorna på hyllan. Numera blir det sällan av att åka ut och dansa. Men när radion bjuder på någon nos-

Ja det vart väl fem år nånting [som jag var ute på dans] 5–6 år nånting. [Jag och min man gifte oss] och vi fick barn 1965. Så att vi var ju ute, var ute på dans då, ja om jag säg till 1964. Vi gifte oss på hösten 1964. Så att då kanske från 1958 till 1964 nånting.

Sen så flytta vi från stan, så att, och vi flytta till Göteborg då. Och där har man inte alls samma danstradition som vi hade här, så det var slutdansat. (Kvinna Vb 1944) Det hände också att någon slutade gå på ungdomsföreningarnas danser och började gå på restaurang i närmaste stad i stället. Ofta skedde det i samband med flytten hemifrån.

Dansen ändrades så småningom för min del i slutet av 1960-talet. Jag fick jobb i Vasa och flyttade dit. Jag fick nya vänner och besökte mera sällan de tidigare dansplatserna. Populära dansställen blev nu i stället Strampen och Ernst. (Kvinna Öb 1945) På 1970-talet var det stadens diskotek som lockade.

161

162

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

de går på dans. Vissa av dem har börjat dansa först i mogen ålder och personer med den bakgrunden finns av naturliga skäl inte med i materialet från Österbotten, eftersom studien där gällde ungdomsdans. Bland de österbottniska informanterna finns ändå också sådana som fortsatt att dansa efter att de bildat familj.

Sen ännu vad dansen har betytt för mig …

Väldigt lätt att svara på. Nämligen jag har inte slutat att dansa ännu. Vi dansar ännu i princip varje vecka min man och jag.

(Kvinna Öb 1946) Flickor som dansar jenka.

Jenkan blev populär i Finland på 1960-talet. Flugan spred sig

Jag började dansa när jag var fjorton år och slutade när jag var aderton och kunde börja gå på Maximilian’s disco på Storalånggatan i Vasa. (Kvinna Öb 1956)

också till Sverige där Lill-Babs gav ut skivan Letkis jenka år 1965.

Studier i andra delar av landet innebar ett avbrott i dansandet under terminerna.

Titellåten låg på åttonde plats på Svensktoppen 29.5.1965. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

Mot slutet av sextiotalet dansade jag inte längre så mycket i Österbotten. Jag studerade i Helsingfors och gick rätt ofta på studentdanser. Dansmusiken höll vid den här tiden på att ändra karaktär. Det var mycket letkajenkka*, twist och shake. (Kvinna Öb 1945) Informanterna i Västerbotten representerar flera olika kategorier i fråga om hur länge de har dansat. Variationen är större än i Österbotten på grund av att så många inspelningar i Västerbotten gjorts på dansplatser och följaktligen omfattar personer som fortfaran-

Likaså finns bland västerbottningarna sådana som dansat enbart några år under sin ungdomstid. Kvinnan i exemplet var på sin första dans när hon var tretton år gammal och fortsatte efter det.

Jag var på dans tills jag var kring 16 år, träffade en kille som aldrig tyckt om att dansa. Träffade honom när jag var servitris, ett toppenställe att träffa killar. Har nån gång varit på dans sen, men det känns som jag har bly i benen. Har väl dansat på fester, men har svårt att tänka mig att fara på motionsdans som nu är populärt. Jag dansade några somrar och blev som nöjd. (Kvinna Vb 1945) Andra åter har dansat mycket länge men främst som medelålders. Informanten nedan gick på dans i sin ungdom på 1960-talet men dansade inte utan ställde upp som chauf-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

för för sina kompisar. Själva dansandet kom mycket senare in i bilden.

Ja hur länge har jag dansat? 20 år, i så fall var jag 40 plus [när jag började], jag hade väl dansat nån gång tidigare, men inte, det skulle vara någon människa jag kände väldigt väl innan jag våga mig upp å dansa me. (Man Vb 1947) I både Västerbotten och Österbotten finns det kvinnor och män som dansat under många år och varit mycket aktiva. Dessutom har de fört bok över sitt dansande vilket gör att de kan redovisa för hur många danstillställningar de varit med om.

Jag dansade väl i stort sett 50 ggr om året från 1970 till 1987, ja 1969 till 1987, kan man säga. I snitt minst en gång i veckan.

Jag är född 1949. Jag var ju på dans tidigare också, men jag dansade inte nå egentligen förrän kring 1970 nån gång. […] Ja … nog har jag varit på dans, det är nog snudd på tusen gånger. Jag vet jag skrev upp ett år hur många gånger jag hade varit på dans, och det var 57 på det året. Det var ju sommaren som drog upp det, för under semestern var det ju dans 4–5 gånger i veckan.

Onsdagar körde dom ju på vissa ställen och torsdagar hade dom ju till och med på en del ställen just juli månad och fredag– lördag fanns alltid och så fanns det alltid nån liten logdans som körde söndagar.

Det var måndag–tisdag som oftast inte var och eventuellt kunde det vara dött en tors-

dag också. Men onsdag, fredag, lördag och söndag var det ju alltid under sommarmånaderna. (Man Vb 1949) Jag har sju sånghäften där jag skrivit ner populära sångtexter och klistrat in dansannonser. Varje gång jag har varit på dans har jag klippt ut dansannonsen och klistrat in den i mitt häfte. Dessutom har jag gjort anteckningar om hur danskvällen varit. Sex av häftena har jag kvar, det sjunde är utlånat. Det var vanligt att vi flickor gjorde på det här sättet. Mina väninnor har likadana häften. Sommartid jobbade jag i glasskiosk och då hade jag häftet med och satt och skrev. (Kvinna Öb 1939) De häften som finns tillgängliga täcker åren från juni 1959 till maj 1965. En genomgång av dansannonserna visar att de är 439 till antalet, och informanten har alltså varit på dans motsvarande antal gånger.

Allt var inte roligt De som har trivts på ungdomsdanserna berättar om sina upplevelser med värme, nostalgi och humor. De har för det mesta enbart ljusa minnen. Verkligheten har naturligtvis inte sett likadan ut för alla ungdomar som dansat. Alla har inte trivts lika bra. Många har kanske inte fått dansa så mycket som de velat, andra har känt sig utanför i kamratkretsen. För någon har danskvällarna varit en pina och för en annan en besvikelse. Några av informanterna har tangerat det som kunde vara svårt under danskvällar. Ett pro-

163

164

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

blem var flickor som inte fick dansa och pojkar som inte bjöd upp.

vännerna fick sen vara terapeuter. (Kvinna Öb 1937)

Alla flickor fick tyvärr nog inte dansa hela kvällen som de skulle ha önskat, eftersom vissa gossar nog var lite slöa eller t.o.m. blyga ja kanske självförtroendet svek ibland.

(Man Öb 1927)

En av de västerbottniska männen beskriver hur obehagligt han tycker det är att stå och bjuda ut sig för att bli uppbjuden under damernas dans.

Ett par andra nämner den sårbarhet och utsatthet som hörde ihop med alla dessa svärmerier och förälskelser och det spel som ägde rum mellan flickor och pojkar. Den smäktande musiken gav en inramning åt alla de känslor som rörde sig inom de dansande. Det var känslor av ”tvåsamhet” men också av ensamhet och utanförskap. Åtskilliga är de hjärtan som brustit under danskvällarna. Det här gällde både mig och mina danskavaljerer. Man grät floder hela veckan tills det blev lördag igen och det var dags att tänka på kläder och vart man skulle åka på dans. (Kvinna Öb 1948) Att flickorna fostrades till passivitet i förhållande till männen ledde ju till många hjärtesorger. Man var lessen för att någon nonchalerat en, som man kanske uppvaktats av kvällen före. Man led och undrade i all tysthet varför, men vågade inte gå fram och ta reda på, vad det var fråga om. Jag ringde aldrig upp en pojke under tonåren.

Jag var fostrad till att flickan snällt sitter och väntar på initiativ från pojken. Flick-

Det kände man liksom, att damerna stod liksom där … jag menar, när det var herrarnas, en del ställde sig så här och flina.

Men jag var inte lagd åt det hållet, jag satte mig hellre. Ville dom dansa med mig, fick dom gå bak hopen där satt jag. Vilken jädra bonde-söker-fru-variant, va! Liksom stå och rada upp: kan du mjölka, va? Näe, känsla att stå och visa upp sig, vilket elände det måste vara. Och likadant när det var herrarnas. Då ställde pojkarna upp sig så här. Men jag skyndade mig och satte mig ner … Ville du dansa med mig, fick du söka upp mig. (Man Vb 1960) Dansandet har bjudit på både glädjeämnen och besvikelser även om det positiva överväger hos dem som delat med sig av sina dansminnen i vår studie. En tillbakablick gjord av en österbottnisk kvinna framhåller dansens betydelse ur flera olika perspektiv.

Med femtio års perspektiv har danserna ett ljust skimmer över sig och jag har livet igenom tyckt att det ”alltid” var roligt.

Men, var det alltid bara roligt? Min dansdagbok från det jag var sexton år och fram till det jag just hade fyllt nitton ger många

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s e n s b e t y d e l s e

andra nyanser. Speciellt i de yngre åren var skiftningarna många. Nyanserna berodde på om jag fick dansa, det vill säga blev uppbjuden, eller ej, och om jag blev uppbjuden av den, eller de ”rätta”. Det handlade om att bli och vara ”kär” och om den ordlösa kommunikationen med damernas och herrarnas i slutet av kvällen. Dansen var ett avbrott i vardagen och jag for på dans för att jag tyckte om att dansa och för att ha

roligt, jag följde äldre syskons fotspår. Den enda avsikten jag hade var att dansa, inte tänkte jag på att jag måste ”hitta någon”.

Idag inser jag att danserna dock var mycket mera än bara dans, och mycket mera än bara ett nöje. Egentligen handlade det om kontakten med det motsatta könet, den som skapades i dansen, om att träffas, bli bekant och börja sällskapa – om ungdomslivet överlag. (Kvinna Öb 1942)

165

Dans och gränser I Österbotten är kusttrakterna mestadels svenskspråkiga från Karleby i norr till Sideby i söder. Ett litet stycke österut inåt landet möter finskspråkiga kommuner. Den enkätundersökning som vi gjorde i Österbotten omfattade i princip de svenskspråkiga regionerna, men det visade sig att många av de svenskspråkiga ungdomarna hade sökt sig också över språkgränsen till finskspråkiga kommuner för att dansa.

I Västerbotten ser kartan annorlunda ut.

Där finns det inte inom det studerade området någon språkgräns på samma sätt som i Finland och bland de västerbottniska informanterna aktualiseras därför inte språkfrågor och kulturella olikheter på samma sätt som i Österbotten.

Gränser som möter i vårt material är alltså i huvudsak språkliga och vilar på en geografisk grund. Men när man diskuterar gränsöverskridningar i samband med dans kan man också finna andra typer av överskridningar förutom de direkt geografiska. En sådan är den kulturella gränsen mellan stad och landsbygd och också den skymtar fram i vårt material.

Språkmöten i Österbotten En av de mest påtagliga skillnaderna mellan Österbotten och Västerbotten i fråga om dansaktiviteter finns i österbottningarnas

dansutflykter över språkgränsen. För många av de österbottniska ungdomarna var det lätt att åka på dans till finskspråkiga trakter. De finska dansplatserna låg kanske bara på andra sidan kommungränsen, även om avståndet mentalt sett ibland var betydligt längre än så.

Vissa ungdomar åkte också på dans till finskspråkiga grannkommuner såsom Kortesjärvi och Evijärvi, men trots att det fysiska avståndet till dansplatser i finska trakter inte var så långt var det mentala avståndet desto längre, så majoriteten av ungdomarna valde att dansa på de svenska dansplatserna. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961) På vissa orter fanns det också en skillnad mellan flickors och pojkars vanor att söka sig till finska dansplatser. Pojkarna var betydligt mer ivriga gränsöverskridare än flickorna.

Här fanns en skiljelinje: pojkarna sökte sig till de finska dansbanorna och flickorna till de svenska. Någon gång kunde man på grund av transportsvårigheter söka sig till samma dansplats, men det var närmast undantag. (Man Öb 1949)

Transport Det var inte svårt i Österbotten att nå de finsk-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

språkiga dansbanorna även om en del låg på ett ganska stort avstånd från hemknutarna.

På många håll gick det bussar från de svenskspråkiga orterna till de finska. Från trakterna norr om Vasa, genom t.ex. Vörå, Oravais och Purmo, gick dansbussar till Kisamaja som var en speciellt populär sommardansplats i Alahärmä och på vintern sökte ungdomarna sig till Väinölä och Takala.

Någon gång var det Kisamaja i Härmä som lockade. Då tog vi oss först [från Österö] till Oravais med båt och fortsatte därifrån med dansbuss. (Man Öb 1940 och Man Öb 1941) Trots att jag hade moped for jag med buss när jag första gången vågade mig innanför en sommardansbanas stängsel. Det bör ha varit busstrafikanten Salonen från Kortesjärvi som upprätthöll lördagstrafiken via Överpurmo till de finska dansbanorna.

Jag drar mig till minnes att det var Kisamaja i Voltti som förärades det första besöket.

(Man Öb 1949) Om somrarna var det inte bara Kisamaja som drog. På söndagskvällarna var det dans i Ylihärmä på Junkkarin lava. Vintertid alternerade vi mellan Väinölä och Taka­la. Och alla finska kändisar fick vi se och höra: Eino Grön, Esko Rahkonen, Laila Kinnunen och Danny. (Kvinna Öb 1949) Ungdomarna söder om Vasa hade andra finskspråkiga mål. Där var det Hulmi och Alapää i

Laihela eller Närvijoki, Järvenpää och Teuva som lockade. Vanligen var dansfärden och målet helt odramatiska, men visst fanns det också skrönor om det främmande.

En vinterkväll vågade en väninna och jag hoppa på bussen till Laihia [Laihela] Alapää på Vasa torg, trots att vi livfullt varnades av några bekanta pojkar: ”Vet ni inte att de inte har någon klädförvaring? Man måste slänga upp kappan i luften och så naglar de fast den med puukko [kniv].”

Gränsen mellan finskt och svenskt var klart utritad. (Kvinna Öb 1937) På somrarna tog vi oss med moped till Huvikeskus, en paviljong i Lillkyro. […] Ibland kunde vi gå ihop fem eller sex stycken och ta taxi till dansen. Det gjorde vi t.ex. då vi besökte Hulmi, en sommarpaviljong i Laihela. (Kvinna Öb 1941 och Man Öb 1941) Vår ankomst till de finska dansplatserna [i Närvijoki, Järvenpää och Teuva] väckte också på annat sätt beundran. Vi kom nämligen med Sigfrid Ehrströms taxibil, en ståtlig amerikanare av märket Checker. Den hade tre sittrader och kunde ta 8 personer. Den här typen av bil var på den tiden allmän som taxibil i Amerika och man exporterade i liten skala bilar också till and­ra länder, bl.a. till Finland. Klart vi kände oss furstliga och privilegierade.

(Man Öb 1945) På 1960-talet var det flygarnas stora midsom-

167

168

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

Flygarnas midsommarvaka i den finska kommunen Kauhava var

marvaka i Kauhava som drog till sig ungdomar från när och fjärran. Tillställningen annonserades också i svenskspråkiga tidningar.

en stor tillställning som annonserades också i svenskspråkiga tidningar och som varje år lockade till sig ungdomar även från svenskspråkiga trakter. Ingegerd Wiklunds samling.

Höjdpunkten på danssäsongen var ”Juhannustanssit” [Midsommardans] i Kauhava.

Juhannustanssit ville man inte missa. Det första besöket i Kauhava skedde (antagligen utan lov av föräldrarna) med moped.

Minnet av returen på moped efter denna premiärtur i den kyliga midsommarnatten får mig ännu att frysa. (Man Öb 1949) Ibland hände det sig att finskspråkiga sökte sig på dans till svenska trakter. Det var inte speciellt vanligt och skedde i allmänhet inte på samma sätt med organiserad busstrafik som när de svenskspråkiga ungdomarna åkte över språkgränsen.

Ett intressant dansställe, som vi hört om, fanns i Lautjärv (fi. Lauttajärvi) i östra Sastmola. Då och då hade vi träffat på ungdomar från det hållet på danser i Ömossa och Sideby. (Man Öb 1937) Ibland kom ungdomar från Kortesjärvi

och Lappo eller finskspråkiga ungdomar från Jakobstad till de svenska dansplatserna. I viss mån kom man alltså i kontakt med den andra språkgruppen på danserna. (Kvinna Öb 1960 och Kvinna Öb 1961)

Orsaker till gränsöverskridning De österbottniska ungdomarna var på många sätt medvetna om språkgränsen och om att de sökte sig över den. Orsakerna till gränsöverskridningen var av olika slag för de svenskspråkiga ungdomarna. En av de kvinnliga informanterna berättar: Finnsocknarnas pojkar lockade mer än de svenska. Kanske var det också den vemodiga finska tangon som drog. (Kvinna Öb 1934) Pojkarna hade en mer uttalad syn på varför de lockades av de finska flickorna. De upplevde att de hade ”tur” med de finska flickorna som var vackra och naturliga i jämförelse med de, som pojkarna såg det, högdragna och kyliga svenskspråkiga flickorna. Kanske var danskoderna också lite andra på de finska dansplatserna.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

Drivkraften ska ha varit kamraternas, alltså våra, påståenden om en enorm ”tur” med flickorna i Voltti. (Man Öb 1949) Konkurrensen om oss svenskspråkiga pojkar var hård. Jag har såhär i efterhand förvånats över de finskspråkiga pojkarnas tolerans inför vår kaxiga ankomst till och närvaro inom deras flickrevir. Det var en mycket märkbar kontrast mellan de finska flickornas naturliga och okonstlade beteende och, som vi tyckte, våra svenska Närpesflickors högdragenhet och oåtkomlighet. (Man Öb 1945) Här blev vi svenskspråkiga mycket väl mot-

tagna av de finskspråkiga flickorna. En enda dans kunde t.o.m. belönas med förs­ ta damernas. Detta ledde också allmänt till att man fick följa flickan hem och t.o.m. övernatta. (Man Öb 1945)

169

När Laila Kinnunen och hennes orkester stod för dansmusiken vid säsongavslutningen i Jeppo 27.4.1963, gick det dansbussar från

Också den finska musiken, den finska tangon, lockade. De finska dansplatserna hade goda orkestrar och kända solister och så gav det en omväxling att komma i kontakt med det annorlunda, kanske t.o.m. lite exotiska.

Jakobstad i norr och från Vörå i söder. Men också från finskspråkiga trakter, från Voltti via Köykkäri, hade danslystna ungdomar den gången

Huvikeskus [i Lillkyro] hade blivit ett populärt ställe och det var omväxlande att dansa till en finsk orkester. (Kvinna Öb 1941 och Man Öb 1941)

möjlighet att ta sig till dansen i de svenska trakterna. Ur Ingegerd Wiklunds samling.

170

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

Det bara blev så eftersom jag råkade ha vänner som var helfrälsta i finska dansställen och finsk tango. Tangon fastnade i mig och sitter kvar som en stark känsla, genuina hemlandstoner. (Kvinna Öb 1949) Lappajärvi dansbana betraktades som en plats med ”kvalitet”: goda orkestrar, fin stämning och vackra flickor. (Man Öb 1949) Ibland var det ett litet uns av nyfikenhet som lockade eller bara ett behov att ha någonstans att dansa en lördagskväll.

En vacker sommarkväll 1955 beslöt jag och några andra flickor oss för att cykla på dans till Svarvar (Horonkylä) i Teuva. Det ordnades inte någon annan lämplig dans i hemtrakten och man hade berättat för oss att det var roligt i Svarvar. Vi var väl lite nyfikna också. (Kvinna Öb 1938)

Kanske det ändå främst var fråga om egna mindervärdeskomplex? (Man Öb 1949)

Samtal och kommunikation I dag är kunskaperna i finska språket rätt goda hos de flesta svenskspråkiga ungdomar i Österbotten. Under de tidsperioder som vår undersökning gäller, var det många unga som hade endast minimala kunskaper i finska.

Detta hindrade dem ändå inte från att söka sig ut på dans i finskspråkiga trakter. Oron för kommunikationssvårigheter skymtar i alla fall fram hos flera av våra informanter.

Vårt bekymmer inför dansen i Hulmi var hur vi skulle klara oss om någon finsktalande bjöd upp till dans. Våra kunskaper i finska var allt annat än bra. Hur långt skulle vi klara oss med ”Kiitos” [Tack]?

(Kvinna Öb 1938)

Sammantaget fanns det många orsaker till att de svenskspråkiga ungdomarna dansade också på andra sidan språkgränsen. De kände sig kanske mera morska och mindre tafatta när de rörde sig som anonyma bland obekanta ungdomar i en ny miljö.

Problem är till för att lösas och det gjorde ungdomarna på olika sätt. Egentligen behövde man inte säga så mycket, kanske t.o.m. ingenting alls, och ändå få ut mycket av dansupplevelsen. Men en fortsättning på kontakten var svårare att få till stånd och den rann vanligen ut i sanden därför att man upplevde att språket inte räckte till.

Varför var det då bara de finska dansbanorna som intresserade? En förklaring som florerade bland oss var att de svenskspråkiga flickorna var mer högmodiga. På de svenska dansbanorna spelade man också annan typ av musik – och mindre tango.

Jovisst fick vi dansa. Så mycket finska kunde vi inte, men visst förstod vi när någon frågade: ”Saanko saattaa sinut kotiin?”

[Får jag följa dig hem?]. Vi skakade på huvudet och log, så det blev inget av det.

(Kvinna Öb 1934)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

Men den språkliga förbistringen gjorde att man inte vågade ta det mest spännande steget, övernattning. Med mitt begränsade finska ordförråd hade nog en eventuell konversation med flickans anhöriga vid morgonfrukosten följande morgon blivit ansträngd, ordfattig och enstavig. Säkerligen hade det lett till en viss förlägenhet för bägge parter. (Man Öb 1945) Ibland var det tillräckligt med någon enstaka inlärd fras när viljan att förstå var god på båda hållen. Och så kunde man i nödfall t.o.m. ta till sitt lexikon.

I Storå var det finska som gällde och det var en stor utmaning för oss svenskar. Jag kommer ihåg att jag hade en finsk pojkvän som det var svårt att tala med och lexikon var nödvändigt!! (Kvinna Öb 1959) Och så tränade vi upp vårt finska ordförråd för att få kontakt med pojkarna på dansen. Vi övade oss i att säga ”Minä rakastan sinua!” [Jag älskar dig!] och en del andra ord och vändningar. Nu var vi redo för mötet med de finska pojkarna! […] På hemvägen fick jag och en av de andra flickorna sällskap av två finska pojkar som cyklade omkring oss i kors och tvärs och följde oss en bit på vägen. Stämningen var god och den ena kunde några ord på svenska så vi stapplade oss fram på båda språken.

(Kvinna Öb 1938) Ungdomar från svenska trakter for också

på dans över språkgränsen trots bristfälliga eller inga kunskaper alls i det andra inhems­ka språket. Dansmusiken och omväxlingen i fråga om danspublik drog. Det hände sig också naturligtvis att tycke uppstod och en och annan pojke fick komma ”på frias” till någon flicka. Så gick det också då Jeppogossen var på dans i Kortesjärvi.

Det var regnigt och vått ute så det var extra skönt att komma inomhus och få krama om sin käresta. Morgonen grydde snart och det blev dags för en snabb avfärd innan husbondfolket kom igång. Men hur än gossen tittade runt sig kunde han inte se sina skor i rummet. ”Men var är skorna? Och vad är sko på finska”, tänkte han. Han hade ingen aning. Men då såg han hennes skor, grabbade tag i en och visade upp den för flickan och sa: ”Tämä sortti.” [Den här sorten] Flickan fattade genast vad han sökte och sprang efter skorna som fanns i rummet intill. Skorna hade varit våta och hon hade omsorgsfullt lagt dem på tork. Nu var de torra och sköna inför hemfärden på söndagsmorgonen. Flickan fick säkert ett extra pluspoäng för sin omtanke, fastän situationen var prekär i början. (Kvinna Öb 1946) Dansen var, när allt kommer omkring, ett perfekt sätt att knyta kontakter över språkgränsen. Eftersom dansen inte krävde några samtal kunde pojken och flickan umgås bara genom att dansa även om de inte kunde varandras språk. Det fanns vissa danskoder och då de följde dem behövde de inte säga något utan klarade sig utan ett enda ord hela dans-

171

172

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

kvällen igenom. Och det var inte heller oartigt att vara tyst.

En orsak till att de finska dansplatserna drog var att vi inte behövde vara så blyga om vi bjöd upp finskor som ju inte kände oss från tidigare. Vi behövde ju inte heller prata med de flickor vi bjöd upp. (Man Öb 1943) Sämjan var i allmänhet god mellan språkgrupperna, men inställningen kunde variera med orten. Bäst kom ungdomarna överens på dansgolvet, medan stämningen utanför dansplatsen ibland kunde skärpas till.

Jag och alla mina kamrater, förutom en, var enspråkigt svenska. Vad jag minns innebar detta aldrig något problem i Voltti. Med både flickor och pojkar kommunicerade vi så gott det gick – och skrattade när vi inte förstod varandra. Annat var det i Evijärvi. Där fanns ibland enskilda individer eller mindre grupper som visade sitt misshag när de hörde någon tala svenska.

Någon ska till och med ha tagit fram en kniv – men det är kanske ändå onda tun­ gors missriktade vittnesmål. ”Språkproblemen” förekom dock inte inomhus, det var på utsidan som eventuella tvister avgjordes. (Man Öb 1949)

Hur gick det sen?

Kontakterna mellan de finskspråkiga och de svenskspråkiga ungdomarna var ibland av ett ganska tillfälligt slag och gällde kanske för en

kväll eller ett par. Men på dansbanan knöts mer bestående vänskapsband också mellan ungdomar från båda språkgrupperna. När det blev dags att skaffa sig en äktenskapspartner eller en livskamrat var det ändå vanligt att hitta en sådan i den egna svenska omgivningen även om en del också fann sin livspartner på den finska sidan om gränsen.

Svenskspråkiga pojkar var heller inte illa sedda vare sig hos flickorna eller hos de finskspråkiga pojkarna. En del vänskapsband, som höll i många år, knöts också med andra pojkar på dansbanans cafeteria. Man hälsade på varandra och samtalade så gott det gick med enstaka ord ur båda språken och med förklarande gester.

(Man Öb 1949) Självfallet fanns någonstans i bakhuvudet en önskan att hitta en flickvän, eller ”brud” som nog var den gängse benämningen. I mitt kamratgäng var det dock bara ett par gossar som hittade en livskamrat på dansbanorna i Voltti, trots att vi frekventerade dem i så många år att vi lärde känna en del av stamgänget, både från finska och från svenska orter. (Man Öb 1949) Vi gjorde också inbrytningar på finskt håll om man kan uttrycka det så. Det var ju närmast Lillkyro, Storkyro och Laihela, vi kom mycket bra överens med pojkarna där, det handlar ju mycket om hur man uppför sig, vi kom ju dit för att dansa.

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

173

Det slutade med att flera av oss fick fruar från andra sidan språkgränsen. (Man Öb 1937)

Språkmöten i Västerbotten I Västerbotten existerar inte någon språkgräns av samma art som i Österbotten. Det finns självklart samer men i kontakten med dem är det inte fråga om någon uttalad språkgräns.

Längre norrut, i Norrbotten, möts svenskan och tornedalsfinskan (meänkieli) men det intervjumaterial som ingår i vår studie berör inte de trakterna. Kontakterna med ”de and­ ra” i vårt material blir därför få och tillfälliga.

I uppsatsen Nordfinska evakueringen till Skelleftebygden 1944–1945 berättar Tone Dahlstedt och Barbro Holmgren (1979) om de finska ”koflickorna” som evakuerades från Finland till Sverige när Finland skulle driva ut de tyska soldaterna från norra delen av landet, i enlighet med de fredsvillkor som hade godkänts i fredsfördraget 1940. Hösten 1944 inleddes evakueringen och unga flickor sändes i väg med flockar av kor över gränsen till Sverige där både flickor och kor först sattes i karantän.

Väl framme i Skellefteåtrakten togs flickorna emot i byarna och knöt närmare kontakter med lokalbefolkningen. De svenska pojkarna hjälpte till med ladugårdssysslorna och byns ungdomar spelade, sjöng och dansade i flickornas bostad. Även om förhållandena var svåra har flickorna berättat också om ljusa minnen: ”Det var dans på lördagen.

Skoj! Språket var konstigt men roligt hade vi alla, vi dansade nästan hela natten så vi blev så trötta!” har en av koflickorna berättat. Nå-

gon enstaka gång besökte flickorna en allmän danstillställning, men en av flickorna berättar att det inte var så trevligt som det de var vana vid från Finland. De upplevde det som ovant att stå på dansgolvet och vänta på att bli uppbjudna till dans. Ofta dansade flickorna med varandra.

När det blev dags för de evakuerade flickorna att återvända till Finland stannade många av dem kvar. De hade funnit en livspartner bland de hemmavarande männen på den svenska sidan.

De finska koflickorna nämns inte i intervjuerna med de västerbottniska informanterna.

Men en gränsöverskridning av annan art och vid en annan gräns kommer ändå fram. En av de västerbottniska männen berättar om en lång dansresa på 1940- eller 1950-talet. Den gick ända till Norge, men fick ett ganska snöpligt slut.

Ja vi for ju till Norge och de var 8 mil att åka skidor och så åkte vi tåg en bit, men

Finska evakueringen hösten 1944. Bilden är troligen från Norrbotten men den nordfinska evakueringen sträckte sig också till Skelleftebygden, dit de s.k. koflickorna kom med sina flockar av kor. Okänd fotograf.

Skellefteå museum.

174

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

det blev ingen dans där för, dem hade ju farit, all ungdom hade farit upp till hytterne, på påskhelga inte var det nån dans då. […]

Joå, vi trodde ju det var som i Sverige men näe det var ingen dans där så vi låg där ett par nätter så for vi tillbaks, vi åkte skidor tillbaka, 8 mil, vi låg över på vägen förstås i jaktstuga. (Man Vb 1920) På en direkt fråga av intervjuaren berättar en av informanterna att samer också kunde vara med på danserna.

Jo de kunde va me, om de passe så, de kunde de vara, men det var ju sällan de var med nån gång, sällan, men sen när man började kör bil och for ju ner till Arjeplog, där var man ju ofta på dans. (Man Vb 1920) Den tredje helgen i augusti, ”lapphälja”, brukade locka stor danspublik, både samer och andra, åtminstone på 1970-talet. Här tydliggjordes det samiska i trakten.

Lapphälja var tredje helgen i augusti, jättemycket folk som dansa, både samer och andra. På den tiden när lapparna gick ut klädde de upp sig, hade dräkter allihopa.

De hyrde stället [Malåborg]. (Kvinna Vb 1948)

Kulturgränser mellan stad och landsbygd Kulturgränsen mellan stad och landsbygd i fråga om dans var påtaglig för de österbottniska informanterna. Många ungdomar från sta-

den åkte ut till landsbygden på dans. Det var i sig inte så märkvärdigt. I Österbotten gick det ju bussar från städerna ut till dansplatserna på landsbygden. Däremot var det ovanligare att ungdomar från landsbygden tog sig in till staden för att dansa, om det inte var fråga om restaurangbesök eller småningom också dans på diskotek. Ungdomarna var medvetna om att det fanns gruppbildningar och kulturella skiftningar mellan stad och landsbygd och det kom till uttryck i deras val av dansplats, på dansplatsen i sig och t.o.m. i attityderna på dansgolvet.

För stadsborna var det inte självklart att åka till dansplatser på landet. Familjerna i stan kände från början varandra och höll ihop – det var snarast de som inte hörde till de ursprungliga stadsfamiljerna, beroende på inflyttning eller språk, som rörde sig ut till danserna på landet under skolåret. På sommaren, när flera stadsfamiljer hade sommarvillor utanför stan, var det naturligt att gå på de lokala danserna.

(Man Öb 1936) Det fanns för övrigt en viss gruppbildning i å ena sidan stadsbor och å andra sidan landsbor, ett slags kontrast i sig på dansplatsen. (Man Öb 1955) Men stadsflickorna kunde inte dansa. De stod och gungade som ankor av och an och jag minns att det kändes närmast pinsamt att dansa med dem. På landet var det annorlunda, där kunde flickorna dansa

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

och det var det jag ville. Det var en speciell känsla man fick då man var på dans på landet. (Man Öb 1941) En av de österbottniska informanterna, en stadsflicka, berättar om sitt första och enda möte med danskulturen på landsbygden.

Jag har vuxit upp på Storgatan mitt i cent­ rum av Jakobstad, och hade därför liksom mina klasskompisar en stark uppfattning om att danserna var något som icke-stadsbor, dvs. lantisar, sysslade med. Vi förhöll oss faktiskt väldigt föraktfulla till hela fenomenet och satsade mer på att bara hänga i stan och glo på gaturallyt, vilket vi uppfattade som mer civiliserat. […] när jag och en av mina klasskompisar fyllde 15, lyckades klasskompisen övertala mig att hänga med på en dans. Jag gick motvilligt med på det i experimentsyfte. Klasskompisen hade en äldre syster som redan var garvad dansbesökare och hon hade talat sig varm för danserna. Jag var ändå skeptisk från första början − så djupt satt uppfattningen om att ”riktiga stadsbor åker inte på danser”.

Hur som helst tog vi oss liftande till Klacken i Lillby. Vi gick in och insöp stämningen. Det blev nästan genast dags för en tryckare och flickorna ställde då upp sig på ett led helt enligt spelets regler (vad kallade vi det, ko-någonting?). Jag greps av något som väl närmast kan beskrivas som panik och måste helt enkelt ta mig ut omedelbart. Det kändes bara så fel! Varför skulle

man ställa sig på ett led medan pojkarna gick runt och valde danspartner? Det var ofattbart pinsamt, enligt mig. Klasskompisen tyckte däremot att det var hur intressant som helst så hon blev kvar medan jag gick ut med blossande kinder. Jag ställde mig på en av trapporna utanför dansbanan och funderade febrilt på hur jag skulle ta mig tillbaka till stan igen. Jag lade snabbt märke till att en kille i min egen ålder satt och betraktade mig på trappan. Efter ett tag tog han mod till sig och inledde med den märkligaste raggningsfrågan jag någonsin fått: ”Ho stoori heiman har ni tå?”

Jag har inget minne av vad jag svarade men det var i alla fall en så oväntad fråga att jag fick känslan av att vara på fel planet. Jag tror jag stammade fram något om att jag inte har något heiman utan kommer från stan. Och jag insåg samtidigt slutgiltigt att jag aldrig mer kommer att åka på en dans.

Så här drygt trettio år efteråt känns det smått komiskt att tänka på hur starkt jag reagerade på situationen och hur malplacerad jag kände mig på dansen. Nu kan jag betrakta det som ett tecken på hur svartvitt man kan se på livet i tonåren, men samtidigt är det ju ett bevis på hur stark tudelningen mellan stad och landsbygd var bland oss ungdomar då. Det fanns ett vi och ett dom, och vi som hade en stark stadsidentitet hade uppenbarligen väldigt svårt att ta till oss dansbandskulturen.

(Kvinna Öb 1964) För de västerbottniska ungdomarna verkar

175

176

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

den kulturella skillnaden mellan stad och landsbygd inte att ha spelat någon större roll, åtminstone inte vad vårt intervjumaterial visar. Ungdomarna har dansat i Umeå, Piteå, Skellefteå och Boden likaväl som i Malå, Kusmark, Norsjö och Burträsk. Dansupplevelser som t.ex. den med landsortsflickan som flyttat till staden och som tog sina första danssteg där verkar vara konfliktfria även om enstaka kritiska tongångar kan skymta fram.

Sen, börja jag vara dit själv, då var jag kanske 13–14. Hur jag komme mej in det vet jag inte. Men jag gick in och dansade, det var det enda som fanns. Sen var jag ju på parken, på Våga stuffa* och så gick jag en kurs i salongsbugg också i samma veva.

Kommer från Vallen, men jag bodde i stan då. Jag flyttade till stan då jag var 13.

(Kvinna Vb 1965) När jag då flyttade till stan, lite grann dansade jag, men man fick andra vänner som inte dansade, jag upplevde att stadsborna inte kunde dansa, de var uppfödda med disko. Jag var lite före stuffavågen som kom några år senare. (Kvinna Vb 1963) Synen på dansmusik i Västerbotten och i Ös­ terbotten visar däremot på intressanta skillnader. I boken Från Wantons till Wild Force (2010) berättar Sven-Erik Klinkmann om den uppdelning i musiksmak som var så tydlig mellan stad och landsbygd i Österbotten redan på 1960-talet. På landsbygden där de flesta av våra informanter har rört sig tyckte man om

dansvänlig musik av traditionellt slag. I staden var en mer jazzinriktad musik på modet, senare också rock. En av våra österbottniska informanter som bodde i staden men dansade på landsbygden ger 1964 i ett brev till sin syster utlopp för sin frustration över musiken på skoldanserna i staden: Det var premiärdans på lycéet så alla prominenta personer var naturligtvis där. […]

Topporkester spelade där. Ifall du händelsevis inte vet vem som toppade listan senast så kan jag ju tala om att det var The Wantons eller hur de nu stavar till det. Det var alltså de som hade åtagit sig att spela upp. De gjorde nog försök till både sång och spel men för det mesta misslyckades de totalt enligt mitt omdöme. Publiken gjorde frenetiska försök till dans. Ibland lyckades det, ibland inte. För det mesta blev det det senare som resultat. Dock gick större delen av publiken omkring i ett saligt rus. Öronproppar behövdes inte. Det slog lock för öronen så fort de stämt sina gitarrer och sitt första vrål (kallat sång).

Hela kvällen dansades ”shake” om du är så pass välinformerad så att du vet vad det är. Om inte så har du säkert läst så mycket engelska så du vet vad ordet i fråga betyder. Idiotisk dans, det är det enda omdöme jag kan ge. Mer idiotisk än twist. Jag dansade nu inte, men hade ju också gratis inträde så det jämnade ju ut sig på den punkten också. (Man Öb 1947) Men även discomusik bl.a. på Maximilian’s

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

diskotek i Vasa kunde upplevas som något positivt.

Så småningom blev det stadens dansställen med disko och restauranger. Maximilian’s diskotek i Vasa var vårt vattenhål under flera år. På tisdagskvällarna var vi ofta där, dansade och slog oss lösa med varsin mellanöl bland andra studerande från Vasa handelsläroverk. Det var en ny upplevelse med diskodans. Ofta stod två fördansare bredvid skivspelaren och vi hängde på och lärde oss rörelserna. (Kvinna Öb 1949) Då mötet med musiken i staden inte alltid väckte positiva känslor hos dem som vant sig vid att dansa på landsbygden var det kanske inte bara musiken som stod för de svala känslorna eller för känslorna i allmänhet. Det var bara annorlunda.

I en uppsats om Acke Kärrs dansorkester under åren 1956–1962 diskuterar Lage Johansson dansmusiken i Skellefteåtrakten och i den diskussionen skymtar det fram att jazzen var gångbar på dansbanorna under 1950-talet, speciellt i Norrland. Fram till 1962 spelade man dessutom gamla schlagerfavoriter och så småningom kom rocken in i bilden. Jämsides med jazzorkestrarna var också dragspelsgrupper verksamma, men även de spelade jazzbetonad musik blandad med valser och tango.

Den klara uppdelning i dansmusik på landsbygden och dansmusik i staden som är så tydlig i Österbotten verkar inte åstadkomma någon märkbar differentiering på de väs-

terbottniska dansplatserna. Berättelserna om dans och dansmusik i staden och på landsbygden i Västerbotten ställer alltså sällan de två miljöerna i kontrast till varandra. Informanterna har inte mer djupgående reflekterat över skillnaderna, om sådana över huvud taget finns och om de är möjliga att notera.

Då det gällde annat än musiksmak kunde det personliga sättet att se på ”de andra” vara ganska kärvt både i Västerbotten och i Österbotten. Då kom en annan form av kulturella gränser upp till ytan.

Det som ju var, nu börjar jag tänka på såna där saker, så man märkte ju om det kom nån från landet för då lukta dom ju mer, då lukta man lagård, och man kunde också märka att man träffa nån som pratade bondska. Och det gjorde man ju inte i Boliden. Så att det var ganska enkelt att skilja ut bolidenborna och dom andra, eller vad jag ska säga. Jaa, såna skillnader kunde man ju märka. (Kvinna Vb 1944) På landet kunde man på flickornas ben tydligt se vem som var stadsflicka och vem som var från landet: också storböndernas döttrar arbetade i fähuset och hade alltid en ring på vaden av ohälsosamma gummistövlar. (Man Öb 1936) En gnutta rivalitet skymtar någon gång fram mellan raderna i de österbottniska berättelserna. Den som kom från staden upplevde sig kanske lite förmer eller annorlunda än landsbygdsungdomarna.

177

178

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

kar. På den tiden var det skillnad mellan stadspojkar och landspojkar. Pojkarna på landet hade alltid mörk kostym och slips på dansen medan stadspojkarna kunde vara klädda i tröja och jacka. I vårt gäng fanns en pojke, stor och kraftig, som började rycka landspojkarna i slipsen för att retas. Det höll på att urarta till bråk, men då kom bypolisen, som var på stället och med pondus sade han åt oss stadspojkar såhär: - Era satans lumumbakrigare. Nu tar ni och lagar er i bilen och sticker härifrån strax! Det gjorde vi. (Lumumba var en upprorsledare i Kongo, som var på tidningsrubrikerna på den tiden.) (Man Öb 1941) Ett annat sätt att överskrida gränser. Orkestern Waiona på väg på spelning på 1950-talet till Söderudden i skärgården utanför Vasa. Från väns­ ter Gösta Bergström, tre ortsbor, Allan Norrgård och Åke Laurén. Fotot tillhör Björn-Åke Laurén.

Jag fick snabbt bekanta bland de trevliga pojkarna i trakten och jag sökte upp Skatila också när min vän inte var hemma. Då blev det inte alltid så mycket dansat: ”Satt mest i Skodan med gänget och pratade och skojade.” Vad flickorna tänkte om oss utbölingar som kom och stal deras kavaljerer kan jag gott tänka mig. Bekanta eller vänner bland dem fick vi inte. (Kvinna Öb 1937) Ibland blev det konkreta kulturkrockar som en gång i Österhankmo i Österbotten mellan stadspojkar och landspojkar.

En gång hade vi farit till dansen i Österhankmo med en stor Landrover som en av oss hade fått låna för kvällen av sin pappa. Bilen var fullproppad av oss stadspoj-

Mötet mellan ungdomar från staden och från landsbygden kunde också ske med positiva förtecken, åtminstone som en av de österbottniska landsbygdsflickorna såg på det.

Särskilt minns jag ”fågelskådarna”, ett gäng snygga, spännande pojkar från stan, som med kikare runt halsen sade sig vara intresserade av djur och natur. Men vi märkte nog att de var mer intresserade av oss än av andra naturfenomen. (Kvinna Öb 1956) *** Dans har alltså skapat kontakt mellan ungdomar från olika regioner och med olika kulturella prioriteringar. Viljan till utbyte har i huvudsak varit något positivt och gott både för de svenskspråkiga österbottningarna som

mött de finskspråkiga på andra sidan kommungränsen och för västerbottningarna som sträckt sina färder ända över den norska gränsen eller som mött den samiska kulturen på sin egen botten. Språkliga olikheter och kulturella differenser spelar inte så stor roll om nyfikenheten och den goda viljan till kommunikation existerar. Den österbottniska kon-

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . d a n s o c h g r ä n s e r

takten över språkgränsen har varit speciellt livlig och det är en naturlig konsekvens av den geografiska verkligheten. De västerbottniska ungdomarnas revir har inte gett samma möjligheter till utbyte. Speciellt på österbottniskt håll kan man ana kulturgränser också mellan stad och landsbygd och då inom den egna språkgruppen.

179

Skrönor och andra historier Skrönor En skröna eller en vandringssägen är en berättelse som av många uppfattas som sann och som förs vidare som sådan men där huvudpersonen i skrönan aldrig befinner sig närmare än som ”en bekant till en bekant”. Skrönorna handlar ofta om mystiska sjukdomar, hems­ ka avslöjanden om vanliga vardagsföremål, brottslighet som skrämmer eller märkliga beteenden hos andra människor. Skrönorna behandlar således vanligen någonting som man oroar sig för eller är rädd för att ska hända en själv eller omgivningen.

Det finns några berättelser som vi uppfattar som skrönor. De dyker upp i dansminnena både i Österbotten och i Västerbotten och det intressanta är att de i huvudsak är olika.

Flaskan i drivan Den vanligaste skrönan i Västerbottenmaterialet är den om brännvinet i snödrivan och plogbilen som var i antågande. Den skrönan berättas av flera av informanterna och går ut på att man har stoppat ner spritflaskor i snödrivan utanför danslokalen och så ropar någon, ofta landsfiskalen eller en ordningsvakt, att plogbilen kommer. Ibland sägs det att man på så sätt vill få stopp på ett slagsmål, ibland berättar man hur de dansande bara rusat ut för att se på spektaklet.

På vintern hade dom gömt flaskorna i snödrivan. Då komme landsfiskaln och sa: Plogbilen är på väg. Då vart det tomt.

(Kvinna Vb 1948 och Man Vb 1943) Man har hört den här historien att när plogbilen kommer så skulle de skynda sig ut, de hade flaskorna i snön. (Man Vb 1947) Att gömma alkohol utanför dansplatsen var i och för sig inte något märkligt. Det hände vintertid och utan större dramatik.

De flesta var riktigt nyktra, men nog fanns det de som stoppade spritflaskor i snödrivan och gick ut och tog sig en sup ibland.

(Man Vb 1931) För när dom inte fick dansa så drog dom ju ut i snöplogkanten och tog fram flaskan som man hade tryckt in där då, och så tog dom sig en hutt … (Man Vb 1936) Det hände även sommartid och också i Ös­ terbotten.

Sommartid hade de sina gömslen runt om där de hade sin flaska för de fick ju inte ta in dem på dansgolvet, då ställde de dem ute nånstans så de kunde gå och fylla på. Runt logen har du ju skogen. (Man Vb 1947)

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

Till de danserna [i Maxmo] cyklade vi och kunde ha någon flaska med oss som vi gömde i buskarna, men Vöråpoliserna var väldigt aktiva särskilt mot Vassorborna så det kunde hända att de kom på oss och slog ut spriten och det blev böter som minne från den dansen. (Man Öb 1937) Alkohol hade de flesta med i väskan och innanför tröjan (pojkar). Alkoholen gömdes nog omkring dansplatsen också i olika skrymslen och buskar. (Kvinna Öb 1959)

181

bullar i håret. Har inte sett med egna ögon, men det gällde ju att få upp håret. (Kvinna Vb 1945) När man i Västerbotten talar om att flickornas brödpostisch hade börjat mögla, får historien tydliga drag av skröna.

Farliga nylonstrumpor En specifikt österbottnisk skröna är den om

Frisyr med volym I början av 1960-talet skulle flickorna ha hög hårvolym inspirerade av Farah Diba, den irans­ka shahens unga hustru. Det blev viktigt att tupera upp håret och att använda stora mängder hårspray för att ge frisyren tillräckligt med volym. En österbottnisk informant berättar om den stadiga, upptuperade hårvalken eller svinryggen som man kunde sova med över natten och bara piffa upp lite följande morgon. Och så blev det en skröna om att någon haft frisyren orörd så länge att det kom ohyra i svinryggen.

Både i Västerbotten och i Österbotten berättas det att flickorna fyllde upp frisyren med postisch, löstupé eller löshårsvalk, men det förekom också att de använde bröd. En ös­ terbottnisk informant berättar om franskbröd som hon haft som utfyllnad och en västerbottnisk berättar om bullar som hon hört om.

Nylon introducerades 1939 på Världsutställningen i New York och de första nylonstrumporna kom ut på marknaden i USA våren 1940. I Sverige startade Malmö strumpfabrik sin tillverkning 1946 och i Finland stod Suomen Trikoo i Tammerfors i turen 1951. Då var kriget och den allra värsta bristtiden över. Reklamannonsen ingår i veckotidningen

Jag hade långt hår som man skulle tupera, för att få upp det där, vet dem som hade

Allers år 1952 i nummer 43 på sidan 27.

182

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

nylonstrumpor som kunde frysa fast. När de nymodigheterna kom in i bilden på 1950-talet var de en stor nyhet som tilltalade de unga flickorna. Strumporna var tunna och glansiga och lyxiga jämfört med de silkesstrumpor man använt tidigare. Men nylonstrumporna kylde lika mycket som de värmde och så började ryktet gå om att de kunde frysa fast vid benen. Så hade det stått i lokaltidningen Vasabladet och det litade man på. Många av de österbottniska flickorna minns med bävan de ”farliga” nylonstrumporna.

Minns så väl en nyårsafton när det var –24 grader. Vi stod och väntade på bussen och frös och var så rädda att ”nailonstrumporna” skulle fastna på benen, för så hade det stått i Vasabladet. Vi hoppade och försökte hålla oss i gång så att blodet skulle cirkulera, det var bättre hade någon sagt. (Kvinna Öb 1937) Vi hörde berättas riktiga rövarhistorier om nylonstrumpor som frusit fast i huden.

Turligt nog hände det inte oss trots att risken ibland var överhängande. (Kvinna Öb 1941) I Västerbottenmaterialet nämns nylonstrumpor någon gång i förbigående, men någon skröna dyker inte upp. En informant (f. 1944) berättar att det gällde att skaffa pengar till nylonstrumpor. De var dyra, så på lördagarna använde hon inte de matpengar som hennes mamma sänt henne utan pengarna gick till nylonstrumpor i stället.

Nobbning med påföljder Skrönorna gällde inte bara det hemska som kunde hända med drycker och utstyrsel. Också händelser på dansgolvet kunde växa ut till en skröna. När en flicka blev uppbjuden till dans var det i princip oacceptabelt att hon nobbade pojken. Det gällde både i Österbotten och i Västerbotten. Om hon ändå gjorde det, berättas det i Österbotten att pojken kunde slänga en näve småmynt över henne. En annan version är att han slängde en famn med hö över henne som nobbat. Berättelsen om mynten förekommer i flera av de österbottniska minnena, men har i samtliga fall tydliga drag av skröna.

Det fanns flickor som tackade nej när de blev uppbjudna. Detta ledde till att killarna samlade 1 pennis slantar i fickan och det hände att nån fick slantar kastade över sig om de tackade nej. Detta var mycket genant och inget som man ville utsättas för.

(Kvinna Öb 1948) Jag har hört, men inte sett eller upplevat att pojkar kastade pengar efter en flicka, ifall hon vägrade dansa, då hon blev uppbjuden. Det lär ha varit vanligt tidigare.

(Kvinna Öb 1936) *** Det är intressant att märka hur informanterna gärna minns historier eller skrönor och berättar dem vidare. Kanske har det känts spännande och hemskt för dem att detta kunde tänkas hända och det har satt fantasin och

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

berättarivern i rörelse. Det är ändå anmärkningsvärt att de som hänvisar till skrönor i vårt undersökningsmaterial alla är födda på 1930- och 1940-talen. I vårt material är skrönornas tid förbi, när 1970-talsdansarna drar in på dansbanorna.

Andra historier Våra informanter har ett rikt förråd av andra historier om sådant som de själva upplevt eller som de varit åsyna vittnen till. Sådana historier finns både i Västerbotten och i Österbotten. Tematiskt har många av historierna i de två regionerna ofta likheter med varandra men så bygger de också på situationer som har en naturlig och nära anknytning till dansen.

Ibland är historierna kopplade enbart till den ena regionen.

Att åka med häst och släde Ännu på 1950-talet hände det i Österbotten att ungdomarna vintertid tog sig med häst och släde till dansplatsen. Hästen var värdefull i arbetet på gården och därför var det inte någon självklarhet att få låna den för att åka på dans. Det gällde att ta väl vara på hästen också under danskvällen. Ibland blev det gans­ka vådliga äventyr för de österbottniska ungdomarna då de litade sig till häst och släde som fortskaffningsmedel.

Mina äldre syskon har berättat att det genast efter kriget var vanligt att ungdomarna i Kvevlax for med häst till danserna lite längre bort. De turades om att hålla häst.

En kväll var det dans i Skatila och det var

min syster och bror som stod i tur att stå för häst och släde. Ungdomarna satt i en trälåda på släden som brukligt var. När de kom fram till Skatila band de fast hästen, gav den hö och lade på den en långullfäll.

Sedan gick de in och dansade. När dansen var slut skulle de söka sig hemåt men då var hästen försvunnen. Ingen visste hur den kunnat ta sig lös. Det fanns inget annat råd för ungdomarna än att börja gå hemåt. När de kommit en bit på väg hittade de långullfällen som låg på vägen. Fällen var mycket tung men ungdomarna tog den med sig och hjälptes åt att bära. När de äntligen kom hem stod hästen utanför stallet och väntade på att bli insläppt. Det är fortfarande oklart om någon släppt lös hästen eller om den slitit sig. (Kvinna Öb 1938) Året var 1953 och det var dans i Kovjoki samlingshus. Vi var fem Sundbyflickor som ville dit, Berit, Marita, Anja, Mona-Lisa och jag. Men på vilket sätt skulle vi ta oss dit? ”Jag kör”, sade Berit, ”vi far med häst och släde”. Berit var van med hästar, hon hade växt upp med djur och bodde med sin mamma och syskon på föräldragården, hennes pappa var död sedan flera år. Hade han levt hade det nog inte blivit någon färd.

Det var kallt, och kallare blev det, –20°C. Jag spände skidorna på mig och skidade genvägen över ån till Svede, ca en kilometer, hela vägen runt ån var ca tre kilometer.

När jag kom dit var grannen Viktor där, han var arg: ”Ta ut hästen i den här kölden och ha den att stå flera timmar går inte!”

183

184

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

”Vi far nog” sade Berit bara, men Viktor gav oss noga föreskrifter, hästen måste gå hela vägen för den skulle inte få bli svettig. Berit lovade det och så for vi iväg. Färden gick längs en ägoväg ut vid ån ca fem kilometer till Kovjoki. Det gick bra, vi kom fram och band fast hästen, gav den hö och lade fällen på. Själva dansen har jag inte så mycket minne av men färden desto mer. På pausen var vi och såg till hästen, gav mera hö och såg till att fällen hölls på. Sedan in igen och dansa, det var ett väldigt sjå med påpyltande av kläder och skor. Så var det dags för hemfärden, hästen var otålig, den frös och stod och trampade. ”Fort i släden” sade Berit, vi kastade oss i och for i vinande fart längs byvägen som var full med folk. Vi oroade oss för att någon skulle vara i vägen för vår framfart men en karl såg sig om och ropade åt de som vandrade och vägen blev som rensopad, de kastade sig åt sidorna och vi hade fritt fram. Det var bra plogat och färden genom byn gick bra. Sedan kom vi ut på ägovägen, den var sned och lutade mot ån, Berit ropade: ”Fort, alla till ena sidan, annars stjälper släden.” Hade den gjort det så hade vi nog fått gå till Svede för det gick inte att få hejd på hästen. Berit fick snö och hästhår i munnen av den höga farten så hon måste spotta hela tiden men det gick bra och hem kom vi. (Kvinna Öb 1935)

Att tappa takten En del av de västerbottniska och österbottniska dansbanorna, bl.a. logarna i Västerbotten, är cirkelformade. När föreningshuset i Kar-

perö i Österbotten byggdes i början av 1900-talet hävdade man att festsalsgolvet skulle vara runt. ”Man dansar ju inte fyrkantigt, utan runt. Alltså bör festsalen vara så rund som möjligt”, ansåg en av de beresta byborna som hade sett utformningen i ett av teaterhusen i Sydney i Australien. Och så blev det, även om planritningen av praktiska skäl var åttkantig. Den utformningen var inte långt ifrån den som finns i de västerbottniska logarnas sex eller åtta sidor där stockarnas längd har bestämt dimensionen. Det var inte bara fysiska fördelar med de cirkelformade golven som informanterna talar varmt för utan vanligen också akustiska, visar en västerbottnisk historia.

Ett av mina absoluta favoritställen det är Rotundan i Skelleftehamn. Dom har så extremt bra ljud på dans … för att det är runt, en akustik som är helt fantastisk just i denna lokal. Alla fyrkantiga lokaler – jag har väl en liten begränsning för att jag fick lära mig väldigt ordentligt vad takt och musik är – om jag dansar i en lokal som är fyrkantig och lite lång, så lämnar jag en högtalare och så tappar jag ljudet på han och så kom nästa, då känner jag den där lilla fasförskjutningen som har blivit, jag är egentligen precis i otakt en bra stund innan jag hittar den nya takten från den nya högtalaren. Och det händer aldrig i Rotundan Bygdsiljum – det låg väl inte i rätt riktning, tror jag. (Man Vb 1949) Inte ens i en rund loge var hörbarheten den bästa, åtminstone inte på den tiden när man

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

saknade ljudförstärkare. En västerbottnisk informant återger sin mors erfarenheter när det gäller logdans och fiolmusik.

in på mänskliga reaktioner. Det är besvikelsen över den överskattade danskavaljeren eller medkänslan med den som var annorlunda.

185

Ungdomsföreningshuset (ungdomshuset) invigt i juni 1917, den nya paviljongen som fick namnet

Hon berätta då dem var på olika logar å så där, å ibland var de ju bara nån fiol å så där, å så var de ganska stort så man hört inte, hörde takten då man var vid fiolen å så for man runt logen så här, sluta man ju höra, då fick man som chansa. Ja ibland stämde de när de kom till fiolen igen, men ibland stämde ju inte takten, då fick dem ta om så att säga. (Kvinna Vb 1957)

Danspartnern Några av historierna går djupt och avskalat

Det fanns en snygg kille i Kisamaja/Väi­ nölä, han var så stilig, hade mörka, bruna ögon och var bra på att dansa. Alla ville dansa med honom och jag suktade som alla andra. Så en kväll bjöd han upp mig!

Jag for upp i himlarna! Men så kände jag att det inte var som det skulle, han var full och kunde inte dansa alls … Men, vad säger karlsloken: ”Följ efter för fan!!!!” Det var tydligen mitt fel att han knappt kunde ta ett steg! Förtjusningen avtog omgående.

(Kvinna Öb 1949)

74. Karperö SLS, föreningshuset, paviljongen och bubblan

Carpella (uppförd 1971) och den tillfälliga sporthallsbubblan eller dansbubblan i Karperö.

Ungdomshuset brann ner den 21 april 2006 men sju år senare, dvs.

2013, invigdes ett nytt allaktivitetshus på en angränsande tomt. Foto: Rafael Olin. Österbottens traditionsarkiv.

186

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

Danspalatset, Folkets hus i Skelleftehamn Rotan, här under nyuppförande 1934 i dansvänlig cirkelform. Foto: Norra Västerbotten. Skellefteå museum.

Jag har aldrig nobbat, sagt nej, till en enda dans någonsin. En gång var det en liten, äldre zigenare som gick längs med hela flickraden och bjöd upp till sista herrarnas dans. Alla nobbade. När han kom fram till mig så tackade jag ja och svävade ut på dansgolvet med denna väldansande lilla man tryckt till min barm. Väl i dansbussen var det förstås stora skratt och mycket skoj kring vem jag dansat den viktigaste dansen på hela kvällen med, sista herrarnas dans!

(Kvinna Öb 1947) Men det är också pojkarnas osäkerhet och tafatthet i kontakten med det motsatta könet och den blyges oförmåga att över huvud taget få till det som kommer fram i historierna. Ibland skildras händelsen med glimten i ögat, ibland andas berättelsen en mer naken utsatthet.

Henne glömmer jag aldrig – fast gudarna

ska veta att jag försökt. Jag kunde ha blivit Vöråbonde på kuppen – men jag fegade ur. Jag hade dansat en dans med henne under kvällen och hade inga ambitioner att upprepa misstaget. Det hade hon. Det var i Vörå en kristallkall vinternatt och hon bodde i närheten som hon sa. Ett eget hus på gården som var stor. Hon var fysiskt stark, uppfödd på egenodlad råg och kalvdans, minst tio år äldre än mina 16, över 180 lång och vägde (som det kändes) minst 100 kilo när hon lyfte mig runt som en rågnek till tröskning. Hon var inte bara fysiskt stark, hon var fysisk också. Jag kommer ofta att tänka på henne när jag i dag hör Per Gessle med ”Jag vill känna din kropp emot min” fast då tänkte jag mera på ”Please release me, let me go”. Jag fick svårt att andas och smet omedelbart iväg efter dansen utan att vänta på andra eller tredje damernas som normalt var trevliga tillställningar. Jag gömde mig i bussen till Vasa som tack och lov höll på att värma upp och var öppen.

Där satt jag djupt nedsjunken och oroade mig att hon skulle komma och lyfta ut mig ur bussen till kvällens sista dans och ett senare besök i hennes lilla stuga. Men jag klarade mig. Bussen avgick tidtabells­ enligt utan incidenter. Den natten gick jag länge på Vasklotbron och frös med en stark inre värme av nyvunnen frihet. Och den ständigt vakande mammas oroliga frågor varför jag kom så sent kändes för en gångs skull mindre irriterande och ingav mig trygghetskänsla. Allt var normalt igen … Ibland är vardag bättre än helg. Och

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

det dröjde länge innan jag vågade mig till Vörå igen. (Man Öb 1947) Jag hade haft viss framgång på dansen och fick följas åt hemåt med byns sötaste flicka.

Vi cyklade hand i hand i den ljumma sommarnatten. När vi närmade oss vägskälet, där vägen tog av mot mitt hem kände jag en stark vånda över om jag skulle våga följa den åtråvärda ända hem till hennes grind eller inte. Det enklaste hade varit att släppa greppet om hennes hand och säga: ”Hej då.” Men jag tyckte att någon form av förklaring skulle sitta bra. Jag hade en gång hört någon av de ”stora pojkarna” förklara att han inte kunde följa en flicka hem ”därför att han hade så dåligt med underkläder”. Jag använde hans replik och trampade min cykel i förtvivlan hemåt. På gårdsplanen skuttade jag av och lät cykeln med full fart rusa in i stallsporten. I min ånger och förtvivlan dunkade jag skallen mot stalldörren. Valacken Prins var tack och lov ute i hagen och visste därför ingenting om mina gentlemannamanér. Men jag uppförde mig troligen som en väluppfostrad yngling någon vecka senare. Då följde jag samma tös ända hem. Då fick jag passera broriset och fick kanske både puss och kram på brokvistens trappa. (Man Öb 1937) Det var en kille i byn där jag är född. Han var ute och dansade väldigt mycket. Men han hade inte d e t, han fick som aldrig riktigt till det. Så en söndagsmorgon kom grannen och frågade: Nåå, sa han. Var du

på dans i går? Joo, sa han. Jag var till Bursiljum. Nåå, hur gick det då? Fick du ihop det? Nää, men kaarn närmast meg, han fick första damernas! – Det var nära! Så nära hade han nog aldrig varit! (Man Vb 1929)

Försmädligt Relationerna olika grupper emellan på dansplatsen har i allmänhet varit problemfria om man får döma av det som informanterna berättat. Men det finns situationer som visar att allt inte alltid var friktionsfritt och man kunde göra sig lustig på andras bekostnad.

Jo, jag ska tala om en rolig historia, en man

Målning av Paul Hägglund, Vörå.

187

188

d a n s p å 1950 - , 1960 - o c h 1970 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

som väl var lite fjollrig, såg väl inte mycket ut för världen, de här killarna var ju inte snäll me han, dom hade honom som åtlöje, och han trodd på dem och en gång så lura dem han att åka till Ammarnäs, där var ju 4 mil dit, då en av killarna då, innan han for så gav han nån piller, sådana röda piller, det var väl några sockerpiller eller nåt, då sa han du ska ge den här tjejen då du kom dit, ge dem de här pillren, hon blir så mjuk och behaglig, hon vill allt möjligt, och han gjorde det, du vet han blev kast ut, han fick ta skidorna och åka tillbaks 4 mil.

(Man Vb 1920) Också de nykonfirmerade österbottniska pojkarna i Vörå fick ett försmädligt bemötande av några gubbar när de gav sig ut på sin förs­ ta sommardans. De fick rådet att återvända hem och ligga kvar i bomullen. Innan kuvösen var uppfunnen hade prematurer legat på krus fyllda med varm sand och täckta av bomull. Det var den verkligheten som gubbarnas kränkande men skämtsamma utrop åsyftade.

Vi var tio pojkar från samma by som konfirmerats pingsthelgen 1951. Med stora förväntningar trampade vi iväg på cykel i våra svarta kostymer till Rejpelt och midsommarvakan. Det var vår första dans.

När vi passerade Bondas åbro i Jörala fick vi höra försmädliga tillrop från några karlar som höll ”byaråd” på bron. ”Vänd om och far heim å ligg i båomullin två år till!” ropade de. Så förnedrande! (Man Öb 1933)

Slagsmål Ibland gick känslorna heta och smockan hängde i luften både bland västerbottningar och bland österbottningar. Övervakarna och ordningsmännen hade sina knep för att få stridstupparna att lugna ner sig. Ett säkert kort var att förlägga striden utanför dansplatsen eller utom synhåll för påhejarna.

Ibland dök en eller två poliser upp på dansplatsen. Den tiden var de iförda den tidstypiska svarta polisuniformen, som var mycket stiligare än dagens. Både deras ansiktsuttryck och uniformen var i allra högs­ ta grad respektingivande. […]

Jag kom att antingen sommaren 1964 eller 1965 diskutera ordningen vid dansplatserna med Övermarkpolisen Algot Backgren. Han berättade att huvudorsaken till slagsmål var publiken runt de två antagonisterna. Därför hade poliserna i många fall tagit trätande ynglingar bakom ett hus, tillräckligt stort för att ingen annan kunde se dem, och sagt: ”Nu får ni slåss, pojkar!” I samtliga fall hade situationen upplösts genom förlikning. (Man Öb 1945) Då dom skulle sätta i gång och börja slåss, då komme’n Johannes dit och så tog han i baki, här baki på vardera sån. Nu pajkar, nog få je slåss, men då ska vi ta och gå uterom stakete och så ska he va en rejäl fight. Då var de slut. Och du vet, he vart ingenting. Han var för stor för dom, att protester mot. Så he vart alldeles tyst och

d a n s p å 1 9 5 0 -, 1 9 6 0 - o c h 1 9 7 0 - ta l e n . s k r ö n o r o c h a n d r a h i s t o r i e r

så gick dom åt var sitt håll. Så var den fighten slut. (Man Vb 1939) I Folkets Hus i Kåbdalis i Norrbotten hade man gått in för en alldeles speciell lösning, när känslorna hettade till.

där skyddade platsen, för då var han fredad.

Men inni hörnet fick dom slåss bäst tusan dom ville. Ja, det var väldigt brutalt. Det var i bakre delen av 1970-talet, 1977–1978 kan jag tänka mig. (Man Vb 1949) ***

Och det är den lustigaste danstillställning jag varit med om. För enda stället dom hade … ett hörn på dansgolvet där det var lovligt att slåss. Ordningsvakten stod bara utanför hörnet. Så dom fick slåss bäst dom ville så länge dom höll sig inni det hörnet. Men kom en utanför hörnet, den som då var kvar inni hörnet, han fick inte följa efter och fortsätta attackera han som kom ut från den

Så har historierna gått vidare mellan gemene man på och runt dansgolvet. Det som informanterna nu berättar utgående från sina egna upplevelser börjar kanske så småningom leva sitt eget liv, förändras, växa och omformas och ge upphov till skrönor för generationer som kommer efter. Men det mesta är ändå förgängligt.

189

Eftertankar Projektet om minnen från ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten har kommit till sitt slut och vi inom arbetsgruppen är redo att summera. Det som vi förväntade oss av gemensamma villkor och trender när vi inledde vårt arbete har hållit måttet väl och har inte fått sig alltför stora törnar. Helhetsbilden av unga människor som söker sig samman med andra unga för att roa sig, för att skapa sociala kontakter och kanske t.o.m. hitta sin livspartner är densamma oberoende av om man är österbottning eller västerbottning. Individens lust att göra sig fin, att ta fram det bästa hos sig själv i mötet med andra är en generell tendens. Behovet av kontakt och identitetsskapande är en djup mänsklig yttring. De mänskliga behoven är innerst inne likadana och rätt oföränderliga även ur ett tidsperspektiv.

Det är inte förvånansvärt att det utöver det rent allmänmänskliga finns likheter i många avseenden mellan just västerbottningar och österbottningar. En gång levde de inom samma gränser. Den kulturella bakgrunden och de kulturella tendenserna har under lång tid varit i stort sett desamma. Kontakten över Kvarken har alltid funnits, ibland livligare, ibland mer återhållsam, men den har alltid varit en realitet.

Tiden, historien och geografin har ändå tonat fram olika skiftningar i tillvaron för de informantgrupper som vi kommit i kontakt

med. Andra världskrigets verklighet i Finland har satt spår som inte finns i den sverigesvens­ ka miljön. Kriget betydde bristtider, obearbetade trauman, en materiell knapphet och ransonering som gjorde större avtryck på den finländska sidan än på den svenska. Rekapituleringen i Finland blev lång och krävande och satte sin prägel också på de ungas tillvaro och livsvillkor, precis som krigstiden hade gjort det.

De olika livsvillkoren har kanske också spelat en roll när det har gällt att hålla fast vid traditioner. Finland ger ett intryck av att vara mer konservativt. Där har böndagar och dansförbud haft en längre bärkraft än i Sverige.

Smygdanser eller tjuvdanser blev en österbottnisk verklighet som skapades genom nöjesförbuden, inte minst under kriget. I Österbotten har reglerna för när de unga har fått fara på sin första dans varit starka och normgivande.

Konfirmationen gav ungdomarna ett slags frisedel. Också i fråga om uppvaktning och sällskapande har det funnits tydliga normer. På den österbottniska landsbygden har friarsederna levat längre kvar än i sverigesvensk miljö.

Dansrepertoaren behöll längre konservativa drag i Österbotten med tango, schottis och t.o.m. menuett på repertoaren medan västerbottningarna tidigt hade en dragning till jazzbetonad musik. Så småningom har skill-

naderna tonat bort. I dag är den musikaliska likriktningen det normala.

De fysiska och geografiska förhållandena på båda sidor om Kvarken skapar sina speciella villkor. Den österbottniska skärgården är rik på öar och skär där skärgårdsborna har levat sin vardag med utmanande kommunikationer. På den svenska sidan är geografin en annan men även där har det funnits regioner med svårframkomlighet och svagt utbyggda vägnät. För våra informanter har svårigheterna varit till för att övervinnas och de har övervunnit dem. När lusten att umgås med andra unga har varit stark har det alltid funnits möjlighet att ta sig fram. Det gäller i ös­ terbottnisk skärgård lika väl som i västerbottnisk glesbygd.

I Österbotten har danser i de finska trakterna haft en särskild lockelse för många svenskspråkiga ungdomar. De unga drogs över språkgränsen i båda riktningar även om de hade mycket begränsade färdigheter i den and­ra språkgruppens språk. Kommunikationen har ändå fungerat, med ord eller utan.

Också där har viljan till kontakt alltid varit en drivkraft och den viljan har funnits. I Västerbotten ser språkkartan ut på ett annat sätt, med ett enhetligare mönster och ingen egentlig språkgräns som måste överskridas.

Likheter i kulturella inspirationskällor i Österbotten och Västerbotten är påfallande. Båda regionerna har vanligen sökt sina nöjestrender i Stockholm oberoende av om trenderna har varit mer långväga ifrån, som de angloamerikanska, eller bara svenskt närproducerade. Österbottniska ungdomar har

dansminnen

följt de sverigesvenska radiosändningarna, och Sveriges tv-sändningar har länge kunnat ses i österbottniska trakter. De österbottniska musikerna har fått inspiration i den svenska Orkester Journalen och i andra sverigesvenska källor, precis som västerbottningarna har fått det.

På ett strukturellt och organisatoriskt plan finns ändå tydliga skillnader mellan Västerbotten och Österbotten. I Österbotten har i huvudsak ungdomsföreningarna stått för arrangemangen av ungdomsdanserna. Hela den finlandssvenska ungdomsrörelsen är väl strukturerad i förbund och underavdelningar till dessa. I Västerbotten har danserna vanligen arrangerats av olika organisationer som nykterhetsföreningar, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen och danserna har varit något av en folkfest och t.o.m. familjefest. I Österbotten har dansen i ungdomsföreningarnas regi haft formen av en mer renodlad danstillställning, speciellt under efterkrigstiden.

Oberoende av om den som är ung är ös­ terbottning eller västerbottning har dansen ändå spelat en stor roll i ungdomslivet. Det är frapperande hur mycket ungdomarna dansat och hur betydelsefull den sociala kontakten har varit för dem. I boken Och dansen den går skriver Anna-Maria Nordman om de ös­ terbottniska ungdomarnas dansande: ”Ungdomsdansen fungerade som en socialiseringsprocess, där individerna måste anpassa sig till spelets regler för att ha en plats bland de and­ ra dansande ungdomarna. Och det ville de ju ha eftersom lördagens dans var det som bar

191

192

dansminnen

en genom hela veckans mödor. Därmed angav dansrytmen också ramarna för framtidsoptimism – det fanns alltid nya förhoppningar och nya möjligheter att se fram emot.” Det på-

ståendet gäller i samma grad också för de västerbottniska ungdomarna i de dansminnen som är materialet i vårt gemensamma österbottniska och västerbottniska projekt.

Danslokaler i Österbotten Föreningshuset (ungdomslokalen, föreningslokalen, lokalen, huset) har starkt präglat ungdomsföreningarnas verksamhet i Österbotten. Redan när de första ungdomsföreningarna grundades i slutet av 1800-talet insåg man hur viktiga föreningshusen var för verksamheten. Sommartid kunde man samlas utomhus, men under största delen av året behövdes tak över huvudet oberoende av vilken verksamhet som var aktuell. I Svenskfinland* byggdes omkring 220 föreningshus under ungdomsföreningsrörelsens första 50 år. Huset byggdes vanligen genom frivilliga och gratis arbetsinsatser och

blev något av ”huset mitt i byn”. Det viktigaste utrymmet i ett föreningshus var festsalen som behövdes för möten, fester, danser, teater, körövningar och andra tillställningar. En scen hörde också till och dessutom tambur och garderob liksom kök och serveringsrum. En intressant detalj är att föreningshusen ofta gavs namn som t.ex. Närpesgården i Närpes, Solhem i Malax, Jungsborg i Karleby och ”Bläckhornet” i Rökiö, Vörå.

I början av 1950-talet blev det populärt med danspaviljonger vid havet, vid någon insjö eller vid en älv. Tidigare

Ungdomslokalen i Rökiö, Vörå, gick allmänt under namnet ”Bläckhornet” på grund av sin speciella form. ”Bläckhornet” var ett populärt dansställe efter kriget och ett par årtionden framåt. I ”Bläckhornet” dansades det i övre våningen. Dansgolvet var runt, det bästa dansgolvet i Österbotten, berättar en informant som dansade mot slutet av 1960-talet. Foto: Erik Hägglund. Österbottens traditionsarkiv.

dansminnen

193

Danspaviljongen i Maxmo var en mycket populär dansplats. Den ursprungliga paviljongen blev tillbyggd i början av 1970-talet. Allt större tillställningar gjorde att många små dansplatser tvingades stänga medan andra byggde till och förstorade. Foto: Ivar Nordlund.

Svenska litteratursällskapet i Finland.

hade man sommartid dansat på danslavar, öppna dansbanor utan tak. Paviljongerna var överbyggda dansbanor med tak och någon form av väggar även om de första inte var inglasade. Den första danspaviljongen i Österbotten sägs ha byggts i Malax 1948 då dansbanan där fick sitt tak. Paviljongerna fick sedan vanligen kök och serveringsutrymmen. På 1980-talet byggde man på många håll till diskotek när disco­ dansen blev populär. Några av de största dansplatserna fick då, med modell från Sverige, namn som Fagerö folkpark, Åminne folkpark och Emet folkpark.

Föreningshusen och paviljongerna har under åren byggts till, byggts om och moderniserats men det finns också de som brunnit ner eller som fått förfalla och rivits. Lars Huldén

ger en nostalgisk bild i en av sina dikter i samlingen Herdedikter (1973).

Jag inköpte ett gammalt ungdomsföreningshus på landet. Det hade stått tomt med sönderslagna fönster i många år, sedan föreningens verksamhet upphört. Jag köpte det, lät reparera och flyttade in.

När jag ligger på den forna scenen om nätterna, kan jag stundom höra ett avlägset ljud som av dans från stora salen. Särskilt vid helgerna sveper skaror av unga fram över golvet.

Jag ser dem inte, men hör.

De finns inte nu men har funnits.

Det som har funnits finns.

194

dansminnen

Ordförklaringar BP-mössa cillatyg

reklammössa med BP-tryck på; BP = British Petroleum tyg som tillverkades av granfibrer, surrogat för ull; i torrt tillstånd blankt och slätt, som vått skrynkligt och sladdrigt Crushlackstövlar stövlar med hård lackklack och sladdrigt skaft i lack, populära på 1970-talet danslave dansbana, ursprungligen utan väggar och tak festfördelning danstillfällena fördelades mellan olika ungdomsföreningar i Österbotten enligt ett visst system för att minska konkurrensen mellan föreningarna; fördelningen skedde redan i början av 1950-talet mellan de olika ungdomsringarna (grupperingar av lokala ungdomsföreningar) men utsträcktes 1958 till att omfatta hela Svenska Österbottens Ungdomsförbund; också en bussfördelningsplan som var tänkt att reglera busstrafiken till olika dansplatser dök upp i diskussionen på 1960-talet men förverkligades inte till fullo fika paus med kaffe/annan dryck och bulle/kaka flickhop flickor som stod uppställda på rader i danssalen i väntan på att bli uppbjudna till dans; andra benämningar som våra informanter använder: flickhög och de mer ironiska kohög, kohop, koskock fria en pojke får sova över hos en flicka som han är intresserad av friare a) ung man som (tillfälligt eller stadigvarande) sällskapar med en flicka

b) pojke som sovit över hos en flicka fältradio radioapparat/radiosändning avsedd för nyhetsförmedling till fältstaberna under kriget och för soldaternas trivsel i fält gammaldans (gam- i Finland: oftast danstillställning som besöks av främst mogen publik; i Sverige: gammeldans i meldans) betydelsen ’äldre danser’ t.ex. vals, schottis och hambo. golvstandare objuden gäst som efter ungdomsdansen kom till ett bröllop på småtimmarna främst för att dansa gris en flottyrkokt munk gjord på vetebrödsdeg och med syltfyllning, formad som en rektangel med en liten utbuktning, ett ben, i varje hörn gummitossor gymnastikskor, gympaskor halare overall humpa (humppa) pardans på finskt håll i Finland, rytmiskt besläktad med marschmusik och mycket snabb foxtrot, spelas i tvåtakt inkallad kallad till krigstjänst Jaffa populär läskedryck i Finland på 1960- och 1970-talen, fanns som röd Jaffa och gul Jaffa och

dansminnen

195

tillverkades till en början av Bock bryggeri i Vasa (1890–1968) som senare övergick i bryggeriet Hartwall som existerade fram till 1987 karelarna folkgrupp (närmare en halv miljon) från finska Karelen som evakuerades undan de ryska trupperna, först under vinterkriget och senare under fortsättningskriget. Karelarna placerades över hela Finland och inkvarterades inledningsvis i skolor, föreningslokaler och även i privathushåll kinda dansa kind mot kind konvent ursprungligen en typ av elevsammanslutning som tillkom i början av 1800-talet i gymnasier i Finland för att råda bot på dryckenskap och pennalism; senare benämning på gymnasistföreningarnas fester, föredragstillfällen, diskussioner, välläsningstävlingar och danstillställningar (skoldanser) koxare icke-inbjudna som höll till utanför en bröllopslokal, kunde även bli inbjudna att delta i dansen; det var vanligt att brudparet kom ut flera gånger för att visa upp sig för koxarna Kyrkans Ungdom väckelserörelse bland svenskspråkiga inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland; rörelsen grundades 1920 lack hårspray letkajenkka (fi.) finsk långdans från 1963, ett slags schottisdans med hoppsteg lemonad (limonad) läskedryck, läsk marthaförening finländsk husmorsförening menuett dans i trefjärdedelstakt; skapades vid franska hovet i mitten av 1600-talet; dansades oftast som pardans på rad mignon en typ av vals, av finländskt ursprung muscha hembränt, från engelskans moonshine pardans dans där man dansar par om par; en flicka och en pojke dansar med varandra t.ex. i vals, tango eller foxtrot pojkhop pojkar som stod på rader och väntade på att bjuda upp flickorna till dans; andra benämningar som våra informanter använder: pojkhög, pojkskock porr kanister, plastdunk samlyceum samskola, läroverk schack gäng, sällskap Sisu tjärsmakande lakritspastill, lanserad 1928 i Finland skoterskor grova och varma fritidsskor, utformade för snöskoteråkare skriftskola benämning på konfirmandundervisning, konfirmationsundervisning i Finland; genomgången skriftskola ansågs förr vara en förutsättning för att få delta i ungdomslivet skyddskåren en militär frivilligorganisation av hemvärnstyp som var en del av republikens krigsmakt och som hade sin föregångare bl.a. i de skyddsgarden som bildats hösten 1905 för att upprätthålla lag och ordning i landet; organisationen upplöstes 1944

196

dansminnen

småsprintar stuffa Svenskfinland tuppen (tuppin) unit örfil

gammal danstyp, snabb vals med markerade danssteg dansa; jfr i Västerbotten kampanjen ”Våga stuffa” benämning på områden där majoriteten av den svenska befolkningen i Finland bor utedasset skiva av hårdkartong speciell typ av kanelbulle

dansminnen

197

Litteratur Aktiviteter på hemmafronten i Korsholm under krigsåren (1999). Utgivare: Inventeringsgruppen inom Korsholm. Vasa.

Arvidsson, Alf (red.) (1998). Jazz i norr: uppsatser i svensk jazzhistoria. Umeå universitet. Umeå.

Arvidsson, Alf (2002). Från dansmusik till konstnärligt uttryck: framväxten av ett jazzmusikaliskt fält i Umeå 1920–1960. Språkoch Folkminnesinstitutet. Umeå.

Biskop, Gunnel (1995). Menuetten och dess öden VII. Menuetten som allmän dans. I: Folkdansaren. Organ för Finlands svenska folkdansring. Nr 1, februari 1995. XXXXI årgången. Helsingfors.

Biskop, Gunnel (2005). Menuetten och dess öden X. Om menuettraditioner i Oravais. I: Folkdansaren. Organ för Finlands svenska folkdansring. Nr 1, februari 2005. Årgång 53. Helsingfors.

Biskop, Gunnel (2012). Dansen för åskådare. Åbo Akademis förlag. Åbo.

Bringéus, Nils-Arvid (1987). Livets högtider. LT. Stockholm.

Bruér, Jan & Lars Westin (2006). Jazz. Musik Människor Miljöer. Bo Ejeby Förlag. Göteborg.

Burvall, Asta (2009). Minnen av dans. Handsvett, slagsmål och romantik. I: I afton dans. Västerbotten 4/09. Västerbottens museum. Umeå.

Dahlstedt, Tone & Barbro Holmgren (1979). Nordfinska evakueringen till Skelleftebygden 1944–1945. Skrifter utgivna av Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå. Umeå.

Eckert-Lundin, Eskil (red.) (1944). Sveriges musiker. Sveriges underhållnings-, dans- och restaurangorkestrar samt militära musikkårer. Ringström & Ringström. Uppsala.

Edström, Karl-Olof (1982). På begäran. Svenska Musikerförbundet 1907–1982. Tidens förlag. Stockholm.

Frykman, Jonas (1988). Dansbaneeländet: ungdomen, populärkulturen och opinionen. Natur och kultur. Stockholm.

Hallinder, Annika & Pia Risan (1993). Flykting i går och i dag. Artemis Bokförlag. Skellefteå.

Hammarlund, Rolf (2010). Mitt eget Sixties. Premium Förlag. Stockholm.

Huldén, Lars (1986). Får man hoppa i menuetten? Festskrift 5.2.1986. Lars Huldén. Svenska litteratursällskapet i Finland.

Helsingfors.

I afton dans. Västerbotten 4/09. Västerbottens museum. Umeå.

Johansson, Lage (1998). ACKE KÄRRS: en dansorkester i brytningstid, 1956–61. I: Alf Arvidsson (red.) (1998). Jazz i norr: uppsatser i svensk jazzhistoria. Umeå universitet. Umeå.

Klinkmann, Sven-Erik (2010). Från Wantons till Wild Force. Nya sound i en gränsstad. Gidlunds förlag. Möklinta.

Klinkmann, Sven-Erik (2013). Ett österbottniskt popkluster? I: Vasabladet 20.4.2013.

Lilliestam, Lars (2013). Rock på svenska. Från Little Gerhard till Laleh. Bo Ejeby Förlag. Göteborg.

198

dansminnen

Lindqvist, Anders G. (2006). En folkrörelse väller fram. De finländska ungdomsföreningarna, deras uppkomst, verksamhet och samarbete under de första femtio åren, 1888–1938. Uf-historiskt arkivs skrift nr 4. Ungdomsföreningsrörelsens Stöd r.f.

Helsingfors.

Lystedt, Lars (1998). Swinging Umeå. OMEA. Umeå.

Nationalencyklopedin (1989–1996). Bokförlaget Bra Böcker. Höganäs.

Nordman, Anna-Maria (red.) (1999). Från dansbana till rockklubb. Populärmusiken i fokus. Sju artiklar om logdans, schlager, visa, jazz och rock’n’roll. Folk och Musik 1999. Finlands svenska folkmusikinstitut. Vasa.

Nordman, Anna-Maria (1999). Lolita och Vårat gäng. Svenskösterbottniska dansorkesternamn 1920–1950. I: Fackspråk och översättningsteori. VAKKI-symposium XIX. Vasa 13–14.2.1999. Red. Detlef Wilske. Publikationer av Forskargruppen för översättningsteori och fackspråk vid Vasa universitet Nr 25. Vasa.

Nordman, Anna-Maria (2003). Takt och ton i tiden. Instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920– 1950. Åbo Akademis förlag. Åbo.

Nygård, Bertel (1982). Huset mitt i byn: ungdomsföreningarna i Svenska Österbotten. Svenska Österbottens ungdomsförbund.

Vasa.

Nygård, Bertel (red.) (2006). Ur minnenas arkiv: SÖU 100 år. Svenska Österbottens ungdomsförbund. Vasa.

Persson, Lennart K. (2013). Dansbanor, dansorkestrar och festarrangemang i sydöstra Småland ca 1900–ca 1970. Eget förlag.

Västra Frölunda.

Roselius, Aapo (2013). Mellan tradition och förnyelse. Den finlandssvenska ungdomsföreningsrörelsen från krigsåren in i 2000-talet.

Uf-historiskt arkivs skrift nr 5. Ungdomsföreningsrörelsens Stöd r.f. Helsingfors.

Rossi, Leena (toim.) (2005). Saanko luvan? Iskelmä-Suomen ilmiöitä 1900-luvulla. k&h. Turku.

Sidbäck, Inga-Britt & Börje Sidbäck (2011). Dans och musik på landsbygden. I: Margareta Södergård & Marianne Nordman & Alice Lillas & Anna-Maria Nordman (2011). Och dansen den går. Minnen från den österbottniska ungdomsdansen på 1950-, 1960- och 1970-talen. Scriptum. Vasa.

Sjöström, Kjell (1996). Dansband och dansbanor – ett folknöje. Eget förlag. Vännäs.

Svensk jazzhistoria. Vol. 4. Beredskapsswing (1995). Texthäfte till CD-box. Caprice Records.

Södergård, Margareta & Marianne Nordman & Alice Lillas & Anna-Maria Nordman (2011). Och dansen den går. Minnen från den österbottniska ungdomsdansen på 1950-, 1960- och 1970-talen. Scriptum. Vasa.

Tedestedt, Robert (1988). Folkets dansmusik. I: Hans Clausen & Torsten Tegby (red.): Skelleftebygdens historia. Del 6. Skellefteå kommun. Skellefteå.

Uppslagsverket Finland 1–5 (2003–2007). Schildts Förlags Ab. Esbo.

Westin, Bo (1987). Säg det med musik. Thore Erling och hans orkester. Gidlunds. Värnamo.

dansminnen

Skribenterna Asta Burvall (f. 1963 i Bastuträsk, bosatt i Ursviken, Skellefteå) är etnolog på Skellefteå museum. Hon har genomfört ett antal dokumentationer, bland annat en om dans. Dansdokumentationen utgjorde en del av underlaget till utställningen ”Får jag lov?” och till en artikel i tidskriften Västerbotten, nr 4/2009.

E-post: asta.burvall@skellefteamuseum.se.

Alice Lillas (f. 1946 i Vörå, bosatt i Korsholm) är rektor emerita vid Korsholms vuxeninstitut. Hon har deltagit i publikationer om vuxenutbildningsfrågor inom medborgar- och arbetarinstitut, pedagogiska artiklar och är en av medförfattarna till boken Och dansen den går. Minnen från den österbottniska ungdomsdansen på 1950-, 1960- och 1970-talen (2011). E-post: alice.lillas@korsholm.fi.

Staffan Lundmark (f. 1957 i Umeå, bosatt i Sörfors) har under de senaste tjugo åren arbetat som forskningsarkivarie vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM). Han ansvarar för folkminnesområdet och arkivets musikavdelning. I hans bakgrund finns musik, konst och arbete inom folkbildningen. Arkivets utåtriktade verksamhet är en viktig del av hans arbete. E-post: staffan.lundmark@sofi.se.

Marianne Nordman (f. 1943 i Korsholm, bosatt i Vasa) är professor emerita i svenska språket vid Vasa universitet. Hon har publicerat arbeten om skönlitterär stil, fackspråk, prosarytm och minilekter och är en av medförfattarna till boken Och dansen den går. Minnen från den österbottniska ungdomsdansen på 1950-, 1960- och 1970-talen (2011). E-post: marianne.nordman@uva.fi.

Margareta Södergård (f. 1955 i Vörå, bosatt i Vörå) är lektor i modersmålets didaktik vid Åbo Akademi i Jakobstad. Hon framlade sin doktorsavhandling i svenska språket vid Vasa universitet. Hon har medverkat i olika publikationer om folkkulturella yttringar och är en av medförfattarna till boken Och dansen den går. Minnen från den österbottniska ungdomsdansen på 1950-, 1960- och 1970-talen (2011). E-post: margsode@abo.fi.

199

200

dansminnen

KUNGL. SKYTTEANSKA SAMFUNDET ACTA REGIÆ SOCIETATIS SKYTTEANÆ nr 69 Redaktör: Roger Jacobsson Skriftserien Skytteanska Samfundet har sedan 1961 gett ut vetenskapliga böcker och skrifter. Nedan redovisas Samfundets samlade skriftserie.

1. Innehåller följande artiklar: Wijnbladh, Mauritz, Skytteanska Samfundet. – Dahlstedt, Karl-Hampus, Om namn på kraftstationer i Norrland – Jirlow, Ragnar & Wahlberg, Erik, Jordbruket i Tornedalen genom seklen. – Lundgren, P. G., Medicinska högskolans i Umeå tillkomst. – Thomasson, Lars, De svenska lapparna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1950–59. – Rasmusson, Nils Ludvig, Svenska akademiens medalj över Johan Skytte. Umeå 1961.

2. Innehåller följande artiklar: Hjelmstedt, Lennart, Pelle Molins berättarstil. – Isaksson, Olov, Byalag och bygdegemenskap.

– Rosander, Göran, Säsongarbetsvandringar i Övre Norrland. – Rosander, Göran, Hjortfänge i Lappmarken. – Ågren, Katarina och Per-Uno, Pilati dom. – Westin, Gunnar och Ågren, Per-Uno, Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i övre Norrland (FFÖN) 1954–1963. Umeå 1963.

3. Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen.

Umeå 1964.

4. Carli, O., Ångermanlands bibliografi. Förteckning över litteratur utkommen före 1940. Umeå 1965.

5. Isaksson, Olov, Bystämma och bystadga. Organisationsformer i övre Norrlands kustbyar. Umeå 1967.

6. Nordsvensk forntid. Red. Hans Christiansson och Åke Hyenstrand. Umeå 1969.

7. Königsson, Lars-König, Traces of Neolithic Human Influences Upon the Landscape. Development at the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an archæological introduction by Hans Christiansson. Umeå 1970.

8. Lepiksaar, Johannes, The Analysis of the Animal Bones From the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden.

With an introduction by Hans Christiansson. Umeå 1975.

9. Jonsson, Ingvar, Jordskatt och kameral organisation i Norrland under äldre tid. Umeå 1971.

10. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1960–69. Umeå 1971.

11. Nordberg, Erik, Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. Umeå 1973.

12. Borgegård, Lars-Erik, Tjärhanteringen i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft. En studie av produktion och transporter med särskild hänsyn till Ume- och Vindelälvens dalgångar. Umeå 1973.

13. The Nordic Languages and Modern Linguistics 2. Edited by Karl-Hampus Dahlstedt. Proceedings of the Second International Conference of Nordic and General Linguistics, University of Umeå June 14–19, 1973. Umeå 1975.

14. Hellbom, Algot, Saköresbok för Medelpad 1541–1609. Umeå 1976.

15. Petrus Læstadius’ Journaler: I. Journal för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken. Stockholm 1831. Facsimileutgåva 1977. II. Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i Lappmarken, innefattande åren 1828– 1832. Stockholm 1833. Facsimileutgåva 1977. III. Kommentarer och register till Petrus Læstadius’ Journaler. Umeå 1977.

16. Liljenäs, Ingrid, Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. Umeå 1977.

17. Arell, Nils, Rennomadismen i Torne lappmark – markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken.

Umeå 1977.

18. Nordberg, Perola, Ljungan. Vattenbyggnader i den närings-

geografiska miljön 1550–1940. Umeå 1977.

19. Hellbom, Algot, Medelpads gräns mot Jämtland från medeltid till nutid. Umeå 1977.

20. Tellhammar, Ingrid, Predikstolsmakare och predikstolskonst före 1777 i norra Hälsingland, Medelpad och Ångermanland.

Umeå 1978.

21. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1970–74. Umeå 1979.

22. Audén, Bengt, Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå 1980.

23. Pettersson, Olof Petter, Gamla byar i Vilhelmina, I–IV. Stockholm–Uppsala 1941–1960. Facsimileutgåva i två band.

Umeå 1982. Med en levnadsteckning över författaren av Karl-Hampus Dahlstedt och en bebyggelsehistorisk essä av Magnus Mörner.

24. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1975–1980. Umeå 1982.

25. Luleå stift 1904–1981. Församlingar och prästerskap. Luleå 1982.

26. Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien. Studier tillägande Tryggve Sköld den 2 november 1982. Umeå 1982.

27. Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige. Facsimileutgåva av de s.k. prästrelationerna m.m., först publicerade av K. B. Wiklund 1897–1909. Med företal av Phebe Fjellström och efterskrift av Israel Ruong.

28. Hülphers, Abraham, Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland. Första Samlingen om Medelpad, Westerås 1771, samt Fierde Samlingen om Ångermanland, Westerås 1780.

Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1985. Med en efterskrift av Gösta Berg.

29. Utterström, Gudrun, Släktnamn. Tillkomst och spridning i norrländska städer. Umeå 1985.

30. Litteratur om Västernorrlands län. En bibliografisk förteckning över litteratur om Ångermanland 1941–1975 och om Medelpad t.o.m. 1975, sammanställd av Ada Marcusson, Umeå 1986.

31. Dahlstedt, Karl-Hampus, Från Quartier Latin till Grisbacka.

Ett urval artiklar i språkvetenskapliga och andra ämnen samt Karl-Hampus Dahlstedts bibliografi 1936–1986 av Karin Snellman i samarbete med författaren. Umeå 1987.

32. Egerbladh, Inez, Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i

dansminnen

201

Norrbottens kustland fram till 1900-talet. Umeå 1987.

33. Sörlin, Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Stockholm 1988.

34. Bäcklund, Dan, I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870–1970. Umeå 1988.

35. Hasselhuhn, Abraham Roland, Om Skytteanska Scholan i Lycksele Lappmark. Sundsvall 1851. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1988. Med en efterskrift av Roger Jacobsson.

36. Wikmark, Gunnar, Edvard Rhén, Lapplandspräst och Upplandsprost. Umeå 1989.

37. Moritz, Per, Fjällfolk, Livsmönster och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900talen. Umeå 1990.

38:A Människor & föremål. Etnologer om materiell kultur. Red. av Alf Arvidsson, Kurt Genrup, Roger Jacobsson, Britta Lundgren, Inger Lövkrona. Festskrift till Phebe Fjellström den 30 juni 1990. Stockholm 1990.

38:B Phebe Fjellströms Tryckta skrifter 1952–1990. En bibliografi sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1990.

39. Arvidsson, Alf, Sågarnas sång. Folkligt musicerande i sågverkssamhället Holmsund 1850–1980. Umeå 1991.

40. Liliequist, Marianne, Nybyggarbarn. Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850–1920. Umeå 1991.

41. Ehrenmalm, Arvid, Resa Igenom Wäster-Norrland Til Åsehle Lappmark, Anstäld Uti Julii Månad 1741. Stockholm 1743.

Facsimileutgåva (under utgivning). Med en efterskrift av Roger Jacobsson.

42. Erixon, Per-Olof, Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons prosakonst. Stockholm 1994.

43. Olsson, Björn, Den bildade borgaren. Bildningssträvan och folkbildning i en norrländsk småstad. Stockholm 1994.

44. Layton, Ian (red.), Då, nu och sedan. Geografiska uppsatser till minnet av Ingvar Jonsson. Umeå 1995.

45. Baudou, Evert, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv.

Umeå 1995.

46. Tedebrand, Lars-Göran, Strömming och demografi. Familj och hushåll i bottnisk kustbygd 1650–1950. Umeå 1995.

47. Baudou, Evert (red.), Att leva vid älven. Åtta forskare om människor och resurser i Lule älvdal. Bjästa 1996.

48. Jacobsson, Roger och Öquist, Gunnar (red.), Vetenskapens rymder. Perspektiv och visioner. Forskare reflekterar. Umeå, Stockholm 1997.

202

dansminnen

49. Pettersson, Helena, Från kulturförening till kunglig vetenskapsakademi. Kungliga Skytteanska Samfundet 1956–1967.

En översikt. Umeå 1998.

50:A Tedebrand, Lars-Göran, Historia och demografi. Valda texter samt Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Umeå 1999.

50:B Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1999.

50:C Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1999–2004. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 2004.

51. Mårald, Erland; Nordlund, Christer; Pitkä-Kangas, Lari and Åkerberg, Sofia (eds.), Nature Improved? Interdisciplinary Essays on Humanity’s Relationship With Nature. Umeå 1999.

52. Öhman, Anders (red.), ”Rötter och rutter”. Norrland och den kulturella identiteten. Umeå 2001.

53. Nordlund, Christer, Det upphöjda landet. Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930. Umeå 2001.

54:A Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732.

Vol. I: Dagboken. Utgiven efter handskriften av Algot Hellbom, Sigurd Fries och Roger Jacobsson. Umeå 2003.

54:B Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732.

Vol. II: Kommentardel. Utgiven med kommentarer och register av Ingegerd Fries och Sigurd Fries. Redaktör Roger Jacobsson. Under medverkan av Ingvar Berg, Dan Bäcklund, Phebe Fjellström, C. E. Jarvis, Bengt Jonsell, Tryggve Sköld, och med Linnés egna skrivelser och anteckningar i samband med resan. Umeå 2003.

54:C Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732.

Vol. III: Facsimileutgåva. Utgiven av Roger Jacobsson och Sigurd Fries. Umeå 2005.

55. Nordlund, Christer (red.), Livsföreställningar. Kultur, samhälle och biovetenskap. Umeå 2004.

56. Jacobsson, Roger (red.), Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732. Umeå/Stockholm 2005.

57. Engelmark, Roger; Larsson, Thomas B. och Rathje, Lillian (red.), En lång historia . . . Festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Umeå 2005.

58. Mulk, Inga-Maria & Bayliss-Smith, Tim, Rock Art and Sami Sacred Geography in Badjelánnda, Lapponia, Sweden. Sai-

ling Boats, Anthropomorphs and Reindeer. Umeå 2006.

59. Grundberg, Leif, Medeltid i centrum. Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer.

Umeå 2006.

60. Frånberg, Per; Sköld, Peter och Axelsson, Per (red.), Från Lars Thomassons penna. Bibliografiska anteckningar 1956–2006.

Umeå 2007.

61. Lassila, Mauno och Liljenäs, Ingrid (red.), Med Linné i norr.

Förändringar i natur och kultur från 1700-tal till våra dagar.

Umeå 2007.

62. Rosenqvist, Claes, Artister i norr. Bottnisk och nordnorsk teater och underhållning på 1800-talet. Umeå 2008.

63. Hansson, Heidi and Lundström, Jan-Erik (eds.), Looking North. Representations of Sámi in Visual Arts and Literature.

Umeå 2008.

64. Jacobsson, Roger, Typographic Man: Medielandskap i förändring – Studier i provinsens tryckkultur. Umeå 2009.

65. Mårald, Erland och Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska. Umeå 2010.

66. Eriksson, Madeleine, (Re)producing a periphery – popular representations of the Swedish North. Umeå 2010.

67. Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen. Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Festskrift tillägnad professor Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Redigerad av Roger Jacobsson. Umeå 2013.

68. Nordin-Hennel, Ingeborg, Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare. Umeå 2014.

Distribution: Original, Umeå: 1–12, 14–22, 24, 26–27, 29–30, 32, 34–37, 38:B, 41, 44–45, 47, 49, 50:A, 50:B, 50:C, 51, 52, 53, 54:A, 54:B, 54:C, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69 Almqvist & Wiksell International, Stockholm: 13, 39–40 Två Förläggare Bokförlag, Umeå: 23, 28, 31 Luleå stiftsråd, Luleå: 25 Carlsson Bokförlag, Stockholm: 33, 38:A, 42–43, 48, 56, 64, Johan Nordlander-Sällskapet, Umeå: 46

dansminnen

203

SVENSK-ÖSTERBOTTNISKA SAMFUNDET r.f.

Svensk-Österbottniska Samfundet har fram till hösten 2014 publicerat sammanlagt 71 volymer. Skrifterna är fördelade på tre serier, Arkiv för svenska Österbotten (i förteckningen Arkiv, med nummer och tryckår), Österbottnisk Årsbok (ÖÅ med årtal) samt Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet. För enkelhetens skull finns efter 2002 endast en löpande skriftserie.

Arkiv för svenska Österbotten Band I, Häfte 1–2. Tegengren Jacob, Minnen från heden tid och lämningar av heden kult i Vörå. Berghell Hugo, Klimpgraniten på Grötberget i Vindala. Karsten T. E., Om Östersjöländernas äldsta folk- och ortnamn.

Band I, Häfte 3–4. Backman Wold., Ett bidrag till kännedom om nationalitetens inverkan på befolkningens i Syd-Österbotten demografiska karaktär. Näse Joh., Finlandssvenskarna i Amerika. Hedman Karl, Släkten Bladh. Ringbom A-L., Bidrag till Kristinestads gamla kyrkas historia.

Band II, Häfte 1. Tegengren Jacob, Gravfältet på Lågpeltkangas i Vörå. Backman Wold., Tvenne Nykarleby-studier. Jurvelius Björn, Bidrag till kännedom om adventivfloran i Vasa.

Band II, Häfte 2–3. Estlander Ernst, Biblioteket i ett prästhem 1700-talet. Krook Ragnar, En enkät med skolungdom i Vasa angående beundrade historiska personligheter. Tegengren Helmer, Några försök att i Österbotten upprätta ädlare bergverk under förra hälften av 1700-talet.

Band III. Högnäs Hugo, Sytning och arvslösen i den folkliga sedvänjan uti Pedersöre och Nykarlebybygden 1810–1914. 1938.

Band IV. Ostrobothnia Australis 1924–1944. 1944.

Band VIII. Krook Ragnar: Vasa Svenska Lyceum 1874–1949.

1949.

Årsböcker 1945–2001 1945

1946–47

Mellberg Walter, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–1945. Pensar Lennart, Ernst V. Knape. En österbottnisk diktare. Aspelin J. R., Minnen från Wasa Gymnasium. Åkerblom K. V., Bokspridare i Vasa och dess omgivning i äldre tider. Tegengren Jacob, En blick på Sydösterbotten, särskilt Vörå under järnåldern. Lingonblad Birger, Iakttagelser och intryck från Muonio och Enontekis lappmarker.

Bruun Otto, A. A. Levón och hans fabriksanläggning

på Alkula. Ehnholm Gunnar, En undersökning av den österbottniska sillen. Widlund Uno, Adventivväxter i Yxpila hamnområde. Lingonblad Birger, Paanajärvi i Kuusamo, vår förlorade pärla. Lingonblad Birger, Sommarexkursioner på Åland.

1948 Appelgren Arne, Om fotograferna i 1860- och 1870talets Vasa. Lindberg Else, Katalog över böcker tillhörande Läsesällskapet i Gamlakarleby. Åkerblom K. V., Riksdagsmän från Södra Österbotten under svenska tiden. Åkerblom Bror, Gullans, Mattans, Vitans – en grupp österbottniska hemmansnamn.

1949–50 Tegengren Jacob, Observationer över ett antal fågelarter ägnade särskilt deras sång. Lingonblad Birger, Färder i höga norden. Åström S-E., Ur den pedagogiska diskussionen i Österbotten under 1700-talet.

Nikander Gabriel, Uppmätnings- och avbildningsarbetet i vöråbyarna Andiala och Jörala sommaren 1949.

1951–52 Krook Tor, Anders Chydenius, samhällsreformator och församlingsherde. Bruhn Karl, Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén. Lingonblad Birger, Något om vargen, fjällräven, lon och skrikörnarna. Malmberg M. & Bäck R., Nya växtfynd i Vasa.

1953–55 *) Åkerblom Bror, K. V. Åkerblom (1877–1954) En minnesteckning. Ingo Martin, Den gamla byn. Ingo Martin, En arbetsuppgift som försvunnit. Rosenholm Gunnar, Bondstugans traditionella inredning i Solf.

Willner Sven, Finns det en österbottnisk tradition i finlandssvensk litteratur. Rundt Joel, Jarl Hemmers lyriska och etiska diktning. Krokfors Hjalmar, Tröskdag. Malmberg Martin, Intressanta växter. Klockars Selim, Kurs i växtkännedom i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet.

1956 Helenelund Tea, Holländsk konst i Hedmanska samlingarna. Appelgren Arne, Framdukat på bord och framställt i skåp i Österbottens museum. Klockars

204

1957 *)

1958

1959 1960

1961–62

1963

dansminnen

Birgit, Om kristendomens införande i södra Österbotten. Ahlskog Holger, Österbottnisk glashandel under förra hälften av 1800-talet. Mannil Ragnar, Slagsmålet vid Andtohlis grind i Mäkipä. Hovilainen-Husgafvel Erla, ”En visa vill jag sjunga…”. Rosenholm Gunnar, Handeln på Vasa torg i gången tid. Estlander Carl, Wasa Teater. Lingonblad Birger, Resor i Karelen.

Nordström Göran, En återblick på fågelringmärkningen i Finland. Klockars Bertel, Huru folk flyttat i Kronoby.

Jern Levi, Märkesmän i Korsholm under svunnen tid.

Schalin Teodor, Konstälskaren John Dahl. Mitts Ernst Aug., John Dahl som pedagog. Appelgren Arne, Vasa i gången tid. Två hittills okända beskrivningar. Westman Tor-Leif, Storskär, 1500-talets Kirkegårdsskär. Stormbom N. B., De litterära konsolideringstendenserna i Svensk-Finland. Lindström L. J., Tobak och hälsa.

Mitts Ernst Aug., Sundom by i Solf. Hagman Ragnar, Marins hemman i Sundom och dess tidigare ägare.

Bexar L. E., Sägner om allmogeresningen i Sundom, Solf och Malax år 1808. Sahlberg Irja, En gelbgjutare i Sundom. Bexar L. E., Några anteckningar om allmogens i Vasatrakten handel på Sverige. Backholm Börje, Från sumpmark till åkerjord. Hildén Olavi, Fågellivet på Valsörarna.

Kruskopf Erik, Wasa Teater under 40 år.

Abrahamsson Birgitta, Alfred Fahler. Ett diktaröde.

Estlander Ernst, En prästdynasti i Lappfjärd. Cygnel Ester, Alma Skog. Appel Erik, Mink lever på fisk – Skaftungfiskare på mink. Nordström Göran, Rundvandring bland natursevärdheter på Bötombergen i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. Casén Ruben, Studier över vadarfåglarna på Rummelön invid Gamlakarleby.

Svensk-Österbottniska Samfundet 40 år.

Nyberg Paul, Alta Dahlgren, en bortglömd österbottnisk författarinna. Enckell Olof, Minnestal hållet vid avtäckningen av R. R. Eklunds byst. Holmqvist Oskar, Nykarleby museum. Beijar P-E., Finska språkelement bland ortnamnen i Korsholm. Fredriksson P. R., Den österbottniska folkhögskolan. Cappelin Eric, Salpeterns historia i Sverige och Finland. Taxell C. G., Tobisgrisslans flyttningsvägar.

Wikman K. Rob. V., Harry Schauman – en min-

1964

1965 *) 1966 *)

1967

1968

1969 1970

1971

nesteckning. (Nytryck 2014.)

Petander C-B. J., Anteckningar om österbottniskt fotfolk före år 1625. Petander C-B. J., Slaget vid Napue den 19.2.1714. Birck Erik L., Om Österbotten efter stora ofreden och vid svenska tidens slut. Estlander Carl, Wasa Teaters reportoarbok 1919–1963.

Mannil Ragnar, Woldemar Backman – en levnadsteckning.

Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes chefer 1629–1809. Petander C-B. J., Anteckningar om Österbottniskt fotfolk 1625–1629. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes uniform och utrustning 1655–1809.

Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente i trettioåriga kriget. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes fanor. Mannil Ragnar, Carl Synnerberg, skolman och filolog. Finne Jarl, Isvägstransporten över Kvarken i vinterkrigets slutskede – mars 1940. Österblad Leif, Valsörarna – ett paradis för fåglar och forskare. Gröndahl Gunnar, Sipprankan – en rymling från Östkarelen. Johansson Per Åke, Pjelaxfjärden som fågelrastplats. Ahlbäck Olav, En gränstvist i Bottnen på 1300-talet. Thors Carl-Eric, Förnamnen i svenska Österbotten förr och nu. Malmberg Martin, Ostrobothnia Australis´ naturvetenskapliga samlingar i Vasa. Ahlbäck Ragna, En österbottnisk byordning.

Petander C-B. J., Anteckningar om kungliga Österbottens infanteriregemente 1650–1660.

Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Karl XI:s tid.

Jern Kurt, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920– 1970. Birck E. L., Om beskattningen av Österbotten under senare delen av frihetstiden. Näsman Nils, Förslag om österbottniskt biskopsstift åren 1848 och 1849. Björkqvist Heimer, Handelsflottan och dess betydelse för sysselsättningen i de svenskösterbottniska städerna åren 1815–1858. Petander C-B. J., Förteckning över tomtägare i staden Vasa år 1784.

Lehtikanto Mirjam, Carl Axel Setterberg och det nya Vasa.

Krooks Sven-Erik, Den »Souranderska silfversamlingen» i Österbottens museum. Birck Erik L., Om jordbruket med binäringar i 1700-talets Österbotten.

1972

1973

1974

1975

1976–77

1978

1979

dansminnen

Jones Michael, Landhöjningen i Zachris Topelius ögon. Petander C-B. J., Tre planritningar från 1700talet.

Fors Hans, Korsholmsspelet. Långgård Anna, Österbottnisk arbetsdräkt. Laurén Christer, Ett missalefragment i Vasa Lyceums bibliotek. Paul P-E., Finlands utrikeshandel och det europeiska samgåendet.

Lönnqvist Bo, Skråbockar och storvargar. Petander C-B. J., Gamla Korsholms kronohäckte af tegelsten.

Kronman A. W., En f.d. gardesjägares minnen. Petander C-B. J., Kungliga Wasa regementes soldater.

Hongell P., Ostrobothnia Australis 50 år. Johansson P. Å., Lappfjärds åmynning som fågelplats. Gröndahl G., Lappfjärds å. Malmberg M., Växtsamlare i Syd-Österbotten. Granlund E., Sälar i Bottniska viken. Anderson J-G. & Taxell C. G., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland. Klockars B., Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet III. Kevin P., En antiakademi. Wargh I., Dagar och år. de Geer Eric & Wester Holger, Utrikesresor, arbetsvandringar och flyttningar i Finland och Vasa län 1861–1890. Seela Jacob, En österbottnisk glasmanufaktur från 1800-talet, Berga Bruk (1797–1883).

Lönnqvist Bo, Österbottens studenter idkar folklivsforskning år 1876. Karlsson Kurt K., Pappersbruken i Jungsund och Granfors.

Nykvist Nils-Erik, Aktivism och passivt motstånd i södra Svenskösterbotten 1899–1918. Ahlbäck Ragna, Bondehandel och borgarseglation. Lundberg CarlAnders, Sanemossen, en enastående österbottnisk fågelmyr, som bör skyddas.

Hildén O. & Hurmio T. & Taxell C-G., Häckfågelstudier och sträckobservationer på Valsörarna. Haldin Ingeborg, Bönder och urmakare – Lassilaklockornas historia. Ehnholm Gunnar, Värlax. Nikula Sigrid, Johan Magnus Arenius och Beata Sofia Holmudd. Teir T. E., Wasa Aktie Bank.

Näsman Nils, Vasa Missionssyförening 100 år. Boucht Sverre, Några Björkö-minnen i ord och bild. Petander C-B. J., Den gamla stenkasärnen. Ehnholm Gunnar, Bidrag till kännedom om Särkimo, Ulot och Pudimo samt Väster- och Österören intill storskiftet i slutet av 1700-talet. Svenska Österbottens Högskoleförening r.f. 1969–1979.

1980

205

Klockars Ralf-Erik, 3:dje Wasa Finska Skarpskyttebataljon 1881–1902. Petander C-B. J., Krogar och krögare i Gamla Wasa.

1981–82 Petander C-B. J., Vasa ortodoxa kyrka. Miettinen Mirja, Arkeologisk verksamhet i Svensk-Österbotten 1974–1982. Federley Synnöve, Husmän och -kvinnor i 1500-talets österbottniska län. Jern Kurt, Förmedlarens roll.

1983–84 Ahlskog Holger, Wasa trivialskola 1684–1841.

An­ders­son Håkan, Undervisning och forskning.

Hannus Vidar, Lärare och studerande vid PF under 10 år. Lindgrén Samuel, Förvaltning och utrymmen. Ös­terholm Thor, Vasa övningsskola 10 år.

1985–86 *) Öhman Thomas, Ostrobothnia Australis under ytterligare 60 år. Fortelius Mikael, Människans forntid och framtid. Meinander Martin, De regionala museernas betydelse. Hägglund Denise, Jacob Tegengren och naturen. Hackman Walter, Tvenne framstående entomologer från Österbotten. Gröndahl Gunnar, Per-Åke Johansson – mästerornitologen från Kristinestad. Hästbacka Hans, Leif Österblad – miljövårdsdebattören som var före sin tid. Lindberg Per Sigurd, Släktresa samt skräpväxter. Brusewitz Gunnar, Lomdagar vid Valsörarna. Stara Gunnar & Taxell C-G., Fågelstudier på Valsörarna 1979–1984. Hästbacka Hans, Knölsvanen – nykomling i Österbotten. Lundberg C-A., Med trutar på Sanemossen. Anderson J-G. & Rajander J. & Stara G. & Wistbacka R., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland 1974–1983.

1987–88 Petander C-B. J., Kungliga Wasa regemente 1808– 1809. Andersson Håkan, Skollärare-föreningen i Wasa 1848–1852. Laurén Ulla, Om upplevelse av firmanamn. Lygdbäck V. & Rabb A., Svenska Österbottens högskoleförening r.f. verksamhet under 20 år.

1989–90 *) Andersson Katarina, Från fattigvård till modern åldringsvård. Bäck Viveca, Föreningen grundas, Hemmet inrättas, Glimtar från åren 1900–1915. Spåre Catharina, I människokärlekens tjänst 1939–1968.

Strömman Solveig, Nya hemmet 1969–1990, Administration, ekonomi och fonder 1890–1990. Söderholm Johanna, Dyrtid och nydaning 1916–1938. Baer Hans, Den bottniska regionen och dess administrativa indelning på regional nivå genom tiden. Karlsson Anders, Övre Norrlands forntid går en ljus framtid till möte.

206

1991

1992

1993

1994

dansminnen

Baudou Evert, Nya arkeologiska undersökningar i Ös­terbotten. Jern Kurt, Kring den medeltida bosättningen i Österbottens kustland. Fjellström Phebe, Nordsvensk kultur ur bottniskt perspektiv. Krooks S-E., Om allmogebebyggelsen i Österbotten med särskild hänsyn till likheter i Västerbotten. Storå Nils, Sälrodd, bräddlöpning och långfärd. Kring fångstkulturen i Kvarkenområdet. Nykvist N-E., Vintertrafik över Kvarken. Wester Holger, Finländsk migration i Mittnorden. Nyström K-E., Svenska Tornedalen – konfliktområde under mellankrigstiden? Brännström Anders, Svenskt-finskt samarbete.

Språket i vardagen. Bäckman Gunnar, Tvåspråkigheten porträtterad. Finnäs Fjalar, Är svenskösterbottningen välutbildad? Herberts Kjell, Föreningar, språk och idealism. Holmvik Åsa, Hur deltar österbottningarna i politiken? Höglund M. & Laurén Ch., Simultantolkning vid stadsfullmäktige i Vasa och i Jakobstad.

Strömman Solveig, Tvåspråkighet i företag i Vasa.

Vesterbacka Siv, Att lära sig genom språkbad.

Ekonomin i samhället. Forss Mikael, Du nya sköna marknadsekonomi. Weijola Tore, Finns det plats på hyllan? Kock Sören, Behövs en annorlunda strategiprocess inom den industriella marknaden? Lindqvist L-J., Forskning i marknadsföring av turismtjänster – ett österbottniskt perspektiv. Almqvist Anders, Konkurrens och samordning på hälsans marknad. Nykvist N-E., Sällskapet Svenska Odlingens Befrämjare r.f.

1892–1992.

Undran inför undervisningen. Holmström Åke, Konturer till en didaktik. Stormbom Jarl, Didaktiken i tiden – synpunkter på didaktikens uppkomst och utveckling.

Sjöberg Jan, Didaktiken – en utmaning för pedagogiken? Malmberg L-E., Liten blir stor – men hur?

Hansén S-E., Läroplaner och språkkulturella särdrag.

Hansén S-E., Ämnesdidaktiken som tvärvetenskapligt forskningsproblem. Uljens Michael, Skoldidaktik – mot en förståelse av det pedagogiska handlandet i skolan. Sundqvist Rolf, Studerandeuppfattningar om läraryrket. Wenestam C-G., Inlärning och minnesbehållning samt några pedagogiska implikationer. Uljens Michael, Undervisning i inlärningsteoretisk belysning.

Ostrobothnia Australis 70 år. Hästbacka Hans, Före­ ningen jubilerar. Öhman Thomas, Museets utrymmes-

1995 1996 1997

1998

1999 2000

2001

fråga. Lithén H-O., Det naturvetenskapliga museets pedagogiska betydelse. Österblad Ulrica, Ostrobothnia Australis´ månadsmöten. Hortans S. & Öhman B., Bror Petterssons boksamling. Kvist Gösta, Växter i Centrallunden i Vasa. Hudd Richard, Abborren i Kvarken. Brusewitz Gunnar, Den hemlighetsfulla nattseglaren. Ulfvens Johan, Skärgårdsfaunans segrare – och några förlorare. Hästbacka Hans, Jarl-Gunnar Anderson – ringmärkare i fyrtiotre år. ”För Österbotten” Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–94.

Resan hemifrån hem. Rapport från ett emigrationsseminarium.

Strömman Solveig, ”Ge mig en kalvo och några liuskor!” Svenska och finska på arbetsplatser i Vasa.

Backman Christina, Symbol eller verklighet, en Kristinestadsvy från 1860.

Vi österbottningar – och förvaltningens reformer.

Ahlbäck Olav, Österbottnisk medeltid. Jern Kurt, Om den statliga regionförvaltningen i Österbotten genom tiderna. Westergård Tom, Den allomfattande centralmakten 90-talets regionförvaltningsreformer.

Lindell Paul, Kvarkensamarbete i 25 år. Backspegel – framtidsperspektiv. Tematisk förteckning över artiklar införda i Svensk-Österbottniska Samfundets skrifter 1921–1998.

Det svenskösterbottniska lyftet, Svenska Österbottens högskoleförening 30 år.

Jacob Tegengren – poet, arkeolog, ornitolog…

Huldén Lars, Trädsymbolik i Jacob Tegengrens diktning. Hägglund Denise & Östman Catharina & Hård Gunnar & Sundgren Tatiana, Vad har Jacob Tegengren att säga dagens människa? Ek Birgitta, Tegengren-tankar. Westman Martin, Möte med gammal poet. Wargh Gunnel, Jacob Tegengrens 125 års minne. Miettinen Mirja, Jacob Tegengren som arkeolog. Ambrosiani Björn, Gjuteriprodukter i Vörå från folkvandringstid till vendeltid. Klemets Tomas, Jacob Tegengrens fågeliakttagelser 1932–1955. Öling Leif, ”Det bleve visst en bok” – Om Jacob Tegengrens fågelskriverier.

Liljeström Erik, Jacob Tegengren och hembygden.

Samarbetet mellan Jacob Tegengren och Verner Rasmus.

Mötesplats – en litteraturantologi.

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet 27 *) Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under Karl XII:s tid. 1971.

29 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente 1723– 1771. 1973.

32 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Gustaf III:s tid. 1975.

33 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under slutet av svenska tiden. 1978.

36 Petander C-B. J., Två bortglömda österbottniska bataljoner.

1980.

40 *) Klockars Ralf-Erik, Gardesbataljonen 1918–1934. 1985.

42 Nykvist Nils-Erik, Sextiettan, Infanteriregemente 61 1941– 1944. 1986. (Ny upplaga 2005.)

44 *) Blomqvist Marianne, Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö. 1988.

48 Hansén S-E. & Laurén Christer (red.), Finlandssvenskans framtid. Rapport från en språkvårdskonferens. 1992.

50 Hästbacka Hans & Brusewitz G., Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar. 1992.

52 Nybond Gunnar (red.), Lokalhistorisk bibliografi över svens­ka Österbotten. 1993.

58 Nordman Anna-Maria, Vardagen i Vasa våren 1918. 1998.

59 Herberts Kjell & Laurén Christer, Urbes linguas suas habent, (tre tvåspråkiga städer). 1998.

dansminnen

60 63 65 66

67

68

69

70

71

207

Maalax Församblings SKRIFT-BOOK Ifrån ANNO 1667.

1999.

West Kurt A., Från allmogemagi till hjärtkirurgi – om läkekonsten genom tiderna i svenska Österbotten. 2000.

Villstrand Nils Erik, Landet annorlunda – uppsatser om Österbottens historia. 2001. 2001.

Laurén Christer & Borotinskij Boris, Språket, människans dotter, Människan, språkets dotter (Lingua, filia hominis, Homo, filius linguae) – Essäer på olika språk om språk och kultur. 2002.

Vasa svenska lyceum. Forna Wasalyceisters matrikelkommitté, Elevmatrikel 1874–1974. Hannus Vidar, Vasa svenska lyceum 1949–1974. En gammal pojkskolas sista kvartssekel.

2003.

Hummelstedt Eskil, Jöns Buddes härkomst. Om österbottnisk dialekt från 1400-talet. (Utgiven och kommenterad av Christer Laurén & Kristina Nikula.) 2004.

Sahlström Meta & Lygdbäck Vivan (red.), Visst gick också du i Flickis? Minnen 1857–1974 från Wasa svenska fruntimmersskola, Vasa svenska flickskola, Vasa svenska flicklyceum. 2007.

Nordman Marianne (red.), Svenskans beskrivning 29/2007.

Förhandlingar vid Tjugonionde sammankomsten för svenskans beskrivning. 2008.

Nordman Marianne, Allting är en spegling. Jarl Hemmers poesi och prosa i ett språkligt återsken. 2013.

*) upplagan slut Böcker kan beställas från samfundet, se http://samfundet.botnia.org.

bottniska studier 1

I Dansminnen. Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940­tal till 1970­tal förenas två projekt i ett. I Västerbotten och i Österbotten genomfördes åren 2008–2011 två separata studier där minnen från ungdomsdanserna fokuserades. När Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa och Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå beslöt att ge ut en gemensam populärvetenskaplig skriftserie med namnet Bottniska studier valdes dansminnen på båda sidor om Kvarken som ett av temana. I Dansminnen. Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940­tal till 1970­tal ses dansandet som en kulturell yttring, som en social umgängesform, som nöje och fritidssysselsättning och som en viktig identitetsskapande faktor. En central aspekt är också dansen som en del av en regional och folklig tradition. Österbotten och Västerbotten erbjuder i det avseendet en naturlig och givande betraktelsegrund.

Boken bygger på enkätstudier och nedskrivna berättelser i Österbotten och på intervjuer i Västerbotten. Den tar avstamp i minnen från svensk beredskapstid och finsk krigstid, men har tyngdpunkten på 1950-, 1960- och 1970-talens dansaktiviteter. Boken tar upp vad man ansåg om dansen, hur ungdomarna förberedde sig för den, hur de betedde sig på dansgolvet och vad som hände när musiken klingat ut för kvällen. Boken avslutas med en samling skrönor och andra historier som också de blivit en del av dansminnena.

Och hur är det med likheter och skillnader i de västerbottniska och österbottniska dansminnena? Den frågan ger boken många intressanta svar på.

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 69

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 72

ISSN 0560-2416

ISBN 978-951-98972-5-7

ISSN 0473-8063

D E MO

D E MO

ISBN 978-91-86438-48-7

9

789186 438487

9

789519 897257